Helene (Helena) A Nyblom

2 Nyblom, Helene (Helena) Augusta, f 7 dec 1843 i Khvn, Vor Frelser, d 9 okt 1926 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: konstnären, prof Jørgen Roed o Emilie Mathilda Kruse. Förf. – Litt et art 23.

G 15 sept 1864 i Sorø, Danmark, m prof Carl Rupert Nyblom (N 1).

Helena N växte upp i ett högborgerligt hem präglat av intellektuell och estetisk kultur. Fadern var konstprofessor och framstående målare, modern var litterärt inriktad, och i hemmet umgicks talrika konstnärer, musiker, ämbetsmän och författare. I denna miljö fick dottern en tidig skolning i uppmärksamhet och smak; dessutom utbildade hon sig i pianospelning där hon uppnådde stor skicklighet. Hennes estetiska fostran fullbordades med en utlandsresa 1861–62 tillsammans med fadern, varvid han på de stora museerna lärde henne att se och analysera konstverken. I Rom träffade hon den blivande professorn i estetik Carl Rupert N (N 1), som tre år senare skulle bli hennes make.

Makarna N:s hem i Uppsala blev snart en samlingspunkt för konstnärligt inriktade människor från hela Norden. Man idkade där kulturell samvaro och aktivitet under informella förhållanden; talrika vittnesbörd prisar denna miljö som en hemvist för det klara vettet och de sköna konsterna. Särskilt gärna ägnade man sig åt musik; N:s talanger som pianist kom här till sin rätt. När Oscar II:s söner under första hälften av 1880-talet tillbragte sina terminer vid universitetet följde de professor N:s föreläsningar och umgicks i det N:ska hemmet. Särskilt kom prins Eugen att stå familjen nära, och makarna N bidrog verksamt till att han tilläts skaffa sig professionell målarutbildning. N blev tidigt hans förtrogna, och deras nära vänskap, dokumenterad i flera hundra brev, skulle bestå ända till hennes död.

Sex barn växte upp i äktenskapet; familjens ekonomi var och förblev alltid prekär, och detta blev en bidragande orsak till att N började syssla med skriftställarskap. Hon skrev noveller, som först publicerades i Ny illustrerad tidning och sedan i snabb följd kom ut i fyra band, översatta från danskan av hennes make. De är skrivna med lätt hand, poetiskt sinne och humor men utan egentliga litterära anspråk; hon fäste själv ingen större vikt vid dem. Betydligt intressantare, och för N själv väsentlig, är hennes lyrik; hon började tidigt skriva dikter och fortsatte därmed långt upp i åldern; hennes sista diktsamling utkom bara några år före hennes död. För N:s musikaliska begåvning var den bundna formen med rim och fast rytm ett naturligt uttryck, och många av hennes dikter inspirerade också samtida tonsättare, bl a Peterson-Berger och Emil Sjögren. Kritiken prisade särskilt föreningen av formell säkerhet och frisk spontanitet. N:s starka, rentav passionerade naturkänsla har inspirerat många av hennes bästa dikter, där årstidsväxlingarna smälter samman med sinnesstämningarna. Vemodsdraget, som finns med vid sidan av livsglädjen i hennes tidiga lyrik, blir med åren alltmer dominerande, särskilt i hennes – rätt fåtaliga – dikter på svenska.

Även som kulturskribent spelade N en betydande roll. Hon medarbetade i flera av de mest lästa tidskrifterna, som Nordisk tidskrift, Ny sv tidskrift, Ord och bild och Idun. Hennes skriftställarskap omfattade inte bara litteratur- och teaterkritik, nordisk och europeisk, utan också konst- och musikkritik. Material fick hon, förutom från läsning, genom de talrika resor som bragte henne i närmare kontakt med europeiskt kulturliv. Sammantaget utgör denna del av hennes skriftställarskap en personlig, global kulturvärdering som väl kunde förtjäna att bli ihågkommen. Den lidelsefulla tonen, den klara framställningen och de kvicka formuleringarna förmedlar mycket av hennes personliga temperament. Inte sällan var hon i sina bedömningar före sin tid; hon var en av de första konstkritiker i landet som visade uppskattning av impressionisterna, och när Gösta Berlings saga kom ut var N den enda recensent som genast hälsade debutanten Selma Lagerlöf som ett nytt stort löfte "efter en lång, kall och glädjelös period". Därmed är också sagt att hon hyste ringa uppskattning av det litterära åttiotalet. Som kritiker var hon lika snar till entusiasm som till skarpt ogillande och kunde ibland bli orättvis och ensidig, exempelvis när det gällde Ibsens dramer, som hon aldrig kunde uppfatta som annat än onaturligt konstruerade och i avsaknad av den medkänsla med de egna diktade gestalterna som hon ansåg vara en förutsättning för levande konst.

N producerade sig i de flesta litterära genrer; förutom lyrik och noveller skrev hon ett par flickböcker och en roman samt några små komedier, men sitt verkliga skönlitterära genombrott fick hon i slutet av nittiotalet med sina sagor. En bidragande orsak till den skapande förnyelse N då upplevde var hennes konversion till katolicismen 1895. Den hade föregåtts av ett långvarigt sökande och gav henne en glädje och trygghet som befriade hennes krafter. Däremot betydde den inte att hennes tro gav en ny färg åt hennes författarskap; hon berörde där aldrig konfessionella frågor och gick aldrig in på religiösa ämnen. Konversionen innebar heller ingen omvälvning i N:s livssyn eller åsikter utan var tvärtom en bekräftelse på den utveckling hon genomgått i kontakt med europeisk kultursyn.

I sagogenren fann N en frihet som lockade och tillfredsställde henne; här fick hon utlopp för sin lyriska begåvning liksom för sin förmåga till både skapande fantasi och psykologisk realism. I sagorna gav hon också fritt uttryck åt sin livserfarenhet och sina moraliska värderingar, okonventionella och kryddade av humor. Även på annat sätt innebar sagoformen en befrielse för N. Hon hade mer och mer, trots den allmänna uppskattning hon rönte, kommit att känna sig som en främmande fågel i det sv klimatet; hennes åsikter och idéer, alltid lika bestämda, gick ofta stick i stäv mot de rådande meningarna, hennes temperament var livligare och starkare än omgivningens. Nu kunde hon fritt spela ut de olika sidorna av sig själv i sagans olika roller: det allvarliga sökandet, den sorgsna resignationen, den livsbejakande arbetsglädjen och den obändiga frihetslängtan, satiren och skämtlynnet – men även ilska och upprördhet inför livet och människorna. Alla stämningarna finns med, inga behöver hon lägga band på.

När N 1 gått i pension flyttade makarna till Sthlm, vilket för N innebar en välkommen närhet till det kulturliv där hon kände sig mera hemma än i den akademiska miljön i Uppsala. Hennes liv fördystrades dock delvis av familjens ständiga ekonomiska problem, av makens långvariga sjukdom och död 1907 och så småningom också av hennes egen tilltagande ohälsa. Men ända till slutet omgavs hon av de talrika vänner som hon under ett långt liv skaffat sig – ty hon hade till allt annat också en sällsynt begåvning för vänskap. Därom vittnar inte minst N:s talrika brev till många av samtidens kulturpersonligheter, särskilt den omfattande korrespondensen med Ellen Key och prins Eugen.