Nyström, släkter

Nyström, släkter.

1 Skräddarmästaren Anders N (d 1816, 76 år gammal) uppges (Örnberg) ha kommit från Ny sn i Värmland, men på grund av husförhörslängdernas torftighet har han ej säkert kunnat identifieras med någon av de personer med detta förnamn som föddes omkr 1740. Han var far till professor Per Axel N (se nedan). Denne blev svärfar till sin systerson professor Fredrik Wilhelm Scholander och far till Axel Fredrik N (1832–94). Axel N blev 1864 arkitekt vid Drottningholms slott och 1875 hovintendent och 2:e arkitekt i Överintendentsämbetet, där han 1886 befordrades till intendent. Från 1883 var han LFrKA. N ritade teatern i Gävle (1876; uppförd 1878), Johannes brandstation (1877), Sjökrigsskolans tidigare hus på Skeppsholmen (1879), den nu rivna Hötorgshallen (1882) och RA:s tidigare huvudbyggnad på Riddarholmen (1882–85, uppförd 1887–90), alla i Sthlm. C:a 400 studieteckningar från 1858–62 av honom, huvudsakligen från Italien, donerades 1939 till FrKA. Hans son Carl Axel Vilhelm (1866–1939) befordrades vid fortifikationen till major 1910 och blev 1917 överstelöjtnant i armén. Carl Axel N var även ledamot av flera kommittéer, VD i fastighetsab Drott från 1913 och ordförande i Sthlms stadshypoteksförening från 1931. Han var också akvarellist och tecknare. Tolv landskapsteckningar av N donerades 1954 till NM. 1920–39 var han ordförande i Stiftelsen för musikkulturens främjande. N var svärfar till konsthistorikern professor Nils G Wollin.

Hans farbror Carl Ludvig Hippolyt N (1839–1913) blev i Uppsala fil dr på avhandlingen Iakttagelser rörande faunan i Jemtlands vattendrag (1863) och 1866 med kand. Som underläkare deltog Carl N i Adolf Nordenskiölds expeditioner till Spetsbergen 1868 och Grönland 1870, och om den förstnämnda skrev han tillsammans med Thore Fries (bd 16) boken Sv polarexpeditionen 1868 med kronoångfartyget Sofia (1869). 1872 blev han med lic men drev aldrig någon praktik. Genom sitt ingifte 1874 i adliga ätten Skjöldebrand blev N delägare i Hellekis ab i Medelplana, Skar, och i Kungsskogens järnbruk i Lungsund, Värml. Han var ledamot av Sthlms stadsfullmäktige 1886–1903 och riksdagsman i AK 1888–90 samt i FK 1891–99 och 1901 –09 (ledamot av konstitutionsutskottet 1892–99 och 1901–06). Som riksdagsman gjorde han sig känd som tal trängd protektionist och motståndare till den politiska rösträttens utvidgning. 1893 blev N med hedersdr i Uppsala.

Hans son Erik Gunnar N (1877–1964) blev med dr vid Kl på avhandlingen Studier öfver resultaten af behandling för appendicit vid Akad sjukhuset i Uppsala, 1 (1907), och var docent i kirurgi där 1908–16 och 1918–21 samt vid UU som tf professor 1916–18. Gunnar N var 1921–42 professor i kirurgi vid UU, och han var chef för Sv röda korsets Finlandsambulans 1939–40 samt kirurg vid krigssjukhuset i Finland 1941. Han blev särskilt känd genom sina operationer av blodpropp i lungartären, de första som utförts i Sverige. Bland hans skrifter efter doktorsavhandlingen kan nämnas Där stridens sår läkas, skildringar från Tyskland och västra krigsskådeplatsen (1915), Anatomi och fysiologi (Föreläsningar hållna för Sophiahemmets sjuksköterskeelever, 1; 8 uppl 1915–42). Kräftsjukdomarna i Sverige (1922), Kirurgi, 1–2 (2 uppl 1926–29 och 1932–33) samt Korset och graven, en nutida läkares tankar om Jesu död och uppståndelse (1950). Hans bror Erik Torsten N (1879–1963) utexaminerades från KTH 1900 och blev fil kand i Uppsala 1901. Efter en kort anställning som kemiingenjör i Budapest kom Erik N i kontakt med en dansk ingenjör, som anlagt telegraflinjer i Kina på den kinesiska regeringens uppdrag. Med rekommendationer från denne begav han sig 1902 till Kina, där han fick anställning som medarbetare vid etablerandet av ett universitet i provinsen Shansi i norra delen av landet. Sedan detta universitet stängts i samband med revolutionen 1911, deltog N i två expeditioner för att undsätta genom revolutionen isolerade europeiska missionärer i det inre av Kina och i Mongoliet. 1914–17 gjorde han tillsammans med bl a prof J G Andersson (bd 1) på kinesiska regeringens uppdrag malmgeologiska undersökningar i norra Kina. 1919 blev N fil lic vid StH, och 1920 blev han professor i geologi vid universitetet i Shansi. Där grundade han också ett institut för provinsens vetenskapliga utforskande, och 1931 flyttade han med detta till Peking. Senare var N ledare av väg- och bevattnings- samt nödhjälpsarbeten. 1927 hade han blivit fil hedersdr vid UU. 1954 tvangs N av främlingsfientligheten i Kina att återvända till Sverige. Bland hans skrifter märks Det nya Kina, 1–2 (1913–14), Det nyaste Kina (1936), Det underbara Kina (1937), Kinas kvinnor och madame Chiang Kai-shek (1940) och den postumt publicerade memoarboken Femtio år i Kina (1989).

2 Ringaren Eric Ersson (1769–1832) i Örebro kallade sig N från omkr 1805. Han uppges ha varit född i Nysund, Ör, men har ej kunnat återfinnas i födelseboken 1769 där. Han var far till handlanden och bankdirektören Erik Gustaf N (1805–60) i Mariefred. Denne Erik N blev far till handlanden Eric Johan N (1832 –91) i Mariefred, lantbruksingenjören och ledamoten av Mariefreds stadsfullmäktige Carl Mathias N (1844– 1918) och majoren Magnus Albert N (1850–1911). Ytterligare en son var Nils Engelbrecht N (1835–1905). Nils N blev med lic vid Kl 1864, var underläkare i danska armén under dansk-tyska kriget s å, blev stadsläkare i Söderköping 1867 och var ledamot av stadsfullmäktige i denna stad 1867–87 och av Ög:s landsting från 1883 till sin död. Bland hans söner var distriktsläkaren i Sthlm Erik Johan N (1872–1962).

En annan son var Ivar Fredrik N (1878–1957). Ivar N blev civilingenjör vid KTH 1899, ingenjör vid det stora pappersbruket Fiskeby fabriks ab i Norrköping 1900, teknisk chef där 1902 och överingenjör där 1917 samt var disponent och VD där 1923–38. Efter fusion 1931 mellan Fiskeby och Munksjö ab i Jönköping var N 1934 –38 även VD i det senare och i Laga-milis ab i Timsfors, Markaryd, Kron, som 1931 förvärvats av Munksjö ab. 1908 hade han varit en av de fem ingenjörer som tog initiativ till bildandet av Sv pappers- och cellulosaingenjörsföreningen.

Erik och Ivar N:s yngre bror Bengt Engelbrekt N (1886–1959) blev fil mag i Uppsala 1910 och var 1918–51 adjunkt i matematik och fysik vid hal för gossar å Södermalm i Sthlm. Tillsammans med lektorn där – sedermera dess rektor – Hjalmar Olsson publicerade Bengt E N 1928–39 flera läroböcker i funktionslära och analytisk geometri, likformighetslära och plan trigonometri, av vilka nya upplagor senare utkom. Redan 1907 hade han debuterat med diktsamlingen Vilsna vindar. Med diktsamlingen Rymden klarnar (1934) fick N sitt lyriska genombrott. Under de följande åren blev han "den flitigaste av alla traditionalistiska skalder" (SvD 1959) och publicerade även romaner och psalmer samt memoarboken Sörjen icke (1951).