Carl Olof Sebastian Tamm

10 Tamm, Carl Olof Sebastian, son till T 8, f 11 okt 1919 i Solna, Sth, d 13 sept 2007 i Sthlm, Bromma. Studentex vid H a l på Östermalm, Sthlm, 11 maj 37, inskr vid StH ht 38, fil mag där 11 mars 44, inskr vid LU ht 44, 1:e assistent vid LU:s botaniska instit 46–47, bitr lär där 48, 1:e assistent vid Statens skogsforskn:inst 48–57, fil lic vid LU 15 dec 49, disp o doc vid StH 18 april 53, prom 29 maj 53, prof vid o förest för avd för botanik o marklära vid Statens skogsforskn:inst 57–62, i skogsekologi vid Skogshögsk (från 77 del av Sveriges lantbruksuniv, SLU) 62–juli 84, expert i 1963 års forskarutredn jan 65–dec 66, ordf i sv komm av International biological program 70–åtm 75. – LLA 59, hedersled där 89, LFS o mottagare av Linnépriset i botanik 71, LVA 74, led av Det Norske Vitenskaps- Akademi 74, erhöll Guldkvisten av Sveriges skogsvårdsförb 74, led av Finska vetenskapsakademien, hedersdr vid Helsingfors univ 77, Greve Carl Bernadottes skogspris 79, Konungens medalj i 8:e storl 86, hedersdr vid SLU 88.

G 2 april 1947 i Bromma, m lärarinnan Gullevi Marie Johanna Augusta Ehrlin, f 14 sept 1920 i Sthlm, Hedv El, d 14 sept 2000 där, Västerled, dotter till ingenjören Erik Gustav Hugo E o Anna Verda Lidner.

Som barn reste Carl Olof T om somrarna med sina föräldrar från Stockholm för längre vistelser i Västerbotten där fadern bedrev fältarbete i Kulbäckslidens försökspark. Han kom då i kontakt med dennes forskarkollegor Henrik Hesselman (bd 18), Carl Malmström och Lars-Gunnar Romell (bd 30), och imponerades särskilt av den sistnämnde och dennes kompromisslöshet i fråga om vetenskapliga sanningar. Som ung vuxen drabbades T av polio, vilket kom att påverka hans rörlighet. Enligt hans egen uppgift avrådde fadern honom från en akademisk karriär. Det naturvetenskapliga intresset ledde ändå T i sådan riktning och han skaffade sig bred skolning.

T genomgick sin forskarutbildning i Lund där han också tjänstgjorde vid universitetets botaniska institution, men disputerade senare i Stockholm. 1957 utnämndes han till professor i botanik och marklära vid Statens skogsforskningsinstitut. Vid sammanslagningen med Skogshögskolan 1962 blev detta en professur i skogsekologi – den första i landet med ordet ekologi i sin beskrivning. Under sin långa verksamhetstid bedrev T forskning inom flera områden vilket reflekterade hans vidsträckta intresse för skogsekosystem.

Föremål för T:s vetenskapliga intresse var bl a växtfysiologi. En förhärskande uppfattning var att växter tog upp näringsämnet kväve från marken enbart i oorganiska former, antingen som ammoniumjoner eller som nitratjoner. Därtill ansåg man att vissa växter, s k nitratväxter, krävde tillgång till nitrat. I sitt licenciatarbete visade emellertid T att den ”nitratälskande” mjölkörten (Chamaenerion angustifolium) kunde ha ammonium som kvävekälla, vilket motsade idén att den var helt beroende av nitrat. Idag är det väl känt att växter även tar upp organiska kvävemolekyler såsom aminosyror. Doktorsarbetet, om en skogsmossas livsvillkor och tillväxt, klargjorde ljusets avgörande betydelse för mossan och även betydelsen av de näringsämnen som regn tvättar ur trädkronorna.

Ett annat tema var växtekologi. Vid den tid då T formades som forskare ifrågasattes en statisk syn, byggd kring förekomsten av till synes stabila växtsamhällen, av en modern syn på växtsamhällens dynamik och i vissa fall beroende av störning. Redan som biologistudent lade T ut provytor, där han sedan under flera decennier kunde följa de dynamiska variationerna i förekomsten av olika örter, bl a orkidéer. Senare beskrev han tillsammans med Ola Inghe dynamiken i förekomsterna av blåsippa (Hepatica nobilis) och sårläka (Sanicula europea); en studie pågick från 1943 och flera decennier framåt.

Skogsträdens näringsförsörjning och effekterna av surt regn utgjorde ytterligare ett viktigt forskningsområde. När T tillträdde tjänsten som professor fanns ett växande intresse för skogsgödsling med kväve för att öka skogens tillväxt. T studerade hur tillförseln av detta ämne påverkade balansen med andra näringsämnen och även vilka långsiktiga negativa effekter som kunde tänkas uppstå. Detta hölls under observation i unikt omfattande långsiktiga experiment, t ex vid Stråsan i Dalarna och Norrliden i Västerbotten. Han lade också till ytor med syrabehandlingar i sina försök. Det sura regnets effekter på träd och mark blev på 1980-talet ett högaktuellt ämne efter att skogsdöden i Centraleuropa börjat uppmärksammas. T:s försök med tillförsel av kväve och utspädd svavelsyra visade att marken försurades, men också att träden var påfallande motståndskraftiga mot relativt stor tillförsel av kväve och syra. Försöket Norrliden, ett unikt arv efter T, fortsatte att studeras under hela 50 år och mätningar företas ännu idag (2024) för att se hur ekosystemet återhämtar sig efter den tunga kvävebelastningen.

Tillsammans med Leif Hallbäcken återbesökte T ytor på vilka fadern 55 år tidigare mätt markens surhet och fann att den sedan dess försurats. De kunde även visa att en del av försurningen var en naturlig följd av skogens tillväxt. T:s mycket goda kunskaper om träd och mark gjorde honom till ett naturligt val som expert vid de förhandlingar på europeisk nivå om begränsningar av utsläpp av försurade ämnen som påkallades efter upptäckterna av sjö- och markförsurning. Han deltog aktivt i dessa och även i mer direkta vetenskapliga internationella samarbeten rörande effekter av surt regn.

T höll sig à jour med forskningen inom många andra områden. Inspirerad av Nobelpristagaren Willard Libbys upptäckt att nedbrytningen av radioaktivt kol kunde användas för att datera organiskt material var T den förste att datera organiskt material i marken. Man fann att det organiska materialet i den s k anrikningshorisonten någon decimeter ner i de podsoljordar som dominerar svensk skogsmark kan vara hela 1 000 år gammalt. T:s vetenskapliga arv är sammanfattat i boken Nitrogen in terrestrial ecosystems (1991), en beskrivning av kvävecykeln i världens skogar.

Som lärare vid Skogshögskolan utbildade T studenter som till övervägande del kom att arbeta utanför akademin, och hans undervisning fick på så sätt betydelse för det praktiska skogsbruket. Hans budskap krävde ett visst mått av koncentration och intresse; snarare än att leverera auktoritära teser visade han hur kunskapen utvecklats som ett resultat av olika experiment. För studenter som valde en akademisk bana utgjorde hans sätt att undervisa en inspiration och en förebild. T var även en aktiv mentor för flera av de skogsekologer som fått betydelse i följande generationer. Han var initialt en av ledarna för storprojektet Barrskogslandskapets ekologi (1973–83), som genomfördes i Jädraås i Gästrikland.

T:s arbete fick betydelse även utanför akademin. Redan på 1970-talet började det moderna skogsbrukets metoder kritiseras. T delade somliga av de kritiska synpunkterna (Hellmark), men var p g a sina kunskaper och sin sakliga framställning respekterad i alla läger. Hans hållning, att beakta både produktions- och miljömål, fick senare genomslag i förslagen i 1993 års skogsutredning och i de förändringar av skogsvårdslagen (SFS 1993:533) som genomfördes som ett resultat av denna. T:s insatser vid de europeiska diskussionerna om effekterna av surt regn bidrog till Sveriges starka position i dessa förhandlingar och de begränsningar av utsläpp av försurande ämnen som blev resultatet.

Som framstående skogsekolog och markvetare blev T känd också utanför Sverige. När den ledande skogsvetenskapliga tidskriften Forest Ecology and Management 2014 lanserade en serie av översiktsartiklar kom dessa att till hans minne kallas Tamm Reviews. Tio år senare hade mer än 50 sådana publicerats.