Maydell, släkt

Maydell, baltisk släkt, känd sedan 1300-talet och tidigt knuten till godset M (nu Wrangelstein) i Luggenhusen, som en medlem av släkten sålde 1499 (Taube). Släktens vapen med tre fiskar har sammanställts med det faktum att det estniska ordet maidel betecknar karpfisken sandkryparen, varför det framförts, att släkten skulle kunna vara av estniskt ursprung (Johansen). Häremot har bl a den invändningen gjorts, att nämnda estniska fiskbeteckning skulle vara ett låneord från lågtyskan (Genealogisches Handbuch: Estland o Livland).

Den förste medlemmen av denna släkt som har intresse för sv historia är Johann M Goswinsson (d tidigast 1574) till Wollust (senare kallat Heiligensee) i Odenpäh socken i Livland. Enligt Balthasar Russows kort därpå tillkomna krönika skall han som ryttmästare i sv tjänst ha blivit tillfångatagen av polackerna i en strid vid Runafer 1567. Samme krönikör uppger också, att M 1570 deltog i den bekanta kupp genom vilken Claus Kursell (bd 21) bemäktigade sig slottet i Reval och tillfångatog den sv ståthållaren Gabriel Christersson (Oxenstierna). I motsats till Kursell undgick han att bli tillfångatagen, då svenskarna så återtog Revals slott genom Nils Dobblares (bd 11) kupp. M uppges senare ha gått i polsk tjänst (Kelch).

Han har identifierats (Odberg; Arnell) med den ryttmästare Johann Maidell som vid tronskiftet 1568 jämte Gabriel Christersson och sekreteraren Johan Berndes (bd 3) kom att representera Johan III i Estland, och som då även skrev till hertig Karl. Ett studium av handstilarna i namnteckningarna klarlägger emellertid, att det måste vara fråga om två olika personer med samma namn. I släktens sv friherrebrev 1693 (Est- und Livländische Brieflade) uppges efter den då i friherrligt stånd upphöjdes egna uppgifter (M 1111), att han var sonsons sonson till en ryttmästare Johan M. Dennes trohet mot Sverige vid "revolten" på Reval framhålles särskilt, varför han torde vara identisk med Gabriel Christerssons medhjälpare.

Denne Johann Maidell var enligt friherrebrevet far till Tönnes M (d 1600) till Wredenhagen i Haggers socken i Estland, men enligt uppgifter (Livl donationskontorets arkiv F II b 1): 7: 8) från 1680-talet inom släkten var denne son till en Tönnes M, som skall ha dött 1582. Den yngre Tönnes M har identifierats (Odberg) med en person med detta namn, som skrev till hertig Karl redan 1567 och 1568. Efter Pontus De la Gardies (bd 10) erövring av Tolsburg i Estland i mars 1581 blev han fogde där. De la Gardie har utfärdat en ej undertecknad och ej daterad fullmakt för M och ståthållaren i Wesenbergs län Lars Cognoli att göra en revision av den estländska adelns godsinnehav, men något belägg föreligger ej för att de verkställt denna (Federley 1962). Sedan Tolsburg raserats så, tjänstgjorde han på Reval, och senare var han hövitsman på Hapsal 1584 och under en lång följd av år på Lode från 1586. 1588 skrev M en protest mot skildringen av den estländska adeln i Russows förutnämnda krönika. 1591–93 var han amiral över en mängd småfartyg på Peipus, med vilka han med växlande framgång opererade mot ryssarna. 1593 valdes M till ritterschaftshauptman i Estland och ett av de ombud som skulle resa till Sthlm for underhandlingar inför konung Sigismunds kröning (Federley 1946, s 55).

1597 offentliggjorde han en bondeförordning. 1598 utnämndes han till underamiral vid Sigismunds flotta i Danzig, för vars utrustning han utnyttjades inför dennes avresa till Sverige. Enligt Karl Karlsson Gyllenhielms (bd 17) anteckningar förde M som tygmästare befälet över Sigismunds artilleri i slaget vid Stångebro så, i vilket han blev tillfångatagen. Då försöket att undsätta det av hertig Karl belägrade Kalmar misslyckades, gav Sigismund M skulden för detta (Almquist 1916), och 1599 avskedades han från sitt underamiralsämbete. I febr 1600 överlämnade han Lode till hertig Karls folk, och s å dog han vid Pernau i tjänst hos hertigens armé. – 1593 hade M tillsammans med sin bror estländska lantrådet Johan M (d tidigast 1601) till Sutlem i Haggers skrivit till Sigismund, att deras bror Hans M tretton år tidigare blivit tillfångatagen av ryssarna. Enligt uppgift av en sonson till Tönnes M (Livl donationskontorets arkiv F II b 1): 7:8) dog Hans M barnlös i Moskva.

Tönnes M dy:s son (Livl donationskontorets arkiv F II b 1):7:8) ryttmästaren och lantrådet Jürgen (Georg) M (d 1637) till Wredenhagen var 1614–20 ståthållare på Lode och 1621–28 arrendator av Lode län. 1629 var han en av de sex deputerade som det estländska ridderskapet sände till Sthlm för underhandlingar. Han var svärfar till generallöjtnanten Friedrich von Lewen (bd 24, s 571 f) och farfar till översten Georg Johan M (se nedan), som blev friherre 1693 och senare befordrades till general. Denne var svärfar till fältmarskalken Berndt Otto Stackelberg och landshövdingen Gustaf Creutz (bd 9, s 85) och far till Otto Johan M (f 1682; d mellan 1738 och 1741 enl Likv). Den sistnämnde deltog i slaget vid Narva 1700, striderna på Ladoga 1702 och vid Systerbäck 1703 samt försvaret av Reval 1710 (M 955; Åkerstein). Han blev tf överste för Österbottens infanteriregemente 1711, kommendant i Tavastehus 1712 och överste för Tavastehus läns infanteriregemente s å. Därefter deltog M i slaget vid Storkyro 1714 och C G Armfelts (bd 2) fälttåg mot Trondheim 1718. Han befordrades till generalmajor 1719 men bosatte sig i Estland och tog avsked 1727 samt uppges ha blivit rysk generalmajor 1736. Den friherrliga släktgrenen, som ej senare varit representerad i Sverige, dog ut 1814.

Otto Johan M:s syssling Georg Johan M (f omkr 1685 enl M 961; d 1737) medverkade i försvaret av Narva 1704 och blev livdrabant 1707. Därefter deltog han i slaget vid Holowczyn 1708, sårades i slaget vid Poltava 1709 samt var med vid kalabaliken i Bender 1713, försvaret av Stralsund 1715 och fälttåget i Norge 1718. M fick 1731 överstes rang från 1723 och naturaliserades så som sv adelsman. Hans släktgren utdog emellertid redan med hans barn.

Till en annan släktgren hörde Hans (Johan) M (d 1622 eller 1623) till Massau i Hanehls socken och Herkiill i Jordens socken, båda i Estland. Ett brev (M 1111) av år 1592 från hans hustru Margreta Bremen, hans svåger Ewert von Delwig och hans broder Henrik M visar, att han var den Hans M som blev tillfångatagen av ryssarna i striden vid Wesenberg 1590 (Hiärn). 1598 gifte han om sig med en dotter till Karl Henriksson (Horn; bd 19; jfr Gyllenhjelm). M var ståthållare i Pernau 1604 (Schulmann) – 1607 (RR), 1604-06 tillsammans med Jesper Matsson Krus (bd 21) och från 1605 tillsammans med Bengt Larsson (Sabelhierta). Sedan Salis i Livland blivit befäst, var han ståthållare där 1607–1610. 1610 blev M överste för ryttarna i Livland. Då kriget med Danmark bröt ut, gick han i juni 1611 över till ön Moon för att hindra danskarna på Osel från att invadera Estland (Kelch), och i jan 1612 var han en av befälhavarna för de sv trupper som besatte Ösel (Hiärn). M var ståthållare på Hapsal från 1613, och arrendator av Hapsals län från 1621. Under guvernören i Estland Gabriel Oxenstierna Bengtssons frånvaro 1615 var han jämte krigskommissarien Adam Schrapffer dennes ställföreträdare (Schulmann).

Ättlingarna till en farbror till generalen Georg Johan M fick 1854 rysk barontitel. Denna släktgren fortlever huvudsakligen i Västtyskland.