Jöran A Nordberg

Nordberg, Jöran Andersson, f 3 sept 1677 i Sthlm, Klara, d 24 mars 1744 där, Klara (In 8a). Föräldrar: hökaren Anders Svensson o Elisabet Jönsdtr. Elev vid Klara skola i Sthlm 82–90, inskr vid UU 18 juli 93, disp pro gradu där 12 maj 03, prästv i Uppsala till artilleripredikant 13 maj 03, vistades vid sv armén o k högkvarteret aug 03–09, mag vid UU 10 dec 03, notarie i hovkonsistoriet 27 april 04, andre predikant vid livdrabanterna 8 maj 05, förste predikant vid livdrabanterna 13 april 07, hovpredikant 10 nov 07 (tilltr 1 maj 09), företog sporadiska besök vid lärosäten bl a i Danzig, Breslau, Leipzig, Wittenberg o Halle, fånge i Ryssland 09–15, preses vid fältkonsistoriet i Moskva jan 10–febr 15, hemkom till tjänst vid hovet aug 15, tjänstgjorde vid Karl XILs kvarter i Ystad, bl a som konungens biktfader 16–17, kh i S:ta Clara o S:t Olofs förs:ar i Sthlm från 25 sept 16 (tilltr 1 maj 17), assessor o v preses i Sthlms stads konsistorium 22 maj 17–2 juni 31, deltog i riksdagarna 19, 23 o 31 (led av utsk för kontributionssättets övervägande 19, av SU 23 o 31), riksbanksfullm maj 19–dec 40, led av styr för S: t Johannes hospital (Drottninghuset) i Sthlm 6 juli 21–2 juni 31, av den s k Sicklakommissionen 23–26, led av ecklesiastika deputationen 23–31, erhöll av kanslikoll uppdrag att skriva Karl XII:s hist 31, utn teol dr 15 dec 31, prom vid UU 23 febr 32.

G 1) 28 aug 1715 m Regina Rehn, f 5 sept 1687, d 14 sept 1725, dtr till bryggareåldermannen i Sthlm Johan Eriksson R o Elisabeth Lohring (In 8a, KB; Barchius); 2) 3 maj 1726 i Sthlm, Kat, m Catharina Hentzig, begr 7 maj 1757 i Sthlm, Klara, dtr till bryggareåldermannen Petter H o Maria Olofsdtr Berg samt tidigare g m inspektören Christöpher Moback.

N var yngst i en syskonskara av fyra. Föräldrarna synes ha varit väl ansedda och gudfruktiga. Vid ännu ej ett års ålder förlorade N sin far men familjen lämnades i tämligen goda ekonomiska omständigheter. 1679 ingick modern nytt äktenskap med handelsmannen Anders Esbjörnsson. Eftersom N redan tidigt visade håg för studier, beslöt hans föräldrar att han efter avslutad skolgång skulle få studera vidare för att omsider vinna inträde vid UU. De förberedande studierna, i bla hebreiska, grekiska och filosofi, bedrevs såväl i Uppsala som i Sthlm. Efter vederbörliga tentamina inför professor skytteanus Elias Obrecht och professorn i logik och metafysik Andreas Goeding inskrevs N som student i Uppsala.

Av de ämnen som ingick i de akademiska studierna satte N teologin främst; här hade han som lärare Jesper Swedberg. N önskade bli präst men ämnesgränserna för utbildningen var tämligen flytande. I febr 1699 framlade och försvarade N sitt lärdomsprov De mente humana för Harald Vallerius, professor i fysik och matematik, men mera känd som banbrytare inom antropologin; därav möjligen titeln på N:s dissertation. Härefter slutfördes de teologiska studierna och prästvigningen förrättades av ärkebiskop Eric Benzelius d ä (bd 3). Dagen före sin prästvigning disputerade N pro gradu på avhandlingen De ingrato hospite under presidium av professor Johan Arent Bellman (bd 3). Under de sista åren i Uppsala hade N för sin utkomst varit verksam som informator för bröderna Jacob och Herman Tersmeden.

Under sitt första år i fält tjänstgjorde N som predikant vid överste Magnus Granatenhielms artilleriregemente och därefter som präst vid livdrabanterna, då han förmodligen mestadels uppehöll sig i högkvarteret i kungens närhet. N förde journal där han noterade alla viktigare händelser, vilka bemärkta personer han träffade och inte minst sina besök vid de näraliggande tyska universiteten.

I den sv armén rådde en sträng kyrkotukt; morgon och kväll skulle korum hållas och gudstjänst på sön- och helgdagar. Varje regemente höll tre fältpräster som svarade för soldaternas själavård och livsföring. Den tro som förkunnades var enkel, kärv och lättbegriplig. Med sig ut i fält förde varje regemente en uppsättning nattvardskärl, som förvarades av regementsprästerna. Dessa hade också som uppgift att på slagfältet trösta och uppmuntra soldaterna. Den lutherska tron satt djupt, och övertygelsen att Gud stod på den sv härens sida i striden befästes otvivelaktigt av de segrar som till en början följde den i spåren.

Den lutherska renlärigheten hotades emellertid av den pietistiska väckelsevågen. Dess fäste var Halle, och via hemvändande studenter hade den även i någon mån nått Sverige. Kungen var oroad och önskade närmare underrättelser. Det är troligen mot denna bakgrund man får se N:s besök vid de protestantiska lärosätena, från det ortodoxa Wittenberg till pietismens högborg i Halle, det senare företaget med kungens uttryckliga gillande. N nämner själv att ett viktigt syfte var att höra professor Franckes egen förklaring till de punkter i pietismen som de ortodoxa fann vara irrläriga. Vistelsen i Halle och mötet med Francke medförde emellertid att N i någon mån ändrade sin attityd till pietismen. Erfarenheterna från Halle kom senare att bli till nytta för N i hans verksamhet som andligt överhuvud för sina landsmän under den långa ryska fångenskapen.

Efter nederlaget vid Poltava fördes krigsfångarna till Moskva. Därefter förflyttades merparten av dem till olika delar av Ryssland, framför allt till Sibirien, där ett större antal samlades i staden Tobolsk. Alla de förvisade åtföljdes av sina fältpräster, omkring 60 till antalet. C Piper, C G Rehnskiöld och ytterligare ett antal högre officerare kvarstannade i Moskva. På en framställan av Piper kom N att tillhöra dennes personliga svit; under hela sin fångenskap vistades han i Pipers närhet. Dennes "hovstat" utgjorde en egen församling med N som själasörjare.

I Moskva upprättades vid sidan av de ryska myndigheterna en sv centralstyrelse som skulle tillvarata de fångna svenskarnas rättigheter och bland dem fördela och utbetala löner från Sverige. Ledare i denna styrelse var Piper och Rehnskiöld. Av stor vikt var också den kyrkliga organisationen. Enligt ett uttalande av tsar Peter skulle de fångna svenskarna tillåtas att fritt få utöva sin religion. 1710 inrättades i Moskva ett fältkonsistorium, vars förste preses N blev. 1686 års kyrkolag var normerande, och det hörde till fältkonsistoriets uppgifter att söka förse varje fångläger med en själasörjare som särskilt skulle vaka över att den nationella och religiösa identiteten inte gick förlorad; detta var en viktig uppgift med tanke på de lockande anbud till svenskarna att gå i tsarens tjänst som ofta förekom. Även i Tobolsk inrättades ett konsistorium, som dock stod under viss uppsikt av konsistoriet i Moskva. Det senare tycks ha sammanträtt ungefär en gång i månaden. Som en unik händelse noteras två prästvigningar. Dessa ägde rum i mars 1713 utan medverkan av biskop och med N som ställföreträdande förrättare. Ceremonierna hade beordrats av Piper som företrädde kungen och som sålunda var allenarådande även i kyrkliga frågor.

I fält hade N varit kungens hovpredikant, i fångenskapen blev han nära nog Pipers huskaplan. Också när denne vid ett flertal tillfällen ådrog sig tsarens onåd och förvisades från Moskva följde N honom, av allt att döma frivilligt. N förenade då en själasörjares åligganden med uppassarens, fältskärens och sekreterarens, eftersom tsaren hade ställt Piper så gott som utan betjäning.

Från Tobolsk mottog N 1715 dels en skrivelse från oroade präster om pietismens utbredning, dels en från väckelserörelsens ledare Carl Gustaf Creutz (bd 9). N:s båda svarsbrev (jan–febr) vittnar om vidsynthet och förståelse för och omtanke om bägge parter. I brevet till Creutz kommer N:s positiva syn på Francke till klart uttryck. N gör heller inte någon hemlighet av att man i kretsen kring Piper funnit uppbyggelse i de pietistiska skrifterna, och han framhåller att Kristi sanna evangelium är att finna såväl i Halle som i Wittenberg och på andra orter.

I febr 1715 höll N sitt sista konsistorium i Moskva. Efter segdragna förhandlingar mellan ryska och sv myndigheter hade beslut fattats om att utväxla N mot en löjtnant och två ryska präster. I mars så kunde N anträda den strapatsrika hemfärden som gick över Petersburg och genom Finland. 1 aug nådde han Sthlm.

Före avresan till den sv hären i Polen 1703 hade N förlovat sig med Regina Rehn, som alltså i tolv år väntat på honom och med iver verkat för hans utväxling. Återseendet firades med bröllop. Från högkvarteret i Ystad kallade emellertid kungen på N för att få närmare underrättelser om krigsfångarnas öden. Han ville även försäkra sig om N:s närvaro vid det förestående norska fälttåget. N utsågs till kungens biktfader och till preses för det nyinrättade fältkonsistoriet.

Efter återtåget från Norge ville kungen utnämna N till överhovpredikant men N, som uppenbarligen kände en viss krigströtthet, bad i stället att få den lediga tjänsten som kyrkoherde i S:ta Clara och S:t Olofs församlingar, vilket beviljades. Sin avskedspredikan för kungen höll N i Lund i jan 1717 och i maj så installerades han i ämbetet av ärkebiskop M Steuchius.

Med hemvändande krigsfångar fick pietismen en allt större utbredning, särskilt i Sthlm, vilket oroade många av kyrkans ledande män, som ansåg att de pietistiska sammankomsterna stred mot gällande religionsstadgar och skapade förakt för predikoämbetet. Efter ett uppseendeväckande pietistiskt möte i Sickla utanför Sthlm tillsatte regeringen en undersökningskommission bestående av fem lekmän och fyra präster, däribland N. Trots att N hade namn om sig att vara tämligen gynnsamt inställd till pietismen blev det han som tillsammans med preses i stadskonsistorium S Caméen (bd 7) avgjorde frågan till pietisternas nackdel (konventikelplakatet 1726). Därmed stäcktes den pietistiska väckelsen i Sthlm för lång tid framåt: endast uppbyggelsemöten i den slutna familjekretsen skulle tillåtas.

N:s hållning i denna fråga kan synas gåtfull. Otvivelaktigt fann han sin uppgift i kommissionen föga angenäm. Redan efter det första sammanträdet bad han att få bli entledigad, vilket inte beviljades. Det är troligt att N:s tidigare hållning i frågan dikterades av att han som fältpräst såg som sin främsta uppgift att bistå betryckta landsmän i nödläge, medan han i hemlandet såg på betingelserna för sin ämbetsutövning i ett annat ljus.

N fick utlopp för sitt historiska intresse genom lärd samlarverksamhet och författande. 1727 utgav han S. Clarae minne, en skildring av hans egen kyrka och församling ända från klostertiden, vari avtryck av medeltida, sedermera förkomna urkunder ingår. Merparten av N:s efterlämnade papper gick förlorade i den stora Klarabranden 1751.

1731 fick N i uppdrag av kanslikollegium att skriva Karl XII:s historia. Med ledning av bla egna minnesbilder, där Piper ofta anges som källa, sin fältjournal, fältdagböcker och handlingar från riksarkivet och inte minst Olof Hermelins (bd 18) omfångsrika fältdiarium från högkvarteret sammanställde N med stor flit sitt verk. Bl a E Benzelius d y och A A Stiernman medverkade som rådgivare och granskare; även drottningen visade sitt intresse. 1738 var arbetet färdigt och undergick sedvanlig censur, varvid vissa uttryck och vändningar, som kunde vara stötande för utländska makter, med N:s medgivande ströks eller mildrades. 1740 utkom Konung Carl XII:tes historia i två stora folioband och rönte genast ett avsevärt intresse; det översattes också till franska och tyska. För sitt arbete erhöll N av regeringen en belöning på 12 000 dlr smt.

Verkets karaktär av krönika är klart framträdande, fakta uppradas i kronologisk ordning och urkunderna är noggrant återgivna. Stilen är torr, nästan konstlös med något av karolinsk redbarhet i framställningen. Mera livfull blir skildringen i de här och var inströdda anekdoterna. Sällan röjer N sin egen närvaro eller åsikt; desto mera påtaglig och levande framträder kungen.

En rad utländska levnadsteckningar över Karl XII hade tidigare utgivits. N förargade sig över den som han tyckte missvisande bild de gav av denne. Särskilt väckte Voltaires Histoire de Charles XII hans ovilja och indignation, vilket föranledde honom att förse sitt verk med en mångfald sarkastiska noter riktade mot dennes framställning. Voltaire blev honom ej svaret skyldig. I Lettre á Mr Norberg utsätter Voltaire N för ett allt nedgörande hån.

N har beskrivits som reslig och försedd med vördnadsbjudande skägg. Han stod högt i gunst hos drottning Ulrika Eleonora och kunde skicka sig i den stora världen. Två gånger erbjöds N ämbetet som pastor primarius i Sthlm men avböjde, liksom när det blev fråga om biskopsstolarna i Gbg och Åbo. Att tjäna den församling där han var född, och vid det altare där han var döpt, var för N av större värde.

Som författare till Konung Carl den XII: tes historia har N kommit att betraktas som den siste i raden av den sv stormaktstidens rikshistoriografer. I kyrkohistoriskt avseende har han blivit känd för sin insats som själasörjare för karolinerna i rysk fångenskap.