Julia Maria Svedelius

3 Svedelius, Julia Maria, f 2 feb 1870 Helgarö, Söd, d 6 juli 1955 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: kaptenen Lars Georg von Heijne o Erlin Elisabet Maria Dahlqvist. Språkstudier i Montpellier, Frankrike, 03, led av styr för Sv Röda korsets kvinnofören 09–16, sekr i Sv Röda korsets skolkomm 11, initiativtagare till dess skolkurser, led av styr för Norrbottens läns arbetsstugor 17–54, förestod sjukhemmet Erlinhemmet 23–36, anordnade sommarkurser i sjukvård för kvinnl ödebygdslärare o kvinnl föreståndare för arbetsstugor 24–44, innehade Röda korsets överstyr:s långvariga uppdrag att förbättra sjukvården. Förf. – Iqml 14.

G 29 jun 1905 i Strängnäs m läroverkslektorn Carl S (S 2).

Julia S växte upp på det vackra säteriet Edeby vid Mälaren i Sörmland och bodde där tillsammans med föräldrarna och en yngre bror tills hon var närmare trettio år. I memoarerna År och människor (1934) beskriver S uppväxten som lycklig, men beklagar att hon aldrig fått gå i skola. På grund av en ögonsjukdom tvingades hon periodvis sitta isolerad i ett mörklagt rum. Undervisningen fick S i hemmet, mestadels av den gudfruktiga men kroppsligt klena modern till vilken hon hade starka band. Med den älskade fadern utkämpade hon enligt egen utsago den ena viljestriden efter den andra. Hans bekymmer för gården plågade hela familjen. Det var dåliga tider vid sekelskiftet 1900; allt fler granngods bytte ägare eller övergavs och oron tärde på fadern tills en dag S meddelade att hon hade hittat en spekulant: ”Idag pappa säljer vi Edeby!” – och han sålde, som det framställs, nästan utan betänketid, och flyttade med sin familj till Strängnäs där han levde upp och blev som ung på nytt.

S vantrivdes dock i rollen som sysslolös ogift adelsdam. Liksom många andra i samma situation fann hon en uppgift i välgörenhet och frivilligt pedagogiskt arbete bland affärsbiträden och fabriksarbeterskor i Strängnäs.

Sommaren 1903 var S tillsammans med sin mor vid Porla brunn. ”Där, mellan de vitstammiga björkarna, skymtade jag för första gången under ett förbrödrande kafferep en smärt, medelålders man. – Det är doktor Svedelius från Luleå, upplyste någon. Han som i vintras grundade de så mycket omskrivna åtta arbetsstugorna i Norrbotten” (J S 1934, s 139).

Carl S hade dessförinnan varit prinsarnas lärare på Stockholms slott. Han hade också doktorerat i fransk språkvetenskap. Efter mötet i Porla bestämde sig S för att lära sig franska. Hon fick ett förskott på arvet av sin far, reste till Montpellier, men blev allvarligt sjuk och borta längre än beräknat. Åter hemma tog hon initiativ till flera insamlingar för Norrlands fattiga barn i arbetsstugorna – inrättningar i kyrkbyarna för avsides boende skolbarn i Norr- och Västerbottens gränstrakter – bland annat i Folkskolans barntidning. I många år lade skolbarn i södra Sverige ett öre i veckan i klassens sparbössa för fattiga kamrater i norr; snart sagt varje månad redovisades i tidningen insamlade summor och namn på skolor, klasser och ansvariga lärare. Då och då kom nya små berättelser av S.

Engagemanget för de nordliga arbetsstugorna blev ingången både till S:s äktenskap och till hennes författarskap. I fyrtiosex år kom hon att leva med sin make – och i fyrtionio med arbetsstugorna. Hösten 1905 flyttade hon som nygift till Luleå. När Carl S efter ett knappt halvår förordnades till rektor för Norra Real flyttade paret till huvudstaden. Norrbottens arbetsstugor övergav de emellertid inte. Som mångåriga ledamöter av stiftelsens styrelse deltog de så länge kraften räckte i sammanträden och inspektionsresor runt om i länet. ”Då vi bosatte oss i Stockholm kom man liksom närmare hjälpvilligheten”, skriver S.

Snart nog blev S professionell författare och föredragshållare. När hon tillfrågades om hon ville skriva in sig i det livaktiga Folkbildningsförbundet tackade hon ja på villkor att hon fick tala om arbetsstugorna och Röda korset, för vilket hon hade uppdrag att verka för sjukvårdens förbättrande. Under tjugo års tid reste hon sedan landet runt i dessa ärenden: åttiotvå städer och ett oräkneligt antal samhällen besökte hon för att sprida kännedom om de bägge verksamheterna. För sitt stora engagemang för Röda korset och Norrbottens arbetsstugor erhöll S 1914 Illis quorum och senare även Röda korsets guldmedalj.

I År och människor berättar S hela sin långa släkthistoria på både faderns och moderns sida. Här finns adelsnamn och titlar på herrar och fruar sedan Karl XII:s tid och framåt: kammarherrar, hovdamer och krigsråd liksom S:s faster Lotten af Edholm (bd 21, s 146), som varit änkedrottning Josefinas uppvaktning och tillsammans med henne och en krets andra kvinnor varit starkt delaktig i Svenska Röda Korsets tillblivelse. Att adliga kvinnor intresserade sig för släktens och bygdens historia var inte ovanligt men att, som S, presentera sina kunskaper offentligt var mer sällsynt.

På äldre dagar och som självlärd gjorde S en speciell författarkarriär. Vid sidan av berättelserna om Norrbotten – Raunala (1914), En ödebygdsfärd (1924) och nyckelromanen Vägröjare (1944), om nödåren efter sekelskiftet 1900 – skrev hon ytterligare ett par romaner, en diktsamling och några sagospel samt berättelser för barn. S var dessutom redaktör för en rad hembygds- och läroböcker. Av Carl Grimberg (bd 17) på förlaget P A Norstedt & Söner fick hon det grannlaga uppdraget att sammanställa en läsebok för de tornedalsfinska barnen, I våra bygder, som kom ut i tre upplagor (1917–40). Medredaktör var kyrkoherden och nomadskolinspektören Vitalis Karnell (bd 20). Läseboken blev ifrågasatt både för sitt texturval och för sin snäva försvenskningsinriktning men har senare också fått lovord för sin ”revolutionerande betydelse för många årgångar tornedalingar som levat i djup isolering. Boken öppnade utsikter vida omkring”, skrev landshövding Ragnar Lassinantti i faksimilutgåvan 1983.

För samma förlag gjorde S en läsebok om sitt eget hemlän, Södermanland, och 1922–24 kom Vår huvudstad. Även den var ett slags hembygdsbok men med den tidstypiska ambitionen att barn i landets alla hörn skulle inse att de hörde ihop och var delaktiga i prakten och överdådet i huvudstaden. Därefter fick hon av Grimbergs efterträdare, John Lindqvist, i uppdrag att sammanställa en läsebok för realskolan. S utbrast: ”– Hur kan doktorn fråga något sådant? Jag har aldrig själv gått i skola och har ingen aning om kursplaner och sånt där. – Just därför att fru Svedelius är så pedagogiskt oförstörd, sätter jag det i fråga. Och så finns ju rektorn” (J S 1934, s 180). Carl S, ”rektorn”, kunde mycket riktigt bidra med värdefulla kontakter och kunskaper.

Inte utan självironi berättar S om sina ansträngningar för att få Erik Axel Karlfeldt (bd 20) och Verner von Heidenstam (bd 18) att medverka i läseböckerna Bygd och folk, som kom ut i tre delar 1927–34. Heidenstam var hon personligt bekant med och när hon blev hudflängd av en recensent för en diktsamling sökte hon stöd hos nationalskalden, som dock avböjde medverkan.

Många av de skribenter S anlitade hade hon lärt känna genom sitt medlemskap i Nya Idun, Konstnärsringen och Sveriges författarförbund. En lång rad av de kvinnor och män som haft betydelse för hennes utveckling och verksamhet beskriver hon i sina minnesböcker.

S var en kvinna som tog plats i samhällslivet, både som filantrop och som författare. Sina filantropiska uppdrag skötte hon under resor runt hela Sverige då hon också hämtade stoff till sina berättelser. Inte utan stolthet berättar hon om den förvåning hennes företagsamhet väckte hos vissa äldre släktingar. Maken, den gode arbetskamraten, uppmuntrade henne ständigt med sitt: ”Far du och gör nytta, om du kan.”

När modern Erlin von Heijne dog inrättade makarna S till hennes minne Erlinhemmet, ett privat sjukhem i direkt anslutning till bostaden på Odengatan i Stockholm. I ett särskilt ”Ödemarksrum” tog man emot präster, arbetsstugufröknar och andra som behövde vila ut från de hårda villkoren i norr. I många år arrangerade S också sommarkurser för kvinnliga arbetsstuguföreståndare och småskollärare i privatbostaden.

Genom sin man umgicks S med kungahuset, gästade kronprinsparet på Sofiero och var vän med kronprinsessan Margareta. Hon var övertygad försvarsvän, upplät sitt hem för landstormsmän och var aktiv i insamlingarna för en svensk pansarbåt. Men hon hade också flera frisinnade vänner och förebilder i Nya Idun, bland dem Ann Margret Holmgren (bd 19) och Kerstin Hesselgren (bd 18).

I rösträttsfrågan yttrade sig S försiktigt. I ett odaterat svar på en inbjudan från Ann Margret Holmgren skriver hon: ”Jag är nu övertygad anhängare till kvinnors politiska rösträtt, men kan nog inte överblicka allt vad som varit i nog hög grad för att offentligt ta till orda” (UUB).

Genom artiklar i veckomagasinet Idun, med rubriker som En inhemsk mission och Sådd på nyplöjd mark introducerade S arbetsstuguverksamheten för en allmänbildad läsekrets. Både de lekamliga och de andliga behoven var, påstod hon, omättliga. I sin strävan att väcka allmänhetens givmildhet använde hon sig ogenerat av känslomässiga argument, spelade på sina egna och andras känslor och blev med tiden allt mer slipad. I nästan allt hon skrev om Lappland och Tornedalen var ambitionen att göra landsdelen känd för sörlänningarna, att få dem att inse omfattningen av befolkningens fattigdom – men också hur rikt och vackert detta nordliga land var.