Antonie (Toni) E M Schmid

Schmid, Antonie (Toni) Elisabeth Magdalena, f 25 sept 1897 i Fischamend, Nieder-österreich, Österrike, d 16 dec 1972 i Uppsala, Helga Tref. Föräldrar: godsägaren Georg Josef Leander S o Antonia Maria Lindemmer. Studentex i Wien 5 juli 17, inskr vid Wiens univ 25 sept 17, examina rigorösa 16 febr 22, Dr Phil där 5 april 22, inskr vid LU 19 nov 25, FK 19 mars 26, FL 16 sept 29, disp 27 maj 31, FD 30 maj 31, allt vid LU, sv medborgare 3 juni 27, e befattningshavare vid KB 1 juli 30, amanuens vid RAA 1 juli 44, e o antikvarie där 1 juli 57–68. – LSkS 53, teol hedersdr vid UU 31 maj 58. – Ogift.

Toni S avlade studentexamen i Wien 1917 och studerade sedan historia och kyrkohistoria vid stadens universitet, bl a vid den paleografiska skolan vid Institut fur österreichische Geschichte. Hon disputerade 1922 på avhandlingen Innere Ur-sachen des Niederganges Schwedens im 17. Jahrhundert.

S kom 1921 till Sverige där hon först vistades som "nödlidande studerande" i Sthlm och på Väddö. Hon återvände till Wien i febr 1922 för att avsluta sina universitetsstudier. Sedan hon återkommit till Sverige bosatte hon sig i Lund, där hon 1925 fick tillstånd att studera vid universitetet. S blev fil kand med högsta betyg i alla ämnen och fortsatte med forskarstudier i historia under prof Lauritz Weibull, samtidigt som hon försörjde sig som timlärare vid Lunds folkskoleseminarium. 1927 ansökte hon om sv medborgarskap med motiveringen att hon efter föräldrarnas död stod ensam och inte hade några större intressen i sitt hemland utan ville stanna i Sverige för att kunna ägna sig åt historisk forskning.

S disputerade för doktorsgraden i historia på avhandlingen Den helige Sigfrid. Liksom i ett par tidigare uppsatser om helgonlegender tillämpade hon Weibulls strängt källkritiska metod på legendmaterialet kring det småländska helgonet. Hon utmönstrade delar av Sigfridslegenden som lånegods från andra legender; enligt henne skrevs legenden i Växjö först på 1200-talet som ett försök att framhäva stiftets sv traditioner. I arbetet Sveriges kristnande: från verklighet till dikt (1934) diskuterade S förhållandet mellan den faktiska missionen och det torftiga källmaterial om den som finns bevarat: en komplicerad verklighet blev förenklad och stiliserad i legenderna. Hennes skarpsinniga analyser som baserades på en djup förtrogenhet med historiska och liturgiska källor har allmänt accepterats av forskningen.

Genom sina studier kring helgonlegenderna kom S i kontakt med det omfattande medeltida fragmentmaterial som bevarats som pergamentsomslag till räkenskaper i KA och RA, och katalogiseringen av detta material kom att bli hennes stora forskningsinsats. Riksbibliotekarien Isak Collijn (bd 8), som 1917 lämnade den första detaljerade redogörelsen för det stora fragmentmaterialet, fick i dec 1927 tillsammans med RA regeringens uppdrag att genomföra en inventering, katalogisering och fotografering av samtliga fragment, totalt ca 15 700 st enligt Collijns beräkningar. I sept 1929 meddelade KB och RA att en plan gjorts upp för arbetet. Då båda institutionerna saknade den kvalificerade arbetskraft som erfordrades, föreslog man S som den lämpligaste för arbetet med hennes stora kompetens på medeltidsområdet. Hon hade rekommenderats av sina lärare i Lund och hade redan gjort vissa förarbeten i fråga om KA:s fragment.

Regeringen beslöt 1930 att katalogiseringsprojektet skulle påbörjas enligt den föreslagna planen, och ett extra löneanslag tilldelades KB för att anställa S. Planeringen avsåg till en början en period av tre år, efter vilken arbetet beräknades vara avslutat. 1934 rapporterade S att hon dittills inventerat och katalogiserat omkr 7 000 fragment eller mindre än hälften enligt Collijns beräkningar. Som skäl till att inte hela materialet genomarbetats angav hon att hon tvingats utexperimentera sin katalogiseringsmetod under arbetets gång, eftersom det inte fanns någon förebild för arbetet. Varje fragment katalogiserades i två register, ett löpande och ett kortregister, dels ur arkivalisk synvinkel, dels ur handskriftssynpunkt. De båda registren kompletterades med olika hänvisningskort. Dessutom upprättades kort över fragment i andra arkiv, museer och institutioner. I ett senare skede sammanfördes kortregistrets uppgifter till en definitiv katalog, kallad Catalogus Codicum Mutilorum (CCM), dvs Katalog över stympade handskrifter. Denna katalog innehåller ett kort för varje handskrift med uppgift om samtliga fragment som tillhör denna. På kortet finns också en fotostatkopia av fragmentet, ibland också en mikrofilm. Katalogkortet innehåller även uppgifter om handskriftens datering, ursprung, musiknotation och innehåll, bl a helgonfester och hymner. CCM-katalogen blev det viktigaste resultatet av fragmentundersökningen.

Regeringen beviljade i fortsättningen årligen nya anslag till undersökningen, men trots uppvaktningar från forskarhåll dröjde det länge innan S fick en fast tjänst och bättre resurser bl a i form av handbibliotek. Arbetet bedrevs hela tiden i RA:s lokaler på Riddarholmen. 1943 övergick huvudmannaskapet till RA, och året därpå till VHAA. S hade då enligt egen beräkning gått igenom större delen av materialet och började planera för utgivning av specialkataloger över de olika handskriftsgrupperna. Först 1957 fick hon en personlig tjänst som antikvarie vid RAA. Hon avgick med pension 1968 men fortsatte arbetet ytterligare några år. Från 1958 tjänstgjorde FL Oloph Odenius som hennes medhjälpare i undersökningen. Vid S:s avgång erhöll Odenius hennes antikvarietjänst och fortsatte arbetet med undersökningen, från 1977 med RA som huvudman.

S gav i en uppsats 1933 en första översikt över det material som då framkommit i undersökningen. En sammanfattande bild av läget kort före hennes pensionering gavs 1966 av fd riksarkivarien Ingvar Andersson, som sedan 1950-talet var inspektor för undersökningen. CCM-katalogen redovisade då omkr 2900 handskrifter i fragmentarisk form, daterade från 1000-talet fram till 1500-talet. Den största delen, ca 2 100 st, utgjordes av liturgiska handskrifter, därav 777 missalen, 409 breviarier, 212 gradualen, 240 antifonarier, 208 sekventionarier, 86 lektionarier och 43 psalterier. Till detta kom 99 bibelhandskrifter. En viktig grupp var också de sammanlagt 142 teologiska handskrifterna, innehållande verk av bl a Thomas av Aquino och magister Mathias (bd 25), den heliga Birgittas förste biktfader och kanik i Linköping. Ett stort antal handskrifter, 474 st, var juridiska samlingsverk och böcker av olika juridiska författare. En blandad grupp utgjordes av 66 codices med olika filosofiska, naturvetenskapliga och medicinska arbeten av bl a Aristoteles och Hippokrates samt encyklopediska verk av Vincendus Bellovacensis, Bartholomeus Anglicus och Petrus Berchorius.

Syftet med fragmentundersökningen var från början att publicera det slutbearbetade materialet i kataloger, i viktiga fall i form av editioner. I undersökningens arkiv finns korrektur till två kataloger över de juridiska handskrifterna samt manus till en katalog över sekventionarier; brist på medel gjorde att ingen av katalogerna gick till tryckning. Också andra utkast till editioner finns bevarade, bl a rörande ett missale skrivet i England omkr år 1000 (med signum Mi 1 i CCM). S utarbetade 1959-65 den viktiga editionen av Graduale Arosiense, tryckt för Västerås stift, en utgåva som helt rekonstruerades av blad i fragmentmaterialet. Hon utgav även det s k Vallentunakalendariet (1945), ett fragmentariskt bevarat missale från Vallentuna kyrka, och svarade också för en kommenterad utgåva av Erik den heliges legend i ett stort verk om nationalhelgonet 1954. 1972 publicerade S tillsammans med Oloph Odenius en populärvetenskaplig version av Sigfridsmässan.

Vid sidan av utgivningsverksamheten ägnade S sig åt ett omfattande författarskap med anknytning till medeltida kyrkohistoria och liturgihistoria. I boken Birgitta och hennes uppenbarelser (1940) redovisade hon bl a ett viktigt fynd av ett tidigare okänt fragment av Revelationerna. I en rad uppsatser, ofta samlade under rubriken Smärre liturgiska bidrag, presenterade hon fynd från undersökningen. De sv stiftens äldsta liturgiska bruk ägnade hon flera olika studier: Västerås stift 1932 och 1951, Skara 1928, 1931, 1935 och 1952, Strängnäs 1932, 1935 och 1948 samt Linköping 1937 och 1943. Flera specialstudier gällde de i Sverige etablerade klosterordnarna: cistercienserna, dominikaner-na, franciskanerna och johanniterna samt den sv birgittinorden. S svarade också för ett antal lexikonartiklar om sv helgon: Erik, Eskil, Elin från Skövde, Henrik den helige och Sigfrid.

Det stora juridiska materialet presenterades 1949 för utländsk forskning i uppsatsen Canon Law in manuscripts from medieval Sweden, och S inbjöds också att presentera materialet vid en internationell kongress om kanonisk rätt 1965. De teologiska verken behandlades i uppsatsen Latinsk litteratur i det medeltida Sverige (1940), de medicinska i Medicinsk lärdom i det medeltida Sverige (1951) som också byggde på handskriftsstudier i UUB. I uppsatsen Al Zarkali in Schweden (1954) redovisade S de fåtaliga fragmenten med astronomiskt innehåll. För en bredare publik visades fragmenten på tre olika utställningar på Historiska museet i Sthlm 1947,1960 och 1964, för vilka S även skrev utförliga kataloger.

Som en motvikt, som S själv formulerade det, till det mödosamma fragmentarbetet ägnade sig S åt studier i orientaliska språk, särskilt tibetansk kultur, språk och religion. Tillsammans med en väninna, med dr Ruth Svensson, företog hon under 1950- och 1960-talen långa resor till Nepal, Indien och Burma. Under resorna, som hon skildrade i två reseberättelser, studerade S nordbuddistisk litteratur och tibetanskt klosterliv och lyckades också förvärva flera viktiga buddistiska handskrifter och kultföremål till Statens etnografiska museum. Hon publicerade flera vetenskapliga uppsatser i ämnet, och blev enligt orientalisten prof Bernhard Karlgren en framstående expert på tibetansk kultur och tibetanskt språk.

S:s stora forskningsinsats, undersökningen av den omfattande fragmentsamlingen, som hon kallade Nordeuropas största medeltida bibliotek, uppmärksammades kanske mera internationellt än i Sverige. Hon medverkade i en stor edition av Thomas av Aquinos verk, inbjöds till bl a tyska universitet, samarbetade nära med experter i de nordiska länderna och förde en omfattande internationell korrespondens. För det komplicerade arbetet med fragmenten, som hon själv liknade vid en arkeologs trägna arbete, fick hon inte alltid ett riktigt erkännande i Sverige. S erhöll dock ett hedersdoktorat i teologi vid UU. Det omfattande fragmentmaterialet har först på senare tid böljat användas inom sv forskning. Hennes insatser för att öka kännedomen om den medeltida bokliga kulturen i Sverige kan knappast överskattas.