Erik Noreen

2 Noreen, Erik, son till N 1, f 3 nov 1890 i Uppsala, d 13 dec 1946 i Solna (kbf i Domk, Uppsala). Mogenhetsex vid Uppsala privatgymn 30 maj 08, inskr vid UU 1 sept 08, FM 30 maj 11, FL 15 dec 14, disp 28 maj 15, FD 31 maj 15, doc i nord språk 22 dec 15, allt vid UU, sekr i ortnamnskomm 16–juni 30, i ortnamnskommissionen 30–31 o från 43, tf prof i nord språk vid UU sept–dec 22 o febr–mars 23, sekr i Sthlms stads byggn: nämnds namnberedn 1 juni 24–1 sept 31, lär vid Sthlms stads h folkskola för tekn utbildn 1 juli 24–20 febr 31, gymnasielär vid Nya elementarskolan för flickor i Sthlm ht 24–vt 31, doc i nord språk vid StH 28 okt 24, lär vid Sandströmska lärarinnesem i Sthlm ht 27–vt 29, vid Palmgrenska samskolan där ht 29–vt 31, prof i nord språk vid LU 20 febr 31, vid UU från 22 nov 40 (tilltr 1 jan 41), red o medred för ANF 38–45, led av styr för Landsmåls- o folkminnesarkivet i Uppsala från 41, inspector musices vid UU från 42. – LGAA 32, LHVL 32, LVSL 32, LHVU 41, LVHAA 44.

G 29 dec 1918 i Tønsberg, Norge, m Magnhild Hougen, f 10 mars 1898 i Kristiania, Fødselsstiftelsen, d 31 jan 1976 i Täby, Sth, dtr till overretssakfører Nicolay Pedersen o Magnhild H.

N blev den femte innehavaren av professuren i nordiska språk vid UU. Sin främsta lärargärning utförde han emellertid som professor i Lund. Liksom fadern (N 1) gjorde han viktiga insatser inom ett flertal grenar av nordistiken.

N:s doktorsavhandling behandlar ljudläran i det dalsländska Ärtemarksmålet. Den är ett solitt och nyttigt arbete, tillhörande en typ av dialektmonografi som N 1 :s Fryksdalsmålets ljudlära (1877) kom att stå som mönster för. I de talrikt förekommande, inte sällan omfattande fotnoterna ges bl a förslag – oftast övertygande och alltid tänkvärda – till härledning av i dialekten i fråga förekommande ord. Stort värde har ett inledande avsnitt om äldre källor rörande dalbomålen. Möjligen kunde N i större utsträckning ha berört de intressanta frågeställningar som dalslandsdialekternas karaktär av gränsmål mellan Norge och Sverige ger upphov till.

N återkom inte till dialektologin, men dialektala ljudutvecklingar uppmärksammade han i sin senare vetenskapliga produktion, framför allt i ett antal ortnamnsuppsatser. En av dessa bär för övrigt titeln Ett par bidrag till värmländsk ljudhistoria, hämtade från ortnamnen (1932).

Ett gott bidrag till urnordisk formhistoria är uppsatsen Fvn. selda och keypta (1918). N tänker sig att dessa preteritumformer ursprungligen varit bindevokallösa, urnord *saldö, *kauftd, och att de redan i urnordisk tid ombildats till *saldiöd, *kauftidö i syfte att förtydliga deras preteritala karaktär.

En värdefull insats gjorde N som ortnamnsforskare. Som sekreterare i ortnamnskommittén för Älvsborgs och Värmlands län utgav han delar av Ortnamnen i Älvsborgs län (1915–21) och Ortnamnen i Värmlands län (1922–25) och stod själv -även om detta till följd av publikationernas karaktär inte framgår – för en rad skarpsinniga, språkligt såväl som sakligt väl underbyggda tolkningar. I en rad oftast smärre uppsatser, flertalet av dem publicerade i specialtidskriften Namn och bygd, har han givit ytterligare bidrag till västsv ortnamnsforskning. Den omfångsrikaste av dem – och väl också den värdefullaste – är Studier rörande gränserna mellan Värmland och Dal samt Värmland och Norge i äldre tid (1920), där N på grundval av en ingående granskning av uppgifter om gränsmärken i äldre källor, inklusive kartor, söker identifiera dessa och fastställa vilka namnformer som är att betrakta som de korrekta. Av ortnamnsundersökningar i det något större formatet kan även nämnas Några värmländska härads- och sockennamn (1922). Man fäster sig här bl a vid tydningen av Vase i sydöstra delen av landskapet, vilket enligt N inte, såsom sedan länge antagits vara ett faktum, innehåller ordet fornväst-nord vé 'hednisk helgedom' utan ett älvnamn fornsv Vas(a). Klart förfelad är N:s tolkning, framlagd i en hyllningsskrift till N 1 på dennes 60-årsdag 1914, av gårdnamnet Kåvö i Närke, fornsv Quadhowi. Han tänker sig att detta namn, vars förra led är en form av fornsv kvädha 'kåda', varit "en helgedom, antagligen en fruktbarhetgudomlighets, där kåda spelat en framträdande roll vid kulten". Som en senare forskning (J Sahlgren) visat, torde namnet i stället helt enkelt betyda kådskogen.

I några smärre undersökningar framträder N som runolog. Från 1918 härrör en uppsats om den urnordiska Järsbergsstenen i Värmland, där N lämnar ett förslag till läsordning och tolkning som han visserligen själv betecknar som "gissningar och antydningar" men som flera runforskare anslutit sig till. En studie från 1926 behandlar inskriften på brakteaterna från Äskatorp i Halland och Väsby i Skåne, en annan från 1928 den danska äldre Jellingestenens inskrift. I en av sina allra sista skrifter, från 1946, framställer N den djärva och svår-bevisade men beaktansvärda tesen att i urnordisk tid en runa kunnat helt inskrivas i en annan. Lindholmenamulettens hateka är sålunda enligt N att uppfatta som haiteka, med i-runan inskriven i a-runan.

N har givit ett flertal bidrag till fornsv ordforskning, framför allt i ett antal smärre studier i ANF från omkring 1930 och i en längre uppsats i Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning (1941). Härutöver har han gjort inlägg i diskussionen om härledningen av bl a bärsärk, rå 'troll' och fornisländska kvia 'dikt'.

Sin betydelsefullaste insats kom N att göra på den filologiska litteraturforskningens område. Redan några av hans allra tidigaste skrifter röjer hans intresse för denna gren av nordistiken: Om allitterationen på v i fornisländskan (1912), Till Alvissmol 14 (1913), Om "Sju vise mästare" på fornsvenska (1914), Några anteckningar om ljööahåttr och i detta versmått avfattade dikter (1915). Diskussionen om det intressanta versmåttet ljööahåttr fortsätter N i Eddastudier (1921), där bl a också dryftas frågan om eddadikternas ålder och författare samt det genealogiska sammanhanget mellan edda- och skaldepoesi.

Huvudarbetet inom denna del av N:s författarskap är Studier i fornvästnordisk diktning (1–3, 1921–23). Syftet är att bidra till utforskandet av skaldepoesin. I de båda första delarna tar N bl a upp till behandling frågan om denna poesis upprinnelse, skisserar skaldestilens utveckling, ger en översikt av uppkomsten och utbredningen av i första hand kenningar men även heiti samt föreslår en klassificering av dem, diskuterar frågan huruvida skaldepoesin, såsom man vanligen antagit, verkligen helt igenom är strofisk, behandlar niddiktningen samt framlägger anmärkningar till ett antal ställen hos Eyvind, en av de intressantaste skalderna. Den tredje delen handlar, i strid med den av N själv angivna avsikten med arbetet, endast i ringa utsträckning om den egentliga skaldediktningen; här behandlas i stället bl a den fornvästnordiska poesins förhistoria, eddadikten Sigrdrifumäl, stilen i Eysteinn Asgrimssons Lilja, en religiös dikt från mitten av 1300-talet, och frågan om uppkomsten av den senmedeltida riman.

I boken Den norsk-isländska poesien (1926) ger N i populärvetenskaplig form en sammanfattande framställning, till stor del byggande på hans tidigare forskningar i ämnet men även på nya undersökningar av honom, av Norges och Islands versifierade litteratur ungefär fram till reformationstiden. Fullständighet vid redovisandet av materialet har inte eftersträvats. N har tagit fasta på det han trott ha intresse och värde för sv läsare; "det som jag anser vara ointressant är tyst förbigånget", heter det i företalet till boken. N:s förhoppning att arbetet skulle kunna användas som lärobok, särskilt vid universiteten, kom att infrias i rikt mått. I avsnittet om eddadiktningen fäster man sig vid att N – i konsekvens med vad han i sista delen av Studier i fornvästnordisk diktning hävdat vara det riktiga om man på bästa sätt vill sammanföra det som litteraturhistoriskt verkligen hör tillsammans – frångår grupperingen av dikterna i gudasånger och hjältesånger, som från innehållets synpunkt av hävd ansetts vara den naturligaste, till förmån för en indelning efter versmåttet, varvid uppkommer två stora grupper: dikter i ljööahåttr och dikter i fornyröislag. N kan visa att skaldedikten har sin närmaste frände i den på fornyröislag avfattade eddadikten, och att den står längst ifrån ljööahåttrdikten.

N:s mest betydande arbete inom fornsv filologi är Studier rörande Eufemiavisorna (1–3, 1923–29). Del 1 utgörs av textkritiska anmärkningar till Emil Olsons utgåva av Flores och Blanzeflor, delarna 2 och 3 av ett slags förklarande inledningar till den 1927 av N själv utgivna Hertig Fredrik av Normandie och en planerad utgåva (utkommen 1930–32) av Herr Ivan. N lämnar förslag till korrigeringar och suppleringar av korrumperade delar av texten samt, i de båda sista delarna, bidrag till förståelsen av det inbördes sambandet mellan de olika handskrifterna. I en särskild skrift, Undersökningar rörande det inbördes förhållandet mellan de s k Eufemiavisorna (Saml 1930), hävdar han bl a att Hertig Fredrik tillkommit 1301 (och inte 1308) och därmed är den äldsta av Eufemiavisorna, och att den norska drottningen Eufemia inte haft något med diktens tillkomst att skaffa.

Ett område som N visade stort intresse var språklig författarbestämning. Redan i en uppsats 1915 klargjorde han, med utgångspunkt i B Hesselmans (bd 18) utredning från 1908 om författarskapet till Giöta Kiämpa-Wisa, att den helt anonyma Saxa-Kalaas från 1707 även den författats av G Dahlstierna. Uppsatsen Författarfrågor i "Nya eller Karlskrönikan" (RK 2), (ANF 1940) tar bl a upp problemet om författaren till den ursprungliga Engelbrektskrönikan; enligt N kan denne inte, såsom tidigare antagits, vara hand 2 i Cod Holm D 6. I boken Författarfrågor i Lejonkulans dramatik (1938) behandlar N upphovsmannaskapet till tre anonyma dramer på Lejonkulans repertoar, Phaéton, Philomela och Hippolitus, och gör på grundval av en undersökning av i första hand ordförråd, stil och syntax sannolikt att Phaéton författats av Isaac Börk (bd 7), och att de övriga inte kan härröra från någon av de fyra övriga till namnet kända författarna inom Lejonkulans krets och inte heller ha samma upphovsman. I sitt sista större arbete, Studier i Jöns Buddes ordförråd (1944), klarlägger N att ett antal anonyma skrifter nedtecknade av en annan hand än Buddes med större eller mindre grad av säkerhet är att tillskriva Budde, bl a Henrik Susos Gudelige snilles väckare, Apokalypsen och Latinskt-svenskt glossarium (bevarat i Cod Ups C 20).

N:s insatser som utgivare av texter från den nysv perioden har också varit av stor betydelse. Främst är här att nämna att han i Svenska vitterhetssamfundets serie Svenska författare har utgivit Dahlstiernas samlade dikter (1920–28) och Runius' samlade skrifter (1933–50) med kritisk kommentar. Tillsammans med Nils Afzelius utgav han 1940 en ny men i princip konservativ upplaga av Fredmans epistlar.

För den akademiska undervisningen har N utgivit Isländsk läsebok ... (1936), Fornsvensk läsebok (1932) – på grundval av Altschwedisches Lesebuch – och förbättrade, och utökade, upplagor av densammes Stiernhielms Hercules (1936) och Valda stycken av svenska författare 1526–1732 (1943). I övrigt har N bl a utgivit, tillsammans med Torsten Wennström, Svensk läsebok för gymnasiet (1–3, 1933–34) och populära utgåvor av ett antal äldre sv författare i urval, bl a Kellgren, Lenngren, Atterbom och Runeberg, samt, tillsammans med Gustav Warberg, Främmande ord i svenskan (1944).

I N:s produktion finner man ett flertal oftast smärre studier där olika slags språkliga ämnen behandlas i populär form; många av dem är publicerade i Hermods tidning Korrespondens. De flesta av dessa studier jämte ett antal tidigare publicerade samlade han i essäsamlingarna Svensk språkvård (1941), Från Birgitta till Piraten (1942) och Svensk stilparodi ... (1944).

N var en mångsidig forskare, väl bevandrad inom ett flertal grenar av nordistiken. Trots att han inte förunnades något långt liv – han blev bara 56 år gammal, och hans bortgång hade dessutom föregåtts av en lång sjukdomstid – är hans produktion av ett aktningsvärt omfång; den omfattar, utgivningsarbeten medräknade, ca 210 nummer. Hans arbete måste till största delen betecknas som resultatrikt och av bestående värde. Särskilt gäller detta hans insatser på den litteraturhistoriskt inriktade filologins område och hans bidrag till kunskapen om fornisländskans, fornsvenskans och den sv stormaktstidens litteratur. Skarpsinne, uppslagsrikedom, originalitet, analytisk förmåga och, inte minst, kritisk begåvning och skärpa framstår som konstitutiva och framträdande drag i N:s forskarprofil. Hans skriftliga framställningsform karakteriseras av klarhet och pregnans, för att inte säga ordknapphet eller ibland rentav snävhet, inte sällan i förening med stilistisk elegans. N var ingen vän av mångordiga utredningar och gick gärna, stundom kanske litet väl abrupt, direkt på problemen.

N var inte bara en framstående företrädare för sin vetenskap utan även högt skattad som akademisk lärare på alla stadier. Tonen mellan honom och hans lärjungar var, har det sagts, kamratlig och vänskaplig, även om en och annan kunde skrämmas av den rättframma och inte sällan sträva kritik han i all välmening alltid villigt tillhandahöll. Hjälpsamhet, vänfasthet och kollegialitet kännetecknade hans förhållande till vänner och kolleger. I umgänget har N betecknats som stimulerande och skämtsam, men det har samtidigt framhållits att hans skämt ganska ofta hade en satirisk udd som kunde stöta bort personer som inte kände honom närmare.

N visade stort intresse för språkstudier från litterär och estetisk synpunkt, och hans verksamhet inom områdena textkritik, texttolkning och textutgivning framstår som den betydelsefullaste i hans forskargärning. Det kan noteras att det handlar om sådana forskningsfält som hans far visade minst intresse för och gjorde sina blygsammaste insatser inom. Det är svårt att tro att det rör sig om en tillfällighet.