O Christian Lovén

5 Lovén, Otto Christian, bror till L 4, f 12 mars 1835 i Sthlm, Klara, d 25 juni 1904 i Boo, Sth. Elev vid Klara skola o Sthlms gymnasium, inskr vid UU 1 juni 52, med fil kand där 28 okt 54, extra bataljonsläk vid Andra livgrenadjärreg 29 maj 55, kir kand vid Kl 1 okt 56, tf adjunkt i anatomi o fysiologi där 2 okt 56–7 sept 57 o 9 aug 58–5 sept 59, kir lic där 26 maj 60, uppbördsläk på korvetten Najaden 23 aug 60–28 maj 61, kir mag vid Kl 30 nov 61, avlade ämbetsed inför sundhetskoll 2 dec 61, disp vid LU 25 april 63, MD där 29 maj 63, adjunkt vid Kl 27 juni 63–74, tf prof i anatomi o fysiologi där läsåret 64–65, prof i fysiologi vid Kl 8 maj 74–13 okt 86, rektor där 84–86, led av komm ang Sveriges ekon ställn mars 86–dec 87, av Sthlms stadsfullm 89-93, av AK 91-93 (led av tillf utsk) o 97–99, av arbetarskyddskomm mars 91–mars 92, av arbetarförsäkr:komm okt 91–mars 93, ordf i styr för Sv trädgårdsfören från 94, led av dir över Allm barnhusinrättn i Sthlm från 00. – LVA 77 (preses 98), LLA 82 (tf sekr 84, sekr 86), HedLLA 04, HedL av Sv läkaresällsk 04.

G 16 juli 1866 i Abo (enl kommunionbok för Pojo, Nylands län, Finland) m Elisabet Johanna (Hanna) Emilia v Julin, f 15 juni 1843 i Pojo, d 8 juli 1941 i Sthlm, Ad Fredr, dtr till bergsrådet Johan Jacob v J o Charlotta Johanna Ottiliana Jägerskiöld.

Christian L tog i Uppsala den medikofilosofiska examen som krävdes för studier vid Kl. Han uppger själv att håg för naturalhistorien och ovilja mot stillasittande arbete drev honom att bli läkare. Vid sidan om de medicinska studierna förvärvade han grundliga biologiska kunskaper. Sommaren 1853 följde han R F Fristedt (bd 16) på en botanisk exkursion i Härjedalen, och fyra år senare fick han i Bohuslän av Sven L (L 3) undervisning i evertebraternas morfologi. Hans första vetenskapliga undersökning gällde utvecklingen hos en hydroidpolyp av släktet Hydractina.

L hade från tidiga år besvär med sin hälsa – frossa, magkatarr och angripna lungor – och hösten 1857 for han söderut på en rekreationsresa. Han var hemifrån närmare ett år och besökte i sällskap med sin blivande kollega O Sandahl bl a Egypten och Algeriet. När han blivit friskare, studerade han ett par månader medicin i Paris, London och Berlin. På resan hade han med sig utrustning för fångst av evertebrater och samlade liksom under senare färder zoologiskt material för Riksmuseum.

Vid Kl uppmärksammades L av anatomen professor Anders Retzius, som 1856 skaffat honom tjänst som tf adjunkt i anatomi och hoppades kunna fostra honom till sin efterträdare. När L hösten 1861 blev färdig läkare, var Retzius död. L hade i viss mån revolterat mot de anspråk denne lärare hade på att bestämma över elever även utanför tjänsten. Efter sitt första universitetsår hade han undvikit Uppsala – namnet Lovén hade där dålig klang pga L 3:s strävan att flytta universitetet till Sthlm. När L för doktorsdisputation vände sig till Lund, hade han ännu inte avlagt med kand-ex. I dissertationen, Studier och undersökningar öfver benväfnaden förnämligast med afseende på dess utveckling, framstår L som en skicklig och självständig forskare, och själv bedömde han avhandlingen som sin bästa prestation.

Efter disputationen blev L adjunkt i anatomi och fysiologi vid Kl och ägnade sig nu främst åt fysiologin. För att skaffa sig erfarenheter i experimentell fysiologi arbetade han 1865–66 8 månader hos fysiologen Carl Ludwig i Leipzig, där han med framgång undersökte de kärlutvidgande nerverna. Vid Kl fanns varken laboratorium eller apparatur för undervisning i fysiologi, och efter hemkomsten ägnade sig L huvudsakligen åt histologiska undersökningar. Han påvisade smaklökarna hos däggdjur och människor och lymfbanorna i magens slemhinnor. Under samma tid sökte han på olika sätt väcka ett mer allmänt intresse för fysiologi, bl a genom att i Hygiea redogöra för de upptäckter som under senare år gjorts inom denna vetenskap.

1867 föreslog KLs lärarkollegium att den efter P F Wahlberg obesatta professuren i materia medica och naturalhistoria skulle ledigförklaras i fysiologi. Vt 1871 uppdrogs åt L att hålla kurser i ämnet. Han reste 1872 med stipendieunderstöd för att vid ett antal västeuropeiska universitet studera fysiologiska laboratorier. I en av det nedslitna institutets vindsvåningar inrättades ett fysiologiskt laboratorium, som mycket tack vare L:s praktiska läggning efter några år kunde anses välutrustat. Han lät först inreda en verkstad, där en stor del av den erforderliga apparaturen framställdes enligt hans anvisningar. Själv tillverkade han mycket av det material han behövde för egna försök. För lungundersökningar byggde han en spirometer med fyndigt inlagda ventiler för särskiljning av in- och utandningsluft, och för arbeten inom muskelfysiologin konstruerade han en förbättrad elektrometer och den s k kvicksilvertelefonen. När L 1874 fick meddelande om att han utnämnts till KLs förste professor i fysiologi, var han i Schweiz för att vårda sin hälsa. Han kom hem följande vår men måste efter att ha tillträtt professuren i okt åter bege sig söderut och tillbragte följande läsår i Frankrike och Spanien. Först ht 1876 började han undervisa: "har likt en gammal rutten skuta sökt nödhamn för reparation", skrev han julen 1875 till sin vän A E Nordenskiöld. Under flertalet av de följande åren måste han längre eller kortare tid avbryta undervisningen i samband med lungblödningar. Några mer omfattande laboratoriearbeten kunde han inte genomföra som professor, men vid institutionen undersöktes bl a hjärtmuskelns förhållande vid elektrisk retning och hjärtslagens inverkan på tryckförhållandena i bröstkorgen.

L:s vetenskapliga produktion var kvantitativt jämförelsevis obetydlig, men den ägde ett länge bestående värde, och han vann en framstående ställning bland tidens biologiska forskare. Hans noggrant förberedda men ej skrivna offentliga föreläsningar var trots hans svaga röst medryckande, och han hade anseende som en utmärkt och osjälvisk lärare. När han av hälsoskäl lämnade professuren, hade han planlagt och inrett ett tidsenligt fysiologiskt laboratorium i en nybyggnad. Liksom flera i den krets av för tiden radikala vetenskapsmän bland vilka han hade sina närmaste vänner ansåg L det som en plikt att göra vetenskapen begriplig för utomstående. Han höll välbesökta föredrag och föreläsningskurser i anatomiska och allmänbiologiska ämnen.

Även i andra sammanhang arbetade L för ökad folkbildning. Han hörde till högskoleföreningen och till styrelsen för Sthlms arbetarinstitut. Han var en tidig anhängare av Darwins utvecklingslära, och hans foreläsningar Människosläktets ålder och första uppträdande på jorden (Ny ill tidn 1863) och Om darwinismen väckte stor uppmärksamhet. Han översatte och bearbetade två engelska läroböcker i fysiologi och författade för serien Ur vår tids forskning häftet Om blodet, dess kretslopp och dess betydelse för kroppsväfnadernas näring. En tid ägnade sig L åt antropologi och kraniologi.

Från sin far, som i borgarståndet hade kämpat för representationsreformen, hade L liberala traditioner, och på 1880-talet började han målmedvetet ägna sig åt politiken. Han var nykterhets- och försvarsvän och försiktig anhängare av vidgad rösträtt och avkortad arbetsdag. Framförallt var han frihandlare. Hans i olika sammanhang hållna föredrag om spannmålstullar trycktes som valbroschyr. Med kraftigt stöd av G Retzius – då chef för Aftonbladet – valdes han 1887 in i AK men på den senare ogiltigförklarade listan med Ångköks-Olle. 1889 blev han stadsfullmäktig och följande år riksdagsman på stockholmsbänken. Vid nästa val uteslöts han emellertid från den liberala listan, eftersom han vid den urtima riksdagen 1892 röstat för regeringens härordnings- och skatteförslag. Efter tre års karantän blev han återvald men avböjde 1899 ett förnyat mandat.

L:s hustru hade efter sin far ärvt egendomar i Finland. När dessa under flera år med dåligt resultat handhafts av förvaltare (Santesson 1935), ansåg sig L i början av 1870-talet föranlåten att sätta sig in i jordbrukets praktik och teori. Han bodde när möjlighet gavs under somrarna med familjen i Finland och studerade under sina resor jordbruket i andra länder, främst i Tyskland. Med sin naturvetenskapliga bakgrund blev han på relativt kort tid en skicklig teoretiker, invaldes i LA och blev efter några år akademins sekreterare. Tjänsten var under de första åren ansträngande, men blev efter 1889, då den nyinrättade Lantbruksstyrelsen tog hand om flera av hans uppgifter, mindre omfattande. L redigerade och medarbetade i LA:s handlingar och tidskrift och utformade med omsorg 19 årsberättelser. Enligt Juhlin-Dannfelt kom han dock inte att "inverka ledande på lantbrukets utveckling". Han fick dålig kontakt med lantbrukets utövare, som till större delen var protektionister och främst kände sekreteraren som en doktrinär frihandlare.

Under professorstiden ägde L huset Garvaregatan 1, där han förde ett gästfritt hus med stort umgänge. Tre av hustruns systerbarn, systrar till Gustaf Mannerheim, vistades långa perioder under uppväxtåren i det lovénska hemmet, som var en mötesplats för familjens många finska släktingar och bekanta. L var trots sjukdom levnadsglad och människointresserad. Han var en aktiv medlem i bl a Idun och Heimdal och hörde till stiftarna av Tretton-sällskapet. Enligt samtida var han en vacker och charmfull man med glänsande bruna ögon. Han var djupt musikalisk, hade en vacker sångröst och spelade känsligt och skickligt piano och orgel.