Carl (Rosén) von Rosenstein

5 (Rosén) von Rosenstein, Carl, systerson till R 4, f 13 maj 1766 i Uppsala, d 2 dec 1836 där. Föräldrar: professorn Samuel Aurivillius (bd 2) o Anna Margareta Rosén. Inskr vid UU 11 dec 66, adopterad med adliga namn 5 maj 73, disp pro exercitio vid UU 4 mars 86, FK 21 nov 87, mag primus 16 juni 88, TK 30 maj 90, doc i teologi 30 okt 90, allt vid UU, prästv 28 mars 91, e o bataljonspredikant vid Livreg:brigaden 31 mars 91, reg:pastor där 18 febr 93, TL vid UU 10 dec 92, kh i Kumla o Hallsberg, Ör, 20 okt 96 (tilltr 98), honorarie prost juli 98, sekr i Örebro läns hushålln:sällsk 03–11, biskop i Linköping 30 mars 09 (tilltr 12), led av komm ang en tryckfrihetsförordn april–sept 09, TD vid UU 7 okt 09, deltog i riksdagarna 09–35 (led av KU 09–10 o 15, av hemliga utsk 09–12, av allm besvärs- o ekonomiutsk 09–10 o 12, v talman i prästeståndet 10–18, led av statsutsk 12–18, talman i prästeståndet 23–35), korresp led av fattigvårdskomm juni 10, led av psalmbokskomm okt 11–nov 14, av uppfostringskomm jan 12–april 17, en av Sveriges kommissarier till stortinget i Kristiania 19 sept–4 nov 14, v ordf i Östergötlands läns hushålln:sällsk 14–20, ärkebiskop o prokansler vid UU från 28 maj 19 (tilltr 22), ordf i bibelkommissionen från 19, i komm ang förbättrad evangeliebok 19–okt 22, i komm ang ny prästvalsförordn juli 21–okt 22, led av komm ang rikets undervisn:verk dec 25–dec 28. – LVVS 06, LPS 07, LVA 09 (preses 15), HedLVHAA 10 (preses 15 o 29), LLA 12, KorrespLSkS 15, LSA19, LVS 19, LMA 22, serafimerledamot 31 aug 29, LSkS 32, led av ett flertal uti akad:er o lärda sällsk.

G 12 mars 1793 i Rasbo, Upps, m frih Henriette Elisabet Cederström, f 22 maj 1769 (enl Linköpings hfl) eller 10 juli 1770 (Marks v Würtenbergs geneal:er, RHA), d 23 april 1854 i Linköping, dtr till översten frih Claes C o Margareta Elisabet v Mevius.

Tidigt faderlös kom R och hans syskon under morbrodern Nils v R:s (R 4) långvariga och för karriären viktiga beskydd. I studierna vägleddes R av Matthias Norberg (bd 27) och Zacharias Nordmark (bd 27). Utrustad med ett osedvanligt gott minne vann han snabba framgångar och disputerade pro exercitio vid 20 års ålder för Jacob Lindblom (bd 23) med så gott resultat att aktstycket fick gälla för magistergraden. Till detta bidrog möjligen att Gustav III bevistade tillställningen och fann behag i respondentens slagfärdighet. Under Lindbloms ledning fortsatte R sina studier i klassikerna för vilka han behöll kärleken livet igenom.

Snart nog kom R emellertid att lämna det humanistiska fältet för teologin, vilken onekligen utgjorde bättre lämpad terräng för en ung man med ambitioner. I rask takt avlade han teologiska examina och lät prästviga sig. Efter att ha medföljt sin bror överste Måns v R på en sjöexpedition till Marocko, Italien och England verkade R först som pastor vid Livregementet för att 1796 erhålla det inkomstbringande regala pastoratet Kumla och Hallsberg. Där framstod han som en tämligen typisk företrädare för upplysningstidens prästerskap; han var drivande i fattigvårds- och undervisningsfrågor och därtill en exemplarisk jordbrukare men mindre intresserad av teologiska spetsfundigheter. På ålderdomen skall R själv ha beklagat att "han ej låg särdeles djupt i teologien" (Palmblad). Detta omdöme, med sin underton av att 'sent ska syndaren vakna', var troligen färgat av det vanrykte som drabbade neologin, den teologiska riktning R anslöt sig till.

Neologin har på grund av sin strävan att jämka samman förnuft och uppenbarelse liksom genom att dess anhängare ofta förkunnade budskapet om mänsklig förbättring och därpå följande himmelsk lycka något missvisande kommit att betraktas som en sekularisering av den kristna tron. Sådan var dock inte de i Sverige ledande representanternas syn. Såväl ärkebiskop Lindblom som senare R menade sig ha att varsamt styra mellan ytterligheterna, undan tidens fritänkeri och mellan ortodoxi och pietism. Prästens uppgift var att, som R formulerade det, "lika sorgfälligt arbeta emot deisterne, som emot mystici och supernaturalister; lika emot intolerance, som emot indifferentismen" (Om prästers danande, 1797). Det var heller aldrig tal om att sätta förnuftet över uppenbarelsen eller förneka det fördärvade människosläktets försoning genom Kristus.

Neologin i sin sv tappning lade stor vikt vid praxis, vid den enskildes leverne och gärningar. Prästen skulle verka som föredöme och propagator för, med R:s ord, "moralisk upplysning" och "nyttiga sanningars utbredande". R ansåg att prästen i enlighet med detta skulle verka i världen, inte sky sällskapslivet för "munk-heligheten". Själv levde R som han lärde. Övertygad om att "religionen" hade att "leda människans verksamhet till befordrande av egen och andras lycksalighet" smyckade han sina predikningar med moraliska tillämpningar, och hans sällskaplighet är omvittnad. Porten till hemmet stod öppen för främmande och bekanta. Särskilt R:s verksamhet i Kumla, då han hade otaliga unga släktingar under sin fostrande insyn, framstår i litteraturen som en sörgårdsidyll (Lewenhaupt, Lidman).

Något djupare inflytande på sv fromhetsliv utövade knappast R, även om han både kom att beträda biskopsstolen i Linköping och senare utses till Lindbloms efterträdare som ärkebiskop. Ortodoxin försvarade sig uthålligt mot neologernas reformsträvanden, och romantikens religiositet och det tilltagande läseriet skulle från var sitt håll undergräva deras ställning. R blev för övrigt med tiden mindre deciderad i sin neologi, mer biblisk i sin predikan, och kunde under senare år höras ge uttryck för närmast romantisk-mystiska synsätt. Istället spelade han, i enlighet med gällande sed och egen övertygelse om prästämbetets funktion, en stor roll i tidens politiska och praktiska liv, detta inte minst i egenskap av mångårig talman i prästeståndet. Först de sista, inte minst ekonomiskt bekymmersamma, åren beredde honom oppositionen, anförd av den uppåtgående meningsmotståndaren C F af Wingård, verkliga svårigheter.

I politiken var R som biskop kungamakten obrottsligt trogen. Under studieåren hörde han annars till den så kallade "juntans" yttre krets. Till intäkt för att han på 1790-talet haft radikala sympatier har anförts att han flitigt besökte C F Ehrensvärd (bd 12) i häktet efter mordet på Gustav III. Längre än till en politiskt "moderat" åskådning, färgad av Englands exempel och Montesquieus maktfördelningslära, synes denna radikalism emellertid aldrig ha sträckt sig. Maktskiftet 1809 var för R, som tillhörde den s k Adlersparreska kretsen, välkommet. När västarmén under hans vän G Adlersparres (bd 1) ledning tågade mot Sthlm hjälpte R, ännu kyrkoherde i Kumla, handgripligen till med inkvarteringen av trupperna. Som strax därpå utnämnd biskop och vice talman i prästeståndet kom han att framstå som en förgrundsgestalt, en den nya tidens man. Stor uppmärksamhet väckte hans predikan vid riksdagens öppnande där han förtröstansfullt harmonierade upplysningens civism och förnuftsodling med kristen tro. Vid riksdagen verkade R aktivt för den nya regimen och slöt efter Karl Augusts (bd 20) död tidigt upp bakom Bernadotte som tronföljare. I riksdagsarbetet var han drivande kraft bakom RF § 16, religionsfrihetsparagrafen. Också den fria teologiska forskningen, skyddad i RF § 86, såg i honom en varm förespråkare.

Ett gästspel i storpolitiken gjorde R som sv delegat vid underhandlingarna 1814 i Kristiania om Norges ingående i en union med Sverige. De sv delegaternas eftergifter mot stortinget kom att kritiseras skarpt i samtiden men forskningen har visat att dessa i hög grad kan återföras till Karl Johans egen person (Höjer, Weibull). De rosensteinska papperen i Linköping, med avskrifter av kronprinsens förhandlingsinstruktioner, bär vittne om hur delegaterna såg på ansvarsförhållandet. I övrigt var det inom utbildningspolitiken och ekonomin som R huvudsakligen fick tillfälle att verka. I båda fallen kunde han tillämpa sina erfarenheter från åren i Kumla. Han var där med om att grunda en fattigskola och var en av initiativtagarna till Örebro läns hushållningssällskap. Som sekreterare i detta redigerade han under ett halvt decennium dess handlingar. Han författade även en Berättelse om några försök att leda vatten från sank mark efter Elkingtons sätt (1807); förvisso var det dessa aktiviteter som beredde honom en plats i VA. Under sin tid i Linköping tillhörde R stiftarna av Östergötlands läns hushållningssällskap. R:s ekonomiska intresse yttrade sig också i att han tillhörde de ivrigaste tillskyndarna av Göta kanal. Under årens lopp fick han i denna fråga många tillfällen att ge barndomsvännen B v Platen (bd 29) en hjälpande hand.

För utbildningsfrågorna hyste R starkt intresse, och han innehade under två decennier en nyckelposition i den 1812 tillsatta uppfostringskommittén, vars betänkande han till stora delar författade, liksom i den "stora undervisningskommittén", tillsatt 1825. R visade sig här dock snart vara föga angelägen om förändringar. Folkundervisningen, annars omsluten av honom inte minst som initiativtagare till Sällskapet för växelundervisningens befrämjande, borde enligt hans mening huvudsakligen förbli vid katekesläsning. "Det är säkerligen ej genom skolor, genom mera litterär undervisning som man gör allmogen lycklig och sedlig" yttrade han 1813 i sitt betänkande över ett vittfamnande undervisningsprogram av G A Silverstolpe. I städerna såg han däremot gärna skolor; de skulle dock mer inrättas "till arbete, än till läsning". Vad gällde läroverken uppträdde R som de klassiska ämnenas fanbärare och realstudiets motståndare. J J Berzelius (bd 4), vilken hade anledning att beklaga sig, har vittnat om hur för R "det gamla" var gott nog (Berzelius 1901, s 92).

R framstår som en i många stycken präktig person, låt vara att han i likhet med sina samtida ämbetsbröder inte väjde för pastoratshandel. Släkten spelade för honom en stor roll. Ett visst drag av fåfänga har samtiden noterat, och i eftermälet har han fått gälla för att vara lika mycket adelsman och officer som präst. Någon verklig högfärd kännetecknade honom dock ej; han var fullt på det klara med att hans ledamotskap av SA mindre berodde på litterära förtjänster än morbrodern Nils v R:s inflytande. R uppges ha sett bra ut, ett rinnande öga gav honom därtill möjlighet att ge predikningarna en anstrykning av känslosamhet.

Styrkan och svagheten i R:s person tycks ha varit hans vilja att alltid vara till lags; därav följer sällan handlingskraft. R:s glada och lättsamma konversation, stundom passerande gränsen för decorum, var legendarisk om än inte alltid beundrad. En skildring från riksdagen 1834–35 frammanar bilden av en gammal man vilken "rattar som en käring", talandes "tomt sladder" (Stenhammar, s 7). Berzelius i sitt inträdestal i SA är mer positiv och kallar R "själen i umgänget" (s 23). Kanske har han dock bättre fångat personen R i ett brev till H G Trolle-Wachtmeister : "Ett äreminne över Rosenstein, som icke handlar om annat än vad han uträttat, kan ej bli långt, helst hans älskvärda personlighet är nästan det enda, varmed tavlan kan få färg ... Jag har skäligen lätt för att skriva, när jag har något att skriva om, men fan så svårt att koka en dräglig soppa på en spik" (Söderhamn, 3, s 298).

R:s sista år var inte de lättaste. Svaga finanser förde honom till konkursens rand och tvang honom flytta ut till lantstället Brunna medan bostaden i Uppsala hyrdes ut till släktingar. Härtill kom hustruns attacker av sinnessjukdom. Barnlös slöt R sin ätt på manssidan.