P August F Sohlman

1 Sohlman, Per August Ferdinand, f 24 maj 1824 i Svennevad, Ör, d 5 juli 1874 i Värmdö, Sth (kbf i Sthlm, Hovförs). Föräldrar: snickarmästaren Per Erik S o Anna Katarina Gillberg. Elev vid Strängnäs gymn 39–43, inskr vid UU 14 mars 43, studentex 28 mars 43, disp pro gradu 29 april 48, mag 16 juni 48, allt vid UU, red för Studentbladet dec 45–dec 46, frivillig i 6:e danska linjebataljonen i dansk-tyska kriget juni–sept 48, medarb i Bore dec 48–nov 51, tf lär i konsthist o litt vid FrKA 49–68, red o utg av Nordisk tidskr mars 52–dec 53, medarb i Aftonbladet (AB) 52, red o utg där dec 55–mars 56, okt 57–okt 69 o från mars 70, chef för 9:e kompaniet av Sthlms frivilliga skarpskyttefören 61–72, led av Nordiska nationalfören 65, av styr för Sv fornminnesfören från 70, ordf i Sthlms simsällsk från 73.

G 24 maj 1851 i Huddinge, Sth, m Hulda Maria Sandeberg, f 10 juli 1833 där, d 26 sept 1928 i Sthlm, Bromma, dtr till advokatfiskalen Gustaf S o Emma Vilhelmina Stenberij.

August S blev i Uppsala anhängare av skandinavismen; han deltog i studentmötet i Khvn 1845 och svarade där med brinnande iver "Ja" vid Orla Lehmans berömda krav på edsavläggelse. På hemvägen, i Västervik, debuterade han som skandinavistisk propagandist med ett tal för Danmark. I Uppsala var S aktiv i Skandinaviska sällskapet, redaktör för Studentbladet och medgrundare av studentkåren. Som liberal engagerade han sig i frågan om UU:s och LU:s flyttning till Sthlm och skapandet av ett "nationaluniversitet". S tog starka intryck av E G Geijer och F F Carlson (bd 7). Med den senare som lärare disputerade han 1848 på en avhandling om sociala förhållanden under fornnordisk tid. Trogen sitt löfte från 1845 deltog S som frivillig i dansk-tyska kriget sommaren 1848. En kamrat har berättat om S:s "glödande hänförelse" vid de få direkta strider som han var inblandad i.

Från 1849 var S verksam i Sthlm, dels som lärare i konsthistoria vid FrKA, dels som medlem i redaktionen för den moderatliberala veckotidningen Bore. Under 1851 var han redaktör för Bore, som efter sammanslagning med Dagligt Allehanda blivit daglig. I samband med L J Hiertas (bd 19) försäljning av AB blev han 1852 redaktionsmedlem och senare även delägare i denna tidning. Som samtidig redaktör för Nordisk tidskrift verkade S för ett program som betonade liberala idéer i förening med religiositet och sedlighet samt inte minst nationalism, den åskådning som kallats "femtiotalsliberalism". Samma ideologi präglade "magistrarnas Aftonblad". När Krimkriget bröt ut 1853 uppstod en konflikt inom AB:s ledning beträffande ett eventuellt sv ingripande i kriget. Som aktivist och skandinavist gav S stöd åt revanschtanken att återta Finland. Maktstriden gav honom en starkare ställning, vilket så småningom ledde till posten som AB:s huvudredaktör.

AB:s andra storhetstid, från slutet av 1850-talet fram till 1865, infaller under S:s tid som redaktör. S:s betydelse ligger i hans insatser som opinionsbildare, som en det offentliga ordets man under en tid när opinionen kunde ledas från redaktionsstolarna. S:s och AB:s främsta mål var att skapa en bred folklig opinion för en representationsreform. Därför samverkade tidningen aktivt med petitions- och reformmötesrörelsen. Den samlade liberala pressen utgjorde ett starkt stöd, men AB fick som landets största tidning en särskild tyngd. När representationsreformen genomförts i dec 1865 hölls en hyllningsbankett för S och AB med August Blanche (bd 4) som huvudtalare. S själv höll ett programtal om pressens betydelse i samhället. Det var ett ögonblick av triumf för honom.

Under 1860-talets början växte skarpskytterörelsen fram med en nationell och demokratisk tendens som sammanföll med kampen för representationsreformen. Den stöddes kraftfullt av AB. Militärt meriterad som S var valdes han till chef för Sthlms 9:e skarpskyttekompani.

S och AB gav även aktivt stöd åt tidens nationella befrielserörelser. Han tillhörde den grupp av nationalliberaler som arrangerade och talade vid offentliga opinionsmöten i Sthlm, däribland Garibaldi-mötet 1862 och Polenmötet 1863. S tog initiativ till Poltavamötet 1862 vars syfte var att i antirysk anda inleda insamlingen till en Karl XII-staty, och han höll själv huvudtalet. AB återgav i regel viktigare tal, däribland S:s egna, i fullständig form och gav dem därvid större spridning. Som talare var S känd för sin kraftfulla stämma och martialiska hållning. Han uppträdde vid några viktiga tillfällen, vid Poltavamötet och August Blanches begravning 1868, iklädd sin skarpskytteuniform. Hans tal präglades av tidens emotionella retorik med Blanche som beundrad förebild.

Som ledande skandinavist var S en sv motsvarighet till Carl Ploug i Danmark, som han också hade nära kontakt med. AB blev med S som redaktör åter det ledande organ för skandinavismen i Sverige som tidningen varit under 1840-talet. Utan att egentligen vara rojalist drogs S tidvis in i den privata diplomati som först Oscar I och sedan Karl XV ägnade sig åt med en dynastisk union mellan Sverige-Norge och Danmark som mål. S talade om "en gemensam skandinavisk nationalitet". För honom var den sv nationalismen i grunden nordisk. I politisk mening uppnådde han dock inga framgångar. I den s k ståthållarstriden 1859-61 hamnade S och AB i stark minoritet gentemot den storsvenska opinion som inte ville tillerkänna Norge rätten att självt utse ståthållare. Däremot blev S vid sidan av August Blanche populär i Norge. Under den dansk-tyska konflikten 1863–64 yrkade S på att Sverige skulle stödja Danmark. Efter kontakter med Karl XV skickade S det famösa telegram till Ploug som utlovade att 22 000 man och kungen själv skulle ingripa i kriget. Ett opinionsmöte i Sthlm i mars 1864, som S tagit initiativ till, gav inga andra resultat än ett efterföljande upplopp. Många ville lägga skulden för detta på S, vilket gjorde honom bitter.

Den politiska skandinavismen var sedan i praktiken död. S engagerade sig i stället i opinionsbildning med kulturella mål. Han deltog i grundandet av Nordiska nationalföreningen i Sthlm 1865. Med hjälp av AB och denna förening bidrog S till införandet 1868 av folkhögskolan i Sverige efter dansk modell. Som liberal var S engagerad i folkbildning. För honom var folkhögskolans främsta mål att stärka nationalkänslan. Med S, Adolf Hedin (bd 18) och andra i Nordiska nationalföreningens ledning kom skandinavismen och skarpskytterörelsen att ingå i den sv folkhögskolans idéarv. Folkhögskolan skulle skapa en andlig försvarsberedskap som komplement till skarpskytterörelsen. S drev också en speciell kampanj för att folkhögskolan skulle utveckla den unisona sången ("folksång") i motsats till universitetens kvartett- och manskörssång ("konstsång").

S:s skandinavism kom även till uttryck i hans föreläsningar på konstakademin. Han propagerade för valet av fornnordiska ämnen inom måleri och skulptur. För den unge August Malmström (bd 25) fick han betydelse som mentor. Under flera somrar gjorde S resor runt Sverige för att studera äldre, främst medeltida, sv kyrkoarkitektur med tonvikt på det nordiska arvet. Detta ledde till att han 1869 tog initiativ till grundandet av Sv fornminnesföreningen, som stimulerade den återuppväckta göticismens intresse för drakornamentik, äldre träkyrkor m m.

Som tidningsman var S knappast någon förnyare. Han saknade Hiertas lätta journalistiska handlag. Han prioriterade utförlighet och fullständighet, vilket gjorde många politiska artiklar långa och tunglästa. I alltför hög grad tog han AB:s ledande ställning som självklar och hade ingen beredskap, när Rudolf Walls DN 1866 passerade AB i upplaga och utmanade med en modernare journalistik. Den opraktiske S lyckades inte sköta tidningens ekonomi. 1869 tvingades han sälja sina aktier och dessutom lämna ifrån sig redaktörskapet under fem månader. När S återkom var hans självständighet kringskuren av de nya ägarna. AB:s anseende var sargat.

Som liberal publicist verkade S även för närings- och handelsfrihet, religionsfrihet samt kvinnans jämställdhet. En speciell insats i sistnämnda fråga var den s k frökenreform som S tillsammans med S A Hedlund (bd 18) i GHT tog initiativ till 1866. Som ett uttryck för den demokratiska entusiasm som rådde efter representationsreformens genomförande ansåg S och Hedlund, att ogifta bildade kvinnor, mamseller, i fortsättningen skulle få kalla sig fröken. Därmed uppstod uttrycket "Aftonbladsfröken".

Som offentlig person uppträdde S gärna med en grundhållning färgad av heroism och ideell kamp. Medborgerlig självuppoffring var ett ideal. Som tidningsman var hans ambition att skilja mellan person och sak. I likhet med övrig liberal press strävade han efter att bekämpa personpolemik och skandalskriveri – vilket inte hindrade honom från att uppträda hätskt mot sin främste motståndare inom pressen, NDA:s redaktör K A Lindström (bd 23). Det rådde delade meningar om S:s fasthållande vid skandinavismen. Han var trogen sin ungdoms ideal, hette det vid hans tragiska död genom drunkning 1874. Många, även bland liberala redaktörskollegor, ansåg egentligen att S framhärdade i att hylla föråldrade idéer.