Anders Larsson

Anders Larsson till Botila, d 1613. Ryttare under hovfanan 1573; kvartermästare 1578; satt s. å. i borgrätt å Åbo slott; löjtnant för hovfanan; ryttmästare för finska adelsfanan maj 1593; deltog under Klas Fleming i klubbekriget 1596–97; var i slottsloven på Åbo slott vid dess kapitulation 1597 och fördes till Sverige men undkom; försonad med hertig Karl; ånyo ryttmästare för finska adelsfanan 29 juni 1600; bevistade kriget i Lifland; erhöll befallning på Viborg under ståthållaren Axel Rynings frånvaro 1 jan. 1602; förordnad att vara i slottsloven på Reval över vintern, då Anders Lennartsson måste vara i fält, 22 okt. 1603; ståthållare där 7 nov. s. å.–1612.

Gift 1) med Brita Tönnesdotter, som levde 1608, dotter till slottsloven Tönne Olofsson Wildeman; 2) med Anna Jakobsdotter, d 1632, dotter till kyrkoherden i Storkyro Jakob Sigfridi Geet.

A., »en östgöte födder och länge brukader i krig, en modig och manhaftig man», tjänade sig under Johan III upp till en alltmer ansedd ställning och fick 13 juni 1581 kronans prebendegods Botila och Rikkala i Halikko socken i förläning under frälsevillkor. Under striden mellan Sigismund och hertig Karl tog han konungens parti, underskrev 1594 finska adelns trohetsförsäkran till denne och deltog verksamt i händelserna; i gengäld fick han, 24 juni 1594, evärdeligt frälse för alla sina gods samt såväl denna dag som 7 maj 1595 nya förläningar, i Lifland och Finland. Hertig Karls seger störtade honom i fångenskap och landsflykt, men han försonade sig snart med hertigen och återfick ej endast sin tjänst utan även, 4 maj 1601, alla sina förläningar. Trots att hertigens misstankar ej alldeles synas ha dött — A. kallades nov. 1603 till Stockholm såsom misstänkt för stämplingar, ehuru han sedan aldrig torde ha behövt inställa sig, och i sina brev spar han ej på försäkringar om sin trohet —, bibehöll han därefter dennes gunst och användes under de följande svåra krigsåren i Finland och Östersjöprovinserna. Hans bana hade emellertid så när blivit stäckt redan under Karls segerlopp 1600–01, i det han vid en skärmytsling utanför Wenden vid årsskiftet blev skjuten »igönom axeln in och gönom veka lived, neder i bältestaden, åter ut igen, så han föll utav hästen och blev liggiandes ibland fienden på marken». En hans son, Lars Andersson, lyckades emellertid rädda honom, och trots »stor plag och eländhet» var han snart åter i stånd att låta bruka sig i olika uppdrag. Fullt återställd var han dock ej; han klagade över den orörlighet, som blivit följden av såret och som gjorde honom oduglig i fält, i det han bl. a. knappast kunde rida — en olägenhet, till vilken han ännu 1611 återkommer — och ej kunde bära harnesk. Det blev i stället som ståthållare på Reval, han kom att göra sin egentliga insats, sedan han på grund av »sin svaghet» 8 maj 1604 undanbett sig det ärofulla uppdraget att taga befälet över krigsfolket i Finland (av 29 dec. 1603) samt jämväl en order (3 mars 1604) att taga befälet i Narva, om pesten skulle bortrycka därvarande befälhavare, ej behövt gå i verkställighet. Hans Klasson Bielkenstierna, som var utsedd att träda i hans ställe i Reval, fann honom alltjämt där, och då A., som var mäktig det estniska språket, syntes särskilt lämplig på platsen, begärde man, att han skulle få stanna kvar. Så blev även konungens beslut; under den närmaste tiden förestå A. och Bielkenstierna gemensamt, sedan A. ensam ståt-hållarbefattningen. Efter slaget vid Kirkholm och Anders Lennartssons död är han tidtals; Sveriges främste representant i östersjöprovinserna: förhandlingar med polackerna om fångutväxling och stillestånd, tvister med Reval om dess krigsbördor, fästningarnas och krigsfolkets underhåll och proviantering, ledningen av krigsföretag och allehanda förvaltningsärenden gå genom hans händer; även rättegångssaker hade han i uppdrag att handlägga (30 sept. 1605). Någon lysande verksamhet var det dock förvisso ej, som öppnades för honom. Medlen voro otillräckliga ej blott för en kraftig offensiv krigföring utan rent av för de dagliga behoven; påminnelser om penningar, proviant, kläde och andra nödtorfter fylla med tröttande enformighet brev och rapporter, och ofta hör man, att soldaterna äro kraftlösa av brist och umbäranden, att knektarna dö av svält osv. A. kunde ej. förebygga, att Pernau gick förlorat (1609), och de vidriga förhållandena gjorde det till slut omöjligt att upprätthålla disciplinen bland trupperna. Ett företag under ledning av A. och sekreteraren Peder Nilsson 1610 mot Ivangorod, som man hoppades kunna betvinga genom uthungring — det var redan så långt gånget, att de belägrade löpte dageligen ut att plocka kålstockar och alltså vågade livet för en kålstocks skull (29 aug.) — misslyckades slutligen till följd av myteri bland trupperna, då penningar och undsättning från Sverige dröjde. Endast från Ösel, som förhärjades av de svenska trupperna 1610 och 1611, ehuru A. själv torde ha stannat i Reval, hade han framgångar att anteckna; vid det senare tåget stupade emellertid hans son Lars. — A:s verksamhet, som f. ö. ännu knappast kan värdesättas, bör väl ej uppskattas efter de jämförelsevis obetydliga krigsföretagen utan efter den uthållighet, som säkerligen fordrats för att upprätthålla det vacklande svenska väldet, all brist och alla svårigheter till trots.