Thor Hartvig Odencrants

Odencrants, Thor Hartvig, f 26 febr 1817 i Ljungarum, Jönk, d 2 febr 1886 där. Föräldrar: hovrättsrådet Thor August O o frih Augusta Carolina Lovisa Johanna Fleetwood. Elev vid Jönköpings trivialskola, inskr vid UU 30 jan 35, studentex 4 juni 35, ex till rättegångsverken 29 maj 38, eo kanslist i nedre justitierevisionen 23 juni 38, auskultant i Göta hovrätt 3 juli 38, eo kanslist där 1 okt 38, v häradsh 29 mars 44, deltog i riksdagen 44–45, eo civilnotarie vid Göta hovrätt 5 juni 50, en av grundarna av Jönköpings traktatsällsk 53, ordf där 56–60, konstit fiskal i Göta hovrätt 19 dec 53, fiskal 13 mars 55, verkade för bildandet av Evangeliska fosterlands-stiftelsen (EFS) 56, ordf i Jönköpings missionsfören (JMF) från 60, notarie vid Göta hovrätt 1 okt 61–24 mars 82, led av Jönköpings läns hushålln:sällsk:s förvaltn:utsk 62, huvudman i Jönköpings stads o läns sparbank 68, led av allm kyrkomötena 68, 73, 78 o 83, av FK 73–75, ordf i styr för H Halls boktryckeri ab i Jönköping från 74.

G 8 okt 1845 i Jönköping, Kristina, m Margareta Sophia Lovisa Jacobina (Jacquette) Gyllenhaal, f 17 juni 1824 i Sthlm, Jak o Joh, d 9 okt 1905 i Ljungarum, dtr till hovrättspresidenten o justitiestatsministern frih Lars Herman G (bd 17) o Elisabet Sofia Palm.

Frånsett några få studentår i Uppsala var (Thor) Hartvig O hela sitt liv bosatt på Torpa gård i Ljungarum. Hans bakgrund var gediget förankrad i småländsk-västgötsk ämbetsmanna- och lantadel. O:s sociala hemvist i Jönköpings översta skikt förstärktes genom äktenskapet med en dotter till hovrättspresidenten L H Gyllenhaal. O inskrevs i Göta hovrätt och, sedan han efter tidens sed tidigt fått vice häradshövdings titel, stannade där i den underordnade ställningen som hovrättsnotarie.

O:s bestående livsgärning skedde på ett annat fält än juridikens. 1836 började i Jönköping en inomkyrklig, närmast gammalpietistisk väckelse kring den unge prästen P M Elmblad (bd 13). Sedan denne lämnat staden blev hovrättsrådet C M Rahmn den sammanhållande kraften bland de väckta. O umgicks flitigt i Rahmns hem, där man samlades till missionsböner. Sedan prästen K W Almqvist (bd 1, s 522) 1847 kommit som lärare till Jönköpings lärdomsskola, fick missionsbönerna från 1850-talets början fastare form och ägde rum bl a i skolans aula där omkring 500 personer kunde samlas. Almqvist predikade och O tjänstgjorde som kantor.

Med inspiration från J H Wicherns s k inre missionsarbete i Hamburg hade Emilie Petersen, "Mormor på Herrestad", på 1830-talet startat en omfattande diakonal och missionsorienterad verksamhet på sin gård i Karda, Jönk. O och den tidiga Jönköpingsväckelsen är nära förknippad med Herrestadkretsen liksom med Peter Fjellstedt (bd 16) och Peter Wieselgren. Impulserna från Wichern via Herrestad var tydliga när bl a O, Almqvist och Rahmn 1853 bildade Jönköpings traktatsällskap, den första regionala sammanslutningen i sitt slag i landet. Syftet var att präster och lekmän i samverkan, via anställda kolportörer, skulle bedriva evangelisation genom spridning av biblar och "goda kristliga ströskrifter". Frivilliga bidrag inflöt, och under det första verksamhetsåret trycktes och delades gratis ut 19 000 traktater.

Prästen H J Lundborg (bd 24) hade vid besök i Skottland inspirerats att bilda en evangelisk stiftelse för inremission. Då han återkommit till Sverige besökte han 1856 en rad personer i ledande social ställning för att verka för denna sak. I Jönköping samrådde han med Almqvist och O. I samband därmed tog planerna på bildandet av Evangeliska fosterlands-stiftelsen konkret form. O synes även ha medverkat till att Lundborg fick kontakt med de adliga väckelsekretsarna i Småland och Västergötland.

Till följd av delade meningar om kolportörernas rätt att även predika, vilken stod i strid med såväl hans ämbetsteologi som konventikelplakatet, avgick Almqvist 1856 ur traktatsällskapets ledning och med honom hela den övriga styrelsen utom O. Denne kände sig då förpliktad att ta ansvaret för att arbetet drevs vidare. Almqvist, som kritiserade lekmannaförkunnelsen, hade föreslagit att sällskapet skulle upplösas och uppgå i den nybildade EFS. O ansåg dock att de båda organisationerna i stället skulle stödja varandra genom "nära förbindelse" (brev till Lundborg 9 juni 1856). Som nya styrelseledamöter valdes H H v Essen (bd 14), F P Hierta (bd 19), W Rappe på Tagel och prosten G Linnarsson i Falköping. Under 0:s ledning fick traktatsällskapet såsom "biträdande förening" en nära knytning till men samtidigt en självständig ställning gentemot EFS. På hans initiativ avfattades en sympatiförklaring som tillställdes EFS vid dess bildande. Genom att betona att verksamheten vilade på "rent luthersk grund" markerade O sitt traktatsällskaps hemort inom Sv kyrkan. Han var EFS:s provinsombud från 1856. Vid tre tillfällen – 1861, 1870 och 1872 – var han JMF:s ombud vid EFS:s årsmöten och vid ett av dem dess vice ordförande; EFS:s styrelse tillhörde han dock aldrig.

Sedan konventikelplakatet upphävts 1858 blev lekmannaförkunnelse legaliserad. 1860 byggdes i Jönköping ett bönhus för "fri" andlig verksamhet. För att utgöra en lokal intresseförening för bönhuset ombildades traktatsällskapet s å till Jönköpings missionsförening. 1861 utvidgades dess verksamhetsfält till att omfatta "evangelii utbredande bland hedningar och kristna", d v s yttre och inre mission "på fullt fri evangelisk grund" (stadgar 1861). O blev JMF:s ordförande och kvarstod – ehuru från föreningens vänsterflygel kritiserad såsom alltför "högkyrklig" – med obestritt inflytande och stor auktoritet i denna funktion till helt kort före sin död. JMF skulle enligt O:s mening inte bedriva missionsverksamhet i egen regi utan blott fungera som understödsförening till redan existerande missionsföretag. Fördelningen av de insamlade medlen sköttes till stor del av O ensam, såsom ordförande. Understöd lämnades till evangelisk mission i såväl icke-kristna som i romersk-katolska länder. Genom flitig brevväxling med en lång rad missionärer på olika håll i världen höll sig O underrättad om arbetets utveckling. 1871 ingick han i en internationell deputation från Evangeliska alliansen, som hos den ryske tsaren sökte utverka lättnad i religionslagarna för evangeliskt kristna framförallt i Balticum.

En principfråga som livligt diskuterades var huruvida yttre mission skulle bedrivas på officiell väg genom Sv kyrkan eller bygga på enskilda kristnas frivilliga stöd genom privata sammanslutningar. På förslag av Almqvist och O anordnades 1866 genom Sv missionssällskapet och framför allt Lunds missionssällskap det första allmänna sv missionsmötet för gemensamma överläggningar mellan landets olika missionsorganisationer; mötet förlades till Jönköping.

O övergav under 1850-talet sin gammal-pietistiskt färgade ståndpunkt till förmån för en markerat roseniansk. C O Rosenius är O:s andlige lärofader framför andra; högaktningen var ömsesidig. När efter Rosenius' död 1868 dennes tidskrift Pietisten överläts till O:s nära vän P P Waldenström skedde detta med O:s uttryckliga gillande, och O var också på andra sätt Waldenströms tillskyndare, bl a när denne 1870 sökte lektorat i Jönköping. Då Waldenström i Pietisten 1872 framlade sin förändrade ståndpunkt i försoningsfrågan lät han O läsa artikeln i korrektur. O var djupt kritisk och föreslog en rad ändringar, som Waldenström endast marginellt beaktade. Dennes nya teologiska position ledde till en brytning dem emellan. O bibehöll i denna fråga liksom också vad gällde t ex prästämbetet och församlingen livet ut sin lutherskt-ortodoxa övertygelse. De "biträdesföreningar" som anslutits till JMF – 1885 ca 500 stycken – intog olika ståndpunkter. När förslag väcktes om möjlighet till dubbelanslutning till JMF och Sv missionsförbundet (SMF) hade detta i O en klar motståndare. 0:s kyrkliga inställning har påtagligt försvårat SMF:s inbrytning i Jönköpings län.

Med samma engagemang som O verkade för en "fri" verksamhet inom Sv kyrkan tog han avstånd från planerna på frikyrkobildningar. Under hans ordförandeskap fann den lågkyrkliga JMF sin form som en solidarisk, men stundom radikalt kyrkokritisk, organisation inom Sv kyrkan. Visserligen menade han att det i dennas "församlingsordning" fanns "misstag och villfarelser", men "så länge vi hava läran ren och ingen levande lärare hindras att densamma rent och klart förkunna" fick man inte av det skälet låta sig drivas ut ur kyrkan. I stället skulle man besinna att det var där man fått sin gudagivna andliga hemort (till I Strandh 1868, Palmqvist 1940, s 172). O:s position har sammanfattats såsom "icke frikyrklig men väl kyrkligt frisinnad" (Johansson). – 1878 ingick O bland undertecknarna av den uppmärksammade, mot kyrkans praxis kritiska, s k nattvardspetitionen till K M:t. Kyrkan borde enligt O ha "ett hovsamt, med gudsfruktan förenat men klart och fast, frisinnat framträdande" och således genomföra "behövliga reformer" (till B Wadström 27 jan 1882). Efter O.s död började JMF emellertid utsända egna missionärer till såväl EFS:s som SMF:s falt. Det ekonomiska stödet till Skandinaviska alliansmissionen (senare Sv alliansmissionen, SAM) ökade, och de båda organisationerna sammanslogs 1919, varefter SAM etablerade sig som frikyrkobildning med en alltjämt stark ställning, främst i Jönköpings län.

O var nära vän med väckelseprästen Jonas Sandell, Almqvists svärfar. Härigenom kom han också i kontakt med Sandells dotter Lina, sedermera gift Berg (bd 3). Efter faderns död kom O att bli hennes förtrogne vän och en fadersgestalt. O har haft ett avgörande inflytande på hennes andliga utveckling, framträdande som författarinna och anställning inom EFS (omfattande brevväxl i LUB).

Som ordförande i H Halls (bd 17) boktryckeri ab i Jönköping tog O snabbt ledningen för verksamheten och reorganiserade företaget. Vid styrelsens första sammanträde beslöts enligt 0:s önskan att inga andra böcker eller skrifter skulle utges "än dem ordföranden medgiver få till trycket befordras". Hans begäran synes vara både teologiskt-kyrkopolitiskt och ekonomiskt motiverad. Beslutet belyser O:s förtroende och starka ställning i väckelsekretsarna. Utgivningen inriktades på uppbyggelselitteratur och skolböcker. Förlagsverksamheten utvecklades under O:s ledning till en av de betydande inom sin sektor.

O tillhörde som lekmannaombud för Växjö stift samtliga allmänna kyrkomöten under sin levnad. Hans aktivitet där inriktades på avskaffandet av de religiösa tvångslagarna och på nykterhetsfrågan. Vid det första kyrkomötet 1868 motionerade han om "att konfirmationen och nattvarden må lämnas åt ungdomens fria val" och understödde Waldenströms motion om "förbud för kyrkligt äktenskap" för frånskilda.

Ett par år representerade O Jönköpings län i FK. Han var i riksdagsarbetet föga aktiv, inlämnade inga motioner och yttrade sig blott vid ett par tillfällen i kammaren; det gällde då nykterhetsfrågan och revision av kyrkomötesförordningen.

O beskrivs som hjärtlig, vänlig och kultiverad. Han var tillbakadragen men ställde sig inte vid sidan av det umgängesliv som följde med hans bakgrund och samhällsställning. Någon talare i ordets egentliga bemärkelse ansågs han inte vara, och han uppträdde heller inte som sådan. Han var intresserad av konst och musik, och det hände att han framträdde som sångsolist. O:s hustru deltog stundom som pianist i stadens musikliv och hade i sin ungdom varit elev till A F Lindblad (bd 23) och Jan van Boom (bd 5).