Otter, von, släkt

von Otter, släkt, härstammande från Carsten Otterr (1589–1657), som skall ha varit född i stiftet Bremen och enligt obestyrkt uppgift (Gjörwell) länge var anställd hos Karl IX och därefter hos dennes änka och son Karl Filip (bd 20). I samtida källor har Carsten Otterr ej kunnat beläggas tidigare än 1629, då han är bokförd bland ryttare i Närke. Att han inte var en ryttare av allra enklaste slag torde emellertid framgå av att han redan 1630 uppges ha tjänare. Han var 1631–54 faktor vid Närkes faktori och kan från 1632 beläggas ha bott i Örebro, där han 1629 köpt en gård (Svea hovrätts arkiv). I sitt första äktenskap – med en dotter till borgmästaren i Nyköping Joakim Danckwardt (bd 10) – hade han femton barn, bl a sekreteraren i Bergskollegium Johan O (1631-79), kaptenen Gabriel O (f 1639; d något av åren 1688–90), som deltog i Karl X Gustavs och Karl XI:s danska krig, och en dotter, som blev gift med biskop Zacharias Klingenstierna (bd 21, s 317).

Med sin andra hustru, som möjligen var systerdotter till bergmästaren Christoffer Geijer (bd 17, s 1), fick Carsten Otterr två söner. Av dessa adlades den äldre, kamreraren Salomon O med namnet v O (O 1) 1691, och sedan han befordrats till landshövding, upphöjdes han i friherrligt stånd 1719.

Hans yngre bror, Carl O (f 1651), som enligt obestyrkt uppgift (Åkerstein; jfr Gjörwell) skall ha varit kavallerilöjtnant, uppges ha varit far till Anders O (d 1724). Denne deltog i holsteinsk tjänst i fälttåg i Flandern och Brabant 1695–96, tjänstgjorde 1700 på det skepp som överförde Karl XII från Sverige till Pernau och deltog 1701 i expeditionen till Archangelsk (jfr bd 24, s 578). Därefter deltog han i holländsk tjänst i en expedition till Grönland och i engelsk tjänst i erövringen av Gibraltar, Barcelona, Menorca och Mallorca. 1707 blev O sårad och tillfångatagen i en sjöstrid med fransmännen i Engelska kanalen, och 1708 återvände han till Sverige, varefter han deltog i sjöstriderna i Köge bukt 1710 och vid Rügen 1715. 1718 adlades han med namnet v O , och 1720 fick han avsked med kommendörs n h o v. Han var gift med en brorsdotter till hovkapellmästaren Gustaf Düben (bd 11) och dödades i en duell i samband med arvskiftet efter en av hennes morbröder.

O 1 blev svärfar till amiralitetsrådet Gustav Wilhelm v Gertten (bd 17, s 93) och till schoutbynachten Erland Hederstierna (bd 18, s 444) och far till Salomon v O (1693–1745). Den sistnämnde blev kommissionssekreterare i Haag 1723, riddarhussekreterare 1731, LVA 1740, kansliråd 1741 och ledamot av riddarhusdirektionen 1744. Han har av en äldre historiker betecknats som mössa (Stavenow), men enligt senare forskning tillhörde han hattpartiet (Carlsson 1981; jfr Nilzén). v O tog initiativet till att en summa pengar, som donerats till riddarhuset av hans svärfar kommerserådet Sebastian Tham i syfte att grunda en undervisningsanstalt för adelsynglingar, fick användas till avlöning av en under VA:s uppsikt ställd person, som på Riddarhuset skulle hålla offentliga föreläsningar.

Hans bror Carl v O (1696–1763) blev sårad under Karl XII:s norska fälttåg 1716 och deltog i pacificeringen av dalkarlarna i Sthlm under den s k daldansen 1743 och i pommerska kriget. Han var överste för Skaraborgs regemente 1750–62 och generalkrigskommissarie 1759–60 samt blev generalmajor av infanteriet 1760. 1732 hade v O köpt Bergkvara i Bergunda, Kron. Han blev svärfar till amiralitetsrådet Mauritz Adolph v Krusenstierna (bd 21, s 626) och till sin systerson landshövdingen Salomon Hederstierna (bd 18, s 444) samt far till Salomon v O (1733–81). Denne befordrades vid Göta hovrätt till notarie 1756 och blev häradshövding i Västra härad samt Tveta och Mo i Småland 1760 och i Östra och Västra Göinge i Skåne 1761, lagman i Tiohärad 1773 och landshövding i Halland 1776. Vid LU:s hundraårsjubileum 1768 var han en av dem som promoverades till jur dr. Rester av v O:s och hans fars arkiv finns på Bergkvara, enstaka brev till honom i Landsbiblioteket i Växjö. Han blev morfar till justitiestatsministern Arvid Posse.

En annan son till Carl v O var Sebastian v O (1737–1805), som deltog i sjuåriga kriget i fransk tjänst 1757–60 och därefter i sv tjänst, där han var överste för Björneborgs regemente 1781–90. Han är mest känd som en av de regementschefer som 1788 undertecknade både Liikalanoten och Anjalaförbundsakten och därför 1790 dömdes till döden men benådades. Han blev far till Carl v O (1766–1813), som var med i krigen i Finland 1788–90 och 1808 (jfr bd 12, s 186), deltog i bevakningen av den fängslade Gustav IV Adolf 1809 och så befordrades till överste i armén. Dennes bror Gustaf v O (1775–1820) utmärkte sig 1808 i kriget i Finland, där han blev sårad bl a i slaget vid Oravais. 1809 var han en av de sex officerare som åtföljde Carl Johan Adlercreutz (bd 1) vid Gustav IV Adolfs arrestering. Därefter deltog v O liksom brodern i bevakningen av den arresterade, och befordrad till överste i armén var han en av dem som ledsagade den k familjen till Baden. Han blev kabinettskammarherre 1812, var 1813–16 chef för Närkes regemente, deltog i fälttågen i Tyskland, Brabant och Norge och befordrades 1814 till generalmajor.

Släktens senare medlemmar härstammar från Salomon och Sebastian v O:s yngre bror Casten v O (1745–1818), som vid Göta hovrätt befordrades till hovrättsråd 1793 och var lagman i Östergötland 1795–1817. Bland hans söner var Salomon v O (1782–1855), som deltog i kriget i Pommern 1805– 07, sårades i striden vid Berby i sydöstra Norge 1808, deltog i fälttågen i Tyskland 1813 och Norge 1814, var överste i armén 1829–32 samt blev postmästare i Västervik 1832 och Vimmerby 1833.

Bror till honom var Carl Arvid v O (1783–1870). Carl v O var den siste lagmannen i Tiohärad 1817–49 och blev far till kapten Carl Salomon v O (1819–83). Denne Carl v O kom genom sitt äktenskap med en dotter till Gustaf Leijonhufvud (bd 22, s 468) i besittning av säteriet Östanå vid Gränna och var landstingsman 1836–64 och riksdagsman i FK 1867–72.

Son till honom var Erik Otto v O (1857–1931). Erik v O innehade 1899–1925 till följd av sitt äktenskap fideikommisset Västanå vid Gränna, och i enlighet med fideikommissbrevet hette han då Gyllensvaan. Han var 1901–13 hovrättsråd i Svea hovrätt. Sedan han 1925 fått K M:ts tillstånd att överlåta fideikommisset till sin son sedermera ryttmästaren Rolf Henrik Salomon v O (1891–1967), återtog han namnet v O, medan sonen Rolf fick namnet Gyllensvaan.

Äldre bror till den senare var Carl Eric August v O (1889–1923). Eric v O emigrerade 1913 till Kenya, övergick till islam och fick anställning på en kaffeplantage. Vid krigsutbrottet 1914 enrollerades han i en av farmare och andra frivilliga i Brittiska Ostafrika upprättad kår. v O befordrades 1916 till kapten och blev 1919 militär och administrativ befälhavare i Turkana i nordvästra Kenya. Postumt publicerades hans Som officer och storviltjägare i Turkana. Skildringar från Brittiska Ostafrika ur anteckningar och brev (1930).

Äldre bror till Erik Otto v O var löjtnant Axel Philip v O (1851–1934). Axel v O ärvde den av fadern Carl Salomon v O 1867 köpta herrgården Stora Hultrum i Vireda, Jönk, var ordförande i Norra Vedbo härads hushållsgille 1883–94 och 1902–10 samt i Jönk:s nötboskapspremieringsnämnd 1892–1912 och blev LLA 1912. Son till honom var Carl Gustaf v O (1881–1963). Carl v O blev 1910 arbetsofficer vid Åkers krutbruk i Åker, Söd, vars styresman han var 1919–41 med avbrott för åren 1927–28, då han organiserade ett krutbruk i Mukden i Manchuriet. Han blev överste i armén 1935 och var ledamot av 1936 års civila luftskyddsutredning samt 1941 års kommitté för utredning av åtgärder beträffande förvaring och innehav av explosiva varor. Hans bror Axel v O (1882–1956) på Stora Hultrum var överlantmätare i Kalmar län 1927–40 och i Jönköpings län 1940–47.

En yngre släktgren härstammar från Salomon o Carl Arvid v O:s bror Casten Fredrik v O (1785–1861), som blev tillfångatagen vid Sveaborgs kapitulation 1808 och fick överstelöjtnants n h o v 1832. Han var gift med en dotter till Göta kanalbolags störste aktieägare, kommerserådet Berndt Harder Santesson, och var direktör i detta bolags västra distrikt 1833 och 1837–51. I detta äktenskap blev han far till viceamiralen och statsrådet Carl Gustaf v O (O 2) och till Bror Salomon v O (1832–1910), som var VD i Kristianstads enskilda bank 1867–98 och som militär befordrades till major i armén 1883. Han var ledamot av samma stads stadsfullmäktige från 1862 (ordf 1895–1902) och landstingsman 1883 och 1885–91.

Bror till O 2 och Bror Salomon v O var Oscar Sebastian v O (1835–1905). Oscar v O utexaminerades 1854 från Teknologiska institutet i Sthlm, var 1855–58 underlöjtnant vid Flottans mekaniska kår och utexaminerades 1859 från Ultuna lantbruksinstitut. Genom sitt äktenskap med en dotter till Wilhelm Elfbrink (bd 13, s 271) i dennes äktenskap med en syster till Göran Fredrik Göransson (bd 17) blev han delägare i bl a Mackmyra bruk i Valbo, Gävl, och Galtströms bruk i Njurunda, Vnl. 1870–72 var v O riksdagsman i AK. Så småningom sålde han sina bruksandelar, och 1873–88 var han i stället ägare av säteriet Steninge i Husby-Ärlinghundra, Sth. v O var 1878–88 ledamot av Sth:s landsting, blev 1877 LLA samt var 1877–88 ledamot av dess förvaltningskommitté och 1879–84 disponent vid Klosters bruks ab i Husby, Kopp.

O 2:s samt Bror Salomon och Oscar v O:s bror amiralen och statsministern Fredrik Wilhelm v O (O 3) var far till Oscar Fredrik Sebastian v O (1880–1945). Oscar (Parre) v O blev sv löjtnant 1904 men 1905 löjtnant i den belgiska kongoarmén, befordrades till kapten 1909 och major 1911, deltog på belgisk och engelsk sida i första världskriget på olika håll i Afrika och blev därunder sårad två gånger. Efter avsked 1919 arbetade han med järnvägsbyggande i Uganda.

Äldre bror till honom var Casten Fredrik v O (1866–1953). Casten v O befordrades i kammarkollegium till advokatfiskal 1901 och var kammarråd 1909–33. Han var far till kammarrättslagmannen Sten v O (f 1913), och Casten v O:s bror överstelöjtnanten Fredrik Edmund v O (1876–1950) var far till Göran Fredrik v O (1907–88). Göran v O var förste beskickningssekreterare med beskickningsråds ställning hos Sveriges ständiga ombud hos FN i New York 1951–53, blev byråchef i UD 1955, fick ministers namn 1959 samt var beskickningsråd i Bonn 1959–62 och generalkonsul i London 1962–73. Barn till honom är fd informationssekreteraren Birgitta v O (i 1939), gift med fd finansministern Kjell-Olof Feldt, professorn vid Arbetslivscentrum Casten v O (f 1941) och operasångaren Anne Sofie v O (f 1955).