Lorens Pasch

3 Pasch, Lorens, son till P 1, f 6 juni 1733 i Sthlm (enl egen uppgift, se Strömbom s 16; dock sannolikt identisk med den son till P 1 som döptes 8 juni 1732 i Sthlm, Nik), d 29 april 1805 där, Klara. Inskr vid UU 14 juni 44, konststudier i Khvn 52 —okt 58, i Paris okt 58-64, i Holland o Tyskland 64-66, åter i Sthlm nov 66, prof i teckn vid Målar- o bildhuggarakad 17 febr 68 (fullm 31 mars 73), hovkonterfej are 19 aug 71, dir vid akad från 15 maj 93, porträttmålare. — Led av Målar- o bildhuggarakad 17 febr 68. — Ogift.

Enligt faderns önskan påbörjade P studier i Uppsala men återvände till Sthlm där han i faderns ateljé lärde sig porträttmåleriets grunder och sysselsattes med kopieringsarbeten. Genom ett rekommendationsbrev från farbrodern Johan (P 2) kom P 1752 till Carl Gustaf Pilo i Khvn och studerade även vid danska konstakademin, där han belönades med medalj. Till lärarna hörde skulptören Jacques Saly och kopparstiekaren Johan Preisler. På egna besparingar for P till Paris, enligt egen uppgift med avsikten att bli historiemålare. Bland hans lärare där var Francois Boucher. Porträttmåleriet tog emellertid överhanden, och försedd med en rekommendation av Alexander Roslin fortsatte han sin utbildning vid École des beaux-arts. P bevistade där teckningslektioner och åtnjöt undervisning av Louis-Michel Vanloo; han besökte även målarna Jean-Baptiste-Marie Pierres och Jean-Bap-tiste Deshayes' ateljéer. Efter en längre vistelse i Paris, varvid han vid ett par tillfällen erhöll ekonomiskt stöd från slottsbyggnads-deputationen, återvände han hem med vitsordet att ha nått "en berömmelig kunskap i måleriet". Resan gick över Flandern, Holland och Tyskland och medförde en rad porträttbeställningar som gjorde att han först 1766 anlände till Sthlm.

Genom förmedling av Jean Eric Rehn inledde nu P sina bana som porträttör vid hovet, vilken utmynnade i en utnämning till k hovmålare. Ledamot av Konstakademin blev han 1768 och undervisade där i teckning. Som direktör vid akademin ådagalade han duglighet som administratör, med stort intresse för undervisning och utställningsverksamhet. I sin kritik av elevernas arbeten skall han ha hävdat de undervisningsideal han mött i Paris. Det innebar att teckning, företrädesvis utövad som gipsritning, gavs en central plats i undervisningen. Därvid anknöt han till det ideal med rötter i renässansen och barocken som ytterst syftade till att ge kunskaper i historiemåleri, av hävd ansett som ledande inom ämneshierarkin.

P nådde snabbt en tryggad ekonomisk ställning och kunde för ett knästycke begära 700 dir. Kundkretsen utgjordes, förutom av den k familjen, företrädesvis av ämbetsman-naadel, präster och universitetsmän. Han bildade hushåll tillsammans med systrarna Ulrica (P 4) och Hedvig, av vilka den förra också var verksam som medarbetare i ateljén. Han var bla medlem av sällskapet Utile Dulci.

Vid hemkomsten till Sverige erövrade P omedelbart ställningen som rokokoporträttets ledande företrädare i landet. Barockschemat kom i P:s porträttstil att förändras i riktning mot ökad intimitet och mera naturliga rörelser, i förening med en för rokokon karakteristisk sval färgbehandling. Liksom samtida i Frankrike och inte minst Roslin ägnade han stoffbehandlingen en betydande omsorg, tillsammans med en prioritering av de plastiska värdena. Ryktbara i P:s produktion är porträtten av Christina Magdalena Wargentin (1769) och prinsessan Sofia Albertina (omkr 1768) liksom den ofullbordade Dansande barn (1760-talet), som med behagfull grace förenar genrebild och porträttmåleri inom en färgskala av varma toner. Till de tidiga verken hör några kamratporträtt, däribland av medaljgravören Gustaf Liungberger (1770; bd 23, s 754), vidare helfigursporträttet av Lovisa Ulrika (1767; bd 24, s 152) och flera porträtt av Gustav III (bd 17, s 461 o 465), främst det sk Kasselporträttet (1779), där miljön utgöres av ett ideallandskap.

Energiskt karakteriserat genom attityden och den briljanta ljusbehandlingen är porträttet av F H af Chapman (1778; bd 8, s 355), skildrad sittande med en bunt marintekniska ritningar i handen. Från 1780-talet spåras hos P en påverkan från den engelska förromantiken i smaken för atmosfäriska landskapsinslag. Andra porträtt från denna period visar Jean Eric Rehn (1782), Johan Tobias Sergel och Axel v Fersen. Under 1700-talets avslutande decennier fullbordades ytterligare 38 porträtt av lantmarskalkar som beställts av Riddarhuset. Bland prästporträtten märks dem av ärkebiskopen Carl Fredrik Mennander (1788) och biskopen Stephan Insulin (1790-talet). Som del i en genealogisk serie beställde Adolf Ludvig Stierneld ett säreget porträtt av Gustav I:s far, riksrådet Erik Johansson (Vasa), vilken halshöggs och brändes vid Sthlms blodbad och vars avhuggna huvud visas liggande på bålet. Det makabra ämnet mildras av en gråtonad färghållning som ökar distansen till betraktaren.

Utgångspunkten för P:s porträttkonst kan sökas i impulserna från fadern och därmed i en senbarock stil där dock en lättare färgskala och rörligare komposition börjat antyda den pågående smakförändringen. Om tidiga ambitioner vittnar kopior efter historiemålningar av Eustache Lesueur, som dock inte längre finns bevarade. — P ägde en betydande teknisk skicklighet, kombinerad med en god förmåga till psykologisk, om än städse välvillig, karakterisering, allt inom de ramar som gavs av tidens por-trättyper. Intimitet i uppfattningen är ett genomgående drag, med några statsporträtt som obetydliga undantag. Uppdragens mängd — omkring 260 målningar är kända — medförde dock under de senare decennierna tendenser till typisering. Koloristiskt bevarade porträtten en behaglig lyster inom en mestadels återhållen färgskala. Flera av porträtten kom att graveras av bla Pehr Floding och Fredrik Akrel.

P:s förste biograf S L Gahm (bd 16) har givit en karakteristik av honom: "Han är något lång till växten; och av en brun eller något mörk färg till ansiktet. Han brukar eget hår ... är av ett tyst och mycket fogeligt sinne. Stilla och fredsam samt sköter endast sin ädla konst" (Strömbom, s 22).