Nils R Munck af Rosenschöld

4 Munck af Rosenschöld, Nils Rudolf, brorson till M 2, f 9 jan 1815 i Lund, d 6juli 1894 i Sthlm, Nik. Föräldrar: prof David M o Hedvig Juliana Bruzelius. Inskr vid LU 3 okt 31, deltog i riksdagarna 40–41, 44–45, 47–48 o 53–54 (t o m dec 53), FK vid LU 1 juni 50, disp pro gradu 12 juni 50, mag där 22 juni 50, red för Fäderneslandet 8 mars 52–7 maj 56, led av styr för Sthlms arbetarefören 55–56, red o ansv utg för Fäderneslandet juli 61–dec 63, medarb i Skånes nyheter 85. Skriftställare.

G 26 maj 1855(–69) i Sthlm, Hedv El, m Josefine Vilhelmina Nordström, f 6 sept 1839 i Sthlm, ibid, d 31 maj 1928 där, Maria, dtr till sergeanten Carl Johan N o Christina Ulrika Lindman.

Nils M var efter studentexamen inskriven vid LU en stor del av 1830-talet och bevistade träget bl a C G Brunius' (bd 6) och S Nilssons föreläsningar. Någon examen blev det dock inte, vilket fick farbrodern Eberhard M (M 2) att spydigt ifrågasätta "Kvistofta-Davids" påstående att sonen ägde det bästa huvudet i släkten. Studierna avbröts också 1837 eller 1838, varpå M under några år tycks ha sett sig om efter andra utkomstmöjligheter. En utrikesresa vid denna tid förde honom bl a till S:t Petersburg, en upplevelse som han senare ofta återkom till. 1840–41 var han i Sthlm som riksdagsman men sökte också litterärt och journalistiskt arbete, tog kontakt med L J Hierta (bd 19) och uppvaktade på aftonbladsredaktionen. Han hyste också planer på att emigrera till USA, väl delvis som en följd av de obetydliga framgångar han rönte som litteratör: ett par småskrifter som han utgav såldes uselt, och det enda Hierta hade att erbjuda var ett uppdrag som M betackade sig för, nämligen författaransvaret för den sv översättningen av D F Strauss' Das Leben Jesu, som Hierta publicerade och som senare åtalades. Amerikaresan gick emellertid i stöpet, och det var i stället i den skånska fädernejorden som M under ett årtionde framåt fann sin bärgning, sedan han 1843 blivit i tillfälle att tillsammans med sin mor köpa egendomen Ormastorp nära Kvistofta.

M uppträdde på riddarhuset under 1840-talets samtliga tre riksdagar, dock ej som ombud för sin egen ätt. Redan från början väckte han avsevärd sensation med sina oförfärade inlägg, som ofta kan kallas omogna men också ger prov på satirisk läggning och en viss slagfärdighet. I sina anföranden– liksom senare i sin journalistik – visade han upp en rabulistisk fientlighet mot ämbetsmannavälde och byråkrati, mot hov- och regeringskretsar samt mot det regerande kungahuset; särskilt bernadotternas påstådda undfallenhet mot ryssarna upprörde alltid känslorna hos M, som i utrikespolitiken var en storsvensk svärmare och Karl XII-fantast. I vissa sociala frågor bl a rörande fattigvård och fängelser var han extremt radikal och avvisade tidens liberala reformarbete som inte nog genomgripande. På det ekonomiska området visade han alltid avoghet mot den borgerliga kapitalismen och ville, som många samtida radikaler, skydda arbetarklassen och näringarna genom protektionism. I andra angelägenheter, bl a när det gällde folkundervisningen och religionsfriheten, kunde han ibland inta allt annat än framstegsvänliga attityder: 1840 hävdade han liksom de konservativa att den blivande folkskolans kunskapsmål satts för högt, och både då och senare protesterade han i fördomsfulla ordalag mot varje utvidgning av judarnas rättigheter. Konsekvens och klarhet var heller inte alltid det mest utmärkande för M:s debattinlägg, som på riddarhuset framfördes på en skånska som åhörarna ibland hade svårt att begripa.

Särskilt aktiv var M under sin första riksdag, då han var en av de flitigaste motionärerna och talarna på riddarhuset. Merparten av hans motioner begravdes emellertid i all tysthet; flera av dem tog upp ekonomiska och agrara detaljfrågor och bar enligt AB (9 mars 1840) spår av "motionärens Hr faders... patriotiska originalitet". Stort rabalder framkallade däremot några av de andra. En av dem (framlagd i mars 1840) gick ut på att riksdagen skulle begära frigivning av M J Crusenstolpe (bd 9), som satt på Vaxholms fästning, och som av M sågs som en martyr för tryckfriheten. Först efter flera upprörda men resultatlösa debatter avfördes denna fråga från dagordningen. An större uppståndelse blev det våren 1841, då ståndet beslutat att låta måla lantmarskalken C O Palmstiernas porträtt och M föreslog att man också skulle hänga upp porträttet av C E Lewenhaupt (bd 22), den lantmarskalk som 1789 undertecknat förenings- och säkerhetsakten och stämplats som en förrädare mot adeln. Denna framställning väckte en våldsam indignation mot M, som bl a fick höra att han var en planta "vars utgallrande är nödigt för ståndets anseende" (G H Ehrenhoff; AdRP 1840–41, 26, s 68). Vad man inte visste var att motionen i själva verket fabricerats på AB:s redaktion och där främst av C W Liljecrona (bd 23), som i sin dagbok noterade att "ett hiskligt larm" uppstått men också antydde förvåning över att M verkligen vågat komma fram med förslaget. M framstår här alltså som ett något naivt ombud för smartare herrar, men han har nog också velat förarga Palmstierna som han ofta varit i delo med under debatterna.

M var efter detta beryktad som bråkmakare, och i fortsättningen var det svårt för honom att göra sig hörd på riddarhuset utan att missnöjesyttringar uppkom. Både 1844 och 1848 tog han till de konservativas irritation upp diskussioner om de kungliga apanagen, som han ville ha reducerade. I debatten 1848 om anslag till cellfängelser gjorde han ett inte ointressant inlägg: han berättade om ett besök på Smedjegårdshäktet och gav många detaljer om polisens godtycke och förhållandena i gemensamhetsfängelserna. Han delade dock inte liberalernas åsikt att cellsystemet borde införas av humanitära och brottsförebyggande skäl utan upprepade sin radikala synpunkt att orsaken till kriminaliteten låg i den sociala nöden och i "lagarnas ändamålslösa och förvända beskaffenhet". Mycket mer konkret än så blev han dock inte i frågan, där han som så ofta annars visade större fallenhet för ljusa utopier än för genomförbara reformförslag.

Riksdagen 1848 slutade olyckligt för M, som tystades ner när han på riddarhuset ville anmäla att han misshandlats av militären under kravallerna i mars. Han meddelade då, under "många bravorop" i salen, att han skulle lämna överläggningarna för gott. Orsaken till denna häftiga reaktion mot honom var dels att han vid en av reformbanketterna hållit ett tal som uppfattades som revolutionärt, dels att han i ryktesspridningen utpekades som en av anstiftarna till oroligheterna. Det går inte att avgöra vad det kan ha funnits för bakgrund till dessa påståenden, som kanske mest vittnar om den allmänna misstänksamhet som numera mötte M.

M återupptog därpå sina studier i Lund, där han 1849–50 också medarbetade i Den nya skånska correspondenten, och avlade en medelmåttig fil kand-examen. Efter den följande magisterpromotionen tycks han ha tänkt sig en akademisk karriär, anhöll om att få speciminera för docentkompetens i historia och sökte adjunkts tjänster i juridik och filosofi. Inte i något ämne ansågs han dock ha kunskaper nog for att tilldelas ämnen för speciminering, och två avhandlingar över självvalda ämnen som han lade fram underkändes efter farsartade disputationer. Dessa misslyckanden väckte starka aggressioner hos M gentemot en rad av de akademiska lärarna, som å sin sida retades av hans pretentioner och givetvis även hade hans tidigare meritlista i gott minne.

I början av 1852 anlade M eget tryckeri i Lund och började utge veckobladet Fäderneslandet, som enligt programförklaringen dels skulle utgöra ett föreningsband mellan de skandinaviska folken, dels bekämpa "en fördärvad ämbetsmannakorps, en penningesniken styrelse, ett murket statsskick, föråldrade inrättningar" osv. Denna allmänna målsättning vidmakthölls också till en del genom kritiska artiklar i olika ämnen. Men tidningen blev också i allt högre grad ett organ för hätska och kränkande angrepp från M mot de universitetslärare som väckt hans misshag, i synnerhet juristerna J Lundell och F Schrevelius men också t ex C A Hagberg (bd 17) och A N Sundberg. Dessa attacker, liksom en del insinuanta artiklar om kungahusets familjeförhållanden, kom givetvis mycken förargelse åstad. An mer fatalt för M blev det dock att han också började anklaga studenter för gatuslagsmål och överfall på gesäller, vilket fick nationsföreningarna att begära hans uteslutande ur studentkåren. Saken behandlades skyndsamt i konsistoriet, som förhörde en mycket sturskt uppträdande M och beslöt förvisa honom från universitetet för alltid för spridande av "samhällsvådliga läror, äreröriga rykten och obevista beskyllningar och smädelser emot hederliga och oskyldiga personer" (större konsistoriets protokoll 22 dec 1852). Enigheten var dock inte fullständig bland professorerna: några talade för en tidsbegränsad relegering medan andra, bl a Hagberg, vägrade ge pardon.

Relegeringen blev livligt omdiskuterad i pressen och på de flesta håll klandrad, inte därför att man ville försvara M:s skrivsätt utan därför att man såg det hela som en tryckfrihetsfråga, som konsistoriet inte hade rätt att befatta sig med. Denna mening företräddes inte bara av liberala organ utan även av ett ledande konservativt språkrör som Svenska tidningen. Konsistoriet å sin sida försvarade sig med att man enbart utövat sin disciplinära rätt att förvisa en student som ådagalagt "moralisk förnedring". Några tidningar, bl a Snäll-Posten i Malmö, gladdes också åt avstängningen som en kännbar motgång för "skandalpressen". Att den ändå ur juridisk synpunkt var diskutabel är uppenbart och framgår inte minst av att JO, S L Theorell, på M:s anmälan lät anställa åtal inför hovrätten mot konsistoriet under skarp kritik av dess åtgärder. Åtalet fick emellertid inga påföljder, och relegeringen fastställdes så småningom i högsta instans.

Något tryckfrihetsåtal hade – till mångas förundran – inte drabbat Fäderneslandet innan M relegerades. Möjligen för att ta udden av den kritik som riktades mot konsistoriet för att det agerat mot M innan han ställts till ansvar för tryckfrihetsbrott anställdes emellertid i början av 1853 en hel rad åtal mot Fäderneslandet. De gick dock inte ut över M personligen utan över ett par av hans "ansvaringar", som fick böter och i ett fall fängelse (varpå vederbörande undgick straffet genom att rymma). De täta rättegångstillfällena, där M uppträdde som slipad talesman för sina "ansvaringar", utvecklades snabbt till tumultartade tillställningar, där Lunds arbetarbefolkning samlades för att visa M sin sympati. Genom ideliga men resultatlösa överklaganden och motstämningar lyckades M också efterhand göra det hela till en sällsynt invecklad juridisk härva. Samtidigt antog hans artiklar i Fäderneslandet alltmer karaktären av rent nidskriveri, där nu också rådhusrätten och magistraten i Lund fick sina fiskar varma.

Fäderneslandet utkom – delvis i form av extrablad under olika titlar – i Lund till i juli 1853, varpå utgivningen efter ett uppehåll fortsatte i Sthlm. Flyttningen har väl haft samband med den infekterade situationen i Lund, men M kan också ha siktat på en större marknad för tidningen, som redan nått en upplaga på närmare 1 000 ex och av många lästs med begärlighet. Dessutom avsåg han att göra en insats under den riksdag som öppnades hösten 1853. På riddarhuset hann han emellertid knappt visa sig förrän han ålades att lämna tillbaka sin inträdespollett; därmed var hans riksdagsmannabana avslutad för gott. Samtidigt tog ett av tryckfrihetsmålen en elakartad vändning för honom sedan rätten i Lund vägrat godkänna den uppgivne "ansvaringen". Därmed var M skyldig att själv stå för det juridiska ansvaret, vilket ledde till att han under en årslång period häktades fyra gånger, två gånger fördes i fångskjuts från Sthlm till Lund och slutligen tillbringade en månad på Långholmen innan hovrätten skilde honom från målet. Det var en ringa tröst för M att hovrätten senare dömde några av ledamöterna i Lunds rådhusrätt till böter för formfel begångna under detta mål, som innebar stora påfrestningar även för den normalt mycket sangviniske M.

Även under dessa motigheter lyckades M fortsätta med utgivningen av Fäderneslandet, men tidningen drog på sig flera nya åtal och konfiskationer som gjorde polismyndigheterna i Sthlm till ett nytt huvudobjekt för M:s spaltkampanjer. Under en period 1855 framstod Fäderneslandet också som organ för Sthlms arbetareförening, som fick ett tillfälligt uppsving sedan M blivit dess sekreterare och gett diskussionerna en mer politisk än facklig karaktär. Ett mer bisarrt projekt vid denna tid stod i samband med Krimkriget, som fått M:s rysshat att flamma upp. I vrede över den sv neutralitetspolitiken ägnade han sig under sommaren 1855 åt att försöka enrollera en frivilligkår, som han ville ställa till västmakternas förfogande med sikte på att återerövra Finland. Planen var helt orealistisk, men M reste både till London och Paris för att komma till tals med respektive regeringar; på båda ställena tycks han dock ha blivit snävt avvisad. Långa brev från denna resa fyllde under en period Fäderneslandets spalter.

Rättegångarna och fängelsevistelserna, kostnaderna för tidningen och en tydligen för-lustbringande avyttring av egendomen i Skåne bidrog efterhand till att undergräva M:s ekonomi. I maj 1856 tvangs han att överlåta tryckeri och tidning till "f exekutionsbetjänten" och boktryckaren J F Hagström, som han skuldsatt sig hos och som fick Fäderneslandet för "ett rövarpris" (Ödmann). M klandrade för sin del aldrig Hagström men konstaterade inte utan bitterhet att tidningen i dennes händer blivit ett lukrativt företag. Han medarbetade emellertid även fortsättningsvis i Fäderneslandet även om relationerna väl inte var helt problemfria: i ett veckoblad med titeln Sverige som han gav ut kritiserade han 1857 sin gamla tidnings linje i vissa frågor som avvikande från vad den stått för "så länge den av mig redigerades".

Efter försäljningen av Fäderneslandet ägnade sig M oförtrutet åt "vad som för tillfället kunde yppa sig och giva honom levebröd" (Ödmann). Främst var han verksam som sakförare och rättegångsbiträde, säkert med en ambition att bistå dem som inte kunde föra sin egen talan och att bevaka småfolkets rätt gentemot överheten. Han hade dock en förmåga till provokationer som fick flera rättegångar att helt urarta. Att han lät sig utnyttjas till eller själv låg bakom några tämligen fult anlagda processer är uppenbart; flera gånger förklarades han av Sthlms rådhusrätt ovärdig att föra talan inför rätta, vilka utslag dock senare upphävdes. Under de sk Tullbergska oroligheterna engagerade han sig för de skånska frälsebönderna i sin tidning National regeringen, av vilken bara sex nummer utkom med tre olika "ansvaringar", som samtliga åtalades och fälldes, bl a för anstiftan till myteri och uppror. I tidningen propagerade M också häftigt mot representationsreformen, som han underkände på radikalt antikapitalistiska grunder, och som enligt hans mening lagt all makt i "penningemännens och ämbetsmännens händer".

Med tiden tycks det ha blivit allt svårare för M att dra sig fram som sakförare, och under de sista åren levde han i mycket små omständigheter, dock ej i någon misär. Hans publicistiska aktivitet avstannade också efterhand. Från hans äldre dagar finns inte mycket att nämna utöver Stockholms sanna mysterier (1881), en häftesutgiven "originalberättelse" med politiska anekdoter i den bernadottefientliga genren och rekapitulationer av M:s egna öden och missöden.

Vid sidan av journalistik och andra sysslor försökte M sig också på den skönlitterära genren. De dikter och visor han i många år strödde omkring sig vittnar också om en inte föraktlig lätthet att skriva vers, men varken de efterromantiskt konventionella stämningsstyckena, de dundrande skandinavistiska kampsångerna eller de ettriga nidvisorna i Fäderneslandet avslöjar någon större egenart. På sitt vis säregen är diktcykeln Frejas hundra tempelsånger (1863), en svit av femtio (inte hundra) erotiska poem i en grovkornig pastoralstil med många bellmansreminiscenser. En storvulen plan att under titeln Försök för en svensk folktheater producera ett trettiotal dramatiska arbeten stannade vid ett par enkla farser och det historieromantiska skådespelet Snapphanarna (1859). Som prosaförfattare var M mindre habil: ett par följetongsberättelser i Fäderneslandet på 1850-talet utmärks mest av en erotisk frispråkighet som inte var vanlig i samtida litteratur, och ett par senare noveller är mycket amatörmässiga. M var för övrigt inte heller i sin journalistik någon lyckad skribent. Hans artiklar lider alltför ofta av en svulstig ordrikedom och ett vidlyftigt associerande.

M betraktades av många som en exempellös upprorsmakare med de skamligaste syften, men man träffar knappast på några nedsättande omdömen om hans personliga livsföring: privat levde den fruktade revoltören enkelt och arbetsamt, "sökte inga yttre förströelser" (Ödmann) och var alltid en deciderad nykterhetsvän. Hans åsikter var radikala men ibland motsägelsefulla; samtidigt som han talade om ståndsindelningen som ett kastväsen och ett "barbari" var han mycket medveten om sin ställning som adelsman och åberopade den inte sällan. Grundläggande hos honom måste ha varit en djup motvilja mot tvång och yttre restriktioner; det fanns hos honom också en viss brist på verklighetssinne, som kanske delvis förklarar hans påtagliga förmåga att skaka av sig obehag och motgångar. Det hätska och personliga i hans journalistik hade väl ibland sin grund i den hårdhänta behandling han fick utstå, men det går inte att komma ifrån att M utvecklade ett förolämpande och skandalbetonat skrivsätt i Fäderneslandet redan innan några ingripanden gjordes. Att han gärna stod i centrum för uppmärksamheten och därför kunde drivas till utmanande attityder är tydligt. På sitt sätt intresserar M kanske mindre på grund av vad han själv skapade än genom de reaktioner han framkallade; de ger ett mått på den tolerans eller intolerans gentemot en utpräglad awikare som samhället då var mäktigt. Både i sin oppositionslusta och i sitt ofta bombastiska uppträdande visade han stora likheter med den excentriske fadern och M 2. Åtskilligt i hans verksamhet kan säkert också förklaras med de intryck han mottagit från dessa båda. Särskilt fadern beundrade han oreserverat, vilket bl a framgår av det vredesutbrott han i Fäderneslandet 1852 riktade mot P Wieselgren för dennes artikel om David M i Biographiskt lexicon.