Nils Persson

Persson, Nils (i Malmö), f 30 juli 1865 i Östra Vemmerlöv, Krist, d 12 jan 1927 i Malmö, S:t Pauli. Föräldrar: åbon Pehr Månsson o Karna Jeppsdtr. Murare i Malmö 84–93, ordf i Sv murareförb:s avd 1 där 92–94, led av styr för tidn Arbetet 92–94 o 97–07, ordf där 09-22, exp:förest vid tidn 93–98, sekr i Sv murareförb 93 o 97–25, ordf o kassör där 94–22, led av Soc:dem arbetarepartiets (SAP) partistyr 99–19, av Landsorganisationens (LO) representantskap 99–22, av stadsfullm i Malmö från 01, ordf där från 19, led av AK 03–16, av FK 17–19 lagt o 22–26 (led av soc:dem riksdagsgruppens förtroenderåd 06–19 lagt o 22–23, av jordbruksutsk 10–12, 17–18 lagt, 19 lagt, 22 o 24–25, av andra särsk utsk 10 o 19 lagt, av första särsk utsk 11, av KU 13–16, av statsutsk 23), led av arbetsavtalskomm okt 07–sept 09, av 1912 års järnvägskommission juni 12–aug 13, av sociala rådet från 13, av kommunikationsverkens lönekomm juni 18–mars 23, av byggnadsarbetarsakk febr 20–dec 22, ordf i styr för Malmö spritförsäljn:ab från 21.

G 29 okt 1892 i Malmö, S:t Pauli, m Mathilda Sofia Isberg, f 2 april 1868 i Lomma, Malm, d 8 febr 1955 i Malmö, S:t Pauli, dtr till tegelmästaren Per I o Kjerstin Persdtr.

P växte upp i ett relativt välbärgat bondehem. Boklig bildning intresserade honom tidigt i livet, och han lär ha läst bibeln två gånger. 1884 sökte han sig till Malmö och tog där anställning som murarlärling. Efter fyra år blev P gesäll, och samtidigt anslöt han sig till Malmö murareförening, en av landets första moderna fackföreningar. Vid sidan av det fackliga arbetet fullföljde han sin utbildning till murarmästare, bl a på Tekniska aftonskolan i Malmö och i Khvn.

Efter två år som murareföreningens ordförande valdes P att leda det nybildade Sv murareförbundet. Under 30 år förde han förbundets talan som ordförande, fullt avlönad från 1898, sekreterare och kassör. Fram till 1922 ägde förbundets styrelsesammanträden rum i P:s hem.

Vid sidan av det fackliga arbetet engagerade sig P i föreningslivet i Malmö. Han medverkade flitigt i olika föreläsningsserier och deltog i bildandet av både en kooperativ bageriförening och konsumentföreningen PAN. 1888 gick P in i logen Kockum av IOGT. Han förblev nykterist hela sitt liv men begärde utträde ur föreningen 1921: s å utsågs han nämligen till ordförande i Malmö spritförsäljningsab, ett uppdrag som ansågs oförenligt med logens stadgar. Som ledamot och ordförande i styrelsen för Arbetet gjorde P stora insatser för att säkra tidningens fortbestånd. Ekonomiska svårigheter och problem med grundaren Axel Danielssons (bd 10) redaktörskap löstes till en stor del genom hans medlingsförmåga.

P tillhörde LO:s grundare 1898, och vid ordföranden Fredrik Sterkys plötsliga död 1900 ansågs han av många vara den självskrivne efterträdaren. P avböjde men kom ändå att vara en av LO:s ledande krafter under drygt 20 år. Han satt bl a som ordförande vid samtliga LO-kongresser 1903–20. Samma funktion hade han vid SAP:s partikongresser 1911, 1914 och 1917.

När Danielsson insjuknade och dog 1899 avlöstes han av P som partiets förste kandidat på vallistorna till både stadsfullmäktige och riksdag. Det första försöket misslyckades, men 1901 blev P och August "Kabbarparn" Nilsson (bd 26) invalda som socialdemokraternas första representanter i stadsfullmäktige i Malmö. Efter rösträttsreformen 1919 valdes P till fullmäktiges ordförande, vilket han förblev till sin död.

1902 erövrade P en av partiets fyra platser i AK, vid sidan av Hjalmar Branting (bd 6), F W Thorsson och Viktor Larsson i Västerås (bd 22). Han gjorde sig tidigt känd som en pragmatisk och samförståndsinrik-tad politiker. Den fråga han drev hårdast gällde rösträtten, vilken han tog upp i sitt jungfrutal i riksdagen. Debatten gällde då förhöjd dagpenning till de värnpliktiga, ett ämne som kopplats till rösträttsfrågan. P argumenterade för höjt belopp och gick till angrepp mot dem som ansåg att man inte skulle "köpa fosterlandskärlek": "Jag tror icke att man kan säga, att man med denna ersättning av 50 öre per dag köper de värnpliktigas fosterlandskärlek, Nej, denna måste ... vila på goda institutioner och framför allt full medborgarrätt" (AK:s prot 1903:31, s 10).

P avvisade en snävt klassinriktad politik och återkom ständigt till behovet av att se till det allmännas intresse. I en riksdagsdebatt deklarerade han: "... för min enskilda del sätter jag det, som är fördelaktigt för svenska folket, för den svenska staten och det svenska samhället, över det som är fördelaktigt för det parti, som jag tillhör" (cit enl Holmqvist, s 216). Samma synsätt kom till uttryck i hans tal då han övertog posten som ordförande i Malmö stadsfullmäktige: "Om än valen gått i partiernas tecken, är jag dock övertygad om ... att vi kunna vara eniga om en sak, nämligen att sträva till fördel för staden, till nytta och välsignelse för dess invånare" (Arbetet 5 april 1919).

P var en hängiven förespråkare för förhandlingslösningar, och hans förmåga att jämka samman motstridiga intressen togs till vara bl a genom uppdragen som kongressordförande. I den omstridda frågan om LO-medlemmarnas kollektivanslutning till SAP förordade P en kompromisslösning. Viljan till politiskt samförstånd och förhandlingar gav honom många vänner i mot-ståndarlägret. Under en talarturné 1903 väckte hans anföranden tydlig beundran även i den borgerliga pressen: "Hans föredrag präglades av den mest hovsamma form. Inga kraftuttryck begagnades. Han såg ej en 'bov' i varje arbetsgivare" (Borås Tidn 1903) och "... de åsikter han framställde voro i flera fall sådana, att de under vissa förutsättningar mycket väl skulle kunna accepteras av vem som helst" (Gotlänningen 19 aug 1903). P deltog emellertid inte särskilt flitigt i riksdagsdebatterna. I den socialdemokratiska riksdagsgruppen blev det närmast ett ordspråk att "Nils Persson går inte upp förrän fäderneslandet är i fara".

P:s politiska inlägg präglades inte sällan av socialliberala värderingar. Kanske mer än någon annan i sin riksdagsgrupp stod han på god fot med liberalerna, och liberala ledamöter i riksdagen instämde ofta i hans anföranden. Han å sin sida motsatte sig t ex inte den liberala regeringens proposition 1906 om lagstadgad statlig förlikning i tvister på arbetsmarknaden. Lika populär var inte P bland socialdemokrater på partiets vänsterflygel. I ett brev till Fredrik Ström 1909 beskrevs P av Kata Dalström (bd 10) som en representant för den "grådaskigaste socialdemokrati" (Dalström, s 337).

Med åren kom P att åtnjuta stor respekt i alla läger. 1922 erbjöds han som förste socialdemokrat i Sverige att bli landshövding men avböjde. Efter hans begravning konstaterade Arbetet: "Aldrig förut i vårt samhälles historia har vid en begravning anslutningen från alla läger varit så imponerande. Men så hade ju också den avlidnes gärning mera än kanske någon annans varit en hela samhället gagnande" (17 jan 1927).

P:s hustru Mathilda P ingick i ledningen för Malmö kvinnliga diskussionsklubb, en föregångare till partiets kvinnorörelse, och hon anslöt sig till SAP under partiets födelseår 1889. Under långa perioder Fick hon i P:s bortovaro sköta Sv murareförbundets löpande ärenden.