Hans Samuel Collin

1. Hans Samuel Collin, f. 2 jan. 1791 i Önnestads församling, d 30 mars 1833 i Stockholm. Föräldrar: kyrkoherden i Önnestad, kontraktsprosten Jeppa Hansson Collin och Katrina Maria Sinius. Student i Lund 18 juni 1802; elev i Växjö skola 29 okt. 1802—vt. 1805; intogs i Växjö gymnasium 1805; disp. i Lund 1 juni 1808 (Dissertatio historica de civitate Jomensi, p. VII; pres. A. O. Lindfors); filol. kand. 6 dec. 1809; fil. kand. 1 maj 1811; disp. 30 maj 1811 (De etymologia linguæ grascæ dissertatio, p. VIII; pres. M. Norberg); fil. magister 20 juni 1811; jur. kand. 20 juni 1817; jur. lic. 3 juni 1820; jur. utr. doktor 22 juni 1820. Jurisprudentiæ œconomicæ et cameralis docens vid Lunds universitet 15 juni 1816; e. o. adjunkt i offentliga hushållningsvetenskapen därstädes 19 sept. 1817; jurisprudentiaB, œconomise et commerciorum adjunkt vid Uppsala universitet 1 febr. 1820; erhöll sommaren 1822 K. M: ts uppdrag att jämte jur. doktor K. J. Schlyter utgiva Samling af Sveriges gamla lagar; avflyttade till Stockholm sommaren 1822. — Ogift.

C:s första arbete, »Afhandling om statsinkomsterna» (1816), behandlade ett nationalekonomiskt ämne, och hans docentur och adjunkturer i Lund och Uppsala hänvisade honom till att syssla med nationalekonomien och detta ämne närliggande ting. Åt nationalekonomien har han även ägnat sitt sista arbete »Vederläggning af de i frågan om realisationen gångbara falska begrepp och inrotade fördomar» (1829). I denna skrift gör han sig till målsman för tanken, att riksbanken omedelbart borde skrida till att inlösa de utelöpande sedlarna mot silver efter gällande kurs. En granskning av de båda böckerna visar deras författares utmärkta framställningsförmåga, och det har betygats, att skrifterna utövade inflytande på det allmäniia tänkesättet, om ock den sista avhandlingen icke ledde till omedelbara åtgärder i den riktning, författaren önskade. Sin främsta insats skulle emellertid C. göra icke på den ekonomiska vetenskapens utan på rättshistoriens område.

Den historiska skolan gjorde nu sitt segertåg även i Sverige, och alltmera började man inse betydelsen av ett studium av den äldre tidens rätt. En bland dem, som följde den nya riktningen, var C: s lärare, juris professorn Johan Holmbergson i Lund. Denne, som skrivit ett mycket erkännande företal till C:s första arbete, förde C. och en annan lärjunge, Karl Johan Schlyter, fram till den juridiska doktorsgraden, vilken i Lund på grund av avlagda prov dittills aldrig givits och nästa gång först efter mer än ett halvt sekel skulle utdelas. Båda ha yttrat, att under den tid, de under Holmbergsons handledning studerat lagfarenheten, studiet av fäderneslandets äldre lagar varit deras käraste sysselsättning. Frukter av C:s historiska studier visade sig emellertid först 1822, då han redan ett par år varit lärare vid Uppsala universitet. I en liten, Holmbergson tillägnad »Afhandling om grannars skyldighet, enligt Sveriges lag, att med hvarandra deltaga i stängsels upprättande och underhållande», av vilken blott första avdelningen utkom, tog han upp ett ämne, som då var mycket aktuellt och nyss behandlats i lagstiftningsväg. De regler, han närmast hade att behandla, ställer han emellertid i belysning av den medeltida rätten, i vilken de spörsmål, som knyta sig till stängselskyldigheten, äro av vikt. Avhandlingens bidrag till tolkningen av denna rätt hava ännu i dag icke förlorat sitt värde. Av betydelse är särskilt, att C. icke nöjt sig med att studera de medeltida lagarna sådana de utgivits av trycket utan även ägnat uppmärksamhet åt handskrifterna. Därigenom ger nämligen avhandlingen ytterligare upplysning om de förstudier, med vilka C. gick till det verk, vid vilket han kort därefter fästes — nämligen till utgivandet av en ny edition av Sveriges gamla lagar.

Initiativet till detta företag togs som bekant av Johan Gabriel Richert, vilken under sitt arbete i lagkommittén kommit till insikt om nödvändigheten av att göra de svenska medeltidslagarna tillgängliga i en fullgod upplaga. De personer, vilka Richert ansåg närmast kvalificerade att övertaga utgivandet, voro de två juris doktorerna från Lund, av vilka Schlyter redan tidigare givit prov på rättshistoriska studier. Sedan C. och Schlyter lovat att, om medel kunde anskaffas, ägna sina krafter åt verket, ställde Karl XIV Johan 29 aug. 1822 en penningsumma till disposition för utgivandet. Redan under sommaren hade emellertid C. och Schlyter börjat arbetet genom att i Köpenhamn samt på olika orter i Sverige taga kännedom om förefintliga handskrifter till de medeltida lagarna. Samarbetet fortsattes därefter ända till C:s död år 1833 och ledde som bekant till utgivandet av västgötalagarna 1827 och östgötalagen 1830. Även i utgivandet av upplandslagen, som efter C:s död utkom 1834, torde C. tagit betydande del.

Utgivandet av Sveriges gamla lagar står för eftervärlden såsom Schlyters verk. Utan fråga är detta även berättigat; efter C:s död ägnade Schlyter över fyrtio år av sitt liv åt lagarnas utgivande, och för samtliga de delar av verket, vilka följde på upplandslagen, bär han ensam ansvaret. Vilka de båda medarbetarnas ömsesidiga insatser varit vid utgivandet av Västgöta-, Östgöta- och upplandslagarna kan icke här avgöras. Framhållas bör dock, att de grundsatser, enligt vilka lagarna utgivits och som av Schlyter utan förändring följdes även efter C:s död, omfattats av dem båda. Att Schlyter uppskattade C:s insatser i det stora lagverket visa de minnesord, han ägnade C. i förordet till upplandslagen. Av särskilt intresse äro kanske de delar av dessa minnesord, vilka giva mera personliga upplysningar om C: »Ifrån yngre åren var han svag och sjuklig; och det måste tillräknas hans utmärkt ordentliga levnadssätt att, under ett träget arbete, intet betydligare avtagande av kropps- och själskrafter hos honom förmärktes förr än under de sista åren och i synnerhet den sista vintern, då, under en jämt ihållande sjuklighet, de återstående krafterna så uttömdes, att utgången ej kunde bliva oviss. Dels i anseende till sin sjuklighet, dels till följd av sitt lynne, undvek han sällskaper, och tillbragte helst sina lediga stunder i enslig vila. Han var därför icke personligen känd av många; men de få som kände honom, kunna vittna om hans utmärkt milda och saktmodiga väsende, som dock ej hindrade honom att visa ganska skarpt allvar, då det gällde att offentligen strida för vad han ansåg vara sannt och rätt.»