Fredrik Fritjof Verner Söderberg

Söderberg, Fredrik Fritjof Verner, f 4 okt 1872 i Kalmar, d 11 dec 1932 i Sthlm, Klara. Föräldrar: handlanden Per Gustaf Ferdinand S o Christina Charlotta (Lotten) Runnquist. Mogenhetsex vid H latinlärov å Norrmalm, Sthlm, 16 maj 91, inskr vid UU 28 sept 91, fil kand 30 maj 95, sekr i Historiska fören i Uppsala 97–02, i Uppsala studentkår 98–02, fil lic vid UU 28 febr 02, disp 13 dec 02, fil dr 29 maj 03, docent i historia 02–04, allt vid UU, medarb o chef för utrikesavd i Stockholms Dagblad 12 dec 02–31 mars 21, medarb i Nordisk Familjeboks 2:a uppl 03–26, medred av bokstäverna P, Q, R o supplementet, led av PK:s styr 10–14, v ordf under 11, ordf 20–21, medlem av red för Sv tidskrift 11–31, red där 25, led av styr för Föreningen Norden 19–31, huvudred o ansvarig utg av Aftonbladet 16 april 21–17 mars 23, led av styr för Sv fören för Nationernas förb 21, ordf där 29–31, led av Pressens opinionsnämnd 21–32, medarb i Nordisk Familjeboks 3:e uppl 23–32, huvudred där 24–32, red vid Sv tidskr 25, utrikeskrönikör vid ab Radiotjänst 27–32. – LSkS 10. – Ogift.

Verner S har betecknats som en av Harald Hjärnes (bd 19) mest hängivna och lovande lärjungar. Han var inte ensam om det epitetet, inte heller om att efter disputationen ta en annan karriärväg än den akademiske historikerns och bli publicist. Till skillnad från Lauritz Weibulls elever i Lund som, ofta lyckosamt, fokuserade sig på lärostolar i historia, var det naturligt inom den hjärneska kretsen att också välja livsvärv inom t ex press, ämbetsverk, arkiv, bibliotek och skolor. För kretsens ganska få kvinnor var det en nödvändighet, för männen öppnades på så vis möjligheter att fördela sina intressen på olika roller.

Universitetsstudier hade vid tiden för S:s studier blivit ett allt viktigare första steg mot karriärer inom inte minst politik och förvaltning. Särskilt när de förlades till Uppsala, med dess närhet till Stockholm och arbetsmarknaden där, kunde det ge god utdelning. Det var de manliga nätverkens gyllene tid. Deltagande i matlag, nations- och föreningsliv kunde få effekter långt fram i tiden. Det gällde också för S. Framför allt ingick han i en krets unga högerintellektuella vilken kallades Juntan. Andra deltagare var bröderna Algot och Gösta Bagge (bd 2), Torvald Höjer d ä (bd 19), Eli Heckscher (bd 18), Herman Brulin (bd 6), Gunnar Hazelius (bd 18, s 355) och Gustaf Stridsberg (bd 33), som liksom S kom att verka inom tidningsvärlden.

Under sin tid i Uppsala var S i fyra år sekreterare i studentkåren, likaså en mycket aktiv medlem i den konservativa föreningen Heimdal samt sekreterare i den anrika Historiska föreningen. I dessa sammanhang var S något av en intellektuell spjuver. Inte minst föll det vanligen på honom att få Hjärne på humör under eftersitsarna i Historiska föreningen och med ”lagom djärva frågor ur glöden locka åter gnistor, lågor” (Brulin, 1937). I Heimdal ägnade sig S flitigt åt folkbildningsarbete. Han reste runt i Sverige och höll föredrag samt sammanställde och gav ut flera småskrifter, bl a en inte sällan refererad skrift om Sveriges sockenbibliotek (1901). S:s redan under studieåren livliga intresse för utrikes förhållanden framkom i skrifter som Holländare och engelsmän i Sydafrika (1900) och Storbrittanniens kolonier och indiska välde (1901).

1902 disputerade S på avhandlingen Historieskrifvaren Arnold Johan Messenius, ett tidigmodernt ämne, och blev samma år docent men antog snabbt ett erbjudande om att bli utrikesredaktör på Stockholms Dagblad, ”ämbetsmannavärldens främsta organ” (Kihlberg). Bytet av levnadsbana var närmast ekonomiskt motiverat men blev inte desto mindre lyckosamt. S utvecklades med sina vidsträckta insikter, sitt goda minne och sin lättflytande penna till en av landets ledande publicister med förtroende hos såväl allmänhet som kolleger. Han satt flera år i PK:s styrelse och blev dess ordförande 1920. Som omvärldsbevakande tidningsman fick S fullt utlopp för sin stora receptivitet och nyfikenhet på samtidens händelser samtidigt som han fick använda den källkritiska metod och de långa tidsperspektiv han tillägnat sig vid Harald Hjärnes seminarium.

Hjärne-eleverna höll sig i allmänhet som forskare till tiden före 1809 och lämnade tiden därefter till statsvetarna. Men som skribenter eller som politiskt verksamma kunde de i friare former gripa sig an också modern historia och aktuella samhällsfrågor. I sin specialitet, utrikes- och storpolitiken, var S inledningsvis dock ganska ensam både när han skrev som historiker och som tidningsman. Hjärne hade annars alltid förespråkat storpolitiken som såväl kontext för att förstå svensk historia och politik som ett viktigt forskningsområde i sig. I svensk dagspress var vid sekelskiftet utrikesfrågorna inte särskilt omhuldade. S och Stockholms Dagblad blev här banbrytare. Han höjde anspråken på korrespondentstaben och vidgade utrymmet för utlandsartiklar i sin tidning samt förklarade pedagogiskt skeende och sammanhang i väl underbyggda krönikor.

S:s tid på Stockholms Dagblad sammanföll med ökade spänningar mellan stormakterna, och kriserna och krigen avlöste varandra. S kommenterade lugnt och sakligt rysk-japanska kriget, Marockokriserna, Tripoliskriget och Balkankrigen liksom på nära håll unionskrisen och Ålandsfrågan. Särskild nytta av sina färdigheter att snabbt sätta sig in i innehållet i de från olika håll inkommande telegrammen och få fram sanningen ur motstridiga rapporter fick han under det första världskriget. Hans dagliga rapport under rubriken ”Situationen” ägde stort anseende för sin tillförlitlighet. Mycket av arbetet skedde timmarna mellan midnatt och tidningens pressläggning och ofta kom S inte i säng förrän vid ½ 4-tiden, något som på lång sikt kom att undergräva hans hälsa. ”Då arbetade jag verkligen”, undslapp han sig efteråt om de åren (Norberg). Vid sin sida på redaktionen hade han dessa år Yngve Lorents (bd 24) och en kortare tid Ivar Anderson, vilka gick i hans skola som publicister.

Vid sidan av den publicistiska utlandsbevakningen praktiserade S också i det mindre formatet diplomati. Han hade mycket goda kontakter på UD där Torvald Höjer blivit chef för UD:s nyinrättade pressbyrå; faktiskt hade utrikesledningen först velat ha S på denna post men han tackade nej. S förefaller i dessa sammanhang ha varit något av en grå eminens, som såväl anlitades som rådgivare som försågs med uppdrag. 1908 reste han t ex tillsammans med Eli Heckscher, till England där de uppvaktade viktiga personer, såsom labourledaren Ramsay MacDonald, och skrev i brittisk press. S var särskilt angelägen om Sveriges Östersjöintressen, liksom de under 1920-talet nyligen självständiga baltiska staterna. S:s nära kontakter med UD bidrog till att hans tidning under krigsåren uppfattades som ett språkrör för regeringen Hammarskjöld. Lojaliteten med regeringen tog sig också uttryck i avsiktlig diskretion. Vid sin femtioårsfest bekände S självironiskt och tillspetsat att han som publicist aldrig känt sig så nöjd som då han kunde gagna statens intressen genom att ”undanhålla sina läsare en sensationell godbit” (Brulin 1937).

Efter att i nära två årtionden ha lett utrikesredaktionen på Stockholms Dagblad lämnade S tidningen 1921 för att under några år verka som huvudredaktör på Aftonbladet. Rollen passade honom mindre väl och i stället kom hans huvudsakliga gärning fortsättningsvis att avse dels fullbordandet av den andra, s k uggleupplagan av Nordisk familjebok (1904–26), dels utgivningen av dess tredje, kraftigt omarbetade upplaga.

S:s band med detta stora encyklopediprojekt gick långt tillbaka i tiden. Redan när uggleupplagan sjösattes anlitades S som bidragsgivare och redaktionellt stöd. Den textmassa som han ensam presterade har bedömts motsvara två hela band. Artiklarna täckte ett stort antal länders historia och statskunskap och bestod inte minst av biografier över ledande personligheter. Särskilt utförliga var hans artiklar om de anglosaxiska länderna; kanske ett utslag av den engelskorienterade konservatism han fått med sig från Uppsalaåren. Utöver skribent var S också medredaktör för bokstäverna P, Q och R samt supplementbanden. I den följande tredje upplagan av Nordisk familjebok var han från 1924 huvudredaktör. S:s förmåga att på bara några timmar skriva en till innehållet komplicerad lexikonartikel på ett knappt utrymme med allt det viktiga på sin rätta plats liknades i samtiden vid ”trolleri” (Heckscher).

En stor insats gjorde S även i konservativa Svensk tidskrift, som började ges ut 1911 med de båda vännerna från Juntan Gösta Bagge och Eli Heckscher som redaktörer. S, som deltog från starten, kom att under två årtionden vara tidskriftens flitigaste skribent och var en kortare tid även en av dess två redaktörer. Oftast bidrog han med sin för redaktionsmedlemmarna svårtydda handstil med utrikespolitiska orienteringar med första världskriget som replipunkt. De krigförande makternas vitböcker och den samtida historieskrivningen om kriget befann sig i skärningspunkten mellan vetenskap och propaganda och blev föremål för S:s utredande analys. Inte minst den ”svarta veckan”, krigsutbrottets dagar, ägnade S flera källkritiska närläsningar. En viss illusionslöshet förde kriget med sig. En genomgång i Svensk tidskrift 1925 av de tidigare krigförande makternas efterkrigstida skolmaterial fick den talande titeln Läroböcker i folkhat. Påfallande är hur S som utrikespolitisk betraktare strävade efter oväld. I en debatt med Anna Bugge Wicksell i Svensk tidskrift 1919 ansåg S att de krigförande parterna måste dela ansvaret för krigsutbrottet. När han under kriget nagelfor de olika makternas argumentering visade han trots sin engelskvänlighet påfallande stor förståelse för den tyska sidan. Samma vilja att förstå båda parterna gjorde honom, trots att han naturligt hörde hemma till höger, allmänt obenägen att ta tydlig partipolitisk ställning och förtjänade honom redan under studieåren namnet Vänster-Högerberg.

Under sina sista levnadsår fick S en ny publik genom de utrikespolitiska krönikor som han från och med 1927 ledde i det nya mediet rundradion. Hans tidiga folkbildningsengagemang fullföljdes här med modern teknik. Det på sin tid nydanande programinslaget blev en stor framgång. Inledningsvis sändes krönikan en gång i månaden, men efter hand övergick man till sändning varannan vecka.

I den personliga livsföringen antog S efterhand bekanta drag av murvel – natt­arbete, kedjerökning och ohälsosam diet. Inslaget av motion inskränkte sig till promenader i kvarteren kring Klara kyrka, nära såväl arbete som bostad; det enda offentliga uppdrag den annars så sociale S lär ha haft var betecknande nog som ledamot av Klara församlings kyrkoråd.

På 60-årsdagen 1932, kort före sin död, erhöll S en egen festskriftshyllning. Själv föranstaltade han genom testamente att hans arbetsbibliotek, som i fråga om första världskriget och efterkrigstiden samt den internationella utvecklingen efter 1914 ansågs som det till innehållet främsta i landet, donerades till StH.