E Wilhelm Montan

1 Montan, Erik Wilhelm, f 14 sept 1838 i Arboga (enl dopattest i Svea livg förs:s arkiv, SSA; ej i fb), d 23 sept 1909 i Saltsjöbaden, Sth (enl db för Klara, Sthlm). Föräldrar: advokatfiskalen Erik Wilhelm M o Justina Elisabet Staaff. Inskr vid UU ht 56, förste kurator vid Västmanlands-Dala nation 66–67, vt 70 o 72–73, FK 28 maj 68, disp 20 maj 69; FD 1 juni 69, docent i statskunskap 14 juni 69–82, allt vid UU, eo kanslist vid ED 69–75, ordfi UU:s studentkår vt 70 o 72–73, tf adjunkt i historia o statskunskap vid UU 75–76, medarb i NDA 75–77, sekr i KU riksdagarna 76–77, medarb i Sthlms dagbl från 78, professors n hov 31 mars 82, ordf i styr för AB 1 april–1 okt 84, huvudred, VD o led av styr för Sthlms dagbl 1 okt 84–96, utg 29 nov 84–29 juni 95, ordf i styr för ab Sv telegrambyrån 93–08, led av komm ang tillhandahållande av tidn:ar genom postverkets försorg juni 99–mars 01, led av styr för Sv hist fören 00–09. – LSkS 73. – Ogift.

Wilhelm M hade sina rötter i Bergslagen. Från att ha varit sysselsatta inom bergshanteringen övergick släktens medlemmar efterhand till statsförvaltningen. Farfadern Vilhelm Eric var borgmästare i Arboga, hans far Eric bergsfogde och landskamrerare. Även på moderns sida hade M en gedigen ämbetsmannabakgrund.

M stannade länge i Uppsala. Han erhöll upprepade förtroendeuppdrag i både nation och studentkår och praktiserade studentskandinavism. I Historiska föreningen blev han sekreterare vid grundandet 1862. Omsider kom hans fackliga intresse även de yngre universitetslärarna till del. I en programskrift slog han ett slag för att förbättra deras ställning. Sina studier inriktade M på historia och samhällsvetenskap. Hans vetenskapliga produktion, ägnad den gustavianska tidens konstitutionella frågor, var snävt avgränsad och blev ej heller omfångsrik. Historikern M gjorde istället sin mer betydande insats som utgivare av en serie centrala källskrifter från 1700-talet, bl a den tidiga frihetstidens adelsprotokoll. Till verkförteckningen på detta fält bör fogas uppgiften att han tillsammans med O Alin (bd 1) planerade och påbörjade arbetet med den brett upplagda urkundssamling som senare publicerades under titeln Svenska riksdagsakter. En verksamhet som denna var i sig inte uppseendeväckande under vad som kallats utgivningens århundrade, men M låg dock långt framme vad gäller planmässighet och kvalitet. Hans val av bilagor till adelsprotokollen vittnar om en medveten strävan att ur det disparata källmaterialet välja delar som sammantagna bildar en helhet där förståelsen av det politiska skeendet blir den största möjliga. Ett viktigt hjälpmedel för forskningen är vidare M:s matrikel Ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1719–1809 (RHA).

M sökte 1882 den mångsidigt inriktade skytteanska professuren i Uppsala men blev – trots kungligt bistånd – förbigången för den åtta år yngre Alin. M anses ha skadat sin sak genom alltför intensiva egna bearbetningar och godtogs heller inte av P v Ehrenheim, vilken såsom förmyndare utövade den skytteanska patronatsrätten. Motgången vid tillsättningen tog M djupt. En i HT:s första årgång påbörjad artikelserie om den gustavianska tidens statsutskott fick ett tvärt slut; han återupptog heller aldrig sitt historiska författarskap.

Publicistiskt verksam sedan 1870-talets mitt fick M 1884 en central position i den stockholmska tidningsvärlden. Som ledare för ett konsortium tog han då kontrollen över det nedgångna Aftonbladet men lyckades efter kort tid "byta upp sig" till det ekonomiskt och upplagemässigt betydligt starkare Sthlms dagblad. Där hade M varit aktieägare sedan 1878 och även under riksdagarna skrivit artiklar om konstitutionella och utbildningspolitiska frågor. Sthlms dagblad hade av den tidigare huvudägaren W Walldén utvecklats till ett av landets ledande nyhetsorgan, "den svenska Times". Läsekretsen utgjordes i första hand av ämbetsmän och bildad överklass; den politiska tendensen var moderatliberal. Tidningen företrädde en sammansatt ideologi, där allmän regeringsvänlighet, befäst sv-norsk union och ekonomisk liberalism med frihandel som främsta punkt utgjorde ingredienser. M:s dryga tio år som huvudredaktör innebar ingen förändring av denna politiska tendens men medförde att större vikt än tidigare lades vid den opinionsbildande funktionen. De intellektuella ambitionerna var härvidlag betydande. Själv ingen flitig skribent förde M med hjälp av medarbetare, särskilt H Forssell (bd 16), fram sin tidning till en tätposition som sakligt utredande debattorgan.

Betydligt mindre lyckosam blev Sthlms dagblads ekonomiska utveckling under den period M ledde företaget (Runestam). På huvudstadens vid denna tid totalt sett kraftigt expanderande dagstidningsmarknad framträdde Sthlms dagblad som nära nog den enda förloraren. Konkurrens från SvD, startad 1884, var en viktig faktor bakom de sjunkande upplage- och inkomstsiffrorna. I de alltmer brännande tull- och unionsfrågorna kom tidningen dessutom i åsiktsmässig otakt med läsekretsen. Det frihandels- och norskvänliga Sthlms dagblad fjärmades från sin av nationella, konservativa och protektionistiska stämningar alltmer influerade målgrupp. M gav vid de förhandlingar som inledde och avslutade hans styre prov på en påtaglig förslagenhet i affärer men kan eljest knappast beskrivas som en framstående företagsledare. För tidningsverksamhetens ekonomiska sida var hans förståelse otillräcklig; som betecknande berättas en episod där M lät lyfta ut tre spalter annonser för att bereda plats åt en av Forssells artiklar (Swahn). När aktiemajoriteten 1895 övergick till ett konsortium av frihandlare under H Tamms ledning, fick M också träda tillbaka till förmån för brodern Carl (M 2) just under hänvisning till sin bristande effektivitet.

M:s engagemang i Sthlms dagblad utgjorde plattformen för hans insatser på den nationella nyhetsförmedlingens område (Ingmar). När monopolföretaget Sv telegrambyrån, en avläggare till den tyska Wolffbyrån, 1893 ombildades till aktiebolag blev tidningen tillsammans med AB och NDA ägare och M styrelsens ordförande. Verksamheten kom under de följande åren att hotas från flera håll. M:s strävan var härvid att säkerställa byråns ställning som prqssägt företag. Länge var han också framgångsrik; bl a breddades genom M:s försorg ägarbasen till att omfatta flera tidningar, men efterhand fick han i företagets driftige ekonomidirektör F G T Eklund en övermäktig fiende. Den senare lyckades 1908 för egen del vinna majoriteten i bolaget efter att – bakom ryggen på den ovetande M – ha förvärvat bla det då krisdrabbade Sthlms dagblads aktier. Genom denna uppgörelse, som hårt drabbade minoritetsägarna, avskrevs för ett drygt decennium framåt möjligheten till en pressens egen nyhetsbyrå.

M:s insatser inom forskning och publicistik präglades av stor sakkännedom men var ej i någon större utsträckning nyskapande. Stridbar till karaktären och med en benägenhet att framkalla omgivningens skarpa opposition fick han röna upprepade motgångar. Efterhand alltmer isolerad fann M sin tillflykt i ett lika dyrbart som välvalt privatbibliotek, omfattande nära 12 000 nummer.