Lars August Mannerheim

1 Mannerheim, Lars August, f 15 okt 1749, d 18 mars 1835 i Sthlm (enl db för Rö, Sth). Föräldrar: översten frih Johan Augustin M o Helena Maria Söderhielm. Inskr vid UU 30 okt 64, kansliex där 12 juni 69, eo kanslist i kanslikoll 24 juli 69, kopist där sept 70, eo kanslijunkare 5 nov 71, andre sekr vid kanslipresidentkontoret 12 okt 73, tredje prot:sekr vid inrikes-civilexp 29 mars 75, förste prot:-sekr där 25 okt 75, deltog i riksdagarna 78/79, 86, 89, 92, 09/10, 10 urt, 12 urt o 15 urt, 17/ 18urt, 23, 28/30 (led av SU 89 o 92, ordf i KU 09/10 o 28/30, led av talmanskonferensen 12 urt o 15 urt, av förstärkta bankoutsk 23), förste exp:sekr i inrikes-civilexp 17 juni 82, avsked från statstjänst 30 april 89, revisor vid rikets ständers diskontoverk o banko- o riksgäldsverken 95 o 04, i riksdiskontoverket 05, led av fullm i Jernkontoret 05–11 o 14, ordf där 15–34, revisor i banko- o riksgäldsverken 07, JO 1 mars 10–4 aug 23, ordf i tryckfrihetskomm 10–23, led av lagkomm febr 11–15, ordf i komm ang lånekassa för bergsmannayrket dec 29–mars 33. – HedLLA 12,juris utriusque hedersdr vid UU 14juni 18, LVA 35.

G 21 aug 1787 i Rö m Sophia Wadenstierna, f 12 aug 1758 i Sthlm, Ridd, d 12 jan 1830 där (enl db för Rö), dtr till statssekr Carl Erik W o Jacobina Sophia Psilanderhielm v Seulenberg.

M:s studier i Uppsala skedde till en början under tillsyn av informatorer. Hans examen för kansliet 1769 utgjorde en motsvarighet till nuvarande pol mag-examen och innebar sålunda ej ett juridiskt lärdomsprov. Med tiden synnerligen beläst, särskilt inom historia, statsvetenskap och ekonomi var M känd för sin förtrogenhet med de romerska klassikerna, som han gärna citerade, även i officiella sammanhang.

1780–81 följde M sin fyra år äldre syssling dåvarande översten vid arméns flotta Carl August Ehrensvärd (bd 12) på dennes stora utrikesresa med slutpunkt Italien (Rom, Neapel, Sicilien). I Ehrensvärds brev till sin mor prisas flerstädes M som ett praktiskt stöd, särskilt vad rörde ekonomin under resan. Tyvärr saknas resedokument från M själv. Han hade redan tidigt visat talang för teckning och intresse för konst; hans Italien-resa – såvitt bekant hans enda vistelse utomlands – befordrade givetvis väsentligt hans allmänna kulturbildning.

M:s familj hade i likhet med de närbefryndade ehrensvärdarna under frihetstiden tillhört hattpartiet och sannolikt med jämnmod accepterat Gustav III:s statskupp 1772. Med tiden kom emellertid M att sluta sig till oppositionen, "patrioterna". Hit hörde åtskilliga kolleger i kansliet och M:s förtrogna vänner, som riddarhussekreterarna C G Bungencrona och C E Wadenstierna, M:s blivande svärfar. M bevistade nästan samtliga riksdagar 1778–1830. Han framträdde öppet som oppositionsman 1789. M:s anföranden på riddarhuset var kortfattade, gärna med sarkastisk udd. Hans skarpa tunga blev känd. Gustav III och hans krets kallade honom "rakkniven" eller "rikspiskan". Invald i hemliga utskotten 1789 och 1792 gjorde M emellertid även av kungen uppskattade insatser i politiskt-ekonomiska frågor. Avgången från statstjänsten 1789 får ses som uttryck för M:s antigustavianska inställning. Denna delades av hans bror majoren Carl Erik M, som i Finland samtidigt var djupt inblandad i Anjala-rörelsen.

Efter avgången från statstjänsten ägnade sig M med energi och framgång åt skötseln av Näs herrgårds jordbruk och åt sina bruksintressen. Näs i Rö hade genom arv tillfallit hans maka. Efter moderns bortgång 1793 blev M delägare i ett av de söderhielmska järnverken, Norns stångjärnsbruk i Dalarna, i vilket han (1796–97) förvärvade sina två bröders andelar och i praktiken kom att företräda familjens tredjedel av bruket. Hans driftighet uppskattades. 1812 invaldes han som hedersledamot i den då instiftade lantbruksakademin. Inom bruksrörelsen utsågs han 1805 till fullmäktig i Jernkontoret och kvarstod som sådan, med avbrott för åren 1811–14, ända till våren 1834, därav som fullmäktiges ordförande från 1815.

M tog såvitt bekant ej någon del i Gustav IV Adolfs detronisering våren 1809. Vid grundlagsriksdagen 1809–10 spelade han emellertid en framträdande roll. Uppdraget att vid rikssalsmötet 10 maj 1809 å ständernas vägnar förklara Gustav IV Adolf och hans ätt förlustig Sveriges krona tilldelades M, "den där genom oberoende, kraft och frisinnade tänkesätt kunde i flera avseenden anses såsom den därtill mest lämplige" (Schinkel). Hans beundrade anförande på rikssalen utmärktes av patetisk kraft. – I det strax därefter valda KU blev M ordförande. Under hans ledning utarbetades våra fyra grundlagar med därtill hörande stadganden, den för sin tid liberala författning som grundade vårt konstitutionella statsskick. M:s roll i lagstiftningsarbetet kan ej klarläggas – vårt första KU beslöt att protokoll ej skulle föras. Hans samtida levnadstecknare A G Mörner, själv ledamot av utskottet, framhåller emellertid träffande: "den som vet, huru en skicklig och uppmärksam ordförande kan leda överläggningarna, huru han mera genom förtroende och klokhet, än genom företrädet av sin plats, kan äga inflytande, samt huru en skarpsynt man, som avhörer andras meningar innan han yttrar sin egen, därigenom kommer i en fördelaktigare ställning, den skall också finna, att friherre Mannerheim ... hade uppå arbetets beskaffenhet och fortgång ett icke ringa inflytande."

Under grundlagsriksdagen tillspetsades motsättningarna mellan "1809 års män", som åvägabragt marsrevolutionen och den nya författningen, och det sk gustavianska partiet, som hyste planer på restauration av såväl den störtade kungaätten som det gustavianska statsskicket. Mot detta reaktionära aktionsprogram, som hotade både den nya författningen och dess främsta tillskyndare, samlades en fast politisk gruppering under M:s egid, det sk mannerheimska partiet, som efter åtskilliga riksdagsfejder lyckades behålla fältet.

Som en yttre symbol härför kan betraktas M:s val 1 mars 1810 till JO, det nya, omdebatterade ämbetet, vilket också hade en konstitutionell uppgift som en sorts garant för det fria statsskicket. Valet av den liberale partichefen M utlöste våldsamma meningsutbyten på riddarhuset. Kritiken från gustaviansk sida innehöll dock en riktig detalj: JO-ämbetet var enligt författningen konstruerat som ett juridiskt förtroendeuppdrag, en folkvald pendang till konungens justitiekansler. Men M var ej jurist till sin utbildning, ehuru väl förtrogen med allsköns judiciella värv. Han har också förblivit den ende JO utan formell juridisk kompetens. Samtida rykten och beskyllningar mot M och hans krets för delaktighet vid Fersenska mordet 20 juni 1810 har visat sig ogrundade. M:s politiska roll och framträdande vid riksdagarna 1810–30 var väsentligt dämpade och rörde sig huvudsakligen om vissa judiciella förvaltningsrättsliga och ekonomiska frågor. Hans tid och krafter togs i anspråk av justitieombudsmannaskapet.

Som vår förste JO grundlade M för framtiden ämbetets ställning och praxis. Han väckte åtal mot felande ämbetsmän, bl a mot förgrundsgestalter och vänner från revolutionstiden som dåvarande landshövdingarna Georg Adlersparre (bd 1) och Hans Järta (bd 20), vilka ingick i hetlevrade svaromål. I sina ämbetsberättelser påtalade M de skriande bristerna inom fångvård och fängelseväsen, som han iakttagit under inspektionsresor. Förbättringar vid togs. Ett celebert mål utgjorde den första riksrättsprocessen 1818, som M av KU ålades fora mot en annan av sina vänner från 1809–10, generaladjutanten för flottorna statsrådet Rudolf Cederström, en av Karl XIV Johans gunstlingar. Karl Johan, från begynnelsen misstrogen mot JO-institutionen, var uppbragt. M hade vid skilda tillfällen sänt förklarande promemorior rörande olika ämbetsåtgärder till konungen (BFA).

Vid 1823 års riksdag riktade den nyliberala oppositionen (P G Cederschiöld, C H Anckarsvärd, F B v Schwerin) skarpa angrepp mot JO:s ämbetsförvaltning, som man ansåg alltför lam och undfallande inför styrelsemakten. M, nu 74-årig, hade själv tänkt avsäga sig JO-uppdraget, vars förvaltning i stort han nu på riddarhuset försvarade med överlägsen talekonst. Han förklarade avslutningsvis, att "normen för mitt handlingssätt i ämbetet blev och borde bliva: Nec vultus principis, nec civium ardor. Jag har ock varken provocerat konungens misshag eller sökt folkets gunst".

Opartiska bedömare både bland samtida, som justitiekansler H G Trolle-Wachtmeister och A G Möller, och sentida, som JO-ämbetets historiograf N Alexanderson, har vitsordat M:s skicklighet och oväld. Bevis för samtidens uppskattning utgör M:s kreerande till juris utriusque hedersdoktor i Uppsala 1818. Vid M:s avgång 1823 beviljade ständerna honom pension, och regeringen hade tänkt förläna honom en hög hederstitel (president) i stället för den gamla titeln förste expeditionssekreterare som han nu återtog. Men M undanbad sig detta nådebevis, även senare erbjudet, "som icke överensstämde med hans grundsatser" (Mörner).

Jämsides med de offentliga värven skötte M ordförandeskapet inom Jernkontorets fullmäktige med nit och kraft. Ursprungligen kritisk mot järnverksindustrins av statsmakterna monopolomgärdade ställning blev M med åren en övertygad försvarare av det nedärvda regleringssystemets grundtankar. Han kom under sin långa fullmäktigtid att svara för kontinuiteten i Jernkontorets verksamhet och har betecknats som den dominerande gestalten i dess historia under 1800-talets första decennier (Boëthius o Kromnow, 2).

M:s "hela liv var en kedja av verksamhet" (VAH 1836). Han åtnjöt utmärkt hälsa och obruten andlig vitalitet intill sina sista dagar. Ännu som 80-åring företog han årliga inspektionsfärder till Norns bruk, avlägset beläget i Dalarna, liksom täta resor till Sthlm från Näs herrgård, där han med familjen förblev mantalsskriven. Hans skötsel av lanthushållet präglades intill slutet av energi och kunnighet.

Även om M var tillknäppt gentemot främmande kunde han vara en angenäm och spirituell sällskapsmänniska, känd, även fruktad, för ironiska inlägg. Hans familjeliv var lugnt och harmoniskt. Han var utpräglat sparsam och efterlämnade en betydande förmögenhet. Hans tre döttrar dog barnlösa och Näs herrgård övergick genom förmedling av dottern Fredrika Carolina till hennes make överintendenten F S Silverstolpes släkt.

M gjorde sin viktigaste politiska insats vid grundlagsriksdagen 1809/10. Som vår förste J O lade han grunden till ämbetets framtida utveckling. Från skilda håll har vitsordats hans både praktiska och formella skicklighet, hans kompromisslösa, frimodigt uttalade övertygelse i såväl politiska som ekonomiska frågor, ofta framförd med bitande sarkasm även i nog så seriösa sammanhang. M:s tryggade ekonomiska position skänkte honom härvidlag ryggstöd. Personligen anspråkslös undanbad han sig vid olika tillfällen erbjudna nådevedermälen. Hans grundprincip framgår av slutorden på riddarhuset 1823, då han lämnade JO-ämbetet, "övertygad att ett gott samvete och ett obefläckat namn icke äro i behov av en lysande yta". Lik beundrade romerska förebilder återgick M till privatlivet, men ända till våren 1834 bibehöll han det ansvarsfulla ordförandeskapet bland fullmäktige i Jernkontoret.