Axel S W Odelberg

6 Odelberg, Axel Samuel Wilhelm, son till O 4, f 16 april 1873 i Värmdö, Sth, d 25 nov 1950 i Djursholm. Mogenhetsex vid Nya elementarskolan i Sthlm 91, studier vid kem instit, Bonns univ o stengodsfirman Franz Anth Mehlem, Bonn, febr–aug 92, inskr vid KTH 14 sept 92, avgångsex från avd för kem teknologi där 10 juni 95, ingenjör vid Gustafsbergs porslinsfabrik, Sth, 95–99, överingenjör där 99–25, ordf i styr o jämte brodern Victor O VD i ab Gustafsbergs fabriks intressenter april 24–juni 37, led av styr för Sv mässan för utställn:arna i S:t Petersburg 08, Malmö 14, Paris 25 o 37, New York 27, Sthlm 30, London 31, ordf i styr för Värmdö skeppslags väghålln:distr 21–36, led av styr för Sv väginst o dess arbetsutsk 23–34, av styr för Sv slöjdfören 27–38, av styr för Sveriges kem industrikontor o dess arbetsutsk 29–38, av styr för Sveriges industriförb 31–38. – LIVA 27, LLA 33, hedersled av uti keramiska sällsk.

G 20 juli 1899 i London, St Martin-in-the-Fields, m Maud Jane Beavis, f 4 juni 1873 där, Hampstead, 25 dec 1962 i Djursholm, dtr till köpmannen Charles B o Mary Stagg.

Under studietiden begav sig Axel O utomlands, bl a till Zürich för att utbilda sig, teoretiskt och praktiskt, till keramiker. 1895 anställdes han som ingenjör vid familjeföretaget ab Gustafsberg. Under ledning av O:s far (O 4) befann sig porslinsfabriken i stark utveckling mot att bli ett av Skandinaviens ledande företag i sin bransch. Efter fyra år blev O överingenjör och ledare av driften.

O fick nu tillfälle att i praktiken omsätta sitt starka intresse för tekniska nyheter. Han utvecklade elektrisk motordrift för maskinerna i fabriken, ett arbete som redan fadern påbörjat. Han bevisade i praktiken elektricitetens överlägsenhet i jämförelse med ångkraften. Detta var något som de flesta keramiska företag ännu inte insett. En uppmärksammad insats av O var hans tidiga försöksverksamhet med elektrisk bränning. Han hade under en studieresa i Frankrike 1921 sammanträffat med C W Speirs, ledaren för en av Storbritanniens främsta ingenjörsfirmor. Detta resulterade i en av Speirs konstruerad tunnelugn för glasyrbränning av kaffekoppar, vilken uppfördes på Gustavsberg 1925 – den första ugn för elektrisk bränning som byggts. Den var endast 5 m lång, men s å byggdes en betydligt större, 20 m lång, för glasyrbränning av tallrikar och större gods. Härigenom bröt en ny epok i den urgamla keramiska historien in (Olson). Utvecklingen av elektrisk bränningsteknik fortsatte med andra konstruktionsprinciper i andra länder, men O var initiativtagaren.

O engagerade sig i porslinstillverkningens alla detaljer och vistades ofta dygnet runt i fabriken. Han konstruerade nya maskiner, införde metoder och maskinelement från andra verksamhetsområden och modifierade dem för sin egen tillverkning. Ytterligare en insats som väckte internationellt erkännande var hans utnyttjande av en Dorr mill, en kvarn som dittills uteslutande använts inom gruvindustrin. Genom långa och dyrbara försök lyckades O med hjälp av denna kvarn i porslinsindustrin införa kontinuerlig målning av bl a fältspat, en metod som sedermera blivit standard i all porslinstillverkning.

O hade nära förbindelser med kolleger i Förenta staterna och Storbritannien. Genom sin engelskfödda maka och många vänskapsband, bl a med senare generationer av porslinsdynastin Wedgwood, kom han att i mycket vara en goodwillambassadör i England för sv industri. Han bidrog med artiklar i The English Ceramic Societys Transactions. Eftersom O såväl i tal som skrift till fulländning behärskade språket, blev han genom sin föredragsverksamhet och sitt personliga umgänge på ett för svenskar ovanligt sätt bekant med engelskt arbete och liv. När han blev hedersledamot av The Ceramic Society yttrades att han var "en av världens främsta keramiker och en pionjär som föregått oss alla med sitt exempel" (Olson).

O besatt en ovanlig förmåga till total koncentration inför en uppgift. Han skydde inga ansträngningar eller uppoffringar när det gällde att förverkliga sina idéer och uppslag. Det har sagts att O för att vara tekniker och företagare hade ovanligt mycket av konstnärsnatur i sig. Då han inträdde i företaget var Gunnar G:son Wennerberg dess konstnärlige ledare. Han efterträddes av Josef Ekberg, vars konst var känslig och skön men knappast nydanande. Gustavsberg hade vant sig vid beröm på de internationella utställningarna, men på Baltiska utställningen i Malmö fick kollektionen svidande kritik av Sv slöjdföreningen.

O insåg, i motsats till fadern, att kritiken i viss mån var berättigad. Han ville gärna följa Slöjdföreningens program för "vackrare vardagsvara". Han blev en av förgrundsmännen i strävandena att förena tillverknings- och försäljningshänsyn med konstnärens krav på industrivarans utformning och dekor. O hade goda kontakter med konstnärer och gav dem sitt stöd. Ett som det skulle visa sig mycket fruktbärande initiativ var att 1917 anställa Wilhelm Kåge (bd 21). Under 1920- och 30-talen framställdes under dennes ledning produkter som blev världsartiklar, t ex Argenta och Farstagods. Under familjebolagets sista tid knöts även till företaget betydande keramiska konstnärer som Stig Lindberg och Berndt Friberg.

Då O tillsammans med brodern Victor efter faderns död blev VD för Gustavsberg hade företagets ekonomi försämrats. Bosättningsaffärerna, så småningom också Epa och andra lågprisaffärer, överflödade av billigt tyskt, tjeckiskt och japanskt porslin, tillverkat av arbetare med låga löner. En särdeles stark konkurrent var också Arabia i Hfors, ett företag som grundats av Rörstrand och som med tiden även fick konstnärlig framgång. Porslinsfabrikerna i Gävle och Karlskrona upphörde. Rörstrand, som var nära konkurs, köptes av Skånska cement ab och flyttades först till Gbg och sedan till Lidköping. Den stora nackdelen för sv porslinsindustri visade sig vara att de låga införseltullarna på porslin legat fast sedan 1890-talet. Motioner i riksdagen om att höja dessa hade avslagits.

Gustavsbergs ekonomi balanserades dock ännu i viss mån av rederiet och egendomarna. I början av 1930-talet var det emellertid tydligt att en kris stod för dörren. 1932 blev det för första gången ingen utdelning på aktierna. O gjorde tillsammans med teknikern Hjalmar Olson, anställd vid företaget sedan 1929, upp planer för rationalisering och anläggning av tunnelugnar med annan teknik än hos de elektriska ugnarna. De sökte komma till rätta med problemet att mycket gods som krävt betydande arbetsinsatser förstördes i bränningen. Investeringarna krävde avsevärt kapitaltillskott. Svårigheten var att bolagsordningen lade vissa hinder i vägen för upplåning. Den ursprungliga tanken var att företaget skulle expandera genom självfinansiering. Efter tidsödande förhandlingar med de aktieägande släktingarna åstadkoms emellertid ett lån och fabrikens modernisering kunde börja. Under tiden växte avsättningsproblemen, särskilt sedan Arabia börjat dumpa priserna på den sv marknaden. Serviser som i Finland kostade 35 kr såldes i Sverige för 9 kr. Det sv porslinet måste säljas under tillverkningskostnad.

En annan besvärande omständighet var att den stora mängden arbetarbostäder, en gång föredömliga, började bli nerslitna. O och hans bror såg med oro på framtiden. Råd som gick ut på att lägga ner fabriken avfärdades, och att stycka egendomarna avspisades som förräderi mot Gustavsbergs arbetare och tjänstemän och mot morfaderns och faderns livsverk. Genom sonderingar våren 1937 hade det emellertid visat sig att KF genom sin chef Albin Johansson (bd 20) var intresserat av att förvärva Gustavsberg, vilket också skedde i juni s å. Därmed upphörde familjebolaget.

Till O:s intressen hörde det sv vägväsendets omläggning i enlighet med den expanderande motortrafikens krav. Som ordförande i väghållningsdistriktet vidtog O åtgärder som fick betydelse även för landet i övrigt. Hans maxim var att "motorn skulle stödja motorn", vilket betydde att traktorn infördes för plogning och skrapning av vägnätet. O blev vägforskare, vägbyggare och vägplanerare, funktioner som senare uppdelades på många specialister. Han experimenterade med olika permanentbeläggningar, och den s k Värmdömetoden förmedlades snart till andra vägdistrikt.

O var godhjärtad men impulsiv och häftig, vilket ibland ledde till konfrontationer. Om han förgått sig var han snar till ursäkt och vilja att göra gott igen. Han hade ett starkt sinne för och kunskap om engelsk och sv lyrik.