Gustaf Adolph Montgomery

2 Montgomery, Gustaf Adolph, f 24 maj 1791 i Kemi, Uleåb, Finland, d 26 maj 1861 i Sthlm, Finska. Föräldrar: majoren Gustaf Adolph Montgomerie o Hedvig Helena Löthman. Trumslagare vid Österbottens reg 4 okt 02, volontär där 1 dec 04, rustmästare vid Kajana bataljon 25 nov 05, furir där 30 april 08, förare 14 juni 08, sergeant 4 juli 08, fältväbel 8 aug 08, fanjunkare 15 jan 09, fänrik 15 febr 09, löjtn i armén 26 sept 09, löjtn vid Värmlands fältjägarreg 19 juni 10, gränsposteringsbefälh i Haparanda 21 dec 10–13, stabslöjtn i Värmlands fältjägarreg 3 mars 12, löjtn 1 aug 15, kapten vid Västerbottens reg 27 febr 16, inspektionsadjutant vid arméns norra inspektion 15 okt 16, deltog i riksdagarna 17–48 o 56–60 (led av bankoutsk 57–58), kapten i generalstaben 10 juni 17, andre major vid Jämtlands fältjägarreg 17 febr 18, chef för arméns norra inspektions stab 5 juni 18, avsked från reg med tillstånd att kvarstå i armén 3 april 21, överstelöjtn i armén 1 nov 26, utg av Medborgerlig militär-tidn 4 juli (utg:bevis 11 juni) 27–5 april 28, förvaltare vid Gustafs o Karlbergs kopparverk, Kall, Jämtl, 34–41, v ordf i Jämtlands läns hushållmsällsk 35–40, ordf där 41–42, avsked ur armén med överstes fullm 4 april 35, tf landsh i Jämtlands län 23 nov 41, landsh där 9 mars 42, i Västerbottens län 11 juni 42–27 juni 56, ordfi Västerbottens läns hushålln:sällsk 42–56, led av styr för Sthlms skarpskyttekår från 60. – Korresp LLA 24, LKrVA 29.

G 10 maj 1826 i Sthlm, Nik, m Hedvig Elisabet Wallmark, f 20 sept 1804 där, Klara, d 6 dec 1874 där, Finska, dtr till kanslirådet Peter Adam W o Sofia Elisabeth Isoz.

M kom från ett tämligen fattigt hem; två av hans systrar gifte sig med bönder. Själv erhöll han en knapphändig undervisning i läsning, skrivning och räkning. Under fälttåget 1808 följde han J A Sandels' brigad och gav prov på mod och uthållighet. Året därpå användes M som adjutant av bl a G C v Döbeln. Sedan de finska förbanden upplösts, fortsatte han sin militära bana på sv botten. Efter tjänstgöring som gränsposteringsbefälhavare i Haparanda deltog han i 1814 års norska fälttåg, där han tjänade som adjutant hos E v Vegesack och bevistade flera strider. 1821 lämnade M den aktiva tjänsten, enligt egen uppgift närmast på grund av sjukdom.

Så småningom bosatte sig M som lantbrukare på den lilla egendomen Gustafsvik på Värmdön. Han började nu ägna sig åt författarverksamhet. Under 1820-talet medarbetade han bl a i Allmänna journalen; han ingick också äktenskap med en dotter till utgivaren. Dessutom utgav han historiska och biografiska skrifter samt en kortlivad veckotidskrift, Medborgerlig militär tidning. Denna innehöll ett omfattande krigshistoriskt och biografiskt stoff, befordringsnotiser och litteraturanmälningar. Aktuella militära frågor dryftades, och M pläderade själv för ett med-borgarförsvar, grundat på allmän värnplikt.

Under 1830-talets första år gjorde sig M känd som en ivrig pamflettist. I fejden kring G Adlersparres Handlingar rörande Sveriges äldre, nyare och nyaste historia, vilken framförallt gällde Adlersparres bild av händelserna 1809, uppträdde M som en av dennes hårdaste vedersakare. M:s 1831 offentliggjorda kritik mot några predikningar av bl a biskoparna J O Wallin och J J Hedrén väckte uppseende. M hade tillställt L J Hierta sitt manuskript under iakttagande av diverse försiktighetsåtgärder (E 4817, RA), och skriften publicerades anonymt. Upphovsmannen blev emellertid snart känd.

I nära samband med M:s publicistik stod hans riksdagspolitiska verksamhet, som tidvis var livlig. Han blev dock aldrig någon betydande politiker. Under 1823 års riksdag gjorde han sig emellertid känd, då han gick till hårt angrepp mot bla dykeri- och bärgningskompaniet, generalassistanskontoret (en statlig pantbank) och nummerlotteriet, vilka inrättningar han stämplade som omoraliska. M:s mest genomarbetade yrkande gällde en omdaning av officersutbildningen. Denna ansåg han borde meddelas vid gymnasier och universitet och inte vid krigsakademin på Karlberg, där en inskränkt kåranda befordrades. M utmärkte sig således genom en rad radikala förslag, dock utan att ansluta sig till den av C H Anckarsvärd och F B v Schwerin ledda riddarhusoppositionen. Enligt en uppgift skulle M vid riksdagens början ha varit sekreterare i det ministeriella parti, som man sökte bilda. Han var motståndare till att allmänheten skulle få tillträde till adelns förhandlingar. Ridderskapet var, ansåg han, ett medlande stånd mellan regenten och bonden. Det företrädde särskilda historiska värden och borde ej störas i sitt värv.

Vid riksmötet 1828-30 önskade M hårdare beskattning av brännvinsproduktionen. Tanken på ett förbud avvisade han däremot, bla därför att den stred mot principen om näringsfrihet. M polemiserade också med C H Anckarsvärd i försvarsfrågan. Han utvecklade ett försvarsprogram, som byggde på en successiv avveckling av indelningsverket, allmän värnplikt, en central huvudfästning, en stark skärgårdsflotta och en befäst huvudstad. Landet skulle försvaras genom "guerilla-kriget till lands och vatten". Vid denna tid invaldes M i KrVA, trots att hans förs-varssyn stämde dåligt överens med den som rådde bland de ledande militärerna.

1834 lämnade M och hans familj stockholmstrakten, sedan han av sin hustrus svåger, grosshandlaren Gustaf Beskow, fått i uppdrag att överta ledningen av kopparverket vid Husa i Jämtland, vari Beskow var delägare. M grep sig energiskt verket an. Brukets utrustning förnyades, och för att underlätta tillförseln av kol lät han 1840 i Kallsjön sjösätta landskapets första ångbåt. Produktionen vid kopparverket steg, och företaget synes ha blivit lönsamt mot slutet av M:s förvaltarskap.

M sökte i patriarkalisk anda förbättra arbetarnas villkor. En pensionsinrättning stiftades, en tjänst som lärare och brukspräst inrättades, skolsal anskaffades och kapell byggdes. M ville stävja brännvinsdrickandet bland sina underlydande och lät bilda Jämtlands troligen första nykterhetsförening. Han var emellertid hård och fordrande. Midsommardagen 1839 misshandlades han av berusade bruksarbetare, som menade att han inte gjort vad han kunnat för att lindra den rådande hungersnöden. M erkände att arbetarfamiljerna svalt men såg orsaken i missväxten, ej i sitt eget handlande. Vid den följande rättegången yrkade han dock på lindrigast möjliga straff för de åtalade arbetarna.

M:s publicistiska och politiska verksamhet under husåtiden var ringa. Dock utgav han 1840 den politiska programskriften En röst från fjellen, där han förespråkade genomgripande reformer av liberal karaktär. Han hade frigjort sig från den konservativa och romantiska syn på adelns konstitutionella roll som han hävdat 1823 och yrkade nu på ståndsriksdagens avskaffande. Representationen borde enligt M bestå av två likställda kamrar, bägge utsedda av en valmanskår, som begränsades av ett förmögenhetsstreck. För valbarhet till kamrarna var däremot, menade M, inget sådant streck önskvärt, då många lämpliga representanter kunde finnas bland de mindre förmögna. Partiväsendet ansåg han skadligt.

1842, då M blev landshövding i Västerbottens län, utkom hans viktigaste skrift, verket om finska kriget 1808–09. Det var ett av de första större arbetena om kriget och väckte stor uppmärksamhet; sedan boken översatts till franska fick M hederslegionen. En särskild betydelse fick M:s krigshistoria genom att J L Runeberg ur den hämtade inspiration till Fänrik Ståls sägner. De båda brevväxlade och möttes ett par gånger. M:s heta åstundan att själv besjungas av skalden gick dock aldrig i uppfyllelse.

Som landshövding rönte M föga framgång. Särskilt den första tiden i Umeå präglades av öppna stridigheter, där borgmästaren J G Rothoff var hans hätskaste motståndare. Överhuvudtaget tycks M ha väckt ovilja genom ett häftigt och auktoritärt uppträdande. 1856 avgick han med pension och bosatte sig i Sthlm. Han umgicks där i litterära kretsar och återupptog sina aktiviteter som självständig politiker på riddarhusets vänsterflygel. Liksom förr ivrade han för högre skatt på brännvinet och för en förnyelse av den militära utbildningen. Då den norska frågan diskuterades vid riksmötet 1859–60, tillhörde han den försonliga minoriteten. I riddarhusdebatten om giftomannarätten, liksom vid andra tillfällen under denna riksdag, gav M uttryck för frisinnade åsikter. Vid ett meningsutbyte om den ökade tobaksförbrukningen och dess beskattning bidrog han till den delvis medicinska argumenteringen. Han, som själv "varken rökt eller tuggat", intygade att de som under kriget 1808–09 haft sådana vanor "hade vida svårare att uthärda både sjukdomar och svält än de övriga". M hyste varma känslor for sitt finska moderland och var mot slutet av sitt liv ordförande i Finska gillet i Sthlm. I maj 1860 avreste han till Finland på en treveckorsresa. Veteranen, som hade sällskap av sin landsman, riksarkivarien J J Nordström, möttes av storslagna hyllningar, som i hög grad misshagade myndigheterna i generalguvernementet.

M var mångsidigt intresserad med öppen blick för sin tids nya strömningar. Han var enligt samstämmiga vittnesbörd fåfäng, öppenhjärtig och föga smidig. Denna läggning vållade honom givetvis svårigheter i samarbetet med andra. M:s betydelse ligger heller inte främst i hans verksamhet som officer, bruksdisponent eller landshövding. Viktigare är, att han i fyrtio år var en känd skriftställare och opinionsbildare. Hans arbeten om finska kriget och dess deltagare har, eftersom de delvis är grundade på förstahandskännedom, ett bestående värde.