Anders Polheimer

2 Polheimer, Anders, brorsons son till P 1, f 31 aug 1746 i Husby, Kopp, d 2 sept 1811 i Västerfärnebo, Vm. Föräldrar: bruksförvaltaren Anders Polhammar o Anna Catharina Wiens. Inskr vid UU 20 febr 56, jur ex där 64, auskultant i Bergskoll med placering vid Falu gruva 20 dec 64, ämnessven vid VA 68, elev i markscheideriet vid Falu gruva 9 maj 68, undermarkscheider 11 okt 70, understigare vid Stora Kopparberg 71, markscheider vid Falu gruva 3 nov 73, styresman vid Åtvidabergs kopparverk 74–76, vid Falu vitriolverk 77–79, prospekterade o förvaltade stenkolsfälten vid Höganäs mars 87–febr 02, bergshauptmans n h o v 23 mars 90, företog utrikes resa 98, förestod gjuteri o stengodsfabrik i Helsingborg 99–01, konsult vid Gustafs- o Carlsbergs kopparverk, Kall, Järntl, 02–05. – LPS 84, LVA 95.

G 31 dec 1775 i Västerfärnebo m sin kusin Anna Elisabeth Polhammar, f 27 juni 1754 i Säfsnäs, Kopp, d 28 aug 1826 i Falun, dtr till bruksägaren Lars P o Magdalena Grave.

P föddes som det andra i en syskonskara på tio barn. Fadern arrenderade då Stjernsunds bruk i Husby av sin farbror kommerserådet A Polhem. Modern var dotter till en mantalskommisarie från Hedesunda, Gävl. – P gick i skola i Hedemora och kom sedan till Uppsala för fortsatta studier. I samband härmed tog han sig namnet P. Vid universitetet studerade han bl a kemi och bergsvetenskap för J G Wallerius.

Sedan P avlagt examen i juridik, antogs han som auskultant i Bergskollegiet med placering i Falun. Där utbildades han under E Geislers (bd 17, s 45) ledning till markscheider, dvs lärde sig att uppmäta och kartera gruvor. Han fick därvid också kontakt med Daniel Tilas, en eminent kännare av Falu gruva. En tid arbetade P som understigare i gruvan. Aret efter det att han blivit elev vid markscheideriet återvände han till Uppsala för att hos Torbern Bergman (bd 3) förkovra sig i kemi. God kännedom om kemisk-metallurgisk forskning krävdes av den som siktade på att avancera som bergsvetenskapsman. Studierna för Wallerius och Bergman gav värdefulla kunskaper för hans kommande verksamhet. 1773 efterträdde han Geisler som markscheider med en årlig lön av 200 rdr. Tjänsten innebar uppdrag inom alla rikets bergslager och var förenad med viss undervisningsskyldighet. För P:s del kom uppdragen att variera starkt. I mitten av 1770-talet förestod han Åtvidabergs kopparverk. Han lät där uppföra en ny suluugnsbyggnad och anställde erfarna smältare från Falun. Tack vare en förbättrad smältningsprocess lyckades P fördubbla kopparproduktionen. Under denna tid avmätte och karterade han gruvor i Södermanland-Östergötlands bergmästardöme, bl a vid Tunabergs kopparverk.

1777 återvände P till Falun. Drygt ett år tidigare hade han gift sig, och familjen bosatte sig först på Åsen i stadens centrala del men flyttade 1781 till Hosjö i Vika. Sedan 1775 hade P tillsammans med kemisten G Gahn (bd 16) av Stora Kopparberg arrenderat kopparprecipitationen, vitrioltillverkningen och rödfärgsbränningen. P skall ha utvecklat en metod att bättre tillvarata metallförekomster i gruvvattnet. Kontraktet löpte på 15 år, och då det utgick sålde P sin andel i företaget till Gahn och bergsrådet S G Hermelin (bd 18). – P sysslade också med karteringar. En geologisk karta från 1787 över Lovisagruvan med utförlig textkommentar vittnar om hans stora kunnande som markscheider.

I slutet av 1780-talet togs P i anspråk för nya uppgifter. 1786 hade Erik Ruuth erhållit privilegium på stenkolsbrytning i Skåne. Ruuth anlitade P, som beviljats tjänstledighet av Bergskollegiet, för att genom provborrningar söka efter nya fyndigheter i Helsingborgsområdet. I årslön skulle han erhålla 400 rdr. På allvar kom inte provborrningarna i gång förrän ett stycke in på 1790-talet, beroende bl a på att Gustav III 1791 tog P:s kunnande i anspråk för slottsbygget på Haga. Hans uppdrag där blev att ordna vattenförsörjningen till kasernerna och parken. Ett 35 m djupt schakt sprängdes i granitberget och en underjordisk kanal anlades till Brunnsviken, varifrån vattnet skulle uppfordras. Till följd av kungens död 1792 blev arbetet aldrig avslutat och P återgick i tjänst hos Ruuth.

1793 upptäckte P tre stenkolsflötser vid Höganäs och även eldfast lera; området började exploateras följande år. P ledde utvinningen av fyndigheterna och svarade även för stenkolsverkets ekonomi och administration. Arbetssituationen blev komplicerad, då förmyndarregeringen inledde en process mot Ruuth för hans finansförvaltning under Gustav III:s ryska krig. Stenkolsverket belades med kvarstad, och Ruuth måste gå i konkurs 1796. S å borrade P på Trollhätte kanalbolags anmodan efter stenkol i Västergötland men utan att påträffa någon fyndighet.

P:s osäkra situation efter Ruuths konkurs återspeglas i hans brevväxling med Hermelin 1795–96. Oroad över otillräckliga ekonomiska resurser för den fortsatta verksamheten vid Höganäs begärde P att få uppdrag på annat håll. Samtidigt antydde han att han kanske måste erbjuda den danska kronan sina tjänster vid stenkols-prospekteringar på Bornholm eller vid Kongsbergs silververk i Norge. I breven till Hermelin redogör han för det skånska stenkolsprojektet liksom för den misstro och det motstånd detta mött från böndernas sida. Dessa befarade att de skulle bli "utätne av herremän".

Då Gustav IV Adolf blev myndig, ljusnade läget för Ruuth och även för P. Ett par nya stenkolsschakt öppnades 1797. Två år senare fick Ruuth privilegium på ett gjuteri i Helsingborg, där skånsk stenkol skulle användas. Också en fabrik för tillverkning av kärl av eldfast lera tillkom. P svarade för anläggningen och skötseln av dessa verkstäder, som i början av 1800-talet blev stadens största manufakturer. Han var angelägen att finna avsättningsområden för den sv stenkolen. Bl a satsade han på stenkol som bränsle i kronans fyrbåkar. Genom en ny konstruktion av fyrlyktorna lyckades han minska kolåtgången samtidigt som ljusstyrkan ökade. I en meritförteckning från 1811 berömmer han sig av att denna typ av fyrlyktor lyste "med en högre och klarare lågeld, som av stormvädren icke kunde kullkastas" (Bergskolks arkiv). Mest berömda blev Kullabergs fyrlyktor, som renderade P tackbrev från det danska lotsväsendet. En redogörelse för dessa förbättringar inom fyrväsendet ingav han till VA redan 1793.

Till P:s mer udda företag hörde hans försök 1795 att utvinna salt genom frysning av havsvatten. Försöken gjordes i Strömstad. Härifrån fortsatte han till Vallo saltsjuderi i Norge och till Kongsbergs silververk. 1798 företog P på egen bekostnad en studieresa dll tyska saltverk, bl a i Lüneburg, och till bergverk i Böhmen och Sachsen. Han var sedan 1789 ledamot av Societät der Bergbaukunde, och under sin resa besökte han bergsakademin i Freiberg.

Vid hemkomsten från utlandet anförtroddes P växlande uppdrag. Som teknisk expert vid Gustafs- och Carlsbergs kopparverk i Jämdand resulterade hans noggranna undersökningar av malmfälten i bättre malmfång och ökad produktion. 1806 företog han tillsammans med bergmästare J Quensel en resa genom Pite lappmark till norska gränsen, bl a för att undersöka möjligheterna att återuppta brytningen i Nasa silvergruvor. En berättelse härom ingår i VA:s ekonomiska annaler.

1808 avmätte P på Bergskollegiets uppdrag järngruvor i Grängesberg, och på k befallning fick han återuppta sina undersökningar av möjligheten att anlägga ett saltverk i Västergötland. I ett brev till överintendenten A N Edelcrantz (bd 12) våren 1809 redogör P för sina isfrysningsförsök, som givit ett salt liknande bergssalt, och menar att Sveriges kalla vintrar borde vara verksammare vid saltutvinning än Medelhavets somrar. Han uttrycker sitt missnöje med grosshandlarnas ointresse och Bergskollegiets bristande stöd. Han framkastar tanken att en saltdirektion borde inrättas för att främja utvinningen av inhemskt salt. Finansieringen kunde lösas genom tull på importerat salt. P fick Edelcrantz' stöd för försöken. Vid 1809 års riksdag uttalade sig tre stånd för att dessa skulle fortsätta, men saken föll då medel inte beviljades.

P:s sista uppdrag blev att göra en ny kartering av Sala silvergruva. Arbetet avbröts av hans plötsliga död under ett besök hos släktingar i Västerfärnebo men fortsattes av sonen Anders, även han verksam inom bergsstaten.

I akademisekreteraren J C Wilckes förslag om P:s inval i VA underströks P:s insikter inom bergsvetenskap, kemi och mineralogi, hans insatser vid de skånska stenkolsverken och förbättringen av fyrbåkarna. Tre år efter invalet föreslog P i ett brev till Wilcke angående ledamöternas klassifikation att deras antal skulle begränsas "... att ej akademin måtte likna visse furstelige familjer som giva sina barn 30 å 40 döpelsenamn" (VA:s arkiv). Samtidigt beklagar han att han försummat att lämna bidrag till VA:s handlingar men lovar bättring.

Vid sin bortgång hade P i mer än 40 år varit verksam inom skilda områden av bergshanteringen. Hans mångsidighet är påfallande. För framtiden betydelsefullast torde hans insatser för stenkolsutvinningen ha varit. I VA:s parentation över P framhölls hans mångkunnighet, samtidigt som man beklagade att han till följd av sina många göromål endast i mindre omfattning i skrift dokumenterat sina rön. Han karakteriserades av L v Engeström (bd 13) som "en lärd man och av mycket snille", ett omdöme som förefaller välfunnet.