Herman Petersen

Petersen, Herman, dp 29 dec 1713 i Gbg, Kristine, d 13 aug 1765 i Sthlm, Maria. Föräldrar: handelsmannen Abraham P o Johanna Christina Tham. Burskap som handlande i Sthlm 30 juni 42, grundade tills med Fredric Bedoire (bd 3, s 52) firman P & Bedoire 43, bankofullm från 1 okt 55, led av Sthlms brandförsäkringskontors överstyr 58, led av dir för Ostindiska kompaniets andra oktroj från 60, dir i Saltkompaniet.

G 1) 30 april 1741 (bröllopsvers) i Sthlm m Magdalena Bedoire, f omkr 1713, d 27 juli 1751 i Sthlm (begr 29 juli i Maria), dtr till Jean B (bd 3) o Maria Juliana Paradis; 2) i maj 1753 (bröllopsvers) m sin första frus kusin Charlotta Bedoire, dp 5 jan 1725 i Sthlm, Fransk-lutherska, d 31 dec 1808 där, Nik, dtr till grosshandlaren Frans B (bd 3, s 52) o Maria Elisabeth Ross, samt tidigare g m sin kusin den ovan nämnde Fredric B.

P:s farfar Volter P lär ha härstammat från Stettin men flyttade till Sthlm där han etablerade sig som handelsman. Dennes son Abraham P (1679–1729) lämnade emellertid huvudstaden för Gbg, gifte sig med en dotter till den förmögne Sebastian Tham, fick framgång som köpman och utsågs till ledamot av Konvojkommissariatet. Efter föräldrarnas död for P till Sthlm där han på handelskontor inledde sin merkantila bana. Ingiftet i den bedoirska familjekretsen bör ha varit betydelsefullt; löftesmän när P avlade borgareden var en av de förmögnare handelsmännen i staden, rådmannen Olof Appelroot, och svärfadern, grosshandlaren, bankiren, skeppsredaren och brukspatronen Jean Bedoire. I kompanjonskap med svågern Fredric Bedoire grundades firman P & Bedoire som snabbt växte och som från mitten av 1740-talet blev ett av Sthlms främsta handelshus. Efter kompanjonens död 1748 blev P ensam innehavare. Senare upptog P Henrik Brandenburg som delägare, men firmanamnet P & Bedoire behölls. Det har hävdats att firmorna Jennings & Finlay, C & W Tottie, J H Lefebure, B Nettelblad & söner och P & Bedoire under 1760-talets första hälft behärskade bortåt 40 procent av Sveriges hela export (Brolin).

P & Bedoires viktigaste exportprodukter var stångjärn, kanoner och kanonkulor, mässingstråd, beck, tjära och bräder. Vidare kan nämnas en inte helt obetydlig utförsel av finare skinn – varg, räv och lo – främst till Lübeck. En av de viktigaste destinationshamnarna på 1740-talet var just Lübeck som mottagare av nästan alla varuslag; till Amsterdam och Lissabon utskeppades stångjärn, bräder, beck och tjära och till Rouen mässingstråd. Exportprofilen var tämligen likartad under 1760-talets första hälft bortsett från att den brittiska marknaden tog en allt större del av stångjärn, bräder, tjära och beck. Även Toulon, med sin viktiga hamn för sjöstridskrafter, var en betydelsefull destinationsort för dessa varor.

På importsidan var den enda betydelsefulla varan salt, som infördes främst från Portugal. Övrig import synes främst ha varit avsedd för husbehov: papper, tobak, plommon och viner i tämligen beskedliga kvantiteter. Viktigt för firman var säkerligen också att den förmedlade svenska statens kopparförsäljning till Frankrike (rådsprot ...). Från 1747 och åtminstone till 1755 mottog P & Bedoire av riksbanken plåtar och går-koppar som skeppades till Frankrike i utbyte mot silver som användes till myntning (bankofullm:s prot...).

För P och andra storköpmän var säkerligen de förmånliga lånemöjligheterna i riksbanken betydelsefulla. Alltifrån 1746 till 1750-talets slut tog P upp lån i banken som dock undan för undan återbetalades. Det rörde sig om ganska betydande belopp. 1749 togs lån upp på sammanlagt över 200 000 dir kmt mot säkerhet i mässingstråd och stångjärn (bankokommissariernas prot ...).

Frågan om vilken betydelse firmans engagemang i den ostindiska handeln hade är på grund av källäget svår att besvara. Indirekt kan man emellertid sluta sig till att detta bör ha spelat stor roll för förmögenhetstillväxten. P var tidigare ute än andra stockholmsköpmän. Redan vid auktionen i Gbg 1736 efter skeppet Fredericus Rex Sueciaes andra resa gjorde han stora inköp. P blev så småningom en av de 20 största delägarna i Ostindiska kompaniet (Frängsmyr), och vid hans frånfälle värderades aktieinnehavet i kompaniet till 460 000 dir kmt, vilket utgjorde ungefär 20 procent av den behållna förmögenheten (Hallerdt, s 36).

Flera av de stora intressenterna i den ostindiska handeln engagerade sig förutom i grosshandel och redarrörelse även i varvsindustri, sjöförsäkringsrörelse och andra närbesläktade näringsgrenar. P för sin del innehade fem salt- och spannmålsbodar under Katarinabergen, var intressent i Assurancekompaniet, i Stora varvet, i Danviks och Svindersviks beckbruk, i en segelduksfabrik, i ett mässingsbruk och i sockerbruket på Stora Nygatan.

Till skillnad från några av sina mera namnkunniga samtida, t ex G Kierman (bd 21) och T Plomgren, synes P inte ha engagerat sig djupare politiskt vare sig på lokal- eller riksnivå. Även om P höll sig utanför partipolitiken drabbades han till slut av denna på grund av sitt engagemang i det växelkontor som inrättades 1748 för att hålla växelkursen nere. Under 1760-talets första år steg kursen kraftigt, och intressenterna anklagades av mösspartiet för att ha tillskansat sig personliga förmåner. Efter mössornas maktövertagande vid 1765–66 års riksdag ställdes växelkontorets associerade inför rätta och de närmast ansvariga dömdes till hårda straff. P drabbades redan vid rättegångens början av slag, målande skildrat av Tilas, och avled. Trots att P:s arvingar tvingades erlägga över en miljon dlr kmt i skadestånd värderades den behållna kvarlå-tenskapen till två och en kvarts miljoner.

Med växande förmögenhet inrättade P sitt liv alltmera ståndsmässigt. Från 1757 hade han sitt hem i den ståtliga byggnad vid Munkbron i Sthlm som fått sitt namn efter honom, Petersenska huset. Det praktfulla barockpalatset med sin höga gavel är ett av de främsta bevarade exemplen på den tysknederländska byggnadsstilen. 1762 fick P, trots att han var ofrälse, som belöning för "goda tjänster" av K M:t tillstånd att förvärva säteriet Erstavik i Nacka. Säljare var riksrådet Carl Fredrik Törnflycht och 15 februari 1763 löste P in dennes lån som tagits i riksbanken mot pant av bl a Erstavik (bankokommissariernas prot...). – J E Rehn fick uppdraget att rita den nya herrgården som uppfördes i tre våningar med magnifika interiörer. Ännu i dag (1995) innehas Erstavik som fideikommiss av släkten af Petersens. Namnet togs av P:s barn som adlades för faderns förtjänster 1770.

De kapitalbildande och investerande storköpmännen i Sthlm med intressen i ostindiehandeln och med goda lånemöjligheter i Riksens ständers bank brukar ofta med en senare term benämnas skeppsbroadel. Gemensam för dessa köpmän tycks ha varit en strävan att med ökad förmögenhet och/eller med ökade lånemöjligheter söka nå kontroll över varje led i sina affärsverksamheter från råvara, tillverkning och transport till försäljning. P exemplifierar utmärkt skeppsbroadeln men med ett viktigt undantag: Han hörde inte till de järnexporterande storköpmän som efter hand lade under sig en stor del av landets bruksrörelse.