Bengt Skytte

2 Skytte, Bengt, son till S 1, f 30 sept (Peringskiölds ättebok, RHA), dp 9 okt 1614 i Sthlm, Nik, d 1683 (bet för själaringn 20 juli i Sthlm, Jak). Frih 16 juni 24, inskr vid UU okt 24, medföljde Jakob Spens' legation till England 29, riddare där 29, kammarherre hos drottn Kristina 4 dec 33, gjorde ett flertal resor bl a till Tyskland, Frankrike, Italien, England o Holland 34–35, till bl a Amsterdam, Paris, Strassburg, Montpellier 41–42, till Turkiet 51–52, till flera länder 57–61 o 66–78, deltog i riksdagarna 35–41 och 43–49 (lantmarskalk 47), assessor i Kammarkoll:s kammarrevision 38, kammarråd 39 (avlade ed 27 sept), patronus för Skytteanska professuren i Uppsala från 45, landsh i Uppsala län 12 juni 46–49, även i Sthlms län, då länen sammanslogs, 47–49, riksråd 17 juni 48 (avlade rådseden 20 mars 49)–18 aug 64 (tjänstgjorde i kansliet 48–53 o 60–64), kansler för univ i Dorpat 3 okt 48–64, sändebud till Danmark 49, till Kurland o Litauen 55, guvernör i Estland juni 55–56, led av en kommission ang Bohuslän 30 juli 62, lagman i Ingermanland 14 febr 63 (tilltr ej), president i tribunalet i Wismar 31 mars 63 (tilltr ej), tillika legat i Tyskland 18 juli 63 (instr, tilltr ej).

G 1) 8 dec 1636 i Sthlm (Peringskiöld) m frih Christina Sparre, f 3 okt 1619 i Oja, Söd (Elgenstierna med hänvisn till A Lewenhaupts interfol ex av Anreps ättartavlor), d 20 maj 1669 i Sthlm (Palmskiölds geneal saml, s 3400, RHA; bet för själaringn 22 maj där, Nik), dtr till kammarrådet o ståthållaren Carl S o Margareta Axelsdotter (Natt och Dag); 2) m Eva Mörner (enl obekräftad uppgift i G Anrep, Sv adelns ättar-taflor).

S skaffade sig en omfattande lärdom vid Uppsala och andra universitet och genom studier på egen hand. Till hans studiehandledare hörde Georg Stiernhielm, Johannes Simonius och Johannes Loccenius. S deltog tidigt vid olika riksdagar, inledde sin ämbetsmannakarriär i Kammarkollegiet och blev sedan landshövding i de centrala Uppsala och Sthlms län. Som landshövding ledde han det intensifierade renoveringsarbetet på Uppsala slott, bl a rikssalen och någon av våningarna. Han hade också en ledande roll vid genomförandet av 1643 års stadsplan för Uppsala, särskilt vid anläggandet av de fyra huvudlederna med tillhörande portar in mot staden.

Sin egentliga politiska karriär inledde S som lantmarskalk vid 1647 års riksdag, där han bl a medverkade till att drottning Kristina avgav löftet att hon, om hon beslöt sig för att gifta sig, skulle ha pfalzgreven Karl Gustav i åtanke framför alla andra. Vid riksdagen 1649 spelade S en viktig roll som språkrör för drottningen och skrev propositionerna till ständerna, bl a den om valet av Karl Gustav till tronföljare. För dessa insatser belönades han med utnämningen till riksråd samt med att han skickades till Danmark sommaren 1649 för att representera Kristina vid dopet av den nyfödde danske tronföljaren. Vid 1650 års riksdag var S inte särskilt aktiv men reserverade sig tillsammans med Johan Adler Salvius (bd 1) och Herman Fleming (bd 16) mot den skrift Axel Oxenstierna och rådsmajoriteten satte upp med invändningar mot de ofrälse ståndens krav vid riksdagsbeslutets uppsättande. Som rikskansliråd utnyttjades S ofta i underhandlingar med utländska sändebud.

S var under hela sitt liv intresserad av att resa, delvis av hälsoskäl, eftersom han fann vistelser vid de s k surbrunnarna utomlands välgörande. På sina resor uppsökte han ofta framstående vetenskapsmän och lärde, som han ibland värvade till Sverige, inte minst vid tillsättandet av Skytteanska professuren i Uppsala. Hans mest uppmärksammade resa gick till Siebenbürgen och Turkiet 1651–52. Bakom resan, som S fått Kristinas tillåtelse att göra, fanns utom hans privata intressen även politiska. Siebenbürgen styrdes av furst Georg Rákoczy, som var en tänkbar bundsförvant mot Polen, med vilket stat Sverige fortfarande inte slutit fred. Under resan korresponderade S med Kristina, Karl Gustav och andra. Hans resa hade troligen samband med att Kristina, strax innan han gav sig av, hade framfört sina planer på att abdikera till förmån för Karl Gustav. S ville bl a träffa en filosof som han var starkt påverkad av, J A Comenius, som vid denna tid uppehöll sig i Siebenbürgen. I det intellektuella intresset ingick också ett politiskt. Comenius och hans anhängare hade eskatologiskt grundade förväntningar på att en koalition, i vilken Sverige och Siebenbürgen tänktes ingå, skulle besegra huset Österrike. S trodde antagligen att Karl Gustav som nybliven regent skulle vilja delta i ett sådant förbund för att gå mot antingen Österrike eller Polen (Runeby).

S:s planer föll dock på att Kristina beslöt sig för att tills vidare stanna kvar som sv regent. Som sådan ville hon inte att Sverige skulle kasta sig in i ett större krig. För S kom resan att få ett negativt efterspel. Under hans frånvaro dömdes historieskrivaren Arnold Johan Messenius (bd 25) och hans son till döden för att de kritiserat rikets politiska ledning och sökt påverka Karl Gustav att leda en revolt mot Kristina och rådet. De anklagade hävdade att S hade stött tanken på ett sådant företag. Endast med möda lyckades han efter sin återkomst fria sig från dessa anklagelser. Av allt att döma var han inte heller involverad i de messeniska planerna. I sammanhanget fick han dock uppbära stark kritik av Axel Oxenstierna för sin resa till Turkiet. Han hade nu också förlorat drottningens förtroende, hamnade i ett slags politisk karantän och deltog föga i rådets verksamhet under 1653.1 den engelske ambassadören Whitelockes dagbok från Uppsala våren 1654 framstår S närmast som en representant för Karl Gustav.

Under Karl X Gustavs regering fick S politisk upprättelse. Han deltog i rådsdebatterna 1654–55, där han bl a talade mot det av kungen önskade fredsbrottet med Polen men stödde kungen när denne vägrade att binda sig i frågan om reduktionens utvidgning. Efter krigsutbrottet underhandlade S och M G De la Gardie (bd 10) med medlemmar av den litauiska adeln för att få deras stöd för den sv kungen. Detta ledde också till att delar av denna, med furstarna Radziwill i spetsen, i okt 1655 hyllade Karl Gustav som storfurste av Litauen. S förhandlade också med hertig Jakob av Kurland och tjänstgjorde även en kortare tid som guvernör i Estland. När krigshändelserna helt tog överhanden i Balticum, lyckades han få tillstånd av Karl Gustav att åter ge sig ut på resor, vilka förde honom till Tyskland, Frankrike och England.

Från England skrev S 1659 ett antal rapporter till kungen, i vilka han redogjorde för det politiska läget där och avgav skiftande, delvis motsägelsefulla, förslag beträffande utrikespolitiken. Han stannade kvar i London ett år efter Karl Gustavs död och sökte då och efter sin hemkomst i början av 1662 tillsammans med den sv residenten Johan Leijonbergh (bd 22, s 457) få till stånd en ekonomisk samverkan mellan Sverige och England. En huvudtanke i de förslag som S och Leijonbergh lade fram var att Sverige och England skulle inleda ett nära samarbete för att utmanövrera holländarna från handeln på Ryssland. Förslaget fick ett positivt mottagande av engelsmännen, men förmyndarregeringen antog det inte, eftersom den fann förslaget alltför utmanande mot holländarna (Fahlborg). S:s propå under vistelsen i England i ett par brev till Per Brahe (bd 5), att man borde söka få till stånd ett giftermål mellan Karl II och Hedvig Eleonora kom såvitt bekant aldrig att diskuteras i rådet.

I febr 1662 började S åter delta i sammanträdena med riksrådet men gjorde sig snart impopulär där, och förmyndarregeringen sökte få iväg honom från Sthlm genom att ge honom uppgifter utanför huvudstaden. Han skickades i aug 1662 till Bohuslän som medlem i en tvåmannakommission, i vilken han var den ledande. Flera av kommissionens förslag, gällande t ex utformningen av den ekonomiska politiken liksom av skatte- och privilegiepolitiken, kom att efter hand förverkligas. 1663 utnämndes S till lagman i Ingermanland och president i Wismarska tribunalet. Han stannade dock kvar i Sthlm, där han emellertid snart led sitt slutgiltiga politiska nederlag.

S arbetade för att Karl X Gustavs bror hertig Adolf Johan (bd 1) – med vilken han hade privata och även ekonomiska förbindelser – vid riksdagen 1664 skulle erhålla den efter Lars Kaggs (bd 20) död ledigblivna funktionen som riksmarsk och bli en av förmyndarna för Karl XI. Hertigen kunde åberopa det faktum att han i Karl Gustavs av riksdagen förkastade testamente hade utsetts till denna post. Han hade dock föga stöd i råd och riksdag för sina strävanden. S bestraffades istället för vad man ansåg vara hans intriger genom att han inför regering, råd och ständer tvangs att klandra hertigen för hans beteende. När det sedan kunde bevisas att S verkligen brutit mot rådets sekretessbestämmelser genom att ge hertigen uppgift om vad som hände och sades i rådet, avsattes han från sitt rådsämbete.

Våren 1666 började S ånyo göra omfattande resor i Europa och Sverige. Under dessa betitlade han sig ibland sv riksråd, vilket regeringen i Sverige dock förbjöd honom. I Kurbrandenburg ville S utifrån sina comenianskt präglade idéer skapa ett de lärdas samhälle eller ett "universaluniversitet", kallat Sophopolis, med medborgerlig och religiös frihet, skattefrihet och andra privilegier för de lärda. Företaget stöddes av kurfursten Fredrik Wilhelm, som offentliggjorde ett patent härom i april 1667, men på grund av de stora ekonomiska och andra krav S för egen räkning ställde och det motstånd hans planer mötte på olika håll meddelade kurfursten i maj 1668 att han uppgett företaget.

S hoppades kunna återvända till politiken i och med att Karl XI 1672 blev myndig och regerande kung. Han återkom då till Sverige men hans försök att återfå sin politiska ställning och sitt riksrådsämbete misslyckades. Systersonen Johan Gyllenstierna (bd 17) fick en stark maktposition, men uppenbarligen ville inte heller han befordra S:s karriär. Trots sitt relativt korta deltagande i rådet på 1660-talet och trots sitt påvisande av de tjänster han ansåg sig ha gjort kronan dömdes S kort före sin död till att ersätta statsverket för förmåner som han ansågs ha orättmätigt åtnjutit under Karl XI:s omyndighetstid.

S tillbringade sina sista år på sitt gods Grönsö, Kungs-Husby sn i Uppland, där han sysslade med språkvetenskapliga undersökningar. I denna sin verksamhet arbetade S med samma slags frågor som S:s tidigare lärare Georg Stiernhielm hade varit upptagen av. Stiernhielm, som bl a bodde under nära två år i slutet av 1650-talet på S:s gods Marby i Kungs-Husby menade att alla språk i världen hade utgått från ett urspråk, som svenskan stod närmast, och sökte bevisa detta genom sina jämförelser av ord från skilda språk. Stiernhielms arbeten har uppenbarligen starkt påverkat S. Leibniz, som S uppsökte och en tid umgicks med, har berättat att S ansåg sig ha funnit ett språk som ingen någonsin talat men som var ursprunget till alla andra språk och att hebreiskan enligt S:s mening stod detta urspråk närmast.

S har också lämnat efter sig ett omfattande språkhistoriskt manuskript, av vilket största delen är bevarad i UUB med mindre delar i KB och LSB (tillsammans 656 foliosidor). Det vittnar om stor lärdom men är med moderna mått mätt föga genomarbetat. Texten består huvudsakligen av uppräkningar av ord från olika språk som hålls samman av ljud- och betydelselikheter. De flesta språken är europeiska, däribland ryska och finska, men även hebreiska ingår. De artikulerade slutsatserna är få; i ett par andra mindre manuskript i UUB och i KB har S dock fört ihop uppgifter om olika folks historia och seder som han troligen tänkt relatera till språkutvecklingen. Någon samlad framställning har han dock inte lyckats ge. Det har påpekats att verket är en "fullständigt kaotisk materialsamling" men också att det vittnar om "en hög grad av fyndighet och en för denna tid säkerligen rätt ovanlig observationsförmåga i språkliga ting" (Grape).

I en skrivelse till Karl XI 1682 begärde S finansiellt stöd för att utge sitt verk, som han kallade "Sol praecipuarum linguarum subsolarium", dvs "Ljus över de förnämsta språken under solen". Enligt brevet handlade skriften om de viktigaste språkens "grundeliga förstånd och sammanstämning". S skrev i sitt brev att hans opus var ett "oförlikliget, och i världen aldrig kungjort verk". Kungen ville dock inte bevilja något understöd. Efter S:s död befallde Karl XI två gånger att S:s verk skulle levereras till honom så att det skulle kunna tryckas. Det lämnades dock aldrig in utan kom på villovägar men blev så småningom, i varje fall till stora delar, återfunnet.

S var rikt begåvad och kunde ha blivit en skicklig politiker, om det inte i hans karaktär funnits en viss måttlöshet och övertro på den egna förmågan. Han insåg ofta inte vad som var politiskt möjligt och var full av planer och hugskott, som inte gick att förena eller realisera. I längden kom han att uppfattas som opålitlig och blev därför så småningom både socialt och politiskt isolerad. Hans ekonomi försämrades av hans utgifter för sitt omfattande resande; han var även invecklad i flera godsprocesser. Hans viktigaste egendomar var Grönsö och Marby samt friherrskapet Duderhof i Ingermanland.