Montgomery, släkt

Montgomery, släkt. En storman i Normandie, som var gift med en systerdotter till Vilhelm "erövrarens" farfars mor, kallade sig efter en ort där under förra hälften av 1000-talet Rogerius de "Montgomeri" eller "Monte Gumeri". Efter den normandiska erövringen av England förde en son till Rogerius namnet dit. Han blev svärfar till en halvbror till Vilhelm "erövraren".

Det vapen som föres av de sv bärarna av detta namn, en kvadrerad sköld med 3 liljor i 1:a och 4:e fälten och 3 ringar i 2:a och 3:e, har tidigast kunnat beläggas 1445 i Skottland i sigillet för baronen Alexander Montgomerie (d omkr 1470), men redan hans farfar John Montgomerie (d omkr 1398), vars svärmor var halvsyster till konung Robert II av Skottland, hade 1392 i sitt sigill fört ett förstadium till detta vapen, en ring mellan tre liljor. Den lilja, som på 1100-talet återfinnes i sigillet för en person med samma för- och efternamn, har uppfattats som ett förstadium till det senare vapnet. De äldre grevarna av M i Frankrike uppges i sitt vapen ha fört ett lejon (David M 1913, s 106 f). 1627 gick de franska grevarna Jean och Louis de Montgomeri, som var bröder (E 838), i dansk tjänst med värvade franska trupper. 1628 och 1631 brevväxlade Gustav II Adolf med den senare, som med sin bror ville gå i sv tjänst, vilket dock ej tycks ha blivit fallet.

Enligt en uppgift från 1658 (David M 1910, s 16, o 1913, s 98 o 103) skall den tidigast i sv tjänst komna släktgrenens stamfar ha hetat Jacob. Denne har identifierats (David M 1913, s 98 o 102) med en kapten Jacob M (d trol 1632), vilken liksom en vid samma kompani verksam fänrik Hugh M (d tidigast 1639 som löjtnant) var i sv krigstjänst i Tyskland från 1630. Jacob M befordrades 1632 till överstelöjtnant och dödades kort därpå i en duell (Monro). Denna identifikation har bestritts (B G de M, s 123; jfr s 180), dock ej övertygande. Senare uppträder i sv tjänst 1633 en fänrik Johan M och 1656 en fänrik Hugh M.

Efter Westfaliska freden 1648 skrev en David M en odaterad supplik till sedermera konung Karl X Gustav, i vilken han uppgav, att han kontinuerligt varit i sv krigstjänst i 18 år, innan han tre år tidigare måst fly på grund av dråp på en adelsman, varefter han gått i den engelske konungens tjänst. Suppliken synes ha lett till att han 1650 av drottning Kristina fick 600 dlr silvermynt, varvid han tituleras överstelöjtnant. Denna titel förekommer även i ett brev i Cambridge från den engelske rojalistledaren J G Montrose 1649 om pass för M:s förestående resa till Sverige, varvid han uppges vara skotte (B G de M, s 119 f). Titeln tyder på att det är han som i en genealogi från omkring 1800 uppges ha hetat Jacob David M och dött 1653 samt även varit generalmajor i hannoveransk tjänst (Marks v Würtenberg), vilka uppgifter ej kunnat verifieras (David M 1913, s 103), särskilt som någon stat Hannover ännu ej fanns.

I samma genealogi uppges denne ha varit son till Jacob M och far till David Christoff Montgommery (1642–1708). Härmed kan jämföras, att denne enligt en 1700-talsgenealogi (X 18) skall ha varit son till hannoveranske generalmajoren "David Jacobsson M", och att David Christoff Montgommerys son Carl Montgommery uppgav sig vara sonson till en ej namngiven person som varit i sv tjänst under "tyska kriget" (Sköldebrevsaml). Enligt en egenhändig meritförteckning (M 1116) tjänstgjorde David Christoff Montgommery hela tiden i Pommern under 1670-talets krig. Hans sons uppgift (Sköldebrevsaml; Stenhammar o Stenbock), att han skulle ha blivit sårad i slaget vid Lund 1676, torde alltså vara oriktig. Denne David Montgommery fick 1700 avsked med överstelöjtnants karaktär. Genom sitt ingifte i den gamla sv släkten Rosenstråle hade han kommit i besittning av säteriet Svarttorp i Regna, Ög.

Hans son Carl Montgommery (1690–1762), vars i ättartavlorna uppgivna andra förnamn ej kunnat återfinnas i vare sig dödbok, rullor, fullmakter eller egenhändig namnteckning, blev skjuten genom vänstra axeln i slaget vid Helsingborg och tillfångatogs av danskarna 1713, då han vid ett överskeppningsförsök till Wismar var på ett skepp som gick på grund vid Bornholm. Efter utväxling s å deltog han i norska fälttåget 1718 (Sköldebrevsaml). M fick avsked från Östgöta kavalleriregemente 1719 och majors karaktär 1747. Sedan en person med samma efternamn fått naturalisationsbrev 1736 (se nedan), ansökte han flera gånger om naturalisation som sv adelsman, vilket dock beviljades först 1774 för de fem kvarlevande av hans sju söner.

En av dem, majoren vid Österbottens regemente Gustaf Adolph Montgomerie (1739–1803), var far till översten och landshövdingen Gustaf Adolph M (M 2). Dotter till denne var målarinnan Märta Maria Augusta Berg, f M (1843–1906), gift med bildhuggaren F Oscar T Berg (bd 3). M 2:s tre bröder immatrikulerades 1818 på Finlands riddarhus. Den finländska släktgrenen dog ut på manssidan med brorsonen professorn i civillagfarenhet och romersk rätt vid universitetet i Helsingfors, sedermera presidenten i Vasa hovrätt Robert August M (1834-98).

M 2:s farbror Otto Wilhelm M (1736–75) tjänstgjorde från 1750 vid Östgöta infanteriregemente, deltog i bl a striderna vid Pasewalk 1760 och Neu Kalen 1762 under pommerska kriget och fick löjtnants avsked 1767. Han var far till auditören och fältsekreteraren Fredrik Fabian Montgomerie (1770–1831). Fabian Montgomerie, som fick lagmans titel 1801 och blev hovmarskalk 1817, kom genom sitt äktenskap med en dotter till rikskanslern greve Fredrik Sparre i besittning av Åkerö i Bettna, Söd. Hans yngre bror Gustaf Leonard Montgoumerie (1772–1845) deltog i sjöslaget vid Ölands södra udde 1789 samt Viborgska gatloppet och sjöslaget vid Svensksund 1790 och fick löjtnants avsked 1811. Han var farfar till John Samuel M (1863–1936). John M blev överste för Södra skånska infanteriregementet 1912 och var sekundchef vid Svea livgarde 1915–20 samt tjänstgörande kabinettskammarherre hos konungen 1920–25. Fabian Montgomeries och Gustaf Leonard Montgoumeries äldre bror Otto Wilhelm Montgommery (1768–1837) deltog i kriget i Finland 1788–90 och utmärkte sig i striden vid Hörnefors 1809, där han blev sårad i högra benet, samt fick avsked med majors karaktär 1816. Han var farfars far till Elna Charlotta Elvira M (1885–1981). Elna M blev sv mästare i konståkning på skridsko 1908 och 1912 och gifte sig 1918 med sedermera direktören och norske konsuln i Malmö fil lic Allan Bäckman.

Otto Wilhelm M:s och Gustaf Adolph Montgomeries äldre bror Carl Jean M Carlson (1730-1805) blev sårad 1759 under pommerska kriget, befordrades 1777 till major vid Östgöta kavalleriregemente och fick avsked 1779. Hans son David Robert Carlson Montgommery (1771–1846) uppges (Gustaf Adolphsson M) ha räddat Gustav III från att bli tillfångatagen av kosacker 1789 under kriget i Finland, men denna uppgift förekommer ej i hans meritförteckningar, och uppgiften, att denna händelse skulle ha föranlett, att han blev riddare av svärdsorden 1801, har ej kunnat verifieras i ordenskansliets arkiv. Under kriget i Tyskland 1806 blev Robert Montgommery tillfångatagen av fransmännen vid Lübeck. Han blev överstelöjtnant 1810 och fick avsked 1811. Son till honom var kapten Carl Hampus M (1808–62). Hampus M kom genom sitt äktenskap i besittning av säteriet Bo i Värmdö (nu Boo), Sth. Han var far till bruksägaren och riksdagsmannen Hampus Edvard M (M 5). Brorsöner till Edvart M var 1:e sekreteraren i UD jur kand David Erik M (1891–1934) och skriftställaren dr phil Bo-Gabriel de M (1894–1969), vilka båda genom tryckta skrifter (se nedan) ökade kunskapen om sin släkt. Studiet av släktens äldre historia föranledde den senare att göra anspråk på grevetitel.

Carl Jean M Carlsons, Otto Wilhelm M:s och Gustaf Adolph Montgomeries yngste bror, ryttmästaren Edvart M (1746–1813) på Totebo i Hjorted, Kalm, var farfar till Henric Victor M (1820–1905), som ägde hälften av Björkefors järnbruk i Sunne, Värml, från 1854 och den andra hälften därav från 1857, hälften av Lövstaholm med Antonströms järnbruk i Lysvik, Värml, och av Annefors järnbruk i Sunne från 1855 samt den andra hälften av Annfors från 1857 men sålde alltsammans 1862 och var senare grosshandlare i Gbg. Dennes son Henrik Albert M (1852–1913) blev direktör för centralfängelset i Gbg 1898 (tf 1888), för tvångsarbetsanstalten för kvinnor i Norrköping 1904 och för straffängelset i Sthlm 1912. Albert M var ledamot av Gbgs stadsfullmäktige 1899–1904.

1736 utfärdade konung Fredrik I för brukspatronen John Montgomerie (1695–1764) brev på naturalisation som sv adelsman. Denne uppges i detta brev ha företett bevis på sin härkomst från en urgammal adlig släkt i Skottland och kommit till Sverige 16 år tidigare. 1728 hade han fått burskap som handelsman i Sthlm, varvid han uppgavs vara född i Glasgow. Hans son har i brev (Malla M-Silfverstolpe) uppgett, att John Montgomeries far var "pair av Skottland" och hade 21 söner, av vilka 7 skulle ha omkommit vid James Edward Stuarts försök att bli konung av England och Skottland. Dessa uppgifter har emellertid vid arkivforskningar i Skottland visat sig vara utan verklighetsunderlag. I stället har konstaterats (Archie M:s PM 1975), att John Montgomerie var son till köpmannen John Montgomerie (d 1708) i Campbelltown, där han vid försäljningen av en fastighet 1733 uppges vara köpman i Sthlm. Fadern John Montgomeries far hette också John Montgomerie (d 1716) och var också köpman i Campbelltown, och dennes son Adam Montgomerie hade enligt skotskt källmaterial varit verksam i Sthlm 1703. Eftersom denna familj förde samma vapen som den förutnämnde David Christoff Montgommerys ättlingar, anses de ha tillhört samma släkt. Då inga säkra uppgifter finns om deras förfäder, synes det emellertid omöjligt att veta, hur de var befryndade. Den huvudsakligen på heraldiska iakttagelser (David M 1913, s 108 f) grundade uppfattningen (David M 1913, släkttavla mellan s 230 o 231), att de skulle härstamma från var sin sonson till den förutnämnde Alexander Montgomerie (d omkr 1470), har ej kunnat verifieras. Den till Sverige inflyttade John Montgomerie blev tidigast 1723 förläggare för Georg Löwens (bd 24, s 572) järnbruk Skebo i Ununge och Ortala i Väddö, Sth, vilka han arrenderade från 1728. Löwens anspråk på att trots detta behålla ledningen av bruken ledde till långvariga processer, och då han 1733 avhände sig dem till en annan person, var han skyldig Montgomerie mer än 500 000 dlr. Först sedan denne fått dessa pengar, avstod han 1737 från bruken, men ännu 1750 stämdes han av Löwen. 1731 hade Montgomerie köpt Torby och Antskog i Pojo socken i Nyland, där han återuppbyggde Fiskars masugn och anlade en ny hammare vid Antskog. Senare köpte han bl a Persböle säteri i Pojo 1737 och Koskis bruk i Bjärnå socken i Egentliga Finland med Kulla masugn i Tenala socken i Nyland s å. Montgomeries ekonomiska ställning var dock ganska svag, och 1740 fick bl a hans svärfar kommerserådet Robert Cambell (bd 7, s 263) och hans hustrus morbror grosshandlaren Jean Bedoire d y (bd 3) i Sthlm inteckningar i hans egendomar, vilka inteckningar förnyades 1750. 1752 sålde han alla sina egendomar i Finland till handelshuset Tottie i Sthlm, som 1749 av honom köpt Herrängs gruva i Häverö, Sth.

Hans son Robert M (1737–98) var i fransk krigstjänst 1756–63 och deltog därvid i kriget mot Preussen, bl a i slaget vid Rossbach 1757. Efter hemkomsten tillhörde han mösspartiet. Sedan M 1777 blivit överste för Nylands och Tavastehus läns dragonregemente, verkställde han 1779 de spöstraff de upproriska karelska frälsebönderna dömts till. Sommaren 1785 sände Gustav III honom till S:t Petersburg för att betyga den ryska kejsarinnan konungens vänskap och göra iakttagelser om stämningen gentemot Sverige där. 1786 blev M kommendör av svärdsorden, varför släkten uppflyttades i riddarklassen på riddarhuset och sålunda blev en s k kommendörsätt. Vid krigsutbrottet 1788 var han en av de regementschefer som med framhållande av manskapets föregivna motsträvighet sökte förmå konungen att inställa det planerade anfallet mot Fredrikshamn. I aug 1788 gjorde M med två skvadroner dragoner och en bataljon infanteri en framryckning mot Viborg för att möta de trupper, som skulle landsättas öster om Fredrikshamn, men mötte i stället ryska trupper och måste i oordning och med någon förlust återvända. Han undertecknade ej den s k Liikalanoten, men hans namnteckning står närmast efter generalmajoren C G Armfeldts (bd 2) under den s k Anjalaförbundsakten. Sedan Gustav III återvänt till Sverige, underhandlade M i spetsen för en officersdeputation med dennes broder hertig Karl i Lovisa om dennes anslutning till Anjalaförbundet. På dennes order gjorde han utan framgång besök hos den ryske storfursten Paul i Fredrikshamn för att underhandla om fred. I början av 1789 arresterades M liksom de övriga ledande anjalamännen och sattes i fängelse på Fredrikshov vid Sthlm. 1790 var han en av dem som dömdes till döden, men domen ändrades s å till livstids förvisning till Sveriges västindiska koloni S:t Barthélemy, dit han fördes i början av år 1791. Sedan hertig Karl blivit regent efter Gustav III:s död, frigavs M, och i början av 1793 återkom han till Sverige, där han tillbragte sina sista år på säteriet Lindholmen i Orkesta, Sth. Han har efterlämnat en diger levernesbeskrivning, som nu finns på Segersjö i Lännäs, Ör, och utgör huvudkällan för Vivi Horns (bd 19) bok om honom (se nedan). En relation av M om händelserna 1788 publicerades 1861 i HH 1 efter en avskrift hos en av hans dotterdöttrar på Ribbingebäck i Skogs-Tibble, Upps. Den anses föga tillförlitlig (Odhner, 3, s 130; jfr s 126, not 1), dock främst på grund av minnesfel (Cederberg, s 118ff). I tre äktenskap hade M sammanlagt 15 barn, av vilka dock 7 dog som barn. Med den första hustrun, som han enleverat i Frankfurt, där hon var gift med en sinnessjuk man, hade han bl a två döttrar, som blev stammödrar för samtliga nu levande medlemmar av adliga ätten von Bahr och friherrliga ätten Brauner. Med den andra hustrun, som var änka efter riksrådet Axel Arnell (bd 2, s 235) och dotter till generalmajoren och landshövdingen friherre Thure Gustaf Rudbeck, blev M far till memoarförfattarinnan Magdalena (Malla) Sophie M (M 1).

M:s tredje hustru var dotter till det rika kommerserådet Josias Carl Cederhielm (bd 8), av vilken han arrenderade det förutnämnda  Lindholmen. Cederhielm gjorde 1792 det likaså förutnämnda Segersjö till fideikommiss för M:s hustru och hennes förstfödda manliga ättlingar, medan säterierna Västberga i Brännkyrka (nu Sthlm) och Brogård i Bro, Upps (nu Sth), skulle tillfalla hennes enda dotter, som gifte sig med sedermera landshövdingen greve Eric Samuel Sparre. Ett stenhus i Sthlm skulle bli fideikommiss för M:s yngste son, sedermera löjtnanten Robert Adam M (1788–1811), som blev sårad 1809 vid Kumlinge på Åland och vid Hörnefors i Västerbotten. Då denne dog barnlös fick hans syster i enlighet med morfaderns vilja rätt att genom testamente förfoga över det. Enligt ett k medgivande från 1771 (Biographica: Cederhielm) skulle namnet Cederhielm läggas till släktnamnen för framtida ägare av Segersjö.

Robert Adam M:s äldre bror Josias M-Cederhielm (1785–1825) deltog i norska fälttåget 1814 och blev överstelöjtnant och chef för Värmlands fältjägarregemente 1816 samt överste i armén 1818. Då nämnda regemente 1819 blev helt självständigt i förhållande till Värmlands regemente, blev han dess förste överste. I äktenskap med tonsättaren Mathilda Beatrix Valeriana Maria della Trinitå (de) Orozco (M 3) var han far till Eugenie Valeria Adelaide Camilla Maria M (1824–95), omskriven som Karl XV:s ungdomskärlek. Eugenie M gifte sig senare med underlöjtnanten greve Wilhelm Samuel Magnus Liljencrantz.

Hennes bror fideikommissarien och riksdagsmannen Robert Nils Germund M-Cederhielm (M 4) var morfar till generalen Hugo Montgomery Cederschiöld och far till Hugo M-Cederhielm (1847–72). Denne publicerade 1870 en diktsamling och en opera buffa På Madagaskar (libretto 1870, ny uppl 1907), som uppförts av studenter i Sthlm 1869 (Nyblom). Han blev 1871 fil kand i Uppsala och attaché vid den sv-norska beskickningen i Rom men omkom genom fall från Tiberii klippa på Capri. Hans bror löjtnant William Cecil M (1859–1921) sålde 1912 det från Josias Carl Cederhielm ärvda Lindholmen ur släkten och var 1913–16 riksdagsman i FK. William M var far till professor Gustaf Arthur M (M 6). Hugo M-Cederhielms och William M:s bror kammarherren och kanslirådet Josias M (1862–1955) var farfar till docenten i antikens kultur och samhällsliv Hugo M (f 1932), som är gift med professorn i kyrkohistoria Ingun M, (f 1936) i Oslo, dotter till statsrådet professor Karl Gustaf Westman.

Hugo M-Cederhielms samt William och Josias M:s bror kammarherre Robert M-Cederhielm (1851–1932) på Segersjö publicerade bl a diktsamlingar (1881 o 1895) och en biografi över farmodern M 3 (1919). Han förvandlade 1918 genom försäljning större delen av fideikommisset till fideikommisskapital. I äktenskap med en dotter till kabinettskammarherren och riksdagsmannen friherre Fredrik Alexander Funck (bd 16, s 648) var han far till kanslirådet och kammarherren William Gabriel Orozco M (1889-1975) och till kapten Josias Carl M (1887–1946). Josias M gifte sig 1933 med sin fasters dotter Louise Cecilia Margareta M, f Mörner (1879–1978), änka efter stiftsbibliotekarien Carl Magnus Stenbock. Louise M hade ärvt godset Herrborum i S:t Anna, Ög, och varit sekreterare i Sthlms förening för kvinnans politiska rösträtt 1909–11, litteraturrecensent i östgöta correspondenten 1918–30 samt ordförande i Linköpings förbund för kvinnans politiska rösträtt 1920–21, i Fredrika Bremer-förbundets linköpingskrets 1920–30 och i Linköpings moderata kvinnoförbund 1921–23. Medan hon hette Stenbock, hade hon också publicerat smärre gods- och släkthistoriska skrifter och en roman. Josias och William M:s äldste bror, överstelöjtnant John Archibald Robert M-Cederhielm (1881–1957) på Segersjö var i äktenskap med en dotter till generalmajor Oscar Fredrik Mascoll Silverstolpe far till civilingenjören och direktören John-Gabriel M (f 1924) och kammarrättspresidenten Henry M (f 1927).