Jöran Wilhelm Lode

Lode, Jöran (döpt till Georg) Wilhelm, f 10 mars 1742 på Vahantaka i Letala (Laitila), Åbo o Björneborgs län, d 11 sept 1799 i Åbo. Föräldrar: överstelöjtnanten Otto Wilhelm L o frih Catarina Agneta Fleming. Student i Åbo 56, auskultant i Åbo hovrätt 19 dec 56 (W G Lagus), kanslist i Åbo landskansli 16 okt 57 (Arméns pensionskassas arkiv E VIII), v landssekr 24 aug 63 (Arméns pensionskassas arkiv E V), notarie i riksdagens sekreta deputation 12 febr 65, actor 7 juni 66 i kommissionen över Sven Hofmans (bd 19) upprorsförsök, auditör vid Hälsinge reg 5 juni 71, assessor i Vasa hovrätt 24 aug 75, revisionssekr, tf generalauditör o tf justitiekansler 23 (ej 28) aug 92, justitiekansler 7 jan 93–1 nov 96, ordf i tabellkommissionen 7 maj 93, konungens ombud i riksgäldskontoret 14 maj 93, led av generaltulldirektionen 2 sept 93, president i Vasa hovrätt 15 maj 95 (tilltr ej) o i Åbo hovrätt 25 (ej 22) okt 96 (tilltr 21 juli 97). – Ogift.

En meritförteckning från 1774 (Arméns pensionskassas arkiv E V) meddelar om L:s ungdom, att han från 1758 till 1763 tidtals förrättat landssekreterarsysslan i Åbo, fört protokollet i slottsrätten och efter förordnande varit "mönstringscommissarius åren 1762 och 1763 vid åtskillige regementen och corpser i Finland". 1764 uppgav han (M 1259), att han varit förordnad till notarius och sekreterare vid en riddarsynerätt i Asikkala i Tavastehus län 1761. L uppgav sig ha vikarierat som landssekreterare i Åbo juni 1763–juni 1764 och 1768 samt en tid även som landshövding där (Landshövd:s i Söd skr).

Sedan mössorna kommit till makten 1765, blev L notarie i sekreta deputationen. För sitt arbete som actor i kommissionen över Sven Hofmans upprorsforsök 1766 fick han k brev 11 nov 1766 om "förslagsrättighet till häradshövding eller någon jämlik syssla". Vid 1769 års riksdag publicerade L dels ett memorial till försvar för mössornas klandrade riksråd, dels ett mot A B Virgins skrift En patriots tankar om grundlagens nödvändiga förbättring och dels ett i konstitutionsfrågan. Ännu livligare deltog han i debatten vid riksdagen 1771–72, där han bl a i en skrift kritiserade hattarnas riksråd.

L:s inställning till Gustav III framgår av ett brev från honom till G A Reuterholm hösten 1788 (Reuterholm-Adelgrenska saml), i vilket han bl a skriver, att "den korruption, som åstadkommit den första välvningen, måste under despotismen än mera ökas och slutligen bringa folket i den grad av förnedring att fria och ädla tänkesätt icke utan största svårighet kunna få inrymma". I detta brev uttalar han även sympatier för Anjalaförbundet, och han anses (Odhner) ha författat skriften Reflexioner i anledning af arméens förhållande år 1788 (tr av Fryxell 1882), som innehåller en bitter karakteristik av regeringssättet, av motiven till kriget och av den bristfälliga utrustningen.

Vid riksdagen 1789 var L den ende finländske adelsman som invaldes i hemliga utskottet. På konungens genom riksdrotsen framförda befallning måste han emellertid lämna detta och återvända till Vasa för att sköta sin assessorstjänst. 1790 ville Gustav III flytta L från Vasa till Göta hovrätt i Jönköping, vilket riksdrotsen dock lär ha lyckats avstyra (Hochschild). 1792 misstänktes han (Ehrenström, 1, s 371 f, 440) för att ha anstiftat ett överfall på en av konungens anhängare, rådman Abraham Fahlander (sedan adlad Wasastjerna) i Vasa, som därigenom inte kunde komma till riksdagen i Gävle förrän dagen före dess slut (Almquist).

Då Reuterholm efter mordet på Gustav III genom sitt inflytande över hertig Karl blev landets verklige härskare, gjorde han sin vän L sensommaren 1792 till revisionssekreterare, tf generalauditör och tf justitiekansler och knappt ett halvår senare till justitiekansler. Som sådan blev L ledamot av rikets ärenders allmänna beredning och av konseljerna, och längre fram på året 1793 blev han även ordf i tabellkommissionen, konungens ombud i riksgäldskontoret och ledamot av generaltulldirektionen. Av särskild betydelse var, att överståthållaren i Sthlm 1791 fråntagits befattningen med det hemliga kunskaparväsendet, och att polismästaren som ledare av detta ställts under justitiekanslern (Staf).

Allmänheten ansåg, att L hade stort inflytande på Reuterholm (Nylund, s 72), men det har även sagts, att denne utnyttjade hans dåliga ekonomi till att "tvinga honom att göra sådana saker som voro fullkomligt stridande mot hans åsikter och tänkesätt" (L v Engeström). Bl a användes han vid aktionen mot Magdalena Rudenschöld och vid försöken att få Svea hovrätt att skärpa domen i den armfeltska förräderiprocessen 1794 (Wedberg). Över huvud taget är omdömena om L synnerligen negativa. T o m hertig Karl ansåg hans uppgifter vara överdrivna och ibland falska (Staf, s 212). 1796 skrev G M Armfelt om Reuterholm och hans anhängare, att L "var den enda som hade huvud men ett hjärta svartare än beck och en tilltagsenhet utan alla hänsyn" (Bonsdorff, 1, s 456). Enligt Adlerbeth däremot var han "en svag och lömsk man, nog låg men icke nog driftig att vara ett riktigt instrumentum imperii". Hertigens gemål, som 1792 och 1793 skildrat L som redbar och hederlig, konstaterar 1795, att han var lat och bekväm.

Då L efter Reuterholms fall och Gustav IV Adolfs övertagande av regeringen måste tillträda sin reträttplats som president i Åbo hovrätt, var han "ganska passiv, låtande allt gå som det går utan att varken om ärendenas drift eller betjäningens flit och accuratesse etc sig särdeles bekymra" (Porthan 1886, 2, s 450). L:s ekonomi var så dålig att han mot slutet av sitt liv måste sälja sina möbler och ryktades fria till en rik änka (ibid, s 541). Vid sin död var han konkursmässig (ibid, s 576). Då L:s bibliotek såldes, befanns det vara rikt på franska romaner och annan "lätt lecture", men ingen lärdomsgren var så litet representerad som den juridiska; lagboken hade han lånat från Vasa hovrätt (ibid, s 583).

I yngre dagar hade L gjort sig känd som stridbar mösspolitiker och kraftfull opponent mot Gustav III. Att L blev Reuterholms verktyg färgade givetvis omdömena om honom. Kontrasten mellan den tidigare motståndsmannen och den senare medlöparen har uppenbarligen vållat de samtida bedömarna av L:s karaktär bekymmer. Engeström förmodade, att det var L:s svaga ekonomi som tvingade in honom i en tvivelaktig verksamhet i de maktägandes intresse.