Carl Wilhelm H Ronander

2 Ronander, Carl Wilhelm Henrik, sonson till R 1, f 23 juni 1794 i Stralsund, d 10 april 1847 i Sthlm, Klara. Föräldrar: häradshövdingen Henrik Gerhard R o Rebecka Eleonora Merckern. Elev vid trivialskolan i Hudiksvall, vid Gävle gymn 05, inskr vid UU 19 okt 13, stipendiat i fältläkarkåren 12 febr 16, underläk vid Garnisonssjukhuset i Sthlm april 16–19, kir mag 5 april 19, pensionär i fältläkarkåren 26 april 19, sjukhusläk vid Garnisonssjukhuset april–dec 19 o okt 20–juni 21, MK vid UU 15 dec 19, ML där 1 juni 20, läk vid Vithälla kurhus, Julita, Söd, juni–okt 20, överläk vid Danviks hospital o dårhusinrättn, Danvik o Sicklaö, Sth, okt 21–31, publ gradualavhandl vid UU 22, MD där 11 nov 22, med o kir adjunkt vid Kl 24 mars 27–28 sept 35, sekr i Sv läkaresällsk 29-35, överläk vid Serafimerlasarettet i Sthlm 28 nov 31, prof:s n h o v 29 juni 33, konsultativ läk vid Serafimerlasarettet från 12 maj 40. – LVA 31, LVVS 33. – Ogift.

Carl Wilhelm R föddes i Sv Pommern och flyttade med föräldrarna vid åtta års ålder till Sverige. Efter skolgång i Hudiksvall blev han student i Uppsala. Sin medicinska utbildning fick han både i Uppsala och vid det nyligen öppnade Kl, samtidigt som han tjänstgjorde vid Garnisonssjukhuset. R avlade slutligen med lic-examen 1820. Underläkartjänsten vid Garnisonssjukhuset bytte han följande år mot överläkartjänsten vid Danvikens hospital, där han stannade i tio år.

1820-talet var ett årtionde av stor betydelse för hospitalsvården och R var en av dem som i egenskap av inspektör utarbetade förslag till var de nya centralhospitalen som riksdagen beslutat om 1823 skulle placeras. Han hann dock lämna Danviken innan det 1832 var dags att omvandla det ålderdomliga hospitalet till centralanstalt för sinnessjuka. R berördes också av den andra stora förändringen när det gällde den psykiska vården under 1820-talet, nämligen möjligheten för domstolarna att begära läkarutlåtanden om brottslingars sinnesbeskaffenhet. 1826 infördes bestämmelserna och året därpå genomförde R en av de första psykiatriska undersökningarna av en till döden dömd brottsling. R:s psykiatriska intresse manifesterades också i dissertationen Expositionis psychopathologiae tentamen under Carl Zetterströms presidium 1822. Huruvida det enligt tidens sed var Zetterström själv eller den psykiatriskt intresserade R som författat avhandlingen låter sig inte bedömas.

Från 1827 var R adjunkt i teoretisk medicin och kirurgi vid Kl, en befattning som han behöll även sedan han utnämnts till överläkare vid Serafimerlasarettet. Därmed blev han den förste som förenade en lärarbefattning vid Kl med en tjänst vid Sthlms största sjukhus, dock utan att själv införa någon form av klinisk undervisning för studenterna.

R:s verksamhet vid Serafimerlasarettet är bl a känd genom och kan belysas med hjälp av hans elev och efterträdare Magnus Huss (bd 19). När denne efter studier i Uppsala ville gå i lära hos en äldre framstående läkare vände han sig till R för att erhålla en underläkarbefattning. R var "lärd, beläst och praktiskt insiktsfull... I terapeutiskt hänseende voro hans åsikter grundade på ren erfarenhet; han var för sin tid en säker diagnostiker och i varje hänseende en solid praktiker, särdeles som han hyllade patologiska anatomin såsom grundval för kännedom om sjukdomarnas säte, bestämning och behandling" (Huss). Omdömet ger klart uttryck åt R:s misstro mot den i samtiden utbredda romantiska riktningen inom medicinen.

Bland R:s skrifter intar den omfattande handboken System i pharmakologien (1–2, 1825–28) en särställning. Där kombineras praktiska kommentarer kring de olika medikamenterna i farmakopén med en mer teoretisk behandling av läkemedlens kraft, form och indelning. I en skrift från 1827 redovisade R en omfattande undersökning av en rad mineralvatten vid utländska hälsobrunnar. Tillsammans med Anders Adolph Retzius (se ovan) och Carl Gustaf Mosander (bd 25) grundade och redigerade han Tidskrift för läkare och pharmaceuter som utkom 1832–39. R publicerade även kortare berättelser i Sv läkaresällskapets handlingar, och som sällskapets sekreterare ansvarade han under några år för utgivningen av sällskapets årsberättelse, ett uppdrag som han dock inte helt förmådde fullfölja, och några årgångar förblev opublicerade.

R erhöll flera hedersbetygelser som tecken på det anseende han åtnjöt bland sina samtida. Han blev bl a invald i VA och erhöll professors namn. De sista levnadsåren fördystrades av både fysiska och psykiska lidanden, och han inskränkte sin läkarverksamhet och drog sig allt mer undan social samvaro.