Ragnar Sohlman

2 Sohlman, Ragnar, son till S 1, f 26 febr 1870 i Sthlm, Hovförs, d 9 juli 1948 där, Kungsh. Mogenhetsex vid Sthlms reallärov 18 maj 87, inskr vid KTH 14 sept 87, avgångsex från avd för kemi o kemisk teknologi där 10 juni 90, kemist vid Fahnehjelm Incandescant Gas Light Co o vid Mutual Fuel Gas Light Co, Chicago, 90–92, vid Hercules Powder Co, Cleveland, 93, assistent hos A Nobel (bd 27) i Paris, San Remo o Bofors 93–96, testamentsexekutör i A Nobels dödsbo 97-00, disponent o VD för ab Bofors Nobelkrut 98–19, led av styr där 98–29, led av styr för Nobelstiftelsen 00–46, verkst led 29–36, VD där 36–46, led av skolrådet i Karlskoga 03–20, av komm ang explosiva varor okt 08–febr 10, v VD i ab Bofors-Gullspång 08–19, led av styr där 08–28, led av styr för Karlskoga kommunala mellanskola 10–18, kommerseråd o chef för Kommmerskoll:s industribyrå 12 dec 19–29 febr (k beslut 31 jan) 36, ordf i komm ang produktionen av tidn:papper juli 20–jan 21, led av styr för Statens provmanst 20–38, av komm ang industriell demokrati i flera länder jan–dec 24, av UD:s antagn:kommission 31 dec 29–40, av delegationen för traktatförhandbar med Storbritannien 32–33, v ordf i Exportkreditnämnden 33–38, sakk hos Nationernas Förbunds oljekomm 36, ordf i Jernkontorets fullm 36–42, v ordf i styr för ab Gbgs bank 36–43, ordf i 1936 års hantverkssakk jan 36–aug 39, i styr för Statens hantverksinst 37–40. – LIVA 20, HedLIVA 35, Iqml 40.

G 1 sept 1894 m Ragnhild Ström, f 6 aug 1869 i Kristiania, d 12 sept 1942 i Sthlm, Engelbr, dtr till apotekaren Martin Bertram S o Ingeborg Maria Susanna Gram Tandberg.

Betydelsefullt för den riktning S:s liv skulle ta var hans kontakter med sin äldre släkting J W Smitt (ovan), Alfred Nobels kompanjon. Ett par somrar före och under studieåren arbetade S som elev vid Nobels sprängämnesfabrik i Vinterviken utanför Sthlm, där Smitt då var den faktiske chefen. En av S:s studiekamrater vid KTH var Ludvig Nobel (bd 27), son till Alfred Nobels bror Robert Nobel (bd 27). Under ett ferieupphåll fick S möjligheten att resa till Baku, besöka den nobelska fabriken och sammanträffa med den där verksamme Robert.

Efter avlagd examen 1890 begav sig S, som många andra unga ingenjörer, till Förenta staterna, där han praktiserade som sprängämneskemist. Fortfarande kvar i USA erbjöds han i sept tre år senare telegrafiskt platsen som personlig assistent och sekreterare till Alfred Nobel. Senare fick S veta att såväl Smitt som Ludvig Nobel rekommenderat honom till tjänsten. I okt 1893 inställde sig S hos Nobel i Paris. Inledningsvis uppdrogs åt S att ordna bibliotek och arkiv. Till sin mor skrev han att det var ett ganska ansträngande arbete att klassificera och registrera alla patent, "mest naturligtvis rörande sprängämnen och rökfritt krut" (brev 2 nov 1893). Emellertid insåg Nobel tämligen snart att S som ingenjör var mera intresserad av kemi än av att sköta korrespondensen. Genom Nobels flyttning från Paris till San Remo fick S möjlighet att arbeta i laboratoriet där han experimenterade med framställning av ersättningsmedel för kautschuk och läder. Nobels förvärv av Bofors och bruksanläggningen Björkborn i Karlskoga 1894 medförde att S flyttade dit som föreståndare för laboratoriet vid Björkborn. Detta uppfördes under hans ledning och blev betydligt större än det i San Remo, och experiment i halvindustriell skala kunde därför genomföras.

Sitt senare omdiskuterade och berömda testamente upprättade Alfred Nobel hösten 1895. Han hade emellertid två år tidigare skrivit ett annat testamente, i vilket föreskrevs att en femtedel av hans förmögenhet skulle tillfalla släktingarna. Såväl Robert som brorsonen Emanuel hade informerats om innehållet. För S hade Alfred Nobel dock omtalat att ett nytt testamente deponerats i en bank i Sthlm.

I dec 1896 nåddes S av ett oroande telegram rörande Nobels hälsotillstånd, och han begav sig genast till San Remo, men vid hans ankomst dit hade Nobel avlidit. 1893 års testamente påträffades med påskrift att det upphävts genom ett nytt från 1895. Enligt detta, som deponerats hos Sthlms enskilda banks notariatavdelning, gjordes släktingarna mer eller mindre arvlösa. Sedan vissa medel tilldelats ett 20-tal personer skulle kapitalet istället utgöra en fond, vars ränta årligen skulle "utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hava gjort mänskligheten den största nytta". Till exekutorer av testamentet hade Nobel utsett S och ingenjören Rudolf Lilljeqvist. Som ersättning för arbetet med att genomföra testamentets intentioner hade Nobel tillerkänt S 100 000 kr. Uppdraget innebar arbetsuppgifter av helt annat slag än vad S tidigare sysslat med, och huvuddelen av arbetsinsatsen kom att vila på honom och vara i mer än tre år.

Mycket stora ekonomiska tillgångar i ett antal länder måste enligt testamentets föreskrifter omsättas i säkra värdepapper. S for till Paris för att bevaka Nobels tillgångar där. Svensk-norska beskickningens advokater gjorde emellertid klart att testamentet inte uppfyllde de formella krav som ställdes i Frankrike, och att det förelåg en uppenbar risk att aktstycket kunde ogiltigförklaras, vilket i sin tur kunde medföra att Nobels egendom belades med kvarstad. Förutsättningen för detta var dock att det kunde ledas i bevis att Nobels rätta hemvist var Paris. Det gällde således för S att få fastslaget att den rätta domicilen var Björkborn och att få testamentet lagfört vid häradsrätten i Karlskoga. Onekligen orsakade det problem för S att Alfred Nobel författat testamentet utan juridiskt biträde; Nobel avskydde jurister som han kallade formalitetsparasiter.

Robert Nobel hade dött i aug s å som Alfred, men hans söner Hjalmar och Ludvig och deras svåger Carl von Frischen Ridderstolpe avsåg att i Paris överklaga testamentet. S handlade snabbt, och under äventyrliga och kuppartade former förde exekutorerna ut Nobels i Paris befintliga tillgångar ur landet, utan att släktingarna hann ingripa. Naturligtvis var situationen prekär för S. Han hade varit god vän med både Hjalmar och Ludvig, och det tog decennier innan vänskapen med den senare kunde återupptagas.

Problemet med att fastslå Nobels rätta hemvist anförtroddes åt framstående sv advokater. S å sin sida drog upp riktlinjerna för fondmedlens förvaltning och för hur prisbedömningen skulle gå till. Organisationsplanen var i stort klar i mars 1897, och S hade även föreslagit hur den etappvis borde genomföras. Efter viss tvekan hos de i testamentet nämnda prisinstitutionerna utsågs en kommitté som skulle utarbeta stadgarna för "Alfred Nobels fond" – arbetsnamnet för vad som senare blev Nobelstiftelsen.

Bouppteckningen blev klar i okt 1897 och efter många turer i rättsliga instanser i både Frankrike och Sverige blev det slutligen fastslaget att Alfred Nobel var att betrakta som sv medborgare med "bo och hemvist" på Björkborns herrgård. Därefter kunde testamentet lagföras vid Karlskoga häradsrätt.

1898 bildades ab Bofors Nobelkrut efter riktlinjer som Nobel dragit upp några månader före sin död. I laboratoriet på Björkborn fortsatte S vidareutvecklingen av det progressiva krutet. Tillsammans med en medarbetare drev han också omfattande experimentverksamhet för att förbättra processerna för framställning av konstmaterial, främst syntetgummi, enligt de nobelska patenten. Bristande lönsamhet gjorde dock att projektet lades ner.

Under de följande åren satsade S främst på utvecklingen av krut. Från en blygsam början för ab Bofors Nobelkrut – fabriken var till en början inrymd i laboratoriet på Björkborn – utvecklades företaget under S:s ledning på något tiotal år till en betydande industri med krut- och sprängämnesprodukter för både civilt och militärt bruk i sortimentet.

Efter drygt 20 års verksamhet dels vid Bofors Nobelkrut, dels som kommerseråd och chef för Kommerskollegiums industribyrå, där hans breda kontaktnät inom näringslivskretsar kom till god nytta, blev S VD för Nobelstiftelsen, vars styrelse han tillhört från dess tillkomst. Om sin långvariga kamp för att genomföra testamentets intentioner har han själv skrivit: "I belysning av de gångna årens erfarenhet torde man väl numera kunna beteckna det uppnådda resultatet som tillfredsställande, och uppdraget att utdela Nobelprisen, liksom Nobelstiftelsen i dess helhet som en förmån och tillgång av största värde för vårt land" (Ett testamente, s 328).

Det var naturligtvis inte en slump att S utsågs till testamentsexekutör. Alfred Nobel fattade snabbt tycke för S, som han betecknade som genomhederlig, och trots åldersskillnaden uppstod en nära vänskap dem emellan. S ägnade nästan två tredjedelar av sitt liv åt att lojalt förverkliga Nobels idéer, men hans insatser har delvis hamnat i skuggan av det nobelska namnets lyskraft. S var påfallande mångsidig: driftig företagsledare, framstående kemist, uppfinnare – mest känd är, trots hans insatser inom kruttekniken, en kolningsugn – affärsman, organisatör och administratör. Dessutom måste S ha besuttit en inte obetydlig diplomatisk talang, som gjorde att han lyckades hantera de tilltänkta men stundom motsträviga prisinstitutionerna.

1950 utgavs postumt S:s betydelsefulla arbete Ett testamente. S skildrar där sitt samarbete med Nobel samt ger en bred bild av hans liv och verk liksom en ingående redogörelse för striden kring testamentet. Boken har utgjort ett viktigt och sällan ifrågasatt underlag för all senare forskning om Nobel.