Thure Gustaf Rudbeck

4 Rudbeck, Thure Gustaf, sonson till R 3, f 21 nov 1714 i Rasbo, Upps, d 8 jan 1786 i Sollentuna, Sth. Föräldrar: premiärkaptenen Olof R o Anna Maria Törne. Inskr vid UU 19 dec 23, volontär vid Tavastehus läns infanterireg sept 31, korpral 32, rustmästare 32, furir juni 34, allt vid Tavastehus läns infanterireg, volontär vid Livg 36, furir 1 dec 36, sergeant 38, fänrik 25 sept 39, allt vid Livg, deltog i riksdagarna från 40 (led av SU 60-62, 65-66 o 71-72, av stora särsk deput 60-62, av SU:s bankodeput 71-72, lantmarskalk 65-66), löjtn vid Livg 2 maj 43, överadjutant hos fältmarskalken H J Hamilton (bd 18) sept 43, major vid Upplands reg 30 dec 43, överstelöjtn där 30 april 48, generaladjutant vid sv armén i Pommern 57, överste o chef för Björneborgs reg 19 juni 58, led av dir över Arméns pensionskassa 58, preses där 60, förordnad att föra ordet i Generalkrigsrätten sept 59 o 68, överste o chef för Upplands reg 19 nov 59, generalmajor 8 april 66, ordf i Generaltulldir 66-70, frih 15 okt 71, överståth i Sthlm 18 febr-19 aug 72, landsh i Uppsala län 22 april 73-15 maj 82, arrenderade Ultuna kungsgård i Heliga Trefaldighets förs, Upps, från 52, ägde bl a Edsberg i Sollentuna från 57 samt Tidaholm i Agnetorp, Skar.

G 26 dec 1745 i Jönköping m frih Magdalena v Mentzer, f 15 okt 1726 (enl makens uppg i Orig:geneal, RHA), d 8 febr 1809 i Sollentuna, dtr till generallöjtnanten o landshövdingen frih Jean v M (bd 25, s 417) o Catharina Charlotta Falkenberg.

R var endast ett år då fadern dog och han uppfostrades i farfaderns hus. Han studerade under en informator och vid UU men övergick 1731 till den militära banan. Fänrik vid Livgardet 1739 var han den förste vid detta regemente som undergick officersexamen. R utgick 1742 till kriget i Finland och gjorde där en uppmärksammad insats vid försvaret av Åland. Han kommenderades därefter till Sthlm och anlände dit just när dalkarlarna i slutet av juni 1743 ockuperade huvudstaden. Under tre dagar lyckades han hålla bron mot Riddarholmen där kungafamiljen bodde. Han belönades för detta av kungen bl a med pengar och ett rekommendationsbrev för utländsk krigstjänst. Ett uppdrag som överadjutant hos fältmarskalken H J Hamilton (bd 18) i Skåne kom dock emellan. R övergav utlandsplanerna och med kungens beskydd kunde han istället tillträda en befattning som major vid Upplands regemente. Insatsen för kungafamiljen och belöningen förefaller att hos R ha inplanterat en särskild närhet till hovet vilket kom att få betydelse för hans politiska gärning.

Vid pommerska krigets utbrott sommaren 1757 valdes R av M A v Ungern Sternberg till en av två generaladjutanter. Ungern Sternberg var en viktig mössledare och även hans bägge adjutanter var pålitliga mössor. R förde Upplands regemente till krigsskådeplatsen men avträdde som adjutant när Ungern Sternberg i dec s å fick avsked. 1760 utgick han ånyo med Upplands regemente till Pommern, nu som överste och chef för regementet. Som så många andra officerare som deltog i kriget önskade han bevista den riksdag som inleddes detta år. R kom därvid i konflikt med rådet genom att han hävdade sin rätt att representera den egna ätten på riddarhuset, trots att han som regementschef hade kunnat delta som krigsbefäl. Slutresultatet tycks ha blivit att han deltog i riksdagen som ordförande för krigsbefälet.

Sin avgjort viktigaste insats gjorde R som ledande företrädare för mösspartiet. På 1742-43 års riksdag framträdde han med angrepp mot hattarna och vid riksdagen 1751-52 deltog han i kritiken mot hattarnas bruk av extraordinarie domstolar och andra former av partiförföljelser, ett ämne som han kom att återvända till. R var också en varm förespråkare för öppenhet kring rikets styre. Vid följande riksdag kritiserade han hattarnas hemlighetsmakeri. Redan vid 1750-talets början hörde R till Adolf Fredriks umgänge och han var en av det unga kungaparets rådgivare.

R deltog i kungaparets kupplaner som avslöjades i juni 1756. Kungen och drottningen skulle hemligen bege sig till Uppsala, varifrån R med sitt regemente skulle gå mot Sthlm tillsammans med andra förband. Planen sinkades dock och i det avgörande ögonblicket vägrade R att ställa upp. Med tanke på hans inblandning tycks han ha haft tur som efter avslöjandet undslapp hattarnas vedergällningar.

Vid 1760-62 års riksdag framträdde R, bland andra personer, som mössledare efter Ungern Sternberg. Han invaldes, som en av få mössor, i SU. 1761 förekom också hans namn bland förslagen till riksråd, men kandidaturen var omstridd. R kritiserade hattarnas agerande vid krigsutbrottet och föreslog i febr 1762, som en av de första, att man skulle inleda fredsförhandlingar med Preussen. Efter hand vann denna linje anslutning. När han s å blev kommendör av Svärdsorden valde han ett valspråk med lydelsen "God, trogen undersåte, redlig medborgare". Tidstypiskt understryker detta både undersåtligheten gentemot monarken och plikterna som medlem av det borgerliga samhället.

Under 1761 fick Lovisa Ulrika, genom sin bror Fredrik II av Preussen, tillgång till en större summa pengar. Även om drottningen hade lyckats skapa ett hovparti kvarstod ännu förtroendet för mössorna som en motkraft till hattarna, och bl a R deltog i förhandlingar med henne. Efter riksdagen 1760-62 upprätthöll drottningen och hovpartiet omfattande kontakter med både möss- och hattpartiernas ledare i syfte att åstadkomma en komposition, d v s ett inrikes fredsavtal där en huvudingrediens skulle vara en författningsreform med en förstärkning av kungamakten. Ett viktigt mål för drottningen var också fred med Preussen. R deltog även i dessa överläggningar, men det förefaller som om mössorna ställde sig utanför den uppgörelse som träffades, utan att sedan realiseras, 1764 (Metcalf). Det ömsesidiga förtroendet började nu också att svikta. Drottningen släppte sitt stöd dll R och främjade inte hans kandidatur till lantmarskalksposten 1765. R närmade sig vid denna tid Ryssland. Under perioden 1762-64 hade han täta kontakter med den ryske ministern I A Ostermann (bd 28, s 410), vilket resulterade i ryska pengar. Såväl Ostermann som den engelske ministern Goodricke såg R som den främste mössledaren. Under 1764 lyckades han också att utverka engelska medel. R kom att få en nyckelposition i hanteringen av penningtilldelningarna från såväl S:t Petersburg som London. Dock verkar han inte ha tillskansat sig medel för egen del. C G Malmström skriver, med stöd av den engelske ministern, om R att han var "fri från den smutsiga egennytta, som fläckade så många samtidas rykte" (Malmström, 5, s 258). Ett exempel på denna hållning, som säkert hade ett element av politisk beräkning, var när R 1766 skänkte sitt årsarvode som ordförande i Generaltulldirektionen till riddarhuset och statsverket. R hörde till de moderata mössorna. England och Ryssland stödde i första hand denna gruppering och inte dem som i samtiden betecknades som "radikaler".

Valen till riksdagen 1765-66 innebar en jordskredsseger för mössorna. Det har dock påpekats att orsakerna till framgången var helt andra än de utländska mutmedlen (Metcalf). När riksdagen samlats valdes R till lantmarskalk, antagligen med stöd av hovpartiets folk. Vid riksdagen talade han för ett förbund med England. R hade rykte om sig att vara en av mössornas bästa talare. Han lät också trycka några av sina viktigaste inlägg vid riksdagarna. Sin förankring på riddarhuset hade han särskilt bland indelta officerare och adliga godsägare.

Som en av mössornas mer framstående ledare drev R fr o m riksdagen 1760-62 partiets hjärtefrågor. En sådan gällde offentlighet och tryckfrihet. I ett memorial 19 mars 1761 krävde han en noggrannare efterlevnad av RF, särskilt vad avsåg maktdelningen, redovisningen inför ständerna och tryckfriheten. Förslagen röstades ned av hattarna. R gjorde sig nu bemärkt genom skarpa angrepp mot hattarnas bruk av kommissioner och extra ordinarie domstolar i partisyfte. I ett diktamen till adelns protokoll uttryckte han sig i poetiska ordalag: "Gud låt ej frihet bli en het regeringsklåda / och en fördömder lust att laglöst vilja råda, / då står vår frihets liv på brädden av sin grav, / när var och en är kung, är var sin egna slav" (AdRP fr o m år 1719, 23, bil 27, s 73). Riksdagsdebatten blev häftig och kan sägas ha utfallit med en halv seger för R. En aspekt av debatten gällde frågan om tryckfrihet. Där agerade R kraftfullt. Han menade att författningen skulle vinna mer stöd genom upplysning än genom hemlighetsmakerier.

R:s främsta intresseområde var statsfinanserna. 1760 tillsattes den s k Nordencrantzska växelberedningen. A Nordencrantz (bd 27) avvisade den vanligen utpekade negativa handelsbalansen som orsak till växelkursens stegring och knöt i stället denna till en med bankens utlåning förbunden sedelexpansion. R uppger själv att han från 1756 var påverkad av Nordencrantz' omstridda tankegångar, vilket samtida iakttagare också noterade. R deltog vid riksdagen 1760-62 i angrepp mot banken och växelkontoret som frikostigt beviljat statliga lån till privatpersoner. Kritik riktades också mot de låntagare som utnyttjat situationen och billigt kunnat skaffa sig egendomar. Även rikets stora järnexportörer utpekades som skyldiga. Mössorna lyckades emellertid inte genomdriva några restriktioner vid denna riksdag.

Angreppen fortsatte vid 1765-66 års riksdag då mössorna behärskade samtliga stånd, och R valdes till lantmarskalk. Han var i juli 1766 en av de drivande bakom beslutet om en s k myntrealisation, dvs en sedelindragning. Den radikalare falangen bland mössorna krävde stränga straff för dem som ansågs skyldiga, medan de moderata, däribland R, ville gå varsammare fram. R hade stora problem med att sammanjämka viljorna; bl a förordade han en reformering av Jernkontoret istället för en stängning. Vid riksdagen tillskapades en tulldirektion under R:s ledning. Den avsågs bli ett instrument för att motverka exportörernas spekulationer. R blev också utnämnd till rådgivare i bankofullmäktige, vilket gav honom ett betydande inflytande på finanspolitiken.

Effekterna av mössornas deflationistiska program och bankens tafatta motåtgärder blev snabbt förödande för handeln och för många fastighetsägare som tagit bankolån mot inteckningar. Egendomarna bortauktionerades när inte räntorna betalades i tid. R föreslog eftergifter, men fullmäktige sade nej. Under hösten 1767 drabbades rikets uppbörd av mycket allvarliga problem och en statsbankrutt hotade. I konflikten mellan rådet och banken om lämpliga åtgärder stödde R rådet. Banken gav efter och beviljade nya lån.

Mössorna var medvetna om att det var deflationspolitiken som låg bakom problemen. Under R:s ledning inleddes en kampanj för att stärka ställningen i opinionen. R tvekade inte att använda sig av tulldirektionen, som stod under hans kontroll, för att avlöna en pamflettskrivare. Mössorna fick nya medel från Ryssland och Danmark inför valen till 1769-70 års riksdag men besegrades ändå. R lyckades nu inte bli lantmarskalk och mössorna fick inte in en enda representant i SU. Hattarnas oenighet gav dock redan på sommaren 1769 mössorna visst utrymme. R gick till angrepp mot hattarnas finans- och skattepolitik, bl a genom tryckta inlägg, men led ett totalt nederlag när SU kunde tillbakavisa hans försök att framställa mössornas genomförda politik som förebildlig.

Tillsammans med de främsta mössledarna var R i juni 1771 informerad om och överens med såväl hattledaren Axel v Fersen d ä (bd 15) som Gustav III om behovet av någon form av "komposition". I överenskommelsen skulle bl a ingå förbud mot utländska mutor, att grundlagarna skulle lämnas orörda samt att rådsmedlemmar och annat partifolk ej skulle förföljas. Även vid riksdagen 1771-72 var R mössornas kandidat till lantmarskalksposten, men han förlorade mot hattarnas och kungens man. Efterhand vände dock den politiska vinden i mössornas favör. I SU talade R för försoning. Ständernas val av honom till överståthållare i Sthlm i febr 1772 kan ses som ett tecken på erkänsla för hans insatser.

R kom av en slump att avslöja Gustav III:s förestående kupp när han på ständernas uppdrag i aug 1772 var på väg mot Karlskrona. Han passerade Kristianstad timmarna efter att J C Toll hade tagit staden i besittning 12 aug men blev aldrig insläppt och återvände till Sthlm. R hörde till det fåtal personer som uppmanade till motstånd mot kungens kupp 19 aug. Han hölls arresterad under några dagar samt försattes ur tjänst. Trots detta bytte R ganska snabbt fot och ställde sig på kungens sida.

R:s utnämning till landshövding i Uppsala län exemplifierar Gustav III:s försoningspolitik. Sedan 1743 hade R närmast oavbrutet varit verksam vid Upplands regemente och att få residera på Uppsala slott måste ha passat honom perfekt. Tonen mot kungen var insmickrande; bl a prisade han kungens förslag om den nationella dräkten. Han verkar inte ha varit alltför aktiv i sin nya gärning men som det förefaller ändå framgångsrik i sin relation till staden Uppsala. Under hans ämbetsår stärkte borgerskapets äldste successivt sin maktposition gentemot stadens magistrat, en vid tiden allmän utveckling. R:s balansgång var dock lyckosam och konflikterna förblev begränsade. Som en kuriositet kan nämnas att han efter ett blixtnedslag 1776 fick statliga medel till att installera åskledare på Uppsala slott.

R hade inte ärvt någon fast egendom. Vid svärmoderns död kunde han förvärva egendomen Tidaholm genom att lösa ut hustruns syskon från arvet. Troligen kom huvuddelen av hans intäkter från Ultuna kungsgård som han arrenderade och brukade från 1752 till sin död. Ett exempel på R:s oegennytta är måhända hans förslag i riksdagen om höjning av de förmånliga arrendena på kungsgårdarna. Förslaget gick inte igenom.

1757 köpte R Edsberg för 360 000 dlr kmt, som han till delar lånat från en av säljarna. Han köpte också några andra gårdar och egendomar. Arvodet för uppdraget som lantmarskalk om furstliga 90 000 dlr smt torde avsevärt ha förstärkt hans privatekonomi.