Salomon Otter, von

1 von Otter, Salomon, före adl Otter, f 11 okt 1647 i Örebro, d 23 nov 1732 i Karlskrona. Föräldrar: faktorn vid Örebro faktori Carsten Otterr o Christina Hansdtr (Schemmelkorn). Skolgång i trivialskolan i Örebro 57–59, skrivare i landskontoret där 61, kammarskrivare i Kammarkolls generalmilitiekontor 28 mars 67, i koll:s generalstatskontor 69, fältbokhållare 17 jan 76–80, kommissarie i kommissionen ang bruken i Roslagen o Gästrikland juli 81–jan 82, v fiskal i Kammarkoll:s advokatfiskalskontor 16 maj 84, notarie i koll:s kammarrevision 23 juni 87, kamrerare i Amiralitetet 11 juli 89, adl 18 april 91, överkommissarie o chef för Amiralitetsstats- o kammarkontoret 20 mars 93, deltog i riksdagarna 97 o 13–14, kammarråd i Kammarkoll 9 jan 11 (tilltr 30 (!) febr 12), krigsråd i Krigskoll 13 sept 12 (tilltr 12 febr 13), v landsh i Blekinge län 21 mars 13–14 april 14, riksbanksfullm 27 okt 14–20, led av Upphandl:deput 4 maj 16–5 jan 19, av statskommissionen 12 jan 19, landsh i Blekinge län 28 april 19–13 jan 29, frih 23 maj 19, led av kommissionen ang amiralitetsverkets iståndsättande okt 21–febr 22.

G 3 sept 1682 m Barbara Schaeij, f 1656, d 30 okt, begr 4 nov 1734 i Karlskrona, Amiralitetsförs, dtr till rådmannen i Arboga Peter S o Eva Krusbart.

Efter studier i hemstaden och för informator trädde O 1661 i tjänst vid länsstyrelsen där och kom efter sex år till Kammarkollegiet i Sthlm där han fick tillfälle att verka i olika funktioner. Den breda erfarenhet han då skaffade sig blev till stor nytta i hans senare verksamhet. Under en period i slutet av 1670-talet var han fältbokhållare vid armén i Jämtland och följde denna under tre tåg över fjällen in i Norge. Efter kommittéarbete och ett väl utfört specialuppdrag åt kollegiet som utredare av vissa anmärkningar mot verket trädde O åter i tjänst där. Han ägnade sig framför allt åt utredningsarbete föranlett av de pågående räfsterna, både i Sthlm och landsorten. Bl a granskade han sin kollega och vän Joel Gripenstiernas (bd 17) affärer och hade 1691–94 som särskilt uppdrag att avsluta dennes generallikvidation. Den för kronan gynnsamma utgången av detta i många stycken ömtåliga ärende blev för O en stor framgång och en betydelsefull merit.

Som skicklig kameralist fick O 1689 tjänst vid Amiralitetet i Karlskrona. Hans viktigaste uppgift blev att biträda dem som utsetts att söka bringa reda i amiralitetsverkets organisation och ekonomi. O utarbetade i nära samarbete med bl a sin chef Magnus Lagercrantz (bd 22, s 86) regler och instruktioner för verksamheten i stort och för de olika tjänsterna. O föredrog inför Karl XI i rådet sina förslag vilka godkändes, och detta blev enligt O:s egen uppgift (självbiogr) den direkta anledningen till adelskapet. Reorganisationen av Amiralitetskollegium var dock inte slutförd; Lagercrantz och O fick i uppdrag att särskilt ägna sig åt de kamerala problemen. I maj 1692 presenterade de sina förslag för Kammarkollegiet. Utredningen ledde till att ekonomiförvaltningen avskildes från Amiralitetskollegium och bildade ett särskilt verk, Amiralitetsstats- och kammarkontoret – en flottans kamerala och finansiella överstyrelse – vilket började sin verksamhet 1 juli så. Anknytningen till kollegiet bibehölls genom att det nya verket var underställt amiralgeneralen och presidenten Hans Wachtmeister. O fick utökad personal och var följande år självskriven på den ledigblivna överkommissarietjänsten. Han fick ärva en stor arbetsbörda: organisationen och instruktionerna för verksamheten var inte färdiga och skeppsbyggeriet hade tagit fart med utökad upphandling som följd. Att resa till Pommern i ekvirkesfrågor tillhörde också hans uppgifter. Redan som kamrerare hade O fått överta ansvaret för amiralitetskrigsmanskassan vilket ledde till ordning och reda och en förstärkning av dess tillgångar. Dessutom deltog han ofta i Amiralitetskollegiets sammanträden och blev nästan allenarådande i ekonomiska frågor.

1697 beslutades om ett ökat antal rustade skepp; för O och Wachtmeister, som hade ett gott och nära samarbete, innebar detta ytterligare uppgifter. Dessa minskade inte vid krigets utbrott 1700 och under de följande åren, då O:s organisationsförmåga och arbetskapacitet ställdes på hårda prov. Av de huvudagerande vid mobiliseringen av flottan – förutom O själv Wachtmeister och presidenten i Statskontoret Fabian Wrede – torde O ha varit den mest drivande kraften (Cavallie).

O hade huvudansvaret för att fartyg var rustade varje vår och att transportfartyg för trupper fanns tillgängliga. Sedan ryssarna intagit Nöteborg 1704 måste årligen en eskader sändas till Finska viken, vilket ytterligare ökade O:s arbetsbörda.

I början av 1710 begärde O hos rådet avsked med hänvisning till sin ålder och bräckliga hälsa. De accelererande svårigheterna att få fram medel och den därav irriterade stämningen i kollegiet torde också ha bidragit, Wachtmeister avstyrkte bestämt och menade att hela amiralitetsverket skulle gå under om O lämnade tjänsten; han ansågs oersättlig. Karl XII förflyttade emellertid O till Kammarkollegiet och 1712 till Krigskollegiet.

O tvingades dock ofta gripa in i sin tidigare verksamhet, bl a då han interimsvis upprätthöll landshövdingetjänsten i Karlskrona, men även flera gånger senare. På grund av hans efterträdares J E Lagerbielkes (bd 22, s 57) oskickliga förvaltning ställdes 1715 Amiralitetsstats- och kammarkontoret under Amiralitetskollegiet, och i juli 1716 fick O i uppdrag att utarbeta ett förslag till hur det 'alltsedan 1711 i confusion råkade kammarverket' vid flottan skulle kunna reorganiseras. Hans arbete resulterade i en av kungen i juli 1717 utfärdad instruktion för en ny självständig myndighet, Amiralitetskommissariatet, som övertog flottans ekonomiverk. I jan s å hade också en undersökning ang medelsförvaltningen – bl a hade inga huvudböcker upprättats efter 1710 –  påbörjats, vilken ledde till att Lagerbielke, som försökt lägga skulden på O, avskedades. O:s förvaltning förklarades ha fungerat utan anmärkning.

Sedan kungen stupat skedde åter nyordningar och O anbefalldes i sept 1719 – då nybliven landshövding – att lämna förslag till hur amiralitetets ekonomi skulle saneras; detta och en rapport av riksrådet H H v Liewen (bd 22) till sekreta utskottet resulterade i utskottets krav att hushållningen vid amiralitetet måste reorganiseras. I avvaktan på ett beslut i frågan fick O och riksrådet C Sparre i sept 1720 som särskilt uppdrag att sköta dispositionen och redovisningen av medlen till 1721 års eskader. O:s uppdrag från 1719 medförde att en redan befintlig kommission, som utredde flottans ev försummelser 1719–20, fick till uppgift att även granska de ekonomiska förhållandena, och O blev på anhållan av Kammarkollegiet och Statskontoret ledamot av denna hösten 1721. Man ville försäkra sig om hans grundliga kunskaper i och erfarenhet av allt som rörde flottans förvaltning och ekonomi. Undersökningskommissionens arbete ledde till en ny omorganisation av ekonomiväsendet, som blev än mer självständigt i förhållande till Amiralitetskollegiet än tidigare, och till ett förslag till ett omfattande nybyggnadsprogram för flottan.

När O, efter att ha upprätthållit landshövdingetjänsten i Blekinge, återkom till Krigskollegiet våren 1714 hade han räknat med att få ägna sig åt detta verks uppgifter, men hans engagemang i flottgöromålen lade hinder i vägen. Ett än mer betungande och känsligt uppdrag blev ledamotskapet i Upphandlingsdeputationen. Redan ett par månader innan O formellt utnämndes i maj 1716 hade H H v Goertz (bd 17) vidtalat honom. Goertz hade i brev till Karl XII framhållit att O hade 'viele Kredit und grosses Vertrauen bei allen' och särskilt hos affärsmännen. Goertz fäste stor vikt vid att O tillhörde bankofullmäktige, eftersom deputationens kreditvärdighet skulle öka med en sådan i ledningen. Denna O:s funktion hade tidigare fört honom i konflikt med Goertz, som pressat den motvilliga Riksbanken på lån, och den nu uppkomna situationen försatte ibland O i en besvärande dubbelroll. På grund av hans krävande extraförpliktelser förlorade Krigskollegiet i praktiken en av sina skickligaste ledamöter (Steckzén).

Deputationen blev snart i realiteten den "myndighet" som mottog och bestred rikets inkomster resp utgifter samt fungerade som ett slags generalkrigskommissariat. Den och de gamla kollegierna kom snart på kollisionskurs. Sannolikt på grund av att O tillhörde deputationen – han skötte främst flottärendena och var ofta i Karlskrona – lyckades man undvika fullständigt kaos i förhållandet mellan denna och Amiralitetskollegiet. Efter kungens död avvecklades deputationen snabbt. Den kommission som tillsattes för att döma över Goertz och hans verksamhet utsatte även ledamöterna för en besvärande undersökning, vilket de dock synes ha varit beredda på. O, vars namn i dessa sammanhang förekommer relativt sällan, hävdade att han mot sin vilja intagits i deputationen och kunde liksom de andra hänvisa till sin underordnade ställning i förhållande till den under kungen allenarådande Goertz.

O gjorde på en viktig men relativt undanskymd post en betydande insats för framför allt den sv marinens ekonomiska och organisatoriska uppbyggnad under 1690-talet och för att den under krigsåren kunde fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt, bl a till arméernas understöd. Han fungerade under lång tid som en slags ständig resurs i frågor som rörde flottans ekonomi och utrustning. – O synes ha varit drivande men lätt att samarbeta med och – av hans självbiografi att döma – ha haft sinne för humor. Han led under senare delen av sitt liv av en besvärande hälta, orsakad av ett benbrott som han ådragit sig under en resa 1702, då han måst kasta sig ur sin vagn sedan hästarna råkat i sken.