Moses Pergament

Pergament, Moses, f 21 sept 1893 (nya stilen) i Hfors, Mosaiska, d 5 mars 1977 i Gustavsberg, Sth. Föräldrar: grosshandlaren Jehuda (Judel) P o Chaje-Mere (Miriam Maria) Polarsky. Elev vid Nya sv lärov i Hfors, vid musikkonservatoriet i S:t Petersburg 08–12, studentex vid Nya sv lärov 13, inskr vid Alexanderuniv:s i Hfors fil fak 13–dec 15, dirigent för Akad orkestern 13–15, violinist i Filharmoniska sällsk 13–17, allt i Hfors, bosatt i Sthlm från jan 16, dirigent för bl a en blandad kör där 18–20, sv medborgare 6 juni 19, inskr vid StH ht 19, vistades i Frankrike 20–21, dirigent för Sv kören där 20, studerade vid Sterns musikkonservatorium i Berlin 21–23, musikkritiker vid SvD 23-37, vid NDA 38–39, verksam vid franska filmindustrin i Paris 39–40, musikkritiker vid Aftontidn 42–56, vid S-T 57–64. Kompositör. – LMA 52, erhöll medaljen För tonkonstens främjande 67.

G 18 dec 1923 i Charlottenburg, Berlin, m Ilse (Maria) Amalie Ida Kutzleb, f 23 aug 1905 där, d 27 aug 1960 i Sthlm, Västerled, dtr till direktör Leopold August K o Agnes Pauline Marie Leben.

Under skoltiden genomgick P fyra års violinistutbildning i S:t Petersburg för bl a Leopold Auer. Därpå följde lika många års verksamhet som violinist i Hfors samtidigt som han studerade humaniora vid universitetet. Han kom till Sthlm 1916 men fortsatte sina musikstudier, bl a i operadirigering, i Berlin. Under vistelsen i Frankrike hade han nära kontakter med tonsättarna Gösta Nystroem (bd 27) och Matti Rubinstein samt målaren Gösta Adrian-Nilsson. Efter hemkomsten var P i drygt 40 år anställd som musikkritiker vid olika stockholmstidningar.

Trots att P egentligen avskydde sin musikkritikersyssla fick hans insats avgörande betydelse för den sv musikmodernismens genombrott på 1920-talet. Ärligheten och kunnandet i hans kritik bildade därvid front mot äldre konservativa bedömare, särskilt W Peterson-Berger och K Atterberg. Flera av hans artiklar i SvD återtrycktes senare i Svenska tonsättare (1943), Vandring med Fru Musica (1943) och Ny vandring med Fru Musica (1944).

P:s radikala hållning låg honom emellertid i fatet som komponist. Som självlärd judisk invandrare motarbetades han metodiskt av tongivande antisemiter i musiklivet, i synnerhet sedan Hitler tagit makten i Tyskland och P valt att bekänna sitt judiska arv genom att införa den synagogala sångens ornamentik i sitt av nordisk vistradition och centraleuropeisk expressionism präglade tonspråk. Musiken blev för P en lojalitetshandling och en väckarklocka, t ex när den judiska nationalsången i konfliktladdade ackord citeras i Rapsodia Ebraica (1935).

Genom vänskapen med den landsflyktiga författarinnan Nelly Sachs stärktes P:s avsky för nazismen. I oratoriet Den judiska sången, skrivet redan 1944, återgav han med en skakande intensitet marschen mot förintelsen.

Tillsammans med Sachs skapade han även mysteriespelet Eli (1959), som handlar om mordet på en herdepojke, vars förtvivlade spel på pipan misstolkas av en soldat som en hemlig signal. Högre makter driver dock mördaren till inre upplösning. Samarbetet mellan P och Sachs kulminerade med den ännu (1994) ej spelade helaftonsoperan Abram's Erwachen oder Sehnsucht aus Durst (1963–72). Där skildras inte den bibliske stamfadern utan en yngling som i en skoningslös värld av jägare och villebråd upptäcker den osynlige guden bland alla avgudar.

Trots att en pessimistisk livssyn präglar många av P:s verk, bl a kammaroperan Himlens hemlighet (1953) efter Pär Lagerkvists desillusionerade efterkrigspjäs och oratoriet De sju dödssynderna (1963) till Karin Boyes postuma kantatfragment, finns där en, som hans uttolkare sångaren Leo Rosenbluth påpekat, "humanistisk sfär", en överbyggnad, där allmänmänskliga krav från de båda kulturlinjerna i hans dubbla etniska arv möter varandra. Det sker inte bara i hans stora vokalverk utan också i hans ofta förbisedda men betydande lyriska produktion, vilken omfattar ett hundratal romanser och ett 70-tal körstycken a cappella.

Även P:s instrumentalmusik präglas av kompromisslöshet och färgstark fantasi alltifrån den tidiga violinsonaten (1918–20) och den doftrika första stråkkvartetten (1918–22). Stor uppmärksamhet väckte baletten Krelantems och Eldeling, som skrevs i Cannes 1921 för Ryska baletten och som uruppfördes med reducerad orkester av K teatern 1928. I konserterna för violin (1948), piano (1952) och cello (1955) når det virtuosa elementet ett närmast extatiskt uttryck utan effektsökeri.

Efter P:s död och till skrivande stund har hans musik glömts bort därför att den spelades för sällan för att ingå i repertoaren. Därtill tycks hans engagemang för det judiska martyriet sakna aktuell genklang.

Brorsdotter till P var Erna Tauro, f P (1916–93), som efter studier vid Sibeliusakademin i Hfors var verksam i Sthlm som pianist och kompositör. Hon blev känd som kongenial tonsättare av Tove Janssons visor, bl a Mumintrollens visor, Höstvisa och Konstberiderskan.