Claës J Lundin

Lundin, Claës Johan, f 12 nov 1825 i Sthlm, Nik, d 14 sept 1908 där, Kungsh. Föräldrar: skräddarmästaren Johan Olof L o Catharina Mellström. Elev vid Sthlms gymnasium 40, inskr vid UU 7 juni 44, kameralex där 47, eo tjänsteman i olika ämbetsverk i Sthlm 47–54, kanslist i bondeståndet vid riksdagarna 50–51 o 53–54, elev vid FrKA 1 okt 52-53, kontorsanställd i Hamburg 54–56, drev grosshandel i Gbg 56–58 (56–57 tills med C O Wijkander), korrespondent for Gbgs Handels- o Sjöfartstidn (GHT) i Khvn 58–59, i Paris 59–66, anställd vid red för Sthlms dagbl 66–84, ordf i PK 80–81. Förf, journalist.

G 1 maj 1858 i Khvn, Trinitatis, m Augusta Cedervall, f 30 sept 1832 i Gbg, Garnisonsförs, d 21 dec 1918 i Sthlm, Kungsh, dtr till kustvakten Gustaf C och Maria Larsson (enl L:s uppg i PK:s arkiv, RA, o enl bouppt E Illa: 141, s 2299, Gbgs stadsarkiv, GLA; enl fdb dtr till en Anna Carlsson från Fjärås, som ej kunnat identifieras).

Redan som ung tjänsteman i Sthlm började Claes L medarbeta i pressen. Via Bildningscirkeln kom han i kontakt med den politiskt radikala kretsen kring Sthlms arbetareförening och den socialistiska tidningen Demokrat(i)en, där han var medarbetare 1850–51 tillsammans med Frans Widstrand, Fredrik Borg och Per Götrek. I senare minnesteckningar, som ofta citerats, har L beskrivit denna krets som politiskt harmlös – en karaktäristik som senare ansetts vara inte helt rättvisande (Gamby). L själv lämnade tidigt sin ungdoms socialism och blev liberal. Efter ett mellanspel i affärslivet blev han 1858 tidningsman på heltid. L antog ett erbjudande av S A Hedlund att bli korrespondent för GHT i Khvn. 1859 flyttade han med samma uppdrag till Paris. Vistelsen i Frankrike kom på ett avgörande sätt att prägla hans journalistiska ideal och allmänkulturella orientering. Successivt utvidgade han sin verksamhet och skrev till slut (1865) Pariskorrespondenser i fem sv tidningar parallellt, förutom i GHT även i NDA, Sthlms dagblad, AB och Ny ill tidn.

När L 1866 av Wilhelm Walldén erbjöds att bli andre man på Sthlms dagblad, flyttade han tillbaka till Sverige. Samtidigt fick han årskontrakt med Ny ill tidn som kåsör. I Sthlms dagblad skrev L teater-, konst- och litteraturkritik, kåserier, kulturhistoriska och skönlitterära bidrag och ibland även referat och ledare. I vissa frågor låg L:s åsikter klart till vänster om tidningens försiktigt moderatliberala linje, men hans personliga förhållande till Walldén var mycket varmt och därför avstod han från att skriva i känsliga frågor. I stället vädrade L ibland sina åsikter i GHT och i A Ahnfelts tidskrift Ur dagens krönika. I den sistnämnda skrev han bl a en mot högern kritisk artikel i den norska frågan 1882. När Sthlms dagblad 1884 övertogs av den högerorienterade E V Montan, avgick L med pension. Även därefter medarbetade han emellertid i tidningen på friare basis ända till 1905. Bl a skötte han ensam under lång tid konst- och teaterkritiken.

L uppskattades av samtiden främst som stockholmsskildrare och kåsör. Förutom i otaliga tidningsartiklar har han kärleksfullt beskrivit Sthlms kulturhistoria och topografi framfor allt i de kända verken Gamla Stockholm (tillsammans med A Strindberg) och Nya Stockholm. Planen till det förra utarbetades av Strindberg, men kvantitativt skrev L merparten av verket. Samarbetet var emellertid fyllt av konflikter. Strindberg ville skriva populärt och koncentrerat och ansåg, att den betydligt äldre "gubben Claes" arbetade alltför långsamt och grundligt. Arbetet innehåller värdefullt primärstoff och äger fortfarande "en rikedom som är imponerande" (Rehnberg). Det senare verket, som L medvetet utformade som pendang till Gamla Stockholm, har historiskt värde som samtidsskildring av Stockholms omvandling genom bl a Lindhagens stadsplan och hyreshusexpansionen. Som kulturhistoriker är L ibland något tung och omständlig i sin framställning. Sin styrka äger han i livfulla folklivsbilder och miljöskildringar. I Nya Stockholm ger han prov på "uppsökande" journalistik i dokumentära beskrivningar av livet i t ex en bolagskrog, en gardeskasern, ett baptistkapell och ett härbärge för husvilla. Även i En gammal stockholmares minnen har L samlat ett värdefullt social- och kulturhistoriskt stoff.

Som kåsör var L den mest gouterade i sv press under perioden mellan stilbildaren Orvar Odd (O P Sturzen-Becker) och sekelslutets Sigurd (A Hedenstierna, bd 18) och Jörgen (G Lundström). L försökte medvetet vårda arvet efter Sturzen-Becker, som han även personligen lärt känna i Khvn 1858–59. Utan att nå upp till dennes originalitet och stilkonst efterbildade han mästaren skickligt, bl a i sättet att blanda spiritualitet och allvar. Att närkontakten med den franska pressen också avsatt spår i L:s kåseriserier är naturligt. Bäst till sin rätt kom han kanske i Ny ill tidn (serien Omnibus 1866–72). Där kommenterades aktualiteterna i Sthlms mondäna sällskaps- och kulturliv med urbanitet och i en konverserande fransk ton.

Eftervärlden har mer än samtiden uppmärksammat L:s insatser på två andra områden, som krigskorrespondent och som science fiction-författare. På eget initiativ reste L i april 1871 för Sthlms dagblads och tre andra tidningars räkning till Frankrike för att läm- na ögonvittnesrapporter om Pariskommunen. Med häftigt engagemang skildrade han i detta klassiska reportage sina upplevelser bland rykande ruiner och likhögar i Paris i samband med kommunens fall. Som reporter visar han sig här både yrkesskicklig och yrkesmedveten, inte minst i ambitionen att förmedla en dramatisk nukänsla. L var en flitig resenär och gjorde reportageresor till bl a världsutställningarna i Paris 1867 och 1878, till Berlin 1876–77 och till Italien 1883. Flera reseskildringar utgav han i bokform, bl a I Tyskland och Bortom Alperna.

Med den märkliga romanen Oxygen och Aromasia skapade L en sv motsvarighet till den litterära Jules Verne-romantiken. Romanen åstadkom visserligen inte något genombrott för framtidsskildringar i sv litteratur men är en intressant föregångare till 1900-talets science fiction. L:s insats reduceras dock något av att boken – som han själv påpekar – är en bearbetning av tysken Kurd Lasswitz roman Bilder aus der Zukunft (1878). De tekniskt-naturvetenskapliga inslagen har L nästan ordagrant övertagit från Lasswitz, likaså en del av intrigen. Helt självständig och originell är L däremot i de samtidssatiriskt utformade avsnitten om det sociala, kulturella och politiska livet i Sverige år 2378. Dessutom har L gjort berättelsen mer underhållande än förlagan, sannolikt under påverkan av de amerikanska humoristerna, som då lästes flitigt i Sverige.

L:s övriga litterära försök i roman- och novellform var mindre lyckade. Ett visst intresse har dock novellen Röda fanan med motiv från Pariskommunen. Litterärt värdefulla är också några Blancheinspirerade barndomsskildringar från stockholmsk hantverkarmiljö, t ex Ljusets fest i Tidsbilder (1895), där L åstadkommer en verkningsfull saklighetens poesi. L:s anseende som kritiker var omtvistat. I konstnärskretsar omtalades han ibland under 1870- och 80-talen ironiskt som "kommunalestetikern". Som idealistisk och moraliserande litteraturkritiker visade han "gammalmansöversitteri" mot Det unga Sverige (Landquist).

L:s samhällssyn var allmänt liberal med vissa inslag av långtgående demokratiska idéer. I Oxygen och Aromasia och annorstädes betonar han vikten av fullständig jämställdhet för kvinnorna, social jämlikhet inom skolväsendet och allmän politisk rösträtt. Ett påtagligt intresse hade L för arbetarfrågan. Han deltog i kommittén för nordiska arbetarmötet i Sthlm 1870. Reportageresan till Berlin gjorde han i det uttalade syftet att studera den tyska socialdemokratin, dock utan att ha några ideologiska sympatier.

L tillhörde grundarna av Publicistklubben 1874 (ordf 1880–81) och Sveriges författareförening 1893. Han var medlem i Idun och Sällskapet, två föreningar vars historia han skrivit. Som person beskrivs han allmänt som social och utåtriktad, godmodig och vänlig. Han var en ovanligt mångsidig publicist, som kännetecknades av internationell orientering och snabbhet och lätthet att producera sig i de mest olikartade genrer. Betydande var han framför allt som en av sin tids få kvalificerade yrkesjournalister.