Johan Rosenhane

2 Rosenhane, Johan, bror till R 1, f 16 febr 1611 i Husby-Oppunda, Söd (Brasck), d 3 juli 1661 (Brasck) i S:t Lars, Ög. Skolstudier i Strängnäs 20, i Nyköping 23, inskr vid UU 12 febr 25, studier där 25–30, studieresa till Holland, Frankrike, England o Tyskland sommaren 31–våren 36, hovmästare hos hertig Karl (X) Gustav bl a under hans utrikes resa våren 38–hösten 40, vik landsh i Östergötlands län 21 juni 43, underståth i Sthlm 30 sept 45, landsh i Viborgs län (från 48 Viborgs o Nyslotts län) 28 nov 45, frih 18 febr 54, landsh i Östergötlands län 2 juli 55, riksråd från 28 maj 58, hovrättsråd i Svea hovrätt från 4 juni 58, häradsh i Kinda, Ydre, Göstrings o Bankekinds hd:er, Ög, från 59, deltog i riksdagarna 54, 55 o 60.

G 30 maj 1644 i Vadstena (Hedar, s 146) m Brita Ribbing, f 19 aug 1616 i Ekeby, Ög (Marks v Würtenbergs geneal:er, RHA), d 28 jan 1685 (Biografica-saml, RHA) i Flen (Elgenstierna 6:291; begr 12 maj 1689 i Sthlm, Ridd), dtr till riksrådet Linnorm R (s 104) o Märta Bonde.

R är för eftervärlden mest känd för sin utförliga dagbok för åren 1652–61, vilken ger en del upplysningar av intresse för den politiska historien men framför allt en fyllig bild av en högre ämbetsmans tillvaro och tankar i mitten av stormaktstiden, och därtill en lång rad uppgifter av personhistoriskt intresse.

Liksom sina bröder Schering (R 1) och Gustaf (R 3) stod R sannolikt i ett klientförhållande till Oxenstiernorna, och det var genom förmedling av Schering och Axel Oxenstierna som han fick tjänsten som hovmästare hos Johan Kasimirs son, hertigen och senare konungen Karl Gustav. När denna befattning upphörde efter hertigens hemkomst från sina peregrinationsresor, stod R utan tjänst några år, tills han fick vikariera som landshövding i Linköping för brodern Schering, som utsetts till en av de sv representanterna vid fredsförhandlingarna i Tyskland. Underståthållarämbetet i Sthlm hann han knappt tillträda 1645 förrän han utnämndes till landshövding i Viborg, där han blev kvar i tio år.

Efter trägen uppvaktning hos Karl X Gustav lyckades R få återkomma till Sverige, nu åter placerad i Linköping, men denna gång som ordinarie landshövding. Det förefaller som han och hustrun fann sig bättre till rätta där än i Viborg, och sonen Linnars födelse och överlevnad – fem barn avled i späd ålder – blev för dem en stor lycka. Makarna hade livligt umgänge med släkt och vänner, de flesta inom högadeln, och landshövdingetjänsten synes ha varit mindre betungande i Linköping än i Viborg.

Från R:s verksamhet i Svea hovrätt finns varken i dagboken eller bland handlingarna i hovrättens arkiv många upplysningar; däremot innehåller dagboken åtskilligt av intresse från överläggningar i riksrådet och från riksdagarna i Uppsala 1654, Sthlm 1655, Gbg och Sthlm 1660 samt från ständermötet i Gbg 1658. Anteckningarna har senare utnyttjats av flera forskare (bl a N Runeby o G Wittrock).

Om verksamheten som landshövding, såväl i Viborg som i Linköping, ger dagboken dag för dag besked. Den nämner personer R träffat, skrivit brev till eller fått brev från, och ärenden som behandlats. Med hjälp av dessa notiser har sammanställningar kunnat göras över antal ärenden av olika slag under olika år, antal besök och resdagar. Viktiga uppgifter för R var bl a att övervaka den lokala rättsskipningen, förrätta exekution av utfärdade domar och utmätningar av gäldenärers egendom, efterspana brottslingar och hindra lösdriveri, förrätta utskrivning av knektar och båtsmän, förvalta kronans egendom, främja städernas utveckling i den riktning statsledningen eftersträvade och svara för byggfrågor gällande bl a residens och kyrkor. Förhållandet till militära och kyrkliga organ, lantdomare, fogdar och städernas magistrater framgår också ganska tydligt.

Bland arbetsuppgifterna tog ärenden gällande rättskipning, kronans egendom och stadsväsen mer tid i Viborg, utskrivning och övriga militärärenden mer tid i Linköping, naturligt nog eftersom perioden 1655–58 var krigsår men 1652–54 fredsår. Till R:s speciella uppgifter under linköpingsperioden hörde att två gånger ta emot drottningen i länet, att leda ett lokalt ständermöte och att se över länets försvar mot eventuellt fientligt anfall.

R ger intryck av att ha varit en lojal ämbetsman som känt sig trygg och säker i sin yrkesroll, bl a till följd av inordningen i en fast hierarki med klara gränser för hans befogenheter. Landshövdingeinstruktionerna var detaljerade och följdes i det väsentliga i praktiken. I motsats till många samtida, bl a båda bröderna, hade R inte problem med sin ekonomi utan hade tvärtom möjligheter att låna ut pengar. Han ägde eller förvärvade bl a företag och en rad gårdar i Stockholms, Södermanlands och Östergötlands län samt hus i Sthlm och Norrköping. R:s politiska verksamhet i riksråd och vid riksdagar var inte omfattande, men hans ställning gav honom ett visst inflytande, och han ingick i flera utskott och deputationer. Såsom en person med betydande godsinnehav motsatte han sig indragning av förlänta gods, den s k fjärdepartsräfsten, vid 1655 års riksdag. Han vände sig skarpt mot Per Brahe i frågan om grevars jurisdiktion över adelsmän och deras bönder inom grevskapen och motsatte sig hårt – ensam till att börja med – att riksråden personligen skulle gå i borgen för rikets gäld 1660.

Av dagboken kan avläsas den högre ämbetsmannen R:s attityder till olika samhällsgrupper – hur typiska de nu kan ha varit. Den egna släkten, vännerna och meningsfränderna framstår i positiv dager, men motståndare som Per Brahe och Herman Fleming finner ingen nåd för R:s ögon. Mot biskoparna i Viborg och Linköping var R kritisk liksom mot många officerare och civilämbetsmän i mellangrader. Gentemot lägre kronobetjänte, bönder och hantverkare ställde sig R mera välvillig – så länge dessa grupper inte pockade på förbättring av sina villkor.

Om sitt inre liv avslöjar den praktiske och utåtriktade R inte mycket. Av dagboken framgår inte ens klart om han hyste någon djupare kärlek till sin maka eller ej, trots att hon förekommer i hundratals notiser. Däremot går det inte att ta miste på hans stora sorg över de tidigt döda barnen och entusiasmen över sonen Linnar. R tycks noga ha iakttagit religionens yttre former men röjer inte något djupare andligt engagemang. I likpredikan över honom betonas personlighetsdragen stark självkontroll och obenägenhet för konflikter, vilket stämmer väl med den självbild dagboksanteckningarna förmedlar.