Olof Filip Sebastian Tamm

8 Tamm, Olof Filip Sebastian, bror till T 4 och T 7, f 8 mars 1891 i Tveta, Sth, d 16 aug 1973 i Sthlm, Engelbr. Mogenhetsex vid Nya elementarskolan i Sthlm 20 maj 08, inskr vid StH ht 08, fil kand där 4 nov 11, fil mag 28 maj 12, fil lic 29 maj 14, allt vid StH, anställd vid Statens skogsförsöksanstalt 12, assistent i marklära med geologi där 15–22 o 24–35, disp vid StH 19 maj 20, fil dr 29 maj 20, docent vid Skogshögsk 20–38, tf prof i kemi o geologi vid Alnarps lantbruks- o mejeriinst o föreståndare för den kemiska stationen där 23–24, studier vid Veterinær- och Landbohøjskolen i Khvn 28, speciallär i marklära vid Tekn högskolan i Sthlm 32–52, led av Domänstyr:s odlingskommission 34–36, överassistent vid Statens skogsförsöksanstalt 35–38, prof i skoglig marklära vid Skogshögsk 1 juli 38–1 juli 57, led av styr för Sv skogsvårdsfören 42–62, av dess red:komm 44, ordf i Sv markläresällsk 43–57, prorektor vid Skogshögsk 47–57. – LLA 32, hedersdr i skogsvetenskap vid Humboldt-univ, Berlin, 60, erhöll Arvid Lindman-medaljen 61, hedersdr vid lantbrukshögsk i Ultuna, Uppsala, 62.

G 12 maj 1918 i Sthlm, Kat, m skolkökslär Ingegärd Bergman, f 20 dec 1892 i Vänersborg, d 19 mars 1987 i Bromma, Sth, dotter till professorn Johan Bergman (bd 3) o Kristina Henriksson.

Olof T var professor i skoglig marklära och tillhörde den fåtaliga grupp av naturvetenskapligt utbildade forskare som formade den moderna skogsvetenskapen under första hälften av 1900-talet. Fram till 1950, då Skogshögskolan fick rätt att utfärda skoglig doktorsgrad, rekryterades alla forskare som var verksamma inom det skogsvetenskapliga området från andra naturvetenskapliga discipliner.

T föddes på Tveta gård utanför Södertälje men på grund av ekonomiska problem flyttade familjen 1895 till Stockholm där fadern fick en tjänst som domänintendent i Stockholms län. Via denna fick T ett intresse för naturen. Uppväxtmiljön var borgerlig, med fyra äldre systrar som även de kom att utmärka sig: Hildegard T (se ovan s 594) som konstnärinna, Ingeborg Hegardt (se ovan s 594) som politiker och Märta T-Götlind (T 7) som bl a folklivsforskare. Mest känd blev Alfhild T (T 4), Sveriges första kvinnliga psykiatriker. Genom giftermålet med Ingegärd Bergman, som T träffade i samband med ett studieår i växtbiologi i Uppsala, knöts han till en annan framträdande familj. Svärfadern var riksdagsledamot, professor i latin och klassisk arkeologi och ledande inom nykterhetsrörelsen, svågern Gösta Bergman välkänd språkvetare och dennes bror Sten Bergman zoolog, upptäcktsresande och radiopersonlighet som med tiden blev en av samtidens mest folkkära vetenskapsmän. Detta vidare sammanhang bidrog till att göra T ovanligt allmänbildad med goda kunskaper i humaniora.

T utbildade sig i kemi, geologi och fysik vid Stockholms högskola. Under ledning av sin lärare, professorn i geologi Gerard De Geer (bd 10), riktade han in sig mot geologi och kemiska undersökningsmetoder. Redan 1912 anställdes T vid Statens skogsförsöksanstalt som senare samordnades med den nyinrättade Skogshögskolan i Stockholm, en institution som han med några korta avbrott förblev trogen fram till sin pensionering. Här kom T under inflytande av botanikern Henrik Hesselman (bd 18), professor i skogsbotanik, som kom att få stor betydelse för att föra skogsforskningen i en biologisk riktning. Utgångspunkten var att en hållbar och rationell skogsskötsel krävde en bredare förståelse av de grundläggande relationer som skapar och förändrar skogen i dess helhet. Skogshögskolan har beskrivits som en ”proto-ekologisk” forskningsmiljö i Sverige vid denna tid. Även om benämningen ekologi bara användes undantagsvis var benämningarna växtsamhälle eller skogssamhälle desto vanligare för att belysa de samverkande fysiska, geologiska och biologiska faktorer som skapar skogens platsspecifika förutsättningar och hur dessa förändras över tid.

Detta breda synsätt är framträdande i T:s avhandling Markstudier i det nordsvenska barrskogsområdet (1920). Avhandlingens utgångspunkt var ”pedologien”, det vill säga markläran som undersöker hur jordmånen närmast under markytan, som kunde liknas vid ett ”levande väsen”, utvecklades under påverkan av såväl grundläggande geologiska, hydrologiska och topografiska förhållanden som skiftande förutsättningar formade av klimat, vegetation, djurliv och människans inverkan. Eftersom syftet med denna vetenskap var att undersöka betydelsen av alla dessa faktorer blev forskningen mångfasetterad eller, för att använda ett senare begrepp, tvärvetenskaplig. Som föregångare och inspiratör lyfte T särskilt fram den danske mark- och skogsforskaren Peter Erasmus Müller, som under 1800-talets senare årtionden undersökt bokskogarnas och hedmarkernas humuslager och bildningen av jordmåner. T:s avhandling var en jämförelse av jordprofiler från olika skogstyper i det norrländska området. Här dominerade den så kallade podsolen (ett ryskt ord som betyder aska), en näringsfattig jordmån med ett organiskt råhumuslager ovan en utlakad blekjord och sedan den anrikade rostjorden och därefter lager som påverkats mindre av de jordmånsbildande processerna. Genom att dela in och klassificera podsolprofilerna utifrån blekjordens mäktighet, drog T slutsatsen att detta jordlager kunde påverkas negativt av återkommande skogseldar och avverkning samt att dessa skilda förutsättningar var viktiga att förstå i ansträngningarna att återskapa hållbara produktionsskogar.

T kombinerade omfattande fältresor under sommaren med noggranna laboratoriestudier i Stockholm under övriga året. En plats han undersökte var Ragundasjöns botten i östra Jämtland som genom Magnus Huss, ”Vild-Hussen” (bd 19) utgrävning av Storforsen 1796 tömts på vatten och skapat tydliga och daterbara sedimenteringar, vilket lockade många av tidens geologer. En annan viktig undersökningsplats var Kulbäckslidens och Svartbergets skogförsöksparker i Västerbotten som inrättats 1923, där forskarna från Skogshögskolan med sina familjer inrättade sig på somrarna för att upprätta, genomföra och utvärdera fältförsök. Även Tönnersjöhedens försökspark i Halland besöktes, Hamra revir i Dalarna liksom en mängd andra platser i främst norra Sverige.

Det är tydligt att det vid Skogshögskolan genom Hesselmans försorg fanns en samordning av forskningen, där forskarna riktade in sig på samma frågor men med olika vetenskapliga metoder. Även om ambitionen med det markvetenskapliga angreppssättet var bred, ägnade sig T främst åt geologiska provtagningar och omfattande geokemiska analyser av dessa prover. Han undersökte bl a vittringsprocesser, hur järnet vandrade mellan olika jordlager, brunjordsbildning och frigörandet av kalciumjoner. Likaså utvecklade han metoder för att undersöka skogsmark, där det s k basmineralindexet användes för att snabbt kunna urskilja regionala skillnader mellan olika jordars mineralsammansättning.

För T var ”skoglig” forskning något betydligt bredare än tillämpad skogsskötsel. Det är ändå tydligt att hela hans forskningsgärning gjordes med framväxten av det moderna storskaliga skogsbruket och dess medföljande hållbarhetsproblem som fond. Många av hans skrifter kännetecknas av långa och uttömmande genomgångar av markens och skogens basala naturvetenskapliga förutsättningar men med en avslutande kort reflektion över vilken betydelse denna kunskap hade för det praktiska skogsbruket. Genom hans grundläggande undersökningar av skilda förutsättningar på olika skogsmarker kom hans kunskap att bli viktig för det som sedermera kom att kallas ståndortsanpassat skogsbruk, d v s att val av skogsbruksmetoder och trädslag måste utgå från den lokala platsens förutsättningar. Markundersökningar visade också att det var svårt för den nordsvenska skogen att föryngra sig själv efter avverkning av enskilda träd (blädning), vilket blev ett argument för kalhyggesbruk, markberedning samt sådd eller återplantering. Parallellt med sin kollega skogsbotanikern Carl Malmströms studier av mossmarker bedrev T syrgasanalyser, vilka tillsammans tillbakavisade teorin om att det pågick en ”försumpning” av den svenska skogen, d v s att växande sumpskogar hotade produktionsskogen.

I samband med att Hesselman gick i pension 1938 inrättades en professur i skoglig marklära vid Skogshögskolan. Som ende och självskriven sökande fick T tjänsten. Han blev som professor mer aktiv i olika kommittéer och organisationer, bl a grundade han Svenska markläresällskapet 1943 och var under perioden 1947–1957 prorektor vid Skogshögskolan. Efter många år av undersökningar publicerade han en humiditetskarta för att visa på klimatets inflytande på skogen. Genom att jämföra nederbörd, avdunstning och avrinning kunde fuktigheten i olika skogar bestämmas, vilket var till nytta för det praktiska skogsbrukets lokala anpassningar.

Från 1915 fram till sin pensionering var T lärare vid Skogshögskolan, under lång tid även vid lantmäteriutbildningen vid Tekniska högskolan och några år vid Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut. Utbildning utgjorde således en stor och viktig del av hans samlade gärning. Läroboken Den nordsvenska skogsmarken (1940), som togs fram på beställning av Norrlands skogsvårdsförbund, blev en standardbok för jägmästarutbildningen under lång tid. T beskrevs som en mycket anspråkslös forskare, ”ödmjuk nästan intill självutplåning” inför sina studenter. Det innebar att han lade ner mycket möda på föreläsningar, övningar och exkursioner samt behandlade varje student personligt och med ”högaktning” (Troedsson 1973). Han var en skicklig pedagog; ”jordgubben” lyckades locka till sig intresserade studenter. Medan hans föreläsningar kunde vara något omständliga var han på exkursioner i sitt esse (Troedsson 2003).

Omsorgen verkar också ha gällt T:s barn och det vidare familjesammanhang som han verkat inom, med intressen riktade mot en rad olika kunskapsområden. Dessa förmedlades till den efterföljande generationen: sonen Carl Olof (T 10) följde i faderns fotspår och blev själv professor vid Skogshögskolan, döttrarna Ingrid och Birgitta (se ovan s 595) blev läkare respektive docent i klassisk arkeologi.