2 Svedbom, Pehr Jonas Fredrik Vilhelm, son till S 1, f 8 mars 1843 i Sthlm, Klara, d 25 dec 1904 där, Jak o Joh. Elev vid Nya elementarskolan, Sthlm, inskr vid UU 7 dec 61, disp pro gradu 25 maj 72, fil dr 31 maj 72, doc i litt:hist 4 juni 72, allt vid UU, gjorde resor i Europa 73–76, sekr i MA 76–01, lärare i musikhist o estetik vid Kungl musikkonservatoriet 77–03, dir där från 01, sekr i Musikaliska konstfören:en 78−97, ordf där 97–04, en av grundarna av Musikfören 80, ordf där 93, sv delegat vid Wienkonferensen 1885 för att fastställa normaltonhöjden 85, led av generalkomm för 1897 års nordiska musik- o sv sångarfester jan 97, av teaterkomm sept 97–mars 98, av komm för utarbetande av nytt reglemente för Kungl teatern mars–nov 98, av styr för Kungl teatern 98. – LMA 76.
G 7 okt 1884 i Sthlm, Maria, m pianisten Hilma Josephina Hildegard Lindberg (S 3).
Vilhelm S växte upp i ett besuttet och intellektuellt livaktigt hem som gav honom möjlighet att fritt odla mångsidiga intressen. Under universitetsstudierna på 1860-talet skaffade han sig vid sidan om kurserna en bred estetisk bildning samtidigt som han tog rik del av studentlivet och blev en känd Uppsalaprofil: bl a var S sexmästare vid Stockholms nation och han uppträdde också som spexare. Under ett drygt år var han medlem i Uppsala studentkårs skarpskytteförening. Tillsammans med några kamrater komponerade S (bakom den lekfulla pseudonymen Guiseppe Clarinetti) musiken till en opera seria i tre akter, Dumben, en studentikos parodi på italiensk operakonst där han med inlevelse spelade primadonnans roll. Sitt seriösa musikintresse fick S under studieåren utlopp för dels som pianist, dels som sångare i OD. Även till SHT och det s k namnlösa sällskapet anslöt han sig. Namnlösa sällskapets medlemmar, som ofta kallas signaturpoeter, ville stå för en mer okonstlad och realistisk diktning i den svenska litteraturen än vad man var van vid. Särskilt god vän till S bland dessa var Carl Snoilsky (bd 32). 1872 disputerade S på avhandlingen Studier rörande frihetstidens tragiska diktning och blev docent. Härefter odlade han sina musikaliska intressen med större kraft än förr och påbörjade på allvar sin tonsättarbana.
1873−76 genomförde S flera längre studieresor till kontinenten och studerade komposition i Berlin för den på sin tid berömde läraren Friedrich Kiel. Efter hemkomsten anlitades han för många administrativa uppdrag i det svenska musiklivet. Han invaldes i MA och blev samma år också dess sekreterare, en post han stannade länge på. Ett projekt S ägnade sig åt i denna befattning var att 1877 förbereda en inventering av svensk folkmusik för akademiens räkning. Samma år blev han lärare i musikhistoria och estetik vid Musikkonservatoriet, ett uppdrag han innehade nästan fram till sin död – som föreläsare lär han sin jovialiska framtoning till trots dock inte ha varit särskilt fängslande. S var även engagerad i ledningen av Musikaliska konstföreningen och tillsammans med Ludvig Norman (bd 27) grundade han Musikföreningen, ett nytt körsällskap i Stockholm som inom kort samlade ett par hundra intresserade personer. Framför allt verkade Musikföreningen för att popularisera större körverk genom en ambitiös konsertverksamhet. Solisterna var ofta yrkesutövare och som orkester användes hovkapellet medan medlemmarna utgjorde själva kören, under de första åren inte sällan med S som ledare. Även i Samfundet SHT bidrog S musikaliskt, framför allt med uppskattade kompositioner, och likaså höll han under många år i Iduns musikaftnar.
S gifte sig 1884 med Hilma Lindberg, en i samtiden berömd pianist som under sin karriär kom att framföra flera av makens pianokompositioner. Deras hem kom, liksom den efter S:s moder övertagna sommarvillan Lyran vid Kungshatt, att under en följd av år bli en viktig samlingsplats för huvudstadens musikaliska sällskapsliv. Bland gästerna märktes musiker som Richard Andersson (bd 1), Ivar Hallström (bd 18) och Ludvig Norman. Repertoaren vid dessa salonger var kvalificerad och omfattade alla former av kammarmusik.
Som tonsättare ägnade sig S huvudsakligen åt den populära solosången, även om han också komponerade några piano- och körverk. Av hans publicerade solosånger är den äldsta daterade kompositionen balladen Sten Sture (1871, reviderad 1894). Körverket Fyris komponerades till OD:s 25-årsjubileum 1878; efter att ha fått positiv uppmärksamhet för detta verk inföll en mycket produktiv period av sångkomponerande för S. 1879–1885 publicerade han huvuddelen av sina sångcykler och -samlingar – Tolf sånger (1879), 9 danska sånger (1880), Två digter af Helene Nyblom (1885) och Fyra små visor (1885). Under 1890-talet publicerades flera sångkompositioner, som Sten Sture och Svarta svanor (1894). 1905 utkom S:s sista opus, sångcykeln Liebeslieder. Utöver de nämnda kompositionerna finns det ytterligare ett antal solosånger vilkas tillkomst- eller publiceringsår är osäkra, som Vildros, Naar Nattens stjerne flammer, Skygga tankar och Skärgårdsflickans sommarvisa. Några av de populäraste solosångerna var Sten Sture, Källan, Karneval och En stackars tjänsteflicka.
De tidiga sångerna Sten Sture och Svennens sång (ur I Rosengården) uppvisar ett tidstypiskt romantiskt svärmeri för den svenska medeltiden och för svensk folktro. Till Sten Sture, komponerad i en arkaiserande stil, har signaturpoeten Edvard Bäckström (bd 7) stått för texten. Svennens sång har en lyrisk text om naturens hemliga väsen. Tolf sånger (1879), som är tonsättningar av Victor Emanuel Ömans Lyriska blad, var S:s första publicerade större sångcykel och har genomgående ett högstämt, naturlyriskt, äkta romantiskt tonläge. Året därpå publicerades sångcykeln 9 danska sånger (1880), baserad på den danske konsuln och författaren Thor Langes översättningar av folkvisor från det slaviska kulturområdet. I melodiskt hänseende har S givit dessa sånger en enkel struktur som påminner om folklig musik. Med Två digter af Helene Nyblom fick S en framgång med Karneval, med en dansk text av den i samtiden mycket välkända dansk-svenska författarinnan som var en nära vän. Med Fyra små visor, till texter av Albert Gellerstedt (bd 17), kom ytterligare en publikframgång i sången Källan, som har ett lyriskt anslag.
Efter att ha publicerat ett något mindre antal sånger under 1890-talet samlade S krafterna och komponerade en sista sångcykel, den högromantiskt klingande Liebeslieder (1904), som blev ett av hans mer uppmärksammade verk och det sista han publicerade. Med sin Schumann-inspirerade stil och sina tyskspråkiga texter (med svenska varianter) är Liebeslieder den av S:s sångcykler som tydligast påverkats av en tysk hög- och senromantisk musik- och lyriktradition. Däri är verket representativt för det starkt tyskpåverkade kulturklimatet i Sverige vid sekelskiftet 1900.
Utmärkande för S var hans sinne för det melodiska och sångbara. Hans utgångspunkt som tonsättare av musik i det mindre formatet – för piano och röster – var tyska kompositörer från den föregående generationen, som Felix Mendelssohn och Robert Schumann. S har räknats till den ”tredje vågen” av svensk solosångskomposition, med kolleger som Fritz Arlberg (bd 2), John Jacobsson (bd 20), Karl Valentin och Emil Sjögren (bd 32). Karakteristiskt för dem var sånger avsedda för estraden snarare än för hemmamusicerande. Sångerna kunde också ha en avancerad sånglyrik, vilket förstärkte intrycket av konstfärdighet. Men i sin vokalmusik tog S intryck av den nordiska folkmusiken liksom av den protestantiska koraltraditionen. En sammansmältning av dessa stilarter finns i psalm 23, Herren är min herde. S var också en de mest inflytelserika tonsättarna bakom den svenska manskörstraditionen, vilket kan höras i den i manskörssammanhang välkända Hej dunkom så länge vi lefvom, som även den i melodiskt hänseende knyter an till folkmusiken. Han komponerade även pianomusik, vilket omnämns i Walter Niemanns översikt Die nordische Klaviermusik (1918), och ett par verk för solenna begivenheter, t ex avtäckandet av stoden till Carl Wilhelm Scheeles minne i Humlegården 1892.
S var också litteraturhistoriker och i hans val av texter går att se både en medvetenhet om textens betydelse för sångens karaktär och en internationell utblick: han tonsatte inte endast svenska (och finlandssvenska) utan även norska, danska och tyska texter. Som tonsättare anknöt han till flera av samtidens stilar, men man kan se två huvudlinjer i hans komponerande: en tysk, Mendelssohn- och Schumann-inspirerad stil och en nordisk, av folkmusik inspirerad, romantisk stil. Det påtagliga intresset för norska och danska texter som kan skönjas i S:s sångkompositioner kan möjligen delvis knytas till att hans levnad sammanföll med skandinavismens efterdyningar och den svensk-norska unionen.
S krönte sin karriär med att 1901 bli konservatoriets direktör och han innehade denna befattning trots sjukdom fram till sin död på juldagsmorgonen 1904. Kanske var det just i sina många olika organisatoriska roller och den pliktkänsla han uppfyllde dem med, som han främjade musiken mest.
Toivo Burlin