Elisabeth Tamm

6 Tamm, Elisabeth, syssling till T 5, f 30 juni 1880 i Julita, Söd, d 22 sept 1958 där. Föräldrar: ryttmästaren Carl August T o friherrinnan Emma Ebba Helena Hedvig Charlotta Åkerhielm af Margretelund. Led av styr för Julita föreläsn:fören 02, v ordf i kommunalstämman i Julita 13, ordf där 33– 36, ordf i kommunalnämnden i Julita 16–20, led där 20–35, led av kommunalfullmäktige i Julita 19–30, led av Södermanlands läns landsting 19–30, v ordf i styr för Benninge lanthushållsskola till 30, ordf i styr för Julita extra provinsialläkardistrikt, led av fattigvårdsstyr i Julita, av Flens sjukhusdir, av Kullbergska sjukhusdir, Katrineholm, av inkomstskattesakk 21–23, av AK 22–24, av styr för Frisinnade kvinnors riksförb (FKR, från 31 Sv kvinnors vänsterförb, SKV) 22, sekr där 31–åtm 51, led av FKR:s VU o vice ordf där 23–28 (led även av Radikala fören inom förb), ordf i Södermanlands länsförb av FKR/SKV 22–53, led av styr för ab Vår tidning 23–32, medarb i Tidevarvet 23–36, medgrundare av Kvinnl medborgarskolan vid Fogelstad, Söd, o ordf i styr där 25–54, medarb i Vi kvinnor 46–55, led av Sällsk för främjande av kulturella o vetensk förbindelser mellan Sverige o Sovjetunionen. Godsägare. – Erhöll Haakon VII:s frihetskors 46. – Ogift.

Då T 1880 föddes på Fogelstad hade hennes far nyligen övertagit gården från sin svärfar och inlett ombyggnaden av den till en nästan slottslik anläggning. Här växte T och hennes äldre syster upp, utbildade av guvernanter och strängt hållna av i synnerhet den konservativa modern. I uppfostran ingick ett flertal vistelser i utlandet vilket resulterade i goda språkkunskaper. Möjligen var det en besvikelse för föräldrarna att T inte blev en pojke, men i brist på söner i familjen blev hon den som fick följa med fadern på inspektionsresor och ridturer, vilket gav henne en god inblick i godsets drift. Från fadern, aktiv inom både kommunal-, landstings- och riksdagspolitik, övertog hon också intresset för politik. Genom dennes kusin Hugo T (T 3) kom T i kontakt med framträdande personer i tidens bildningsrörelse. Sitt stora intresse för historia och litteratur fick hon utlopp för inom Julita föreläsningsförening, där hon också själv föreläste. Under perioder fick hon följa föreläsningar vid universitetet, bl a av Henrik Schück (bd 31), och lärde i Stockholm känna kvinnor verksamma inom folkbildningen och kvinnorörelsen såsom Sigrid Leijonhufvud (bd 22) och Lydia Wahlström. I huvudstaden tog T också lektioner hos skådespelerskan Gerda Lundequist (bd 24) för att träna sin upp sin röst. Hon ansågs sedermera vara en mycket skicklig talare.

Efter faderns död 1905 stod T inför valet att följa en akademisk bana, vilket förvisso lockade henne, eller att fortsätta driva Fogelstad, vilket hon valde. Några år senare köpte hon moderns del av egendomen och blev ensam ägare till en gård med många hundra hektar åker- och skogsmark, stor kreatursbesättning, ång- och vattenkvarn, vattensåg, snickeri, tegelbruk, mejeri, hönseri och över hundra anställda. Positionen som godsägare gav T en särskild roll i lokalsamhället. Hon deltog med intresse i kommunalstämman och engagerades för vissa mindre uppdrag men 1913 blev hon dess vice ordförande och tre år senare, som första kvinna i landet, ordförande i kommunalnämnden.

Någon aktiv feminist eller rösträttskämpe var T inledningsvis inte – ”verksam agitator blir jag icke”, skrev hon 1906 till Lydia Wahlström (Levin, s 87). Med tiden blev hon emellertid just det. Samma år som kvinnor blivit valbara till landstingsförsamlingar invaldes hon som ledamot i Södermanlands läns landsting. Eftersom partianslutning var mer eller mindre en förutsättning hade T kort dessförinnan anslutit sig till Frisinnade landsföreningen, vars betoning på individen hon kunde sympatisera med även om hon inte var förtjust i partipolitisering som sådan – den ansåg hon omintetgjorde individens inflytande. Efter införandet av kvinnlig rösträtt kandiderade hon icke desto mindre på de frisinnades lista till riksdagen, och blev 1922 en av de första kvinnorna som tog plats i andra kammaren tillsammans med Nelly Thüring, Bertha Wellin och Agda Östlund. Kerstin Hesselgren (bd 18) blev samtidigt ledamot av första kammaren.

T var då sedan länge vän eller bekant med flera av de kvinnor som skulle komma att ingå i den s k Fogelstadgruppen, eller Tidevarvsgruppen, av vilka flera kom från miljöer präglade av socialt engagemang i liberal anda. Till de mest framstående bland dessa hörde Kerstin Hesselgren. Sannolikt var det hon och T:s läkare Andrea Andreen (g Svedberg, bd 34, s 456) som påverkade T att gå med i Föreningen frisinnade kvinnor (FFK), som läkarna Ada Nilsson (bd 26) och Julia Kinberg (g von Sneidern, bd 32) tagit initiativ till. T och Hesselgren insåg efter invalet att föreningen kunde spela en viktig roll för utbildningen av kvinnor till fullt medborgarskap och T:s engagemang kom att få betydelse för föreningens val att bli en renodlad kvinnoorganisation snarare än en partiansluten hjälpförening. Den ombildades 1921 till Frisinnade kvinnors riksförbund (FKR).

Efter Frisinnade landsföreningens sprängning 1923 på grund av förbudsfrågan fick FKR, nu dominerad av den radikala lilla krets som T ingick i, en mer självständig ställning. Behovet av en egen plattform ökade och beslutet fattades att börja ge ut en egen tidskrift. På T:s förslag fick den namnet Tidevarvet och hennes ekonomiska resurser blev mycket betydelsefulla för verksamheten: hon ägde aktiemajoriteten, betalade redaktörens lön och bekostade därtill inredningen till den första redaktionen i Stockholm. Tidskriften engagerade kända skribenter och tog upp många specifika kvinnofrågor, inte minst sådana som rörde den s k befolkningsfrågan vilken FKR var tidigt ute med att både uttrycka och formellt sätta på sitt program, men också allehanda humanistiska och samhällsaktuella ämnen. T skrev programförklaringen i tidskriftens första nummer och bidrog själv aktivt under hela Tidevarvets utgivningstid, huvudsakligen med artiklar om jordbruksfrågan men också med ledare m m.

Den innersta kärnan i Fogelstadgruppen var ”konstellationen”, bestående av T, Kerstin Hesselgren, Ada Nilsson och Elin Wägner samt pedagogen Honorine Hermelin (bd 18, s 702), sedermera Sveriges första kvinnliga skolstyrelseordförande. T, vars käpphäst var att kvinnorna måste vara många och kunniga om deras nyvunna rösträtt verkligen skulle leda till något, lade 1922 fram förslag om en kurs i medborgarkunskap för kvinnor och under sommaren hölls ”urkursen” på Fogelstad med en grupp FKR-medlemmar. Efter att ha lämnat riksdagen gav hon sig i kast med att utveckla en permanent utbildning vilket ledde till öppnandet av Kvinnliga medborgarskolan 1925. Under skolans nästan 30 år utbildades genom sommarkurser omkring 2 000 kvinnor i teoretisk och praktisk medborgarkunskap. Skolan inrymdes i den tidigare inspektorsbostaden, som stod tom efter att T själv övertagit ledningen av gården. Förutom gruppen själv framträdde här som föreläsare många framstående representanter för kultur, politik och undervisningsväsende. Bland kursdeltagarna, som kom från hela landet och även de övriga nordiska länderna, fanns många kvinnor som senare kom att göra sig gällande i offentligheten, även som riksdagsledamöter.

I fokus för Fogelstad- och Tidevarvsgruppens engagemang var flera stora frågor: kvinnofrågan, befolkningsfrågan, fredsfrågan och inte minst jordfrågan med rötter i de jordreformrörelser som vuxit fram under sent 1800-tal. Den låg av naturliga skäl T särskilt nära och blev föremål för flera av hennes motioner och yttranden i riksdagen. Hon presenterade också sina tankar i Det nya jordbruket (1925). T ansåg egnahemsfrågan grundläggande, inte bara som en lösning för boende och försörjning utan också för att skapa ett annat förhållningssätt till jorden. Den som ägde jord borde också bruka den och på så sätt utveckla en särskild kärlek och ansvarskänsla – en jordägare skulle framför allt vara förvaltare av jorden. T:s uppfattning var att ingen heller skulle äga mer än var och en själv kunde bruka och hon var därför kritisk till sådan stordrift som den tilltagande industrialiseringen innebar. Hon levde dock inte själv i enlighet med den principen utan tvingades arrendera ut jord.

Om T var negativ till arrendesystemet trodde hon desto mer på åborätten, som innebar en vidgad besittningsrätt och därmed en trygghet hon ansåg borgade för ett större engagemang från jordbrukarens sida. Hon skänkte 1934 hundra tunnland att upplåtas åt arbetslösa, men fick problem med både myndigheter och åbor. Hennes förespråkande av skonsamma brukningsmetoder, gärna med hjälp av häst istället för traktor, motståndet mot konstgödsel och bruket att låta korna gå utomhus en stor del av året väckte klent gensvar i ett samhälle där moderniseringen ansågs kräva helt andra förfaringssätt. T:s starka känsla för jorden manifesterades också på ett konkret sätt inne i Fogelstads salong i den väldiga, mullfärgade matta hon specialbeställde av textilkonstnären Maja Fjaestad och vars mönstertema var jord i träda.

T:s tro att fred på jorden förutsatte fred med jorden – vilket också var titeln på den skrift hon 1940 gav ut tillsammans med Elin Wägner – rubbades inte trots få framgångar för hennes idéer, och hon får ses som en föregångare för vad som senare kom att kallas ett ekologiskt synsätt. Även T:s åsikter om kvinnors och mäns relation till djur och natur avvek från det rådande. Män ansåg hon till exempel inte lämpliga att sköta kor varför ladugårdsskötsel borde vara ett kvinnoyrke. I enlighet därmed anställde hon kvinnliga ladugårdsskötare, likaså en kvinna – konstnären Maren Holebakk – som ladugårdsförman och lärare på den kvinnliga ladugårdsutbildningen, medan uppassningen inomhus sköttes av män. Den ”upp- och nedvända världen” på Fogelstad väckte visst uppseende i samtiden.

Trots sin klassiskt liberala tro på individen och dess roll i samhället drog konstellationen allt mer åt vänster, och T var drivande i FKR:s omorganisation till Svenska kvinnors vänsterförbund (SKV). Samarbete inleddes med de socialdemokratiska kvinnorna, mycket för att bilda front mot fascistiska och nazistiska krafter och för att stärka den fredstanke som stått högt på det politiska programmet ända sedan FFK:s bildande. Fogelstadgruppen var djupt engagerad i aktionen ”Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget” som genomfördes 1935 och som 20 000 kvinnor anslöt sig till. Elin Wägner var motorn men T bekostade resan för den kvinnodelegation som sändes till Nationernas förbund i Genève för att lägga fram en resolution. Aktionen blev dock resultatlös.

Under andra världskriget engagerade sig Radikala föreningen inom SKV, med T i spetsen, intensivt i Norges sak. Krigsutbrottet och ockupationen av grannländerna var förfärande och permittenttrafiken, som hon ansåg vara ett allvarligt brott mot neutraliteten, gjorde henne utom sig: ”Det är en skam som blir tyngre o. tyngre för var dag. Var stund. Nattsvart mörker! Ingen utväg. [– – –] Och skam blir den förblivande domen över vår tids svenskar” (Levin, s 192). T reste emellertid trots sjukdom till Norge med förnödenheter, skänkte privat stora summor pengar och tog emot flyktingar på Fogelstad, även i krigets slutfas då många kom till Sverige med de vita bussarna. Efter kriget tilldelades hon Haakon VII:s frihetskors.

Erfarenheterna från 1930-talet och kriget kom T att se allt mer positivt på Sovjetunionen, en välvilja som den varma vänskapen med landets ambassadör i Sverige, Alexandra Kollontay, sannolikt bidrog till. I hjälparbetet för Leningrads barn hade SKV samarbetat med kommunistiska kvinnor och T kunde inte förstå kommunistskräcken utan kände sig övertygad av den sovjetiska fredspropagandan. Gentemot USA, som släppt atombomberna över Japan och sedan kom att föra ett i hennes ögon grymt krig i Korea, kände hon enbart misstro, rentav avsky. Hon stödde helhjärtat SKV:s anslutning 1947 till Kvinnornas demokratiska världsförbund, av många sedd som en kommunistisk kamouflageorganisation, trots att samgåendet fick stark kritik från flera håll och ledde till förlust av många medlemmar. Deltagandet i ett rådsmöte i Moskva 1949 där hon prisade Sovjetunionens fredsvilja såg T som en politiskt principiell handling; att hon som representant för ett borgerligt och kapitalistiskt land markerade viljan till gemensamt arbete för en ny och bättre värld.

T var intelligent och viljestark, rentav dominant, men paradoxalt nog också osäker och tvivlande, ofta deprimerad. De återkommande hälsoproblemen kan ha varit av psykosomatiskt slag, möjligen föranledda av läkemedelsmissbruk, och ibland så svåra att hon var närmast invalidiserad. Trots detta drev hon livet igenom på sig själv, tog initiativ till och uppmuntrade projekt som knappast hade varit genomförbara utan hennes stöd – inte minst det ekonomiska. I en tid då de demokratiska strävandena kom att omfatta även kvinnorna var T en pionjär och hon kom under många år att spela en viktig roll i arbetet med att sporra dem att bli aktiva medborgare.