Bertil G Ohlin

Ohlin, Bertil Gotthard, f 23 april 1899 i Gråmanstorp, Krist, d 3 aug 1979 i Undersåker, Jämtl (kbf i Kungsh, Sthlm). Föräldrar: landsfiskalen Elis Wilhelm O o Hilda Ingeborg Sandberg. Studentex vid h a l i Helsingborg 3 juni 15, inskr vid LU 18 sept 15, FK där 31 maj 17, inskr vid Handelshögsk i Sthlm 28 sept 17, ex där 14 juni 19, tjänstg i tull- o traktatkomm 19–20, led av styr för Frisinnade ungdomsförb 20–21, bitr sekr i ekon rådet 27 nov 20–mars 21, amanuens i nationalekonomi vid StH vt 21–ht 22, FL där 8 april 22, Master of Arts vid Harvard University, Cambridge, Mass, USA, juni 23, disp vid StH 28 maj 24, FD 30 maj 24, doc i nationalekonomi där 6 juni 24–vt 65, prof i nationalekonomi vid univ i Khvn 1 dec 24 (tilltr jan 25)–29, dansk medborgare 10 maj 25, prof vid Handelshögsk i Sthlm 27 juni 29–65, åter sv medborgare 30 april 31, ledare för Nationernas förb:s kommission ang den världsekonomiska depressionen 31, led av malmförädl:sakk sept 32–juni 37, expert hos ensamutredaren ang ökade försörjningsmöjligheter inom olika näringsgrenar nov 33, led av denna komm febr 34–dec 35, led av komm ang Sveriges ekon läge juli 34–juni 36, ordf i folkpartiets ungdomsavd (Fpu) dec 34–39, led av budgetsakk mars–dec 36, ordf i 1936 års näringsorganisationssakk juni 36–dec 40, gästprofessor vid University of California, Los Angeles, jan–juni 37, vid University of Virginia, Charlottesville, 59, led av socialvårdskomm dec 37–maj 38, led av FK 38–44 (led av bankoutsk 40 L o 41–44), av AK 45–70 (led av statsutsk 46, av första särsk utsk 46, av talmanskonferensen 46–67, av utrikesutsk 46–48), ordf i styr för Sv ab Christiani & Nielsen 38–44, led av komm ang arbetsmarknadens försvarsberedskap mars 39–maj 40, av kreditnämnden 3 nov 39, av komm ang krigsvinstbeskattn:s utformn jan 40, av komm ang räntan på lån från statens utlåningsfonder jan 40–jan 41, ordf i 1942 års järnvägskostn:utrednjan 42–dec 48, led av 1942 års jordbrukskomm maj 42–okt 44, av kommissionen för ekon efterkrigsplanering febr—okt 44, ordf i folkpartiet sept 44–juni 67, led av partiets förtroenderåd 44–70, ordf där 48–67, ordf i partiets AK-grupp 46–67, statsråd o chef för handelsdep 30 sept 44–31 juli 45, v ordf i fören Norden 45–50, led av socialvetensk forskn:komm sept 45–okt 46, av järnvägsrådet 46–49, av Europarådet 49–51, 54–60 o mars 69–70, av styr för riksdagens interparlamentariska grupp 49–63, av 1955 års försvarsberedn juli 55–febr 58, led av Nordiska rådet 56–59 o 61–70, ordf i sv delegationen där 61–maj 66, led av arbetsmarknadsutredn okt 60–jan 65, av riksdagens krigsdelegation 65–70, av styr för Europarörelsens riksdagsgrupp 69–70, av kammarkoll:s expertråd för medelsplacering från 73. – LIVA 46, LVA 48, erhöll pris i ekon vetenskaper till Alfred Nobels minne 77, hedersdr vid uti univ o hedersled av flera uti akad:er o vetensk sällsk.

G 2 maj 1931 i Paris (kbf i Gbg, Domk) m sin syssling FK Evy Kruse, f 22 okt 1908 i Gbg, Domk, d 14 nov 1990 i Sthlm, S:t Göran, dtr till ML Charles Samuel K o Elsa Alfhild Elisabeth Sandberg.

Bertil O:s far härstammade från småbönder i Göingebygden. Namnet Ohlin kommer sannolikt från gårdsnamnet Olastorp. Fadern avlade fil kand- och hovrättsexamen i Lund och blev landsfiskal i Klippan. O hade många syskon. Familjen hade det gott ställt, och han växte upp i en socialt och intellektuellt stimulerande miljö.

I Lund läste O nationalekonomi, statistik och matematik, och efter två år var han färdig med sin grundexamen. Han fick där en första kontakt med Knut Wicksell genom att följa dennes föreläsningar i agrarpolitik. En viktig anledning till att O hösten 1917 började studera vid Handelshögskolan i Sthlm var att han kommit i kontakt med Eli Heckschers (bd 18) bok Världskrigets ekonomi.

Eftersom O redan läst nationalekonomi i Lund anmälde han sig till andraårsseminariet för Heckscher och fick i uppgift att opponera på en uppsats om skogarnas omloppstid. Heckscher och flera andra hade hävdat räntabilitetsprincipen: avverkning skulle ske när värdetillväxten inte längre motsvarade låneräntan på avverkningsvärdet. O menade emellertid att hänsyn också måste tas till alternativavkastningen på marken. Man kunde alltså inte optimera för var period för sig utan måste ta hänsyn till att en förändrad omloppstid också skulle förskjuta tidpunkten för den därpå följande planteringen eller för annan användning av marken. Om varje plantering gav en viss vinst innebar detta att en kortare omloppstid borde väljas än den där värdetillväxten precis motsvarade låneräntan. Om markvärdet var noll var det emellertid ingen skillnad mellan Heckschers ansats och O:s. O upptäckte senare att den tyske skogsekonomen Martin Faustmann visat detta redan 1849. O hade emellertid till skillnad från Faustmann gett en explicit lösning på problemet. O:s analys presenterades senare i artikeln Till frågan om skogarnas omloppstid (Ekon tidskr 1921).

Andra studieåret vid Handelshögskolan blev O medlem av nationalekonomiska klubben. Denna hade bildats 1917 för att skapa ett forum för Wicksell i samband med att denne pensionerades från sin professur i Lund och flyttade till Sthlm. I klubben fick O möjlighet till diskussioner inte endast med Wicksell utan även med Heckscher, Gustav Cassel (bd 7) och David Davidson (bd 10). Detta var en viktig del av utbildningen, inte minst eftersom den formella undervisningen i nationalekonomi i form av föreläsningar och seminarier var av ringa omfattning. Då det inte fanns möjlighet att fortsätta med högre vetenskapliga studier vid Handelshögskolan bedrev O fortsatta studier i nationalekonomi för Cassel vid StH.

Avhandlingsarbetet inriktades på teorin för internationell handel. I sina memoarer skriver O att han fick idén till en ny uppläggning av utrikeshandelsteorin under en promenad utefter Unter den Linden i Berlin 1920. Idén byggde emellertid vidare på Heckschers senare berömda artikel Utrikeshandelns verkan på inkomstfördelningen. Några teoretiska grundlinjer (Ekon tidskr 1919). Bakgrunden var följande: Den i början av 1900-talet allmänt accepterade teorin för internationell handel baserades på ett arbete från 1817 av den engelske ekonomen David Ricardo. Grunden för dennes teori var att i ett tänkt läge utan utrikeshandel (autarki) priserna inom ett land är bestämda av arbetsvärdeläran. Detta innebär att priserna på alla varor är proportionella mot arbetsåtgången i tillverkningen. Om landet får möjlighet att bedriva handel med andra länder specialiserar det sig på att tillverka och exportera de varor som före handel har de lägsta relativpriserna jämfört med omvärlden, medan övriga varor importeras. Det avgörande för om en vara exporteras eller ej är inte om ett land är absolut bättre att producera denna, utan om det relativt sett har bättre förutsättningar att producera denna vara än importvarorna. Ett land kan därför mycket väl tjäna på att exportera en vara, trots att det åtgår mer arbetskraft för att producera den än det åtgår i det land som importerar varan.

Under 1870-talet kom emellertid den neoklassiska teorin att bryta igenom. Denna utgick inte från att relativpriserna berodde på det relativa arbetsinnehållet i olika varor utan tog hänsyn både till andra produktionsfaktorer (mark och kapital) och till efterfrågeförhållandena. Teorin för internationell handel berördes emellertid inte av den neoklassiska revolutionen förrän Heckscher publicerade sin artikel 1919.

Heckschers utgångspunkt var en annan än Ricardos. Medan Ricardo förklarade olika produktionsförutsättningar med skillnader i produktionsfunktionen mellan olika länder, utgick Heckscher från att denna funktion är lika i alla länder men att tillgången på olika produktionsfaktorer inte är densamma. Eftersom vidare olika varor fordrar olika mycket av olika produktionsfaktorer kommer ett land att exportera de varor som fordrar relativt stor insats av de produktionsfaktorer som landet har relativt gott om, och vice versa för importvarorna. Heckscher analyserade också de effekter på den funktionella inkomstfördelningen som handeln borde ge upphov till. Eftersom exporten skulle öka efterfrågan på de produktionsfaktorer som landet hade jämförelsevis rikligt med borde handeln höja priserna på dessa och på motsvarande sätt sänka priserna på de produktionsfaktorer som före handel hade varit relativt dyra. Handeln tenderar alltså inte endast att leda till en internationell utjämning av de relativa varupriserna. Motsvarande borde också ske för faktorprisernas del.

Frågan var nu om varu- och faktorpriserna skulle bli lika i alla länder eller om det endast föreligger en tendens härtill. Heckschers slutsats var följande: Under förutsättning av att inte faktorproportionerna skiljer sig alltför mycket mellan de olika länderna och att dessa har samma teknologi samt saknar transportkostnader och andra handelshinder kommer faktorpriser liksom varupriser att utjämnas genom handeln.

Heckschers uppsats i Ekonomisk tidskrift var den ena viktiga utgångspunkten för O:s vidareutveckling av utrikeshandelsteorin. Leon Walras' allmänna jämviktsmodell i Cassels tappning var den andra. Cassels modell, först framlagd i Theoretische Sozialökonomie (1917), gav en förenklad matematisk framställning av det ömsesidiga beroendet via prisbildningen mellan de olika marknaderna i en ekonomi. – Allmän jämviktsteori uppfattades inte endast av Cassel utan också av Heckscher som ett formaliserat system där marknadsekonomin beskrivs av ett ekvationssystem. I denna mening innebar 0:s avhandling en hopknytning av Heckschers utrikeshandelsteori med den allmänna jämviktsmodellen. Om man emellertid med allmän jämvikt menar hänsynstagande till samspelet mellan olika marknader fanns detta redan i Heckschers artikel från 1919. O:s bidrag var inte endast att låta det allmänna jämviktssystemet omfatta flera länder. Han ställde en mer generell fråga än Heckscher: vilka faktorer gör att två ekonomier i ett tänkt läge före handel har olika prissystem så att en del varor är billigare i ett land än i ett annat? Det är just skillnaderna mellan relativpriserna som ger incitament för handel: de varor som är billigare i andra länder importeras, och de som före handel är billigare i det egna landet exporteras.

Heckscher hade analyserat hur olika faktortillgångar kan ge upphov till handel, medan O pekade på att det också föreligger andra möjligheter. Olikheterna i prissystem före handel kan uppenbarligen bero på skillnader både när det gäller produktions-och efterfrågeförhållandena före handel. Även om de relativa faktortillgångarna är lika i olika länder kan det ändå uppstå handel därför att relativpriserna i länderna före handel skiljer sig åt på grund av olikheter i efterfrågeförhållandena. O påpekade också att det även vid samma prissystem före handel kan uppstå handel, nämligen om det förekommer stordriftsfördelar så att länderna tenderar att specialisera sig på olika produkter.

Heckscher hade utgått från en given tillgång på olika produktionsfaktorer i olika länder. O utvecklade nu även den neoklassiska utrikeshandelsteorin till att ta hänsyn dels till att utbudet på olika produktionsfaktorer kunde påverkas av ändrade faktorpriser, dels till internationell rörlighet hos produktionsfaktorerna. Han såg internationell och interregional handel som delvis samma sak. Att handel uppstår är delvis ett substitut till faktorrörelser. I avsaknad av faktorrörlighet tenderar handel ändå att utjämna de relativa faktorpriserna. Skillnaden mellan internationell och interregional handel består i stor utsträckning i att olika länder har olika monetära system. En av O:s stora insatser var att han integrerade teorin för betalningsbalansen – och därmed internationella monetära strömmar och kreditströmmar – med den rena utrikeshandelsteorin. Det stora framsteget var inte integrationen i sig, utan att O förband den reala och monetära delen av utrikeshandelsteorin med sin teori om köpkraft.

Redan Ricardos teori om komparativa kostnader handlar om hur utrikeshandeln möjliggör en högre real nationalinkomst i olika länder genom att möjligheterna till indirekt produktion kan tillvaratas genom utrikeshandel. O påpekade emellertid att variationer i den reala nationalinkomsten spelar en viktig roll vid anpassningen av systemet med flera länder som bedriver handel när olika störningar inträffar. 0:s analys av anpassningsprocesserna var en viktig aspekt av hans vidareutveckling av Heckschers teori.

En av O:s mest uppmärksammade insatser var hans debatt med J M Keynes om transferproblemet. Denne hade 1929 i The Economic Journal hävdat att en real överföring av krigsskadeståndet från Tyskland till segrarmakterna var svår eller omöjlig att åstadkomma. Hans argument var att skadeståndet inte endast skulle ha en direkt negativ effekt på levnadsstandarden i Tyskland utan även få en indirekt effekt beroende på att den reala överföringen skulle kräva att de tyska exportpriserna sjönk kraftigt i förhållande till importpriserna – försämrade terms-of-trade för Tyskland – för att skapa överskottet i Tysklands bytesbalans. Låga priselasticiteter gjorde det emellertid osannolikt att även kraftiga terms-of-tradeförsämringar skulle räcka till för att skapa ett tillräckligt stort exportöverskott i Tyskland.

O hade funderat på detta problem i samband med att han vidareutvecklade sin avhandling, och han skrev på fem-sex timmar sitt svar på Keynes' artikel. O:s inlägg kom att inleda en debatt som blev mycket uppmärksammad. O tog hänsyn till tre mekanismer: terms-of-trade, vilket var det Keynes behandlat, förändringar i relativpriset mellan den konkurrensutsatta och den skyddade sektorn samt inkomstmekanismen. O:s ståndpunkt var att själva det faktum att Tyskland fick en skuld till de allierade innebar en initiell störning som medförde att köpkraften steg i de allierade länderna och sjönk i Tyskland. Detta borde i sig leda till real överföring av krigsskadeståndet, d v s överskott i Tysklands bytesbalans.

Inkomstökningen i de allierade länderna skulle leda till ökad efterfrågan på inhemskt producerade varor, som därmed skulle bli dyrare. Detta skulle leda till att inhemskt producerade varor ersattes av importvaror. Motsvarande skulle hända i de länder som betalade krigsskadestånd. O underströk att det viktiga inte var förändringen i export-och importpriserna – terms-of-trade – mellan länderna utan de förändrade prisrelationerna mellan den skyddade och den konkurrensutsatta sektorn i respektive land. Detta skulle leda till en omallokering av produktionsresurserna från inhemsk tillverkning till export i de länder som betalade skadestånd och från export till inhemsk tillverkning i de länder som mottog skadestånd.

Keynes hade visserligen tagit hänsyn till de direkta inkomsteffekterna av köpkraftsöverföringen men inte till de indirekta. O menade att importökningen i de länder som mottog skadestånden inte skulle begränsas till en summa som motsvarade den marginella importökningen på den ursprungliga inkomstökningen. I mekanismen ingick också indirekta inkomsteffekter som O dock inte redogjorde explicit för. Han talade dock om "inflation" i mottagarlandet och "deflation" i det land som betalade skadestånd. Det bör understrykas att O:s argumentering inte har något med Keynes' senare income-expendituremodell att göra, men att det ändå är paradoxalt att Keynes förbisåg inkomsteffekten vid sin analys av transferproblemet.

O genomförde sina studier av utrikeshandelsteorin i tre etapper. Licentiatavhandlingen var färdig våren 1922. Under arbetet på doktorsavhandlingen hade han möjlighet att vistas i England och USA under sammanlagt ett år. Senvåren 1924 disputerade han på Handelns teori. O hade fått ögoninflammation och hade därför ej möjlighet att lägga fram hela arbetet på engelska utan dikterade ner en kortare version på 169 s på svenska. Vid disputationen var Gösta Bagge (bd 2) fakultetsopponent, men Cassel och Wicksell gjorde också inlägg. Redan vid årsskiftet 1924/25 tillträdde O i Khvn en professur som han fått i konkurrens med bl a Erik Lindahl (bd 23). O stannade fem år i Danmark. I samband med att Heckscher fick en forskningsprofessur kallades O att överta hans lärostol vid Handelshögskolan i Sthlm.

Under köpenhamnsåren arbetade O vidare med att utvidga sin doktorsavhandling till ett större arbete och översätta det till engelska. 1930 kunde han sända in manuskriptet till Interregional and International Trade som omfattade 617 s. Den innebar visserligen inte något väsentligt nytt i jämförelse med den 169-sidiga avhandlingen från 1924, men publiceringen 1933 av det stora verket kom, tillsammans med debatten med Keynes i skadeståndsfrågan, att ge O världsrykte som vetenskapsman.

Omkring 1930 var O på väg att byta vetenskaplig inriktning, från utrikeshandelsteorin till sysselsättningsfrågan. Förändringen var av flera anledningar naturlig. O hade då huvudsakligen arbetat med samma vetenskapliga problemkrets under tio år. Hans starka engagemang i samhällsfrågor gjorde det också naturligt att arbeta med problem kring arbetslöshet och konjunkturutveckling. Den stora depressionen hade nått Sverige i mitten av 1930, och sysselsättningsfrågan seglade upp som det stora sociala och vetenskapliga problemet.

O hade redan under åren i Khvn intresserat sig för denna fråga. I Sverige förekom det nu en livlig teoretisk debatt kring de centrala makroekonomiska problemen. Diskussionen fördes i betydande utsträckning inom ramen för nationalekonomiska klubben, där O nu åter blev aktiv medlem. Av stor betydelse var också den 1927 tillsatta arbetslöshetsutredningen som efter 1930 alltmer blev ett forum för sysselsättningsteorins utveckling i Sverige. O:s första större studium i ämnet blev av relativt tillämpad natur. I jan 1931 fick han i uppdrag att för Nationernas förbund analysera världsdepressionen. Hans bok var efter en enastående arbetsinsats färdig i sept s å. Ett år senare, hösten 1932, hade han arbetat fram ett preliminärt manuskript till en teoretisk analys av nationalinkomstens och arbetslöshetens utveckling, som 1933 publicerades i Ekonomisk tidskrift under titeln Till frågan om penningteoriens uppläggning.

O:s analys byggde på en diskussion som hade inletts av E Lindahl, vars bok Penningpolitikens medel (1930) utgjorde ett försök att vidareutveckla Wicksells teori från 1898 om den kumulativa prisstegringsprocessen. Lindahls utredning kom relativt snart att kompletteras med en analys av förväntningsbildningens betydelse i och med Gunnar Myrdals (bd 26) artikel Om penningteoretisk jämvikt, en studie över den "normala räntan" i Wicksells penninglära (Ekon tidskr 1931). Myrdal utvecklade Lindahls analys genom att skilja mellan anteciperade (ex ante) och realiserade (ex post) makro-ekonomiska värden.

I artikeln Till frågan om penningteoriens uppläggning studerade O explicit förändringar i produktion och sysselsättning. O kunde här bygga vidare på Lindahls separering av sparande och investeringar. Artikelns berömmelse vilar emellertid på 0:s antydan om att monetära störningar inte endast kan framkalla nominella effekter, utan att också inkomster och produktion kan påverkas kumulativt eftersom den aggregerade produktionen, nationalinkomsten, är en viktig variabel i processen. Artikeln byggde inte endast vidare på Lindahls och Myrdals inlägg; den polemiserade också mot vissa delar av deras resonemang. Sedan Wicksells dagar hade analysen av variationer i den totala efterfrågan koncentrerats till investeringarna. Det är också dessa som uppvisar de största variationerna under ett konjunkturförlopp. O underströk emellertid att störningarna inte behöver komma från efterfrågan på kapitalvaror. Det är den totala efterfrågan, i förhållande till utbudet, på investeringar och konsumtion som är av betydelse. Både Myrdal och Lindahl byggde sin analys på ett permanent-inkomstbegrepp, dvs att konsumenternas köpplaner inte endast påverkades av deras nutida utan också av förväntade framtida inkomster. O ansåg det vara en bättre återspegling av hushållens och företagens beslutssituation att utgå från den faktiska (bokförda) inkomsten.

Wicksell, Keynes, Lindahl och Myrdal hade alla tryckt på betydelsen av de anteciperade värdena på kapitalmarknaden (investeringar och sparande ex ante) för makroekonomisk jämvikt. O koncentrerade analysen till realiserade (bokförda) värden på investerings- och kapitalmarknaden och analyserade förhållandet mellan aggregerat utbud och aggregerad efterfrågan under den gångna perioden. Denna undersökning kompletterades med en diskussion av de förväntningar som rått under den gångna perioden. O:s avvikande uppfattning i förhållande till Lindahl och Myrdal säger också en del om hans inställning till vetenskapliga frågor. Han var inte i lika hög grad intresserad av abstrakta teoretiska resonemang. Teorin borde i stället hela tiden konfronteras med hur det gick till i praktiken. Detta skapade intresse för den detaljanalys och för den konkretisering som var utmärkande för O.

Till frågan om penningteoriens uppläggning var en förstudie till O:s bilaga till arbetslöshetsutredningen: Penningpolitik, offentliga arbeten, subventioner och tullar som medel mot arbetslöshet (1934). Arbetet syftade i främsta rummet till att ge rekommendationer för den ekonomiska politiken men innehöll också en omfattande teoretisk diskussion av de centrala makroekonomiska variablernas utveckling. Denna teori bär stora likheter med den keynesianska makro-teori som dominerade undervisningen vid universiteten under 1950-, 60- och 70-talen. Det centrala i teorin är att variationer i den aggregerade efterfrågan kan påverka dels prisnivån, dels den reala nationalinkomsten. O släppte alltså antagandet om full sysselsättning och lät störningar delvis fångas upp av rörelser i den aggregerade produktionen och sysselsättningen. Wicksell hade visserligen brutit med antagandet om att den aggregerade efterfrågan var identisk med utbudet men behöll antagandet om fullt resursutnyttjande och full sysselsättning.

Det förekommer på flera ställen i O:s bok resonemang av multiplikatortyp. Han härledde emellertid inte den statiska multiplikatorn (den slutliga effekten på nationalinkomsten i förhållande till den initiella efterfrågeförändringen) utan följde i stället expansionsprocessen ett antal perioder med hjälp av ett räkneexempel där han arbetade med en marginell konsumtionsbenägenhet för inhemska varor och tjänster lika med 0,5. Detta innebär att analysen här gick längre än i artikeln i Ekonomisk tidskrift eftersom O nu explicit studerade interdependensen mellan olika marknader under ett konjunkturförlopp. – O kopplade vidare ihop multiplikatorn med acceleratorn (en teori som antar att investeringarna beror på nationalinkomstens förändring) i en diskussion av vad konjunkturcyklerna berodde på. Ingen av de båda komponenterna var dock ny. Richard Kahn hade fört fram tanken om multiplikatorn i två artiklar några år tidigare, och acceleratorn som investeringsteori hade första gången presenterats av John M Clark 1917. Trots detta var O:s idé, att koppla ihop de båda komponenterna för att förklara svängningsrörelser i nationalinkomst och sysselsättning, ny och fruktbärande. Hans diskussion var emellertid verbal och icke-matematisk. Erik Lundberg skulle i sin avhandling 1937 med räkneexempel visa att det verkligen fungerade.

I motsats till Keynes' General Theory (1936) utgick O från att räntebildningen sker på fordringsmarknaderna, inte på "penning"marknaden. Det var alltså fråga om loanable-funds i stället för likviditets-preferensteori. Detta var en naturlig konsekvens av att arbeta i den wicksellska traditionen och har delvis samband med 0:s kritiska attityd till kvantitetsteorin. Ansatsen hade emellertid den konsekvensen att analysen blev mindre aggregerad än den keynesianska, och att kopplingen mellan räntebildning och transaktionsefterfrågan för kassor blev mindre tydlig. O skulle emellertid i en debatt med Keynes några år senare framhålla att det egentligen inte spelar någon roll om man antar att räntebildningen sker på penning- eller fordringsmarknaderna, eftersom det är fråga om ett interdependent system.

I motsats till Keynes renodlade inte O sina resonemang. Han skildrade både pris-och kvantitetsanpassningen under ett konjunkturförlopp och underströk att prisernas känslighet för efterfrågeöverskott var mycket olika på olika marknader. Det var främst råvarorna som påverkades av förändringarna i efterfrågan, medan priserna på bearbetade varor var mer okänsliga och främst påverkades av kostnaderna. Detta innebar i sin tur att en prisstegringsprocess skedde i flera stadier. Först steg priserna på råvaror och sedan kom så småningom priserna på övriga varor att påverkas via kostnadseffekter.

O trodde inte att penningpolitiken under djupa lågkonjunkturer skulle vara ett effektivt medel mot arbetslöshet. Detta grundade han delvis på argumentet att det kan vara svårt att få en tillräckligt stark räntesänkning till stånd (jämför den keynesianska likviditetsfällan). O och andra medlemmar av stockholmsskolan (se nedan) var å andra sidan optimister när det gällde att höja sysselsättningen med expanderande statsfinanser, t ex med hjälp av beredskapsarbeten, även om de var lånefinansierade. De trodde nämligen inte att obligationsemissioner skulle ge upphov till någon nämnvärd räntehöjning. Ett högre ränteläge ansågs kunna medföra att den positiva sysselsättningseffekten av höjda statsutgifter delvis skulle motverkas av att investeringsvaruefterfrågan minskade.

O:s monografi ger i stora drag en översikt av de ekonomisk-politiska åtgärder mot arbetslöshet som kom att bli standardrecept under 1950- och 60-talen. O:s uppgift var både att utveckla den ekonomiska teorin i en helt ny riktning och att bryta med det tidigare tänkandet om sunda statsfinanser och sparandets roll i konjunkturutvecklingen. – Monografin kom inte som planerat att översättas till engelska. Hade så skett är det möjligt att Keynes' General Theory inte skulle ha uppfattats som så ny och epokgörande. Följande år (1937) skrev O två stort upplagda artiklar i The Economic Journal där han dels presenterade stockholmsekonomernas (han gav ekonomgruppen namnet stockholmsskolan) sysselsättningsteori, dels diskuterade teorins förhållande till den keynesianska makroteorin. Stockholmsskolan bestod av Dag Hammarskjöld (bd 18), Alf Johansson, Erik Lindahl, Erik Lundberg, Gunnar Myrdal, Ingvar Svennilson och O.

O:s artiklar kan sägas vara de första som gav en doktrinhistorisk behandling av stockholmsskolan. De kom att bli inledningen till en omfattande diskussion som pågår än (1991). Den fråga som kanske framför allt har diskuterats är i vilken mån stockholmsskolan föregrep Keynes' sysselsättningsteori. Vilka var skillnaderna mellan stockholmsskolans teori och den keynesianska? Man kan kortfattat belysa dessa, där Keynes ansats sätts först, i ett antal punkter: 1) jämviktsteori kontra skildring av förlopp, 2) renodling och förenkling kontra nyansering och detaljrikedom, 3) fokusering på teori kontra ekonomisk-politisk tillämpning. Artiklarna var ägnade att understryka att Keynes' teori inte var unik. Redan tidigare hade en grupp sv ekonomer utvecklat liknande tankegångar. O var emellertid också kritisk till vissa delar av den keynesianska teorin. Det var enligt O ett stort problem att den var en jämviktsteori och att sysselsättningen enligt denna berodde på investeringsvolymen. Han ansåg det inte vara realistiskt att analysera sysselsättningsproblemet med jämviktsmodeller eftersom konjunkturcykeln i sig är ett dynamiskt fenomen. Det var inte heller att vänta att de centrala relationerna och parametrarna, t ex den marginella konsumtionsbenägenheten, skulle vara stabila. Investeringsvolymen var vidare inte något man kunde betrakta som given utifrån.

Det var emellertid Keynes' General Theory, inte stockholmsskolan, som skulle komma att dominera makroteorins utveckling under flera årtionden. De sv ekonomerna, med O som en av centralgestalterna, utförde dock under tidigt 1930-tal ett viktigt pionjärarbete som hade ett egenvärde. Att de sedan inte kom att sätta sin prägel på den följande teoriutvecklingen berodde delvis på grundläggande drag i deras ansats – t ex att de inte arbetade med jämviktsteori – men också på så relativt triviala förhållanden som att många av de viktiga arbetena endast publicerades på svenska.

Det var naturligt att O som vetenskapsman skulle komma att bli alltmer intresserad av möjligheterna att tillämpa de nya konjunkturteoretiska idéerna på 1930-talets sysselsättningsproblem. Men han blev också mycket tidigt socialt intresserad. Under åren i Khvn medarbetade han regelbundet i Politiken. Från början av 1930-talet skrev han ledare i S-T – ledande liberalt organ i Sthlm – och tyngre artiklar i Sv Handelsbankens tidskrift Index. I dessa tillämpade O landvinningarna inom sysselsättningsteorin på de aktuella arbetslöshetsproblemen, men han tog också upp de sociala frågorna i ett vidare perspektiv. O kallade sig socialliberal. För honom innebar det ett starkt intresse för fördelningsfrågorna; främst månade han om dem som hade det sämst ställt. Detta kombinerade han med en stark skepsis mot socialism, centralplanering och byråkrati. Politikern O var för marknadsekonomi med sociala förtecken. Han var kritisk mot socialdemokraterna som han menade i första hand kämpade för industriarbetarna, en medelklass, medan de som verkligen hade det svårt, "det glömda Sverige" (uttrycket lanserat av Fpu 1937), negligerades. Under 1930-talet stod emellertid O inte särskilt långt från socialdemokratin. Detta berodde på att sysselsättningsfrågan var central, och då gick demarkationslinjen till höger om det liberala/frisinnade partiet som O stod nära.

I dec 1934 blev O ordförande för Fpu och på hösten 1938 riksdagsman för folkpartiet. Han blev snabbt en av de tunga medlemmarna av riksdagsgruppen och valdes till partiledare 1944. Han blev samtidigt handelsminister och kvarstod på denna post fram till samlingsregeringens upplösning nio månader senare. O kvarstannade som partiledare till juni 1967.

O spelade en viktig opinionsbildande roll under 1930-talet. Hans artiklar i S-T fick en bred läsekrets. I och med partiledarskapet fick han också en central roll i den politiska utvecklingen under de 20 år, från mitten av 1940-talet till mitten av 1960-talet, då välfärdsstaten växte fram.

Under andra världskriget hade socialdemokraterna, bondeförbundet, folkpartiet och högern bildat koalitionsregering. När krigsslutet närmade sig aktualiserades åter spänningarna mellan partierna. Socialdemokraterna talade i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram (27-punktsprogrammet) om en socialistisk skördetid efter kriget. – O intog snart en tätposition i den borgerliga oppositionen mot socialiseringsplanerna. Han spelade en viktig roll i den process som ledde till att det socialdemokratiska regeringspartiets tankar om socialisering och planhushållning tonades ner. Folkpartiet fick i AK-valet 1948 ett mer än fördubblat antal mandat, och O framstod som den självklare oppositionsledaren.

Liksom under 1930-talet betonade O under efterkrigstiden kombinationen marknadsekonomi och socialt ansvarstagande. När det gällde sociala reformer fanns det knappast någon större skillnad mellan folkpartiet och socialdemokraterna; däremot var åsiktsskillnaderna stora i frågan om marknadsekonomi kontra planhushållning. Man kan nog också säga att tyngdpunkten i 0:s åsikter ändrats från 1930-talet. Han tryckte starkare på marknadshushållning och menade att välståndet skulle komma de breda lagren till del genom i första hand ekonomisk tillväxt. Fördelningspolitikens möjligheter var mindre eftersom ett starkt progressivt skattesystem skulle ha negativa effekter på arbete och sparande och därigenom på tillväxten.

Efter 1948 blev de politiska motsättningarna i Sverige mindre uttalade. Koalitionen 1951–57 mellan socialdemokraterna och bondeförbundet (från 1957 centern) gav också ett fast regeringsunderlag vilket minskade sannolikheten för ett regimskifte. De båda regeringspartierna tappade emellertid successivt röster, och efter det för båda partierna olyckliga AK-valet 1956 ökade spänningarna inom regeringen, framför allt när det gällde tjänstepensionsfrågan. Efter folkomröstningen i ATP-frågan i okt 1957, där socialdemokraterna och centern stödde varsin linje, kunde båda partierna se stöd för sin politik i omröstningsresultatet. Pensionsstriden hade emellertid ytterligare ökat spänningarna inom regeringen, och den avgick två veckor efter folkomröstningen.

De tre borgerliga partierna hade majoritet i den direktvalda AK, dock ej majoritet vid gemensam votering i FK och AK, och kungen uppdrog åt högerledaren Jarl Hjalmarson och O att undersöka möjligheterna att bilda någon form av borgerlig regering. Från centerpartiets sida var man emellertid inte villig att stödja eller deltaga i en sådan så snabbt efter att ha lämnat koalitionen med socialdemokraterna. Den nya socialdemokratiska regering som i stället bildades lade fram en proposition i tjänstepensionsfrågan enligt det förslag som man tidigare stött i folkomröstningen. Propositionen bifölls av FK men avslogs av AK. I detta läge utlystes nyval att hållas i juni 1958. Extravalet innebar slutet på folkpartiets dominerande ställning inom borgerligheten. Partiet tappade 20 av 58 mandat, och högern blev det stora borgerliga partiet. Socialdemokraterna gick framåt och fick tillsammans med kommunisterna ett mandats övervikt över de borgerliga i AK.

Socialdemokraterna lyckades efter valet driva igenom ATP-reformen i riksdagen, och AK-valet 1960 gav övervikt för socialdemokraterna och kommunisterna. 1950-talets politiska utveckling var bruten. De borgerliga partierna förlorade den majoritet de haft i väljarkåren sedan 1956, och den tid var förbi då en realistisk prognos var att regeringen Erlander inom en snar framtid skulle avlösas av en borgerlig regering med O som statsminister.

T Erlander var således under efterkrigstiden O:s främste ideologiske och politiske motståndare. De möttes i ett otal debatter landet runt, men mest uppmärksamhet fick deras dueller i Vasaparken – första gången 1948 – i Sthlm vilka drog mycket stora åhörarskaror. Det politiska avstånd som rådde mellan folkpartiet och socialdemokratin ledde stundom till hätska övertramp. Förhållandet försämrades av att O och Erlander inte trivdes med och hyste misstro mot varandra. Denna var störst i början och tonades kanske ner med tiden, men det "karaktäristiska för deras relationer förblir dock en inbördes misstänksamhet". Erlander såg O som "stelbent, självgod, övermodig, kommenderande och samtidigt principlös". O å sin sida såg Erlander "som undanglidande, ogenerös, snarstucken och milt ohederlig i debatter" (Ruin, s 85 fl).

O kunde efter sin avgång som partiledare 1967 se tillbaka på två enastående karriärer. Som politiker nådde han mycket långt, men trots att det var nära blev han aldrig Sveriges statsminister. Det är således svårare att värdera hans insatser som politiker än som vetenskapsman. Hans politiska inflytande kom ju huvudsakligen att bli av indirekt natur. O:s stora kunnande inom ekonomisk teori i kombination med hans ovanligt omfattande faktakunskaper var naturligtvis en stor tillgång för honom och folkpartiet. Det var en styrka inte bara för oppositionen utan också för den politiska utvecklingen i stort i Sverige att regeringspolitiken kom att utsättas för 0:s gedigna granskning. Samtidigt kan hans omfattande kunskaper ha legat honom i fatet i det politiska arbetet. Han såg komplikationerna klarare än andra, och kunde därför inte lika lätt som övriga ledande politiker entusiastiskt föra fram de egna förslagen. O:s mycket stora faktakunskaper gjorde också att han ibland lade stor vikt vid detaljer som han själv, men inte alla gånger åhörarna, såg betydelsen av i ett större sammanhang.

Som vetenskapsman gjorde O grundläggande insatser inom både utrikeshandelsteorin och utvecklingen av den moderna makroteorin. Han räknas med rätta internationellt som en av de stora nationalekonomerna under 1900-talet. När O 1977 tillsammans med James Meade erhöll priset till Alfred Nobels minne för sina insatser inom utrikeshandelsteorin var detta också ett utslag av var tyngdpunkten i hans insatser ansågs ligga. Heckscher var den som tog det avgörande steget, men O satte in teorin i ett vidare sammanhang genom att anknyta till den allmänna jämviktsteorin och genom att integrera den reala och monetära utrikeshandelsteorin.

O själv menade att hans och andra svenskars insatser för utvecklingen av sysselsättningsteorin på 1930-talet var väl så viktig som omformuleringen av utrikeshandelsteorin. Att denna del av O:s produktion idag inte anses lika central kan ha att göra med den stora omvälvning inom makroteorin som tog sin början på 1970-talet. Tidigare hade den keynesianska teorin inte endast dominerat vetenskap och universitetsundervisning utan också varit den självklara utgångspunkten för den ekonomisk-politiska debatten. På 1970-talet kom emellertid den keynesianska makroteorin att alltmer utsättas för kritik och delvis ersättas av andra teorier. Därmed miste frågan huruvida svenskarna självständigt utvecklat sysselsättningsteorin och relationen mellan deras teori och den keynesianska en del av sin aktualitet. Detta hindrar naturligtvis inte att utvecklingen i Sverige av sysselsättningsteorin var en stor vetenskaplig prestation. O:s namn kommer alltid att förknippas med denna.