Gustaf J H Ljunggren

1 Ljunggren, Gustaf Jordan Håkan, f 6 mars 1823 i Lund, d 31 aug 1905 där. Föräldrar: komministern MD Anton Magnus L o Catharina Sofia Kröger. Elev vid Lunds katedralskola ht 34, inskr vid LU 14 juni 39, studentex 16 dec 39, filol kand 20 juni 43, FK 4juni 44, disp 15 juni 44, mag 22 juni 44, allt vid LU, vik lär vid Lunds katedralskola vt 47, doc i estetik vid LU 26 juli 47, förestod Norbergska professuren läsåret 48–49, del av vt 51, vt 52 o läsåren 55–59, tf tysk språkmästare läsåren 51–55, prof i estetik, litt- och konsthist 13 maj 59–8 febr 89, allt vid LU, led av stadsfullm i Lund 21 sept 64–77, v ordf 16 juni 65–68, ordf där 69–77, rektor för LU läsåren 67–68 o 77–85, led av Malmöhus läns landsting 69–93, ordf där 87–88 o 92–93, led av komm ang univ:statuterna mars–okt 74, ordf i styr för Kulturhist fören för södra Sverige från juli 92. – SA:s stora pris 56, LFS 65, LSA 65, LVVS 65, LVHAA 76, HedL av Sv litt:sällsk 80, SA:s k pris 80, LVA 81, HedLFrKA 81, HedL VVS 85, HedLVS 87, VA:s Letterstedtska pris 96.

G 6 mars 1857 i Lund m frih Adelaide Louise Christine Ehrensvärd, f 10 mars 1829 i Landskrona, d 8 maj 1911 i Lund, dtr till ryttmästaren frih Frans Adolf E o Julia Augusta Dufva.

Gustaf L blev tidigt faderlös och tillbragte sina studieår i Lund under knappa ekonomiska villkor. Flitig och ambitiös nådde han 21-årig magistergraden. Sedan han försvarat en avhandling om Euripides' Medea, blev han docent i estetik. Några år uppehöll han på förordnande den Norbergska professuren i levande språk. Efter en studieresa till kontinenten 1849–50 blev han tysk "språkmästare" vid universitetet. I studentlivet gjorde han en aktiv insats, var några år i slutet av 1860-talet studentkårens ordf och invigde som sådan Akademiska föreningens nya byggnad 1868.

Avhandlingen om Medea är en komparativ studie i estetisk-spekulativ stil med anslutning till tysk efterromantisk teori (Hegel, Vischer), en typ av litterär forskning som L småningom avlägsnade sig från till förmån för en mer empirisk metod. I den av SA belönade skriften Jemförelse emellan Ehrensvärd och Winckelmann såsom konstfilosofer ger L en av Vischers estetiska synsätt präglad analys av de båda konstteoretikernas tankevärld. Sin filosofiska beläsenhet och sitt goda pedagogiska handlag visade L i Framställning af de förnämsta esthetiska systemerna (1856–60), en huvudsakligen refererande handbok, som länge användes i den akademiska undervisningen.

Under studentåren blev L nära vän med C V A Strandberg (Talis Qvalis). Med denne delade han entusiasmen för 1840-talets ideella liberalism och för studentskandinavismen. Han utgav under pseudonym ett tyskfientligt dikthäfte, Kardborrar af 1848 års gröda (1848), och hyllade i ett starkt engagerat tal i Akademiska föreningen den avlidne unge skandinavisten G O Thomé (1852). Anslutningen till de liberala idéerna blev en parentes i L:s utveckling, som snart förde honom över till en konservativ hållning i politiska och kulturella frågor.

Den akademiske lärare som L tog mest intryck av var C A Hagberg (bd 17). När denne övergick till den nya professuren i nordiska språk, efterträddes han som professor i estetik, litteratur- och konsthistoria av L, sin främste lärjunge. Även Hagberg svärmade för 1848 års frihetsidéer, men sin viktigaste betydelse för L fick Hagberg genom sin från Hegel utgående kritik av den tysk-svenska romantiken. L:s första större litteraturhistoriska undersökningar gällde dock äldre skeden: Svenska dramat intill slutet af sjuttonde århundradet (1864) samt Bellman och Fredmans epistlar (1867).

Avhandlingen om dramat bygger på grundliga forskningar, även i det utländska materialet. Med detta verk lade L inte bara grunden till ett vetenskapligt studium av det äldre sv dramat utan bröt också väg för en ny litteraturhistorisk metod i Sverige. Han tog i princip avstånd från den på estetisk spekulation grundade analysen av de litterära verken. I företalet gav han sin programförklaring: det är inte diktverkens litterära värde som är avgörande for forskaren. Denne "söker fasthellre historiskt begripa dem, fatta dem på deras bestämda plats i den allmänna utvecklingens förlopp. ... Ty sammanhanget uti och utvecklingen av det hela är mer än det enskilta litteraturverket denna vetenskaps föremål." L har tagit intryck av Hettner och på ett litterärt material överfort den kritiska metod som vid denna tid börjat införas även inom historievetenskapen. Fastän L:s forskningsmöjligheter hämmades av att han bara hade begränsad tillgång till arkivens handskrifter, nådde han i många stycken ännu giltiga resultat. Med sin strävan att underordna sig det behandlade stoffet, sitt betonande av det organiska i utvecklingen och sin komparativa metod inledde L den linje i sv litteraturhistorisk forskning som kom att fullföljas av H Schück och hans lärjungar.

Boken om Bellman är inte fri från estetisk spekulation; L utgår från sin definition av ett estetiskt begrepp och söker därur förklara diktverket. Mot bakgrund av en utredning om humorns väsen och dess uttryck i folklynnet och folkpoesin ger L en för sin tid förtjänstfull teckning av Bellman som människa och konstnär och klargör epistlarnas rötter i tidsandan och verkligheten. Boken avslutas med en serie parafraserande och analyserande genomgångar av några epistlar. Själva greppet att fördjupa analysen av enskilda dikttexter såsom fristående konstverk var nytt och djärvt och vann efterföljd först långt senare. – L:s grunduppfattning av Bellman var inte nyskapande utan överensstämmer i stort sett med romantikens; L hyllar också Atterbom som sin föregångare. Men L gör många intressanta detalj iakttagelser, bl a om bibelparodin och om Bellmans tidskänsla och tidsuttryck.

1873 började L utge det arbete som skulle bli hans omfångsrikaste och som sysselsatte honom i 25 år, Svenska vitterhetens häfder efter Gustaf IIIis död. Första delen bildar en bred inledning, behandlande de diktare "vilka klarast återspegla tidevarvets lynne", Kellgren, Leopold och Thorild. Stort utrymme ges åt Thorilds polemiker med de två andra. Det är tydligt att L:s sympatier är på akademisternas sida. Ledmotivet i de två följande banden är "den franska smakens" kulmen och kris 1792–1808. Tidskrifterna, främst Stockholms-Posten, behandlas utförligt. Framställningen blir alltmer kronologisk och indelas ofta i perioder om 5 à 8 år. Verkets fjärde del ger en detaljrik framställning av striden mellan gamla och nya skolan; trots sin strävan till objektiv bedömning lyckas L inte dölja att han är kritisk mot den romantiska diktargenerationens ideologi och metoder. I den femte, avslutande delen, som når fram till 1821, är Tegnér centralgestalten. Det samlande greppet i skildringen blir efterhand mindre fast, och L förlorar sig ibland i en något närsynt registrering av obetydliga småskalder, vilkas enda märklighet ofta består i att de vunnit pris i SA.

Bristen på konsekvent strukturering av det mångskiftande stoffet och strävan efter fullständighet – den politiska bakgrunden, filosofin och den religiösa debatten försummas inte – ger det imponerande verket en något svåröverskådlig karaktär. Men tack vare sin grundliga källforskning gav L en värdefull materialsamling och lade en stabil grund för den vidare utforskningen av den behandlade perioden. Schück kunde 1887 ge "Häfderna" betyget att vara "det yppersta arbete vi inom litteraturhistorien äga".

Utom här nämnda huvudarbeten skrev L åtskilliga kortare undersökningar, främst om sv litteratur. De viktigaste är samlade i Smärre skrifter (1872–81) eller ingår i SA:s handlingar. I flera uppsatser gav han beak-tansvärda bidrag till Tegnérforskningen. L var tegnérismens främste målsman i sin generation – den klassicistiskt och nationellt sinnade L såg i Tegnérs diktning höjdpunkten i sv litteratur; Frithiofs saga var dess förnämsta manifestation: "En hel nations inre liv hade tagit gestalt i denna dikt. Med den uppställdes svenska folkets bild i den europeiska poesiens Pantheon." Betecknande för L:s syn är uttalandet att Frithiofgestalten skall "för kommande tidsåldrar vittna om vad svenska folket varit och vad det, med Guds hjälp, ännu då fortfarande skall vara."

Sedan L 1865 invalts i SA – han kom med tiden att bli medlem av en rad vittra samfund – blev han snart en av dess ledande personligheter. Nära vän till Wirsén tillhörde han kretsens konservativa falang. Den i hans litteraturhistoriska verk märkbara motviljan mot oppositionsmän präglade också hans inställning till den samtida litteraturen. Mot de på 1870- och 80-talen framträdande yngre sv författarna var han kallsinnig. Hans direkta uttalanden härom är få, men hans negativa inställning till Strindberg skymtar bl a däri att han vid Giftasåtalet ansåg att författaren borde fällas. Inte oberörd av tidens antisemitism motarbetade han i det längsta Schücks inval i SA. I dennas interna arbete gjorde L en engagerad insats och skrev till 100-årsjubileet dess historia.

L:s duglighet som administratör togs i anspråk även på andra områden. Han var aktiv i Lunds kommunala liv och invaldes i landstinget. Han var i många år ålderman i Knutsgillet i Lund och blev dess historiograf. Vid LU var han under årtionden en tongivande person och tjänstgjorde som dess talesman vid solenna tillfällen. Han var rector magnificus under två perioder och invigde som sådan det nya universitetshuset 1882. Högt aktad som vetenskapsman, konciliant och representativ och därtill en uppskattad talare var han i samtidens ögon typen för en hög ämbetsman.

Professorshemmet i Lund var en gästfri samlingspunkt för den stora vänkretsen. Här utvecklades ett glatt sällskapsliv, som fick färg av värdens skämtlynne och litterära talang, som han bl a visade i små spexartade tillfällighetsstycken framförda av de unga i kretsen. Enstaka sarkasmer och ironiska tonfall förtog inte huvudintrycket av älskvärdhet och taktfullhet. L:s lärjunge och vän Elof Tegnér karakteriserar L så: "älskvärd, välvillig, allmänt uppburen för sin beredvillighet att verka för trevnad och glädje. Därjämte en plikttrogen lärare och en trägen arbetare som få." En god bild av L som människa får man i den reseskildring, Från en resa, som han utgav 1871 efter en tids vistelse i Italien, ett land som han gärna såg i Winckelmanns och Goethes belysning. Här framträder ett vaket människointresse, upptäckarglädje och humor.

Som akademisk lärare var L något torr och färglös, egenskaper som i stort sett också präglar stilen i hans vetenskapliga författarskap. Någon lärdomsgigant var han väl inte, och han var inte mäktig de stora, verkligt klargörande synteserna. Ibland alltför låsta ståndpunkter samt det viktorianska i hans moraluppfattning begränsade hans förmåga att förstå och acceptera. Hans starka sidor som forskare var balanserat omdöme, kritisk sans och ett alltmer utpräglat historiskt synsätt. På de områden som han fördjupade sig i nådde han aktningsvärda resultat. Han blev något av en portalgestalt till den "moderna" sv litteraturhistorien.