P Axel Nyström

Nyström, Per Axel, f 23 febr 1793 i Sthlm, Nik, d 31 dec 1868 där, Klara. Föräldrar: skräddarmästaren Anders N o Anna Rebecka Höök. Elev vid FrKA:s principskola 05, vid teckn- o arkitekturskolorna där 07, lärling i murmästarämb 08, gesäll där 11, eo konduktör i överintendentsämb 15 febr 12, ord 10 dec 12, konduktör vid k slottsbyggnaden 29 april 13, hovarkitekts n h o v 15 dec 18, bedrev arkitekturstudier i Paris o Rom mars 19–april 25, arkitekt vid Drottningholms slott 26–47, sekr i Konstfören 32, v prof i byggmkonst vid FrKA 32, prof där 26 nov (k fullm 16 dec) 36–dec 48, intendent vid Sthlms slottsbyggn 13 febr 36–51, arkitekt vid överintendentsämb 18 maj 36, intendent där 10 nov 48–28 mars 62, stadsarkitekt i Sthlm 26 jan 38–6 mars 63, led av komm ang byggn:plats för ett nationalmuseum maj–juli 45. – LFrKA 25 (sekr 19 sept 44–juli 68).

G 29 nov 1829 i Sthlm, Jak o Joh, m Eva Sophia Rung, f 24 dec 1802 där, ibid, d 3 jan 1888 där, Klara, dtr till hovciselören prof Fredric Ludvig R o Sophia Ulrica Pfeffer.

Efter studier vid konstakademin knöts Axel N tidigt som arkitekt till den centrala ämbetsutövningen. I arbetet vid Sthlms slott blev hans läromästare hovintendenten G A Pfeffer. Slottet som miljö och projekt upptog N:s intresse under en stor del av hans verksamma liv. Hans första uppmärksammade arbete där var den dekor på Lejonbacken som utfördes till Karl XIV Johans kröning 1818. Den bidrog till att N utnämndes till hovarkitekt s å. Inträngande kännedom om och beundran för Tessins slottsarkitektur skulle förbli en bas för N i hans yrkesverksamhet.

N kom tidigt att tillhöra centrala stockholmska kulturkretsar. Av betydelse för hans bildning blev målaren C F v Breda och bland litterära personligheter C Livijn och J C Askelöf. N:s intresse vidgades mot gotikens byggnader, och 1817 utkom hans sv översättning av F W Schlegels Briefe auf einer Reise durch die Niederlande, Rhein-gegenden, die Schweiz und einen Teil von Frankreich. I inledningen betecknade han skriften som den första på svenska om gotikens arkitektur. Framhållandet av gotiken var ett av flera uttryck för N:s kritik av nyklassicismen sådan den i Sverige företräddes av bla akademiläraren O Tempelman. Därmed var också en bestående spännvidd i N:s arkitekturintresse etablerad.

Unik status inom sin yrkeskår vann N då han 1819 som förste sv arkitekt sedan 1700-talets slut fick möjlighet till en längre utrikes stipendievistelse. Genom att han erhöll konstakademins resestipendium kunde han fortbilda sig vid Europas högst ansedda arkitekturskola, École des Beaux-Arts i Paris. Som ateljéelev till Hippolyte Le Bas deltog N framgångsrikt i de månatliga tävlingar som utgjorde undervisningens huvudinnehåll. Han kom därmed i kontakt med en elit bland Europas arkitekter och arkitekturstuderande. Med en treårig förlängning av stipendiet reste N 1821 vidare till Rom. Den metodiska träningen i komposition och form från skolan i Paris kompletterades där med konstnärlig förkovran genom kontakten med klassisk arkitektur från antik och renässans. Vid återkomsten till Sthlm var N rustad att praktisera en medvetet formad eklekticism.

Från Paris sände N som stipendiatprov till konstakademin ett stort projekt för Helgeandsholmens ordnande. Utformat som en stor öppen monumentalplats omgiven av kolonnader och träd, som ett kejsarforum med triumfbåge och kolonn nedanför Slottets volym, tolkade förslaget också Tessins intentioner för slottsomgivningen. Även ett projekt för Lejonbackens fullbordan, i Tessins anda men efter ändrade förutsättningar, sände N från Paris. Det realiserades efter viss omarbetning 1825–34. För Helgeandsholmen utförde N flera förslag som innebar en mindre genomgripande omform- ning. En basarlänga utmed Norrbro uppfördes efter hans ritningar 1838–39. Idén om en låg bebyggelse framför Slottet var därmed bibehållen.

Kvarteren kring Brunkebergstorg framstod alltmer som det borgerliga Sthlms centrum. N arbetade med byggnader vid den triangulära platsens alla sidor, men betydelsefull blev framför allt den stora fondbyggnaden som innehöll Brunkebergs hotell (1836–41). Med sin femvåningshöjd och sin markering av kvarteret som byggnadsenhet blev den tongivande för utbyggnaden av Sthlms malmar kring och efter sekelmitten. Fasaden mot torget kom i N:s arbete också att gradvis anta släktskap med Slottet, särskilt med dess motsvarande, södra fasad. N:s vardagliga, formalt nedtonade variant av Slottets arkitektur kunde därmed framstå som 1800-taIsstadens ersättning för Tessins aldrig utförda kyrka i slottsaxeln mot norr.

Ett ideal av gradering beträffande bebyggelsen, där de stora anslagen reserverades för betydelsefulla och offentliga byggnader, sökte N också genomföra dels under 1830-talet genom Sthlms byggnadsordningar till vilka han var huvudförfattare, dels senare som stadsarkitekt. Strävan efter sparsamma uttryck i kvartersbebyggelsen innebar en kritik mot inslag i den tidigare nyantiken. Detta slags åtskillnad mellan privat och offentligt blev i det senare 1800-talets utbyggnad av Sthlms malmar åter åsidosatt.

Som huvudarkitekt vid Sthlms slott ledde N några ombyggnadsprojekt för interiörer. För Karl XIV Johan utförde han det sk Sammetsrummet (1825–26). Sin största insats gjorde N under Oscar I med den stora bankettsalen, Vita havet (1844–47). Med utgångspunkt i existerande former och detaljer skapades av två sammanslagna rum en rik senempirearkitektur. – En identifikation med Tessin förefaller ha sporrat N i hans ämbetsmannakarriär. Med ledande positioner i överintendentsämbetet, konstakademin och Sthlms stad fick han ett inflytande över landets byggnads väsen, på många sätt jämförbart med den store föregångarens.

Två viktiga restaurerings- och inredningsarbeten gav N tillfälle att arbeta i medeltidens formspråk. Vid ombyggnaden av Riddarholmskyrkan i Sthlm utformade han rummet, portalen och delar av tornets gjutjärnsspira (1838–44). Med N:s interiör tillkom ett av landets första nygotiska kyrkorum. För Lunds domkyrka utarbetade han 1832 förslag, vilka lades till grund för det restaureringsarbete som leddes av C G Brunius (bd 6). Efter N:s ritningar uppfördes i Lund Biskopshuset (1839), där närheten till den romanska domkyrkans absid inspirerade till en tegelarkitektur som förenade det klassiska med det medeltida. Trots den franska skolningen var N:s relationer till plats och historisk form snarast influerade av Karl Friedrich Schinkel i Berlin. Efter N:s resa till Berlin och Preussen 1833 blev denne den av N mest beundrade bland samtida arkitekter. Flera senare resor gjorde N förtrogen med tidens internationella arkitekturutveckling.

Som ledande arkitekt i överintendentsämbetet hade N ett huvudansvar för landets kyrkobyggande. Intresset för medeltidens kyrkor kom bara indirekt till uttryck i de landskyrkor han ritade. Det som N framhållit hos gotikens rum var ljuset, rymden och den arkitektoniska stringensen. I hans arbeten med kyrkobyggen överfördes dessa egenskaper i enkelt klassiska former. Därmed bidrog N till att forma det typiskt sv kyrkorummet, den stramt hållna, rymliga, rikt belysta salen, under perioden före och kring 1800-talets mitt. Från 1816 lämnade han ritningar till många landskyrkor; Kumla kyrka (1828–34) var det främsta verket. Det doriskt hållna rummet förändrades där helt efter brand 1968.

Det återhållsamma uttrycket och den tydliga dispositionen präglar också N:s herrgårdsbyggnader. Även här bidrog han till att skapa sin tids gängse typ, den jämnt rytmiserade, svagt korsformade tvåvåningsvolymen, enkelt samlad och med mittpartiet framhävt bara genom grader av förtätning och förhöjning. Efter N:s ritningar utformades bl a Stäringe i Södermanland (1833–39) och skedde ombyggnaden av Ulvsunda slott utanför Sthlm. Med den italienska lantvillan som mönster och genom inspiration från Schinkel tillkom huvudbyggnaden för Rånäs slott i Uppland (1833–44).

Med sin kompetens och sina ledande positioner var N den naturlige arkitekten för Sthlms främsta offentliga byggnadsverk. Något egentligt monumentalt uppdrag erhöll han dock inte. Serafimerlasarettets utbyggnad tillkom efter hans ritningar, och vid Sabbatsbergs sjukhus ansvarade N för mindre tillbyggnader. Av större format och betydelse blev rannsakningsfängelset (1843–52). Detta N:s sista stora verk blev en originell omstöpning av den då etablerade typen för fängelsebyggnad. En avsikt med detta var att ansluta till stadsomgivningen, även här med närhet till Slottet. I några steg genomförde N under 1845 en ömvändning av byggnadskroppen jämfört med föregångaren Gjörwells projekt, så att cellerna kom att vetta mot en inre gård. Fasadmurarna omger ljusgårdar varifrån cellerna på traditionellt sätt nås via gallerier. Exteriören visar därför inga cellfönster utan en neutralt palatslik indelning. Fängelsefunktionen illustreras i stället med lätta anspelningar, genom murbehandling i kvaderrustik och valvkänsla i fönstrens rundbågar, en lätt borgaktighet nådd genom ett kreneleringslikt krön och ett par inramande trapptorn. En modell för det yttre var det florentinska palatset från medeltid eller tidig renässans. I sällsynt grad föregicks också rannsakningshäktets planering av omsorgsfulla utredningar från N:s sida. Bl a gjorde han en resa för fängelsestudier i London och Paris.

Byggnadsuppdragen i centrala Sthlm, det tessinska arvet och ämbetspositionerna gav också anledning till motsättningar, under den tidigare perioden särskilt gentemot den framgångsrikaste bland tidens övriga arkitekter, Fredrik Blom (bd 5). Starkast framstod konflikten när det gällde utbyggnadsplanerna för konstakademins hus omkr 1840, där Blom erhöll uppdraget. I tidens största arkitekturprojekt, Nationalmuseum, var N engagerad både som administratör och genom sin ställning som centralgestalt i konstlivet. Han lämnade själv inga ritningar men låg indirekt bakom det ursprungliga projektet som systersonen och svärsonen F W Scholander sände från Paris 1843. Kritiken mot detta och Scholanders senare projekt drabbade N, men den slutliga lösningen med Schinkels elev F A Stüler som arkitekt var i mycket en följd av N:s agerande. N:s betydelse för arkitekturen och konsten framgick också indirekt av hans agerande i kraft av de många centrala befattningarna. Som professor byggde han upp FrKA:s arkitekturundervisning med den parisiska skolan som främsta mönster. En strävan efter professionalisering av konstnärsyrkena visade sig också i hans agerande som sekreterare vid akademin. N:s betydelse för efterföljande generationer blev därmed bestående, även sedan idealen förändrats.

N besatt en bredd som kulturpersonlighet, kongenial med det renässansideal som gradvis blev en av tyngdpunkterna i hans arkitektur. C M Bellman var jämte Tessin föremål för hans starkaste beundran. I tidskrifter publicerade han även några litterära bidrag. N blev genom familjeband knuten till arkitekter och konstnärer i flera led framåt. F W Scholander övertog i mycket N:s ledande ställning, men även sonen Axel Fredrik (se ovan) blev en arkitekt av rang. Scholanders dotter Anna var gift med Ferdinand Boberg (bd 5), och genom henne länkades även denne till den nyströmska släktkretsen.

N:s ledande ställning inom sv arkitektur och konst var lika mycket grundad på centrala befattningar inom flera institutioner som på utförda byggnadsverk. Som utövande arkitekt hade han från 1820-talet en för landet närmast unik kompetens och utbildning. N:s arkitektur är återhållsam i uttrycken och var på ett för tiden nytt sätt lyhörd för sin omgivning och sitt sammanhang. Av N:s mer betydande byggnader har de flesta rivits.