Meriter

1 (von) Linné, Carl, före adl Linnæus, f 13 maj 1707 i Stenbrohult, Kron, d 10 jan 1778 i Uppsala. Föräldrar: kh Nicolaus (Nils) Linnæus o Christina Broderzonia. Studier för informatorer febr 14—22, elev vid trivialskolan i Växjö 10 maj 16, vid gymnasiet där 11 juli 23, inskr vid LU 19 aug 27, vid UU 23 sept 28, företog vetensk resa till Lappland maj—okt 32, till Dalarna dec 33—febr 34 o sommaren 34, resor i Europa 35—38, disp pro gradu i Harderwijk, Holland, 23 juni 35, MD där 24 juni 35, läkare i Sthlm hösten 38—41, medicus vid amiralitetet där 15 maj 39, en av VA:s stiftare 2 juni 39, prof i praktisk medicin vid UU 5 maj 41, vetensk resa till Öland o Gotland sommaren 41, genom byte prof i medicin o naturalhist vid UU 21 jan 42-14 febr 77, vetensk resa till Västergötland o Bohuslän sommaren 46, k arkiater 10 jan 47, vetensk resa till Skåne april—aug 49, rektor vid UU 49-50, 59 o 72, adl av kungen 7 april 57 (anmält i rådet 17 aug 62). - LVS 38 (sekr 44-67), LVA 39 (preses juni-sept 39), LPS 75, led av många uti akademier.

G 26 juni 1739 på Sveden, Falun, m Sara Elisabet Moraea, dp 29 april 1716 där, d 20 april 1806 på Hammarby, Danmark, Upps, dtr till provinsialmedicus assessor Johan Moræus o Elisabeth Hansdtr.

Biografi

L:s barndomsmiljö var både tidstypisk o i vissa avseenden unik. Hans far var bondson i en släkt där många i likhet med honom fått studera till präster. Han hade gått igenom gymnasiet i Växjö o hade sedan uppehållit sig endast kortare perioder vid LU. Trots avsaknad av examen hade han 31-årig erhållit komministertjänsten i Stenbrohult o sedan, delvis tack vare gifte med förutvarande pastors dotter, fått kyrkoherdebefattningen i samma socken. I en sådan miljö var det tämligen givet att äldste sonen Carl, när han visade någorlunda anlag, skulle få studera för att kunna ägna sig åt ett akademiskt yrke. Ovanlig var denna miljö däri att fadern hade ett brinnande intresse för växter. Sannolikt inspirerad av sin morbror Sven Tiliander anlade han, först vid komministerbostället i Råshult o sedan, med storslagnare mått, vid prästgården i Stenbrohult, en trädgård, rik inte bara på fruktträd o nyttoväxter utan också på prydnadsblommor, varav de flesta vid denna tid sällan odlades i Sverige. Trädgården var enligt sonens uppfattning den märkligaste i Småland, o den var faderns käraste omsorg, där han tillbragte all ledig tid. Fadern hade också under studietiden i Lund samlat ett litet herbarium o imponerade på sin omgivning med att kunna lärda latinska namn på åtskilliga såväl odlade som vilda inhemska växter. L betraktade, kanske med rätta, sin kärlek till botaniken o blommorna som medfödd, men det står klart att hans anlag i denna riktning genom fadern fick de bästa förutsättningar att utvecklas. Blommor var också enligt vad han berättat hans bästa tröst i den tidiga barndomen, o när han fått klart för sig att alla växtslag hade namn, var han outtröttlig med att fråga fadern om dem. Till sitt temperament var däremot Nils Linnæus mycket olik sin son, om man får tro en så skarp observatör som sonen själv: "Han levde sin värld stilla, utan ståt, utan rörelse; sin bibel kunde han bättre än någon av hans coetaneis, för övrigt lät han allt patienter rusa fram" (Vita IV). Med tanke på L:s enorma produktivitet hade han kanske vad beträffar karaktären en viktigare egenskap gemensam med modern: "Hon var aktsam, ganska flitig, att hon aldrig gav sig någon ro."

Mot denna bakgrund hade L de bästa förutsättningar att utvecklas till botanist o naturalhistoriker. Runt den lantliga prästgården utbredde sig det dåtida, omväxlande o artrika landskapet, sjön Möckeln med dess lövrika stränder, ängar, hagar, bokhult o den inramande vilda barrskogen med berg o moras. Här fanns tusen lockande mål för den ofta säkert ganska ensamme gossen (han var förstfödd), som fick många somrar på sig att alltmer fördjupa sig i de mångfaldiga naturföremålen, som — det visste han — alla bar på ett namn, känt eller ännu fördolt.

L:s utbildning omhänderhades från sjuårsåldern av en informator, Johan Telander, som fick ett hårt omdöme i den vuxne mannens hågkomster: han kallade honom "slagdjäkne". Från ht 1714 vistades L med denne i Växjö, men 1719—22 studerade han under en mildare handledare, Gabriel Höök. Vid stadens gymnasium fick två lärare en speciell betydelse for honom, rektorn Daniel Lannerus, faderns vän, som släppte in L i sin goda trädgård för att äta bär o förkovra sina artkunskaper, o framför allt provinsialläkaren o lektorn Johan Rothman. L var som gymnasist, utan att på något sätt höra till de sämsta, långt ifrån något skolljus. I den rangordning vari de unga gymnasisterna i nederringen uppställdes stod han på elfte plats bland arton o bibehöll denna position vid avgången. Detta i förening med hans oerhörda entusiasm för naturalhistorien, som redan avsatte spår i flera samlingar av anteckningar, ledde uppenbarligen till att det först påtänkta utbildningsmålet, att läsa till präst, mot slutet av gymnasietiden ändrades till studier för läkarbanan. Häri biträdde honom på ett särskilt sätt Rothman under det sista gymnasieåret 1726—27, då han privat undervisade honom i Boerhaaves berömda Institutiones medicæ, den allmänt gängse läroboken i medicin, o än mer anmärkningsvärt, i den moderna botaniska systematiken, sådan den utformats av fransmannen Joseph Pitton de Tournefort. I detta sammanhang tog Rothman också upp den nya syn på växternas biologi som tog sig uttryck i att vissa författare (i detta fall fransmannen Sébastien Vaillant) tillerkände växterna sexualitet. Fastän L själv tycks ha glömt det, vittnar hans egenhändigt förda anteckningar från lektionerna under Rothman om att han åtminstone under en lektion ordentligt tog del av detta för honom så framtidsdigra stoff.

Ht 1727 inskrevs L vid LU, där han stannade ett läsår. Ett mönster blir nu skönjbart i den unge L:s utveckling: hans väg mot framgången kantas av beskyddare, som på betydelsefulla sätt främjar hans sak. Efter fadern o Johan Rothman fylldes denna uppgift av Kilian Stobæus, verksam som läkare i Lund o undervisare vid universitetet, innan han påföljande år skulle bli professor där i naturfilosofi o experimentalfysik. L bodde i Stobæus' hem o mottog starka impulser av umgänget med denne såväl filosofiskt som medicinskt o naturalhistoriskt kunnige man. Även i övrigt tog L del av den medicinska undervisning som det lilla universitetet kunde erbjuda, men på inrådan av Rothman förlade han från ht 1728 sina studier till Uppsala.

Till en början artade sig Uppsala-tiden inte väl. Den medicinska undervisningen var torftig, skött som den var med vänster hand av båda de i yrket trötta professorerna Olof Rudbeck d y o Lars Roberg. L tog del av deras undervisning, men den var sporadisk. Till julen fick L ett mycket knappt stipendium, avsett för de medicinstuderande, vilket bara delvis kunde hjälpa upp den obetydliga kassa som föräldrarna bestått o som till största delen gått åt för den långa resan till Uppsala o de obligatoriska avgifterna vid inskrivningen. Särskilda utgifter var förbundna med de resor till Sthlm som han under vintern företog med anledning av de anatomiska föreläsningar som anordnades av Collegium medicum i samband med en av de under denna tid sällsynt förekommande liköppningarna på en avrättad. Under våren tycks de ekonomiska förhållandena ha börjat bli direkt miserabla för L, men i lagom tid framträdde på nytt en beskyddare som räddade situationen. Under ett besök i den botaniska trädgården i början av april 1729 (g st) kom han i samspråk om örterna med den botaniskt insiktsfulle domprosten Olof Celsius. Denne bjöd honom snart för en tid både fri spisning o rum o uppmuntrade honom till botaniska exkursioner — i vilka Celsius delvis själv deltog — i Uppland, vilket resulterade i att den förteckning över hemprovinsens växter som Celsius hade under arbete avsevärt berikades.

Hos Celsius kunde han finna ett rikt botaniskt bibliotek som stod öppet för honom o som gjorde det möjligt att bättre studera de växtarter han fann genom jämförelse med de lärda beskrivningarna. Snart började hans författarskap skjuta fart. Redan från Lund medförde han korta växtförteckningar; de utökades nu, o även andra skrifter tog form under hans redan rastlösa penna. I medicinstuderanden Petrus Artedi (bd 2) hade han redan under det första Uppsala-året funnit en mera jämspelt kamrat, ofärdig naturforskare som han själv o fylld som han av iver o ärelystnad. En tävlan, berättar L, uppstod snart mellan de två om vem som kunde göra de märkligaste fynden; de diskuterade tillsammans systematiska frågor o när de ungefär samtidigt tog itu med fiskar o insekter fann de snart, att de inte kunde tävla med varandra på bägge fälten utan gjorde en uppdelning så att L tog hand om insekterna o Artedi om fiskarna.

Hösten o vintern 1729—30 nådde L fram till en klar uppfattning om växternas sexualitet, o något senare tog hans berömda sexualsystem form. Vid sidan av Celsius, som i nyårsgåva fick motta manuskriptet Præludia sponsaliorum plantarum, en charmfull presentation av sexualteorin för växterna, framträdde våren 1730 professor Rudbeck som hans gynnare. Nu hade denne hunnit imponeras av den unge studenten, särskilt sedan han framträtt i stadens vetenskapssocietet, där han framlagt Præludia i en ny version. I Rudbecks hus fick L sin bostad i juni månad 1730, då han samtidigt antogs som informator för Rudbecks barn. Arrangemanget innebar att L fick fritt husrum o spisning samt en viss ekonomisk ersättning för undervisningen. Dessförinnan hade Rudbeck på ett än mer anmärkningsvärt sätt gynnat L, då han låtit honom överta demonstrationerna av den botaniska trädgården, trots att L var en tämligen nykommen student utan yttre akademiska meriter. Under våren 1730 fram till midsommaren föreläste han således i den botaniska trädgården under stort tillopp av häpnande studentkamrater. Genom flyttningen till Rudbeck öppnades ännu ett imponerande privatbibliotek för honom, o han måste ha haft stort utbyte av det muntliga umgänget med en kunnig medicinare o botanist, som i sin ungdom gjort en expedition till Lappland o i en dissertation dragit upp riktlinjerna för en systematisk o nomenklatorisk reformation av botaniken. I detta sällskap o under allt bättre ekonomiska omständigheter började nu en del av de aforistiska kärnskrifter ta form som skulle bli några av hans viktigaste vetenskapliga publikationer. Fundamenta botanica, det första utkastet till hans stora lagstiftningsarbete inom systematisk o deskriptiv botanik, uppstod i en första version vid sidan av det genom tillämpning på trädgårdsväxterna i Uppsala alltmer finslipade sexualsystemet. Ännu fanns allt detta endast i växande manuskripthögar.

Ett fruktbart lyckokast blev för L resan till Lappland, som företogs på VS:s bekostnad efter uppmuntran av dess sekreterare Anders Celsius sommaren 1732, en äventyrlig o ansträngande färd till häst, som oupphörligt satte hans unga sinne på hårda uthållighetsprov. Hans första försök att nå fjällen — vägen togs då längs Umeälven — misslyckades på grund av den strida vårfloden o de oframkomliga vägarna, men fastän han med hela sin stingsliga varelse intensivt upplevde hungern, tröttheten o det tillfälliga personliga nederlaget, kunde allt detta inte någon längre tid kväva hans iver att komma vidare. I fjällen nordväst om Kvikkjokk, några av de blomrikaste i hela den sv kedjan, mötte honom belöningen för mödorna. Under sitt korta uppehåll på ett par veckor ovanför barrskogsgränsen samlade han materialet till det viktigaste stoffet i den kommande Flora Lapponica, hans enligt samtidens bedömning mest meriterande skrift under den första stora publiceringsperioden. Genom att återfärden togs över Finland o Åbo, fick L en mycket stor erfarenhet av det sv rikets nordliga delar, deras natur, invånare o ekonomi. Mötet med samerna fick en alldeles särskild betydelse för honom.

Åter i Uppsala kunde L på relativt goda villkor arbeta vidare med sina alltfler manuskript, revidera o utöka. Detta fortgick även 1733 o 1734. Hans studier var nästan från början samtidigt direkta förarbeten för hans självständiga litterära produktion, ett slående exempel på den effektivitet som han redan tidigt i eminent grad lade i dagen. Både genom rätt generöst tilltagna universitetsstipendier o genom egen undervisning, bl a kollegier i proberkonsten, bärgade han sig rätt väl. Ett par gånger besökte han Dalarna, först vintern 1733—34 för att förkovra sig i mineralogin, sedan påföljande sommar, då en ny beskyddare, landshövding Nils Reuterholm i Falun, beställde en resa för att uppdaga provinsens sällsyntare naturalster o ekonomiskt ännu outnyttjade resurser inom naturens tre riken. Resan, som L företog i följe med några goda vänner o assistenter, blev väl vetenskapligt en besvikelse — särskilt fjällen var här i motsats till vad L hoppats långt artfattigare o kargare än de lappländska — men naturligtvis vann han nya erfarenheter, o hans position som en i den vilda nordiska naturen unikt berest man förstärktes. Han tycktes oupphörligt rusta sig för att visa upp en alldeles egen profil i det intellektuella Europa.

L:s litterära verksamhet under 1730-talets första år gör ett intryck av stor målmedvetenhet. Från denna tid finns flera egenhändiga förteckningar bevarade över färdiga eller nästan färdiga manuskript, vars titlar o innehållsbeskrivningar tydligt visar att de flesta nu tillkomna skrifter är de första versionerna av några av hans mest betydande framtida arbeten. Den sist upprättade av dessa förteckningar, från jan 1735, omfattar inte mindre än 30 titlar, låt vara att några döljer skrifter av rätt ringa omfattning; många nog är betydande. Av dessa handlar huvudparten (15 eller 16) om botanik, tre är i zoologi, två rör stenriket, fyra berör medicin o tre avhandlar mer eller mindre accentuerat lanthushållningen. L:s vetenskapliga inriktning var därmed redan given.

1735 kunde L, i ett någorlunda tryggat ekonomiskt läge o nyförlovad med dottern till den välbärgade provinsialläkaren i Falun Johan Moræus, företa den för sv medicinstuderande närmast obligatoriska hollandsresan i avsikt att erövra graden. För de flesta studenter inom området följde sedan vanligen en hygglig läkarbefattning i hemlandet eller kanske någon lägre men löftesrik lärartjänst vid något sv universitet. För L:s del innebar resan att den avgörande fasen i hans utveckling till vetenskapsman inleddes o fullbordades — grunden lades för praktiskt taget hela hans livsgärning. L lyckades omvandla denna skenbart närmast rutinmässiga studiefärd till ett sällsamt personligt erövringståg. Att skaffa sig doktorsvärdigheten blev som det hela utvecklade sig nästan en bisak, avklarad i största förbigående i själva begynnelsen av hollandsvistelsen under en veckas uppehåll i den lilla universitetsstaden Harderwijk. Här disputerade han pro gradu på den redan i Sverige färdigskrivna dissertationen Hypothesis nova de febrium intermittentium causa, där han sökte bevisa att frossa förorsakades av inmundigandet av lerhaltigt vatten.

I stället för att nu, när reskassan var i det närmaste tömd, återvända med väl förrättat värv till Sverige, valde L att söka upp flera holländska vetenskapsmän, främst botanister, o kunde genom det intryck han gjorde skaffa sig möjligheter att kvarstanna i Holland under flera år. Man kommer inte ifrån intrycket, att L åtminstone till hälften följde en medveten strategi, när han på detta sätt gjorde sitt uppseendeväckande intåg i den lärda världen. Med sig till Holland förde han alla de under de föregående åren förberedda manuskripten. I den för ändamålet mycket lämpliga tidskriften Hamburgische Berichte von gelehrten Sachen hade redan 1732 förekommit uppgifter om dessa manuskript o, än mer sensationellt för läsare ute i de mest civiliserade delarna av Europa, om hans äventyrliga resa till Lappland, denna exotiska vildmark, om vars natur o inbyggare samtiden visste lika litet som om tropikernas. 1734 meddelade tidskriften att juris professorn Christian Nettelbladt i Greifswald sökte förläggare för L:s Fundamenta botanica, o 1735 fanns en mycket detaljerad artikel om L:s uppehåll i Hamburg under utresan till Holland, där den unge sv naturalhistorikem presenterades på det mest smickrande sätt. Också här figurerar L:s alla manuskript i ordalag som kunde få det att vattnas i munnen på varje bokförläggare med näsa för vad som var gångbart i den vetenskapliga världen. Den allmänna uppfattningen numera är att L i stort sett själv formulerat innehållet i dessa artiklar, som säkerligen lästes i det Hamburg ganska närbelägna Holland. Den bild läsaren på detta sätt fick av L var den av ett ungt geni med häpnadsväckande kunskaper o vetenskaplig kreativitet o av en ung man som under stora strapatser o äventyr besökt Lappland, landet närmast polen med väldiga vildmarker o befolkat av ett gåtfullt o lyckligt folk med sällsamma levnadsvanor. L förstärkte denna bild genom att, som Hamburgische Berichte nogsamt noterar, föra med sig en lappdräkt o en lapptrumma. I Holland uppträdde han i sina lärda värdars hem i denna utstyrsel, jojkande o demonstrerande trummans bruk. Snart fanns också ett porträtt, där han uppträdde med dessa tillbehör. Allt detta påminner ofrånkomligt om de metoder som modern reklam arbetar med. Att L visade stor skicklighet i fråga om vad vi nu skulle kalla personlig PR står utom allt tvivel. Med dessa metoder i förening med en omedelbart vinnande personlig charm lyckades L häpnadsväckande snabbt erövra betydelsefulla o inflytelserika lärda vänner, som tycks ha gjort allt för att underlätta hans arbete o uppmuntra hans nästan måttlösa ambitioner.

Av de nya vännerna blev Johan Fredrik Gronovius, lärd, förmögen o högt ansedd borgare i Leiden, den på många sätt mest betydelsefulle. Han blev en outtröttlig pådrivare, när det gällde för L att färdigställa de många manuskripten till tryckning. Han tog inte bara en stor del av det ekonomiska ansvaret för det arbete som först kom under pressarna, Systema naturae, med dess imponerande folioformat (1735). Han bistod vid korrekturläsningen av de flesta stora verken, han rättade det inte alltid så grammatiskt putsade latinet, han gjorde i ordning de stora o viktiga registren till bl a Genera plantarum o Hortus Cliffortianus o han övervakade med större eller mindre framgång att dedikationerna fick en lämplig utformning. Vid hans sida stod trofast o tjänstvilligt den skotske studeranden Isaac Lawson, också han varmt naturintresserad o förmögen. Även den nu åldrade Hermann Boerhaave, leidenmedicinens världsberömda prydnad, tycks ha fallit för den unge svensken, även om ingen riktigt tror på L:s sena minnesbild av hur han på sin dödsbädd skulle ha överlåtit den ledande rollen i den vetenskapliga världen på ynglingen från Norden. Vid sidan av dessa framträder professorn Joh Burman i Amsterdam som ännu en betydelsefull beskyddare — det kunde stundtals se ut som om Leiden o Amsterdam tävlade om att få publicera de linneanska manuskripten. Genom främst Gronovius' förmedling kom L slutligen i förbindelse med bankiren Georg Clifford, den förmögnaste av alla beskyddarna, o trädde i tjänst som ett slags prefekt för dennes storslagna trädgårdsanläggning vid Hartekamp — det skedde i aug 1735. L behöll befattningen i hela två år framåt. Det var under dessa år av yttre lugn o trygghet som han kunde åstadkomma den samlade botaniska satsning som gjorde ett så överväldigande intryck på hela den internationella vetenskapliga eliten o i ett enda slag förde honom till genombrottet som århundradets ledande botanist. Systema naturæ, Genera plantarum, Hortus Cliffortianus, Fundamenta botanica, Flora Lapponica, Classes plantarum var de tunga delarna i detta unikt kraftfulla litterära uppbåd, som naturligtvis aldrig blivit verklighet, om inte så många manuskript legat förberedda i hans bagage.

En viktig om än kort resa företog han till England (juli—aug 1736), där han framför allt åstundade att komma på god fot med oxfordbotanisten Jacob Dillenius, som han på goda grunder betraktade som samtidens främste botaniske systematiker. L lyckades visserligen inte övertala Dillenius att i sin planerade nya upplaga av Caspar Bauhins klassiska Pinax, en förteckning över alla världens kända växtarter, ansluta sig till de linneanska principerna för namngivning o beskrivning men blev i varje fall personlig vän med den betydelsefulle forskaren. Det viktiga utlandsbesöket tonade ut under en vetenskapligt stimulerande samvaro i kretsen av naturforskare i Leiden vintern 1737 — 38 o en resa till Paris, där ytterligare värdefulla kontakter knöts, särskilt med den inflytelserike Bernard de Jussieu vid Jardin du Roi.

Efter hemkomsten till Sverige o giftermålet kunde det se ut som om L snabbt skulle förvandlas från vetenskaplig författare av internationella mått till en framgångsrik läkare med lokalt rykte i den sv huvudstaden, konsulterad särskilt av unga adelsmän med galanta sjukdomar. Hans praktik i Sthlm 1738—41 dämpade i varje fall påtagligt hans litterära verksamhet. Men under denna tid var han ändå en av de drivande krafterna i ett betydelsefullt kulturellt företag, grundandet av Vetenskapsakademin. Den ursprunglige idégivaren bakom den nya sammanslutningen var kapten-mekanikus Mårten Triewald, som strax efter L:s etablering i huvudstaden börjat umgås med honom. L:s stora entusiasm för saken betydde tydligen mycket för att få Triewald att driva den vidare, o när den unge o inflytelserike hattpolitikern Anders Johan v Höpken knutits till kretsen, förverkligades akademiplanerna. För akademin, som räknar den 2 juni 1739 som grundläggningsdatum, blev L efter lottning förste preses med mandat under dess första kvartal o ansvar för att dess handlingar utkom. Handlingarna inleddes också med en uppsats av honom om växters planterande.

Till det mest betydelsefulla som hände L under dessa få år utom universitetens murar hörde också hans resa till Öland o Gotland sommaren 1741. Nu for han på ständernas bekostnad, ett talande uttryck för den nya hattregimens merkantilistiska o utilistiska ambitioner. De föga kända öarna avslöjade för honom en ny o fascinerande växtvärld, samtidigt som otaliga iakttagelser kunde göras också i de två andra naturrikena liksom om brukningssätt, klädedräkt, föreställningar o seder hos öarnas folk.

Redan före resans anträdande hade L utnämnts till professor i praktisk medicin i Uppsala. Genom ett byte i jan 1742 med kollegan Rosén fick han hand om rudbeckarnas professorsstol, den som egentligen inneslöt naturalhistorien inom sina vida ramar. På denna plats skulle han komma att verka livet ut, samtidigt som han förvandlade Uppsala till ett världsbotanikens Mekka. Hans liv förflöt nu i yttre mening lugnt, familjen växte, o så gjorde än mer det omfattande författarskapet, som alltfort hade sin tyngdpunkt inom botaniken. Som professor i den teoretiska medicinen hade han dock att lägga tyngdpunkten av sin undervisning på för läkarutbildningen mer centrala fält. Särskilt hans offentliga föreläsningar tog under de flesta terminer upp direkt medicinska frågor. De botaniska demonstrationerna i trädgården ägde naturligt nog rum vår o höst under växtsäsongen o kompletterades med exkursioner i Uppsalas omgivningar. L fortsatte även under uppsalaåren att bidra till VA:s verksamhet. Från 1744 var han därtill sekreterare i stadens eget lärda sällskap, Vetenskapssocieteten, o arbetade mycket aktivt, om än bara delvis med framgång, med att söka rycka upp den ur dess halvdvala.

De tre verkligt aktiva decennier som kan räknas från L:s professorsutnämning hade delvis olika prägel, även om mycket var ständigt återkommande inslag i hans ganska enahanda livsföring. 1740-talet fick på ett påtagligt sätt sin prägel av de stora provinsresor han nu företog på riksdagens uppdrag, 1750-talet blev de stora systematiska verkens gyllene tid, o 1760-talet kom kanske mer att kännetecknas av att spekulativa inslag i hans vetenskapliga o religiösa grundsyn uppträdde mer öppet o klart formulerade.

1740-talets resor företogs av naturliga skäl sommartid o varade flera månader. Efter resan till öarna i Östersjön, vars resultat publicerades som en redigerad dagbok 1745, följde 1746 resan till Västergötland (publ 1747) o slutligen 1749 den stora skåneresan, som startade redan i april o fortgick in i aug (publ 1751). Hans reseberättelser får ses som det litterärt o vetenskapligt intressanta utslaget av den utilism o merkantilism som var typisk för tidevarvet o som accentuerats i o med att hattpartiet 1739 tagit makten i landet. Det visar också vilket utomordentligt förtroende som naturalhistorien nu åtnjöt i ledande politiska kretsar. L, som främst var systematisk botanist o till professionen medicinare, kunde tack vare sina insikter i naturalhistorien här också framträda som expert på hushållningen. Instruktionerna för resorna ger vid handen att han främst förväntades uppsöka naturalster som kunde vara till fördel för manufakturerna o som hittills importerats. Instruktionen för den första resan avsågs också gälla den andra, den till Västergötland, som L samtidigt fick uppdraget att företa men som på grund av de mellankommande bestyren med professuren måste uppskjutas flera år. Här betonas framfor allt att L skulle leta efter färgväxter o undervisa allmogen i deras odling, vidare skulle han söka ler- o jordarter, lämpliga för tillverkning av porslin o tobakspipor, valkning etc, samt råvaror för läkemedelstillverkning. Till detta lades för den skånska resans vidkommande att han skulle spana efter gips o flintor samt söka utröna var valnötsträd o oxel lämpligen kunde planteras inom riket för att mätta krigsmaktens behov av virke för gevärskolvar. Men det talas också i den förra, utförligare instruktionen, som L själv haft en avgörande del i, om att hans uppdrag innefattade att registrera o beskriva alla slags naturalster från de tre rikena, uppenbarligen oavsett deras nytta.

Det är osäkert om den omedelbara nyttan av dessa expeditioner blev så stor som både myndigheterna o han själv hoppats, men det är fullt klart att de innebar att kännedomen om den sv naturen ökades avsevärt, både i fråga om de stora dragen o beträffande naturalstrens artantal. Man fick också på ett förut okänt sätt en samlad bild av hur jordbruket bedrevs i de genomfarna provinserna, om deras manufakturer samt åtskilligt om folkets seder o allmänna föreställningar. Resorna innebar att ett stort inventerings- o utforskningsarbete kom till stånd, något som i längden måste vara nödvändigt om sv ekonomi skulle kunna utvecklas. Resorna står som monument över den helt nya viljan att förändra o förbättra tingens ordning som utmärker frihetstiden o upplysningen — något som satt bestående spår i hela vår civilisation.

Relativt tidigt i L:s liv kom också några andra bidrag till denna grundläggande inventering av vårt land. Ett sådant var givetvis redan Flora Lapponica. En generell sv flora hade L sammanställt med Flora Suecica, som utkom 1745 o med en andra utökad upplaga 1755. Den sv djurvärlden, där L särskilt grundlade o utökade kännedomen om insekterna, beskrevs o bokfördes i Fauna Suecica 1746 (ny uppl 1761). Först genom dessa arbeten erhölls en klar uppfattning om vårt artbestånd av växter o djur; en nödvändig grund var lagd för en viktig kartläggning som fortfarande inte är avslutad.

L var under hela sitt liv främst systematiker. Denna sida av hans väsen fick komma mest till sin rätt under två perioder. På 1730-talet utgav han merparten av de stora botaniska systematiska verken o genomförde de reformer av vetenskapen som i ett slag gjorde honom världsberömd. På 1750-talet tillkom emellertid en del nya reformer inom systematiken. Tack vare hans utomordentliga flit o den centrala ställning han givit sig själv o Uppsala i den vetenskapliga världen såg då betydelsefulla nya upplagor av de redan publicerade verken dagens ljus. 1751 utgav han Philosophia botanica, som kan betraktas som en avsevärt utökad o kommenterad upplaga av Fundamenta. Där återfinns de grundregler enligt vilka L vill ordna den systematiska o deskriptiva botaniken. 1753 följde det verk som L själv torde ha betraktat som krönet på sitt arbete som samtidens normgivande botanist, Species plantarum. För första gången kunde han här på hela världsfloran, sådan han uppfattade den, tillämpa sina regler för artbeskrivning, ett gigantiskt företag, där alltså alla av honom kända växtarter, den ena efter den andra, får sin koncisa o regelrätta beskrivning. Här framträdde också för första gången med all tydlighet den nya reform av namngivningen som mer än något annat blivit ett bestående drag i systematiken: införandet av den binära nomenklaturen, vars praktiska räckvidd L själv knappast insett, när han först försiktigt prövade den i ett par tidigare smärre arbeten.

L tillämpade denna nomenklatur också på djurriket, o den viktiga tionde upplagan av Systema naturae som 1758 utkom med sin zoologiska del (den botaniska delen kom 1759) har i senare tid blivit riktmärke för namngivningen av djuren på samma sätt som Species plantarum blivit det för växterna. Man kan säkerligen hävda att dessa systematiska verk, som nu svällt till utomordentligt omfångsrika o innehållsrika volymer i förhållande till de första upplagorna, slutgiltigt etablerade L som seklets tongivande systematiker.

Vid sidan av detta centrala författarskap hann L med en rad andra krävande uppgifter. Redan under 1740-talet hade han i sin privata undervisning börjat organisera de utflykter i Uppsalas omgivningar — herbationer — som i så hög grad bidrog till att öka hans popularitet bland studenterna o skapa det som kom att kallas den linneanska andan, något som många av hans exkursionsdeltagare bar med sig genom livet på de poster där de småningom hamnade. Mot 1740-talets slut tycks herbationerna ha fått den klassiska utformning vari eftervärlden mints dem: de företogs under senvåren o försommaren två gånger i veckan, gick till bestämda mål (7 å 8 platser i Uppsalas närhet), de organiserades med studenterna ordnade i grupper, med särskilda samlings- o rasttider o med särskilda uppgifter tilldelade vissa av studenterna. En viss lätt klädsel rekommenderades, o återtåget genom staden till L:s boning skedde med marschmusik o leverop för den populäre ledaren. På detta sätt tycks de ha fortgått under hela 1750-talet o ett stycke in på 1760-talet, då sonen tog vid. Tilloppet av studenter var stort — under vissa år flera hundra. Det är viktigt att beakta att dessa exkursioner, till vilka ett slags handledning utkom genom den 1753 tryckta dissertationen Herbationes Upsalienses, inte var några botaniska upptäcktsfärder utan väl planerade utflykter i demonstrationssyfte med ett inte så litet inslag av glada upptåg, vilket uppenbarligen retade flera av L:s mindre populära lärarkollegor.

Under 1750-talet, när herbationerna stod i sitt största flor, är det också på andra sätt uppenbart att L som vetenskapsman inte i första hand arbetade ute i den fria naturen. Det var vid de från världens alla hörn inströmmande herbariearken o kanske i än högre grad i den botaniska trädgården som han nu gjorde huvudparten av sina rön. Trädgården hade han med kraft börjat upprusta så fort han erhållit professuren. Sedan Olof Rudbeck d ä:s dagar, då den först anlagts, hade den råkat i ett ganska allvarligt förfall. Som allra viktigast ansåg L — i överensstämmelse med sin ställning som världslikare för botaniken — att få till stånd en tjänlig orangeribyggnad, där växter från subtropiska o tropiska områden kunde odlas o studeras. Med hjälp av vännen o mecenaten Carl Hårleman, som ritade byggnaderna, hade också redan 1743 orangeriet med sina två flyglar kunnat tas i bruk. Genom markköp hade samtidigt den odlade arealen i trädgården väsentligt utvidgats, o den hade anlagts enligt en plan av Hårleman som en barockträdgård, men själva anordningen av växterna var strängt botanisk o följde i de viktigaste partierna sexualsystemets disposition. Här inrättades också en ny prefektbostad genom ombyggnad av det hus där Olof Rudbeck d ä för samma ändamål uppfört ett hus som visat sig mindre tjänligt. Genom olika gåvor hop-bragta naturhistoriska samlingar med uppstoppade eller spritlagda djur, torkade växt- frukter, sten- o mineralprover etc fanns där till beskådande o nådde en betydande omfattning. L höll också levande djur, inte minst apor, i särskilda burar i trädgården.

1760-talet innebar inga dramatiska förändringar i L:s yttre liv, men en förskjutning i hans tänkande o vetenskapliga arbete blir skönjbar. Den kanske viktigaste yttre förändringen var ett resultat av att han 1758 inköpt lantegendomen Hammarby med de mindre gårdarna Sävja o (något senare) Edeby. Här tillbragte han under återstoden av sitt liv sina sommarferier, intagande den diet av huvudsakligen smultron vilken han tillskrev en gynnsam verkan på den podager som ansatte honom. 1762 godkändes L.s adelskap, o hans namnskick ändrades året därpå från Linnæus till von Linné. Han skrev sig från 1766 ofta bara Carl Linné. Typiskt för hans sätt att uppleva världen var att han blev högst uppbragt o olycklig över att hans skiss till adelsmärke (ett ägg o tre fält symboliserande naturens tre riken) ändrades på heraldiska grunder. Om hans oerhört betrodda ställning vittnar, att han vid ungefär samma tid lyckades utverka, att hans son Carl (L 2), som sedan 1759 biträtt honom som demonstrator i trädgården, efter hans frånfälle skulle tilldelas hans lärostol.

L:s i visst avseende viktigaste litterära insats under 1760-talet var utgivandet av den tolfte upplagan av Systema naturæ, utgiven som de närmast föregående editionerna i tre delar, en för vart naturrike (1766—68). Detta så utomordentligt innehållsrika verk ger oss den sista av honom själv helt redigerade versionen av den översikt av naturen varåt han ägnat merparten av sina krafter under hela sitt mogna liv. Men ser man till hans författarskap i stort märker man att det nu på ett betydligt mer påfallande sätt än tidigare sätts in på spekulativa konstruktioner, på orsaksförklaringar o generaliseringar av ett för moderna ögon okritiskt slag o i varje fall inte i linje med huvudtankarna i den redan förhärskande vetenskapliga tradition som förstärkts o preciserats genom Newton. I o för sig var sådana inslag inte något nytt i L.s skrifter, men de förekom nu tätare o ofta mer klart utsagda än tidigare. Centrala i dessa spekulationer är hans hybridiseringsteorier, hans märg-bark-lära o hans syn på elektriciteten som ett slags livsprincip. Dessa teorier fanns delvis antydda redan på 1740-talet, men de blommade upp o visade sig i alla sina konsekvenser i arbeten som inledningarna till de sena upplagorna av Systema naturæ (1758, 1766) o Genera plantarum (1764) liksom i hans Clavis medicins duplex (1766) o Mundus invisibilis (1767).

Under 1770-talet försämrades successivt L:s hälsa, varmed han även tidigare haft sina problem, o han började allt oftare tala om att hans dagar var räknade. 1774 kom ett slaganfall, som dock inte fick några mer synliga efterverkningar, men 1775 upprepades det, o han invalidiserades i vissa avseenden. 1777 övertog sonen hela professuren o efter någon tid av närmast total själsfrånvaro dog L den 10 jan 1778.

Att 200 år efter en människas död söka karakterisera hennes personlighet är tämligen fåfängt. Många har dock i L:s fall ägnat sig åt det, o materialet är väl här ovanligt stort. Några drag faller onekligen i ögonen — värderingen av dem, balansen mellan dem, kan vi säga mindre om. I en av sina självbiografier, där han för övrigt omtalar att Roslins porträtt av honom är det han finner mest träffande, sammanfattar L sin karaktär på följande sätt: "Till sinnelaget munter, skämtsam, ej vresig, snar till glädje, vrede och sorg. Icke hastig till att fälla omdömen, men stod fast vid dem följande dag. — Levde ganska nyktert, var ingen dryckesbroder. Sov om sommaren från 10 till 3, om vintern från 9 till 7" (Vita CL... självbiografier, 1957: V). L:s självporträtt tycks vara en blandning av skarpa själviakttagelser o ett rätt stört mått av önsketänkande. Livligheten, impulsiviteten, är ett omisskännligt drag, tydligt framträdande inte minst i hans brev. Den speglas i hans oerhörda entusiasm för naturens studium o har en bakgrund i en känslighet som lätt övergick i retlighet o måttlösa känsloreaktioner — minsta motgång kunde slå honom till marken o en obetydlig framgång lyfta honom till skyarna. På samma sätt spelade sympatier o antipatier gentemot personer sitt hastiga spel, drev honom till plötslig kärlek o hastigt uppflammande hat. Men alltför ofta var det den negativa reaktionen som framträdde, o trots att den föddes plötsligt kunde den ofta nog leva kvar undangömd under långa perioder o ackumulera ett förråd av mänsklig svartsyn o kyla. Därför hade han svårt att förlåta den som gjort honom en verklig eller inbillad oförrätt, o höll han utåt god min kunde han i stället projicera sin hämndlystnad på en oförsonlig gudomlig rättsordning, den Nemesis divina som han nästan frossade i att observera o beskriva.

På talrika ställen i L:s skrifter träder ett annat karaktärsdrag fram som varit föremål för otaliga kommentarer: hans ofantliga självkänsla, hans ohämmade beundran för sitt eget vetenskapliga verk. Ingen har beskrivit så många växtsläkten, så många nya djurarter som han, hans skrifter är oumbärliga, hans metod är den mest fullkomliga världen skådat, om man får tro hans egna omdömen. Självkänslan bottnar väl till en del i hans hypersensibilitet, uttrycker en låt vara naiv försvarsvilja inför den kritik han mottog o stingsligt tog åt sig. Den hör också samman med att han fann sig kallad, ja av Gud utkorad att utföra ett världshistoriskt uppdrag. Det var han som skulle avslöja planen bakom Guds skapelseverk, det var han som på nytt, likt en gång Adam, skulle ge de skapade varelserna deras rätta namn efter den babyloniska förbistringens långa förvirring. Så talade genom honom Gud själv, o den som framförde avvikande åsikter såg han helt följdriktigt som kättare. Men ändå — han vann sina hängivna proselyter inte genom härskarlater utan genom ett intagande sätt o en oemotståndlig charm, en utstrålning av entusiasmerande välvilja o avväpnande tillit. Detta synes framgå lika klart av våra dokument som det paradoxala förhållandet att han var i grunden isolerad o nästan utan riktigt nära vänner. Att objektivt väga samman alla dess motsägande drag till en helhetsbild torde vara utsiktslöst, det är kanske också ofruktbart.

En knappast lättare uppgift är att karakterisera L:s mångfasetterade insats som vetenskapsman. Han verkade inom ett oerhört vidsträckt fält, från medicinen över zoologin, botaniken o geologin i vidaste mening o inkluderande alla dessa vetenskapers tillämpningar. Det innefattar också allmänna naturfilosofiska o ekologiska principer.

Under L:s hela tid som akademisk lärare var undervisningen i teoretisk medicin den centrala för honom, trots att han själv som vetenskapsman främst var naturalhistoriker. En rad dissertationer under hans presidium o i själva verket tillkomna efter hans diktamen behandlar också medicinen, liksom en liten grupp skrifter av annan karaktär. Föreläsningarna o författarskapet koncentrerades här på tre områden: dietetiken, nosologin o materia medica. Det förstnämnda ämnet fattades på L:s tid mycket vidare än i våra dagar. Manuskript o föreläsningsanteckningar, som utgivits i modern tid, visar att L lägger stor tonvikt vid en "naturlig" livsföring, med enkel föda, frisk luft o mycket motion som viktigaste ledande principer. I sitt lovprisande av lapparnas lyckliga liv fjärran civilisationens fördärv o i sitt allmänna framhållande av lantlivet på stadslivets bekostnad närmar sig L många gånger en nästan rousseauansk naturidealisering — utan att därmed vara unik i sin samtid. I nosologin, den allmänna sjukdomsläran, fick L fritt utlopp för sin systematiseringsiver — här indelas sjukdomarna i klasser, släkten o arter på samma sätt som de tre naturrikena, o förebilden kommer i detta fall framför allt från Montpellier-professorn Francois Boissier de Sauvages. Sjukdomssystemet presenterades första gången i tryckt form i dissertationen Genera morborum 1759, som 1763 utgavs som en mer självständig skrift. Det tredje området, materia medica, låg givetvis allra närmast L:s vetenskapliga huvudintressen. Efter att ha låtit trycka flera mindre skrifter i ämnet utgav han 1749 sin Materia medica, vid detta första tillfälle omfattande läkemedlen från växtriket. Boken var ett kraftprov; på sitt kortfattade o klara sätt upptog L alla droger som var aktuella enligt Collegium medicums medicinaltaxa o identifierade till vilka arter enligt hans botaniska system de olika drogerna med deras ofta dunkla apoteksnamn hörde. Han tog också upp några enligt honom medicinskt verksamma växtarter därutöver, inte minst svenska. Förutom hänförandet av drogerna till rätta växtarter, som kanske var det viktigaste, gav han på ett enkelt o praktiskt sätt en översikt över drogernas medicinska användning o typ liksom en redogörelse för vilka sjukdomar var o en av dem ansågs bota. Han ivrade för att sv växter skulle komma till heders o upprättade förteckningar över vilka av dessa som han ansåg ha viktiga farmakologiska egenskaper liksom över vilka droger som under inga omständigheter var odlingsbara i Sverige (särskilt hans diss Plantas officinales 1753). Drogerna från djurriket o sten-riket behandlades i ytterligare delar av Materia medica som utkom som dissertationer 1750 (djurriket) o 1752 (stenriket). Av sv arter som L rekommenderade o som länge fortfarit att vara officinella i Sverige kan nämnas islandslav o mjölon.

Sin verkligt betydande internationella vetenskapliga insats gjorde L inom den systematiska botaniken. Mest bekant har han, förutom for nomenklaturen, blivit for det s k sexualsystemet. Den övertygelse han tidigt nådde, först via Rothmans undervisning, senare genom litteraturstudier o genom självsyn, om att växterna liksom djuren ägde könsorgan, ledde honom ganska snart in på tanken att ståndarnas o pistillernas olika förhållanden i olika växter borde kunna bilda grunden för ett system över växtriket, som vore naturligare än de dittills uppställda. På denna grundval företog L en indelning av växterna i 24 klasser, varav den sista utgjordes av kryptogamerna, där ståndare o pistiller överhuvudtaget inte kunde urskiljas. Övriga klasser skildes från varandra genom ståndarnas antal eller speciella anordning. Klasserna indelades i ordningar efter pistillernas eller pistillmärkenas antal, medan släktena inom ordningarna bestämdes av hela fruktifikationens (blom- o fruktdelarnas) utformning o arterna inom släktena av hela växtens organsystem. Mycket tidigt insåg han emellertid att denna indelning, framför allt i fråga om klasser o deras ordningar, inte var naturlig, o han strävade under hela sitt liv med att finna en nyckel till förståelsen av de naturliga ordningar som han på intuitiva grunder uppställde. Han lyckades aldrig nå detta mål.

Det är dock fel att se L:s sexualsystem som hans viktigaste botaniska insats. Den låg i stället framför allt i att han lyckades skapa ordning o reda i både beskrivningen o namn-givningen av framför allt de fanerogama växterna. Han införde en enhetlig o klar terminologi för de viktigaste organen i blomman o de vegetativa delarna, han fastslog vilka organ som skulle återfinnas i varje beskrivning av ett släkte eller en art (varigenom beskrivningarna blev klart inbördes jämförbara) o han upprättade en lista över karakteriserande ord som skulle användas för att ange de viktigaste karaktärerna i växtbeskrivningarna. Detta gav beskrivningarna en utomordentligt koncis men samtidigt entydig, klar o effektiv utformning o möjliggjorde for honom att genomföra de tusentals släkt- o artkarakteristiker som bildar huvuddelen av hans vetenskapliga verk. Genom att han — som ovan framhållits med ett slags nästan modern marknadsföring — lyckades få internationellt gehör för detta beskrivningssätt o genom att han själv flitigare än någon annan tillämpade det på hela världsfloran blev han den obestridliga auktoriteten inom sitt vetenskapliga område. Hans centrala insats är därför av ett slags organisatorisk karaktär: system, schematiserad deskription, namngivning fick en enhetlighet som var nödvändig för botanikens fortsatta utveckling. En lång period av växande kaos i översikterna över växtriket bragtes till sitt slut. Detta är hans stora o ovärderliga förtjänst. Han gav samtidigt — genom just sina deskriptiva regler — släktbegreppet slutgiltig stadga o åstadkom ett entydigt o hanterligt artbegrepp.

Klarheten o redan vanns på bekostnad av lyhördheten för komplikationerna o de fruktbara observationerna av avvikelser o undantag, övergångar o gränsfall. Det vilar, som med rätta påpekats, ett skolastiskt drag över L:s stora systematiska arbeten. Arter, släkten o högre enheter definieras i skollogikens anda enligt dess schema med genus proximum o differentia specifica. Gränserna mellan de olika enheterna tenderar att överbetonas o bli konstlade; den levande o skiftande naturen tvingas in i ett syllogistiskt schema. Sexualsystemets nästan aldrig naturliga klasser står som endast de tydligaste symbolerna för dessa negativa följder av den hårt drivna systematiseringen. Ändå var denna ett nödvändigt steg i vetenskapens utveckling. Den summerade ett par århundradens inventering o kartläggning av naturen o bildade den nödvändiga plattformen för det fortsatta arbetet i mer fruktbara banor.

Inom zoologin var L kanske inte lika betydelsefull — detta redan genom att han inte ägnade denna vetenskap samma intensiva uppmärksamhet som botaniken. Men vad han här gjorde var ändå av avgörande vikt. Hans insats var i princip av samma slag som i botaniken o markerade likaså en nödvändig utvecklingsetapp. Systema naturæ gav också för djurriket en fast nomenklatur att utgå ifrån o bjöd en grund för beskrivning o indelning av djuren i klasser, släkten o arter. I fråga om släktbegreppet var hans fixering av detta kanske av än större vikt än för växtrikets vidkommande, eftersom det var mindre klart formulerat av hans föregångare, av vilka de viktigaste var engelsmännen Ray o Willoughby. Också för djurriket sökte han en gemensam princip, efter vilken de olika klasserna kunde indelas, o utnyttjade från början främst egenskaper hos djurens mundelar för ändamålet. Bland enskilda djurgrupper torde leddjuren (L:s grupp "insekter") ha blivit föremål för hans mest inträngande studium o fängslat honom mest. Entomologin o botaniken tävlade om favoritplatsen i hans hjärta.

Det tredje naturriket, stenarnas, fascinerade L i lika hög grad som de båda andra, men han måste själv erkänna att han här inte lyckades lika bra med sina systematiska intentioner. Indelningen av mineral, bergarter o fossiler, delvis ännu mycket oklart avgränsade från varandra, skedde efter yttre kännemärken, inte efter den kemiska sammansättningen (här var landsmannen C F Cronstedt den store pionjären). L visade ett påfallande intresse för mineralens kristallstruktur men drev inte studiet av denna tillräckligt långt för att göra sina synpunkter särskilt fruktbara.

Andra aspekter än de systematiska blev i fråga om vetenskapen om stenriket mer framtidsdigra. Främst gäller det L:s föreställningar om jordens geologiska historia. Både förekomsten av fossila djur- o växtformer i lager högt ovan havets nuvarande nivå o geologiska formationer som påverkade landskapets topografi ledde honom till tanken, att jordytan en gång, bortsett från en enda ö vid ekvatorn, legat under vatten, o att de nuvarande kontinenterna först småningom trätt fram, då havet sakta dragit sig tillbaka. Bergarter o mineral var i hans tanke alla bildade i vatten, gråberget var hopgyttringar av sand som hamnat på havsbottnen o hårdnat under inverkan av järnsalter o kalkbergen var avlagringar av lera o skal från havsdjur. L var således medveten om tidsperspektivets betydelse för tolkningen av de geologiska förhållandena o kunde rentav stundom betvivla den fortfarande hårt fasthållna bibliska kronologin, som tillät jorden en ålder av högst ungefär 6000 år.

På denna punkt var L:s uppfattning om stenriket sammanknuten med hans anatomiska o fysiologiska grundsyn. Den ursprungliga ön vid ekvatorn var för honom Paradiset, där på olika nivåer från strand till bergsspets alla världens klimatförhållanden fanns representerade. Här hade, var o en i sin naturliga miljö, en individ av varje hermafroditisk landorganism o ett par av alla enkönade varelser skapats o börjat sin fortplantning. På denna punkt svävade hans spekulationer ut i en mäktig utvecklingslära: varje organism består enligt hans med åren allt djärvare teorier av i princip två skikt, en inre märg, som härstammar från honkönet o en yttre bark från hankönet. Hos växten utmynnar märgen i pistillen o barken i ståndarna. Märgsubstansen, som hos djuren representeras av hjärnan, ryggmärgen o nerverna, är på ett särskilt sätt livets säte, o livsprincipen förknippas av L med åren allt tydligare med elektriciteten, vars gåtfulla natur tilldrog sig forskningens intresse under 1700-talet. De levande organismerna i det ursprungliga paradiset blev småningom för L:s spekulation ytterst få — endast de högsta systematiska grupperna, ordningarna, var representerade bland paren o de tvåkönade individerna, o nutidens former tänktes successivt ha uppkommit genom att varje ordnings honexemplar hybridiserat med övriga ordningars hanar, på så sätt att de senares bark klätt den förras märg i olika gestalter, som i en första omgång motsvarade de nutida släktena o genom fortsatt hybridisering av släktena sinsemellan de nuvarande arterna, som oupphörligt spritts över det hela tiden genom en pågående vattenminskning vidgade torra landet. Också medicinen anknöts till dessa för hela naturen generellt formulerade hypoteser via den mänskliga anatomin o fysiologin: läkemedlen delas av L i "smakande" o "luktande", varav de förra antas påverka barkens organsystem, fibrer o vätskor, o de senare märgens organ, nerverna.

Spekulationer av detta slag blev, som framhållits, särskilt framträdande mot slutet av L:s liv. Dessa ofta dunkla tankar ger oss ytterligare en aspekt på hans motsägelsefyllda väsen. De framstår bitvis som framsynta, bitvis som uttryck för ett mörkt arkaiskt drag, som träder i dagen också i idémässiga atavismer som hans övertygelse att svalan övervintrar på sjöbottnar o i den bittra läran om Nemesis divina, Guds obönhörliga hämnd för alla synder och brott, framlagd i de anteckningar till sonens uppbyggelse där en rik flora av exempel ur den omedelbara samtiden får illustrera tesen att varje enskilt brott mot oförvitligheten, synligt eller osynligt, får sitt noggrant utmätta gudomliga straff redan här i jordelivet.

En helt annan L än vare sig den ensidigt klassificerande eller den atavistiskt spekulerande möter i några av hans akademiska dissertationer, som fastän de formellt är skrivna av lärjungar väsentligen återger både hans åsikter o i betydande utsträckning hans ordalag. De samlades o spreds internationellt i volymerna Amoenitates academicae (1 — 7, 1749-69, 8-10 postumt 1785-90) men vann aldrig samma erkännande o uppmärksamhet som de stora systematiska översiktsverken. Här drar han ofta fram biologiska företeelser som först i långt senare forskargenerationer väckt allmän uppmärksamhet o i vår tid blivit föremål för hela självständiga vetenskaper. I dessa sammanhang får L tillfälle att demonstrera sin skarpa iakttagelseförmåga, sin vetenskapliga fantasi, sin lätthet att avvinna till synes triviala o vardagliga företeelser helt nya o förvånande aspekter. "Omnia mirari, etiam tritissima" var ett linneanskt motto, som dessa akademiska småskrifter förunderligt väl lever upp till. Här kunde naturälskaren glädja sig åt blomsteruret (Horologium floræ), en serie växtarter som öppnar o sluter sina blommor på olika timmar av dygnet, eller ta del av observationerna om växternas sömn, de vilställningar som utmärker många växtarter under biologiskt mer inaktiva dygnsperioder. Också årets växlingar i naturen studerade han på ett delvis nytt sätt o upprättade ett kalendarium som återspeglade den naturliga rytmen i vårt lands natur i stället för den astronomiska almanackans okänsliga sifferkolumn. Ett biologiskt fenomen som han i hög grad bidrog till att belysa var givetvis växternas sexualitet, som han ju ingalunda upptäckte men lade till grund för sitt växtsystem o ständigt uppmärksammade. En rad detaljer i befruktningsförloppet klarlades genom honom, trots att han aldrig blev på det klara med korsbefruktningens stora betydelse o i samband därmed insektpollinationens fundamentala roll.

Allra märkligast är kanske den skarpsynte observatören L:s diskussioner om växternas anpassning i miljön, både deras beroende av jordmån, klimatiska omständigheter o av andra organismer i omvärlden o deras geografiska anpassning till olika regioner o breddgrader på jordklotet. Någon sammanfattande översikt över hela detta komplex av frågor, som numera behandlas i sådana omfattande vetenskapsgrenar som ekologi, växt-sociologi o växtgeografi gjorde han visserligen aldrig. Det enorma systematiseringsnit som låg till grund för hans taxonomiska arbeten är påfallande obefintligt här. Här är han nästan idel antydningar o aningar, en profet för vad som skall komma, ingen fastställare av den slutgiltiga doktrinen. Inte minst imponerande framtonar här hans ekologiska synsätt, hans insikt om alla organismers beroende av varandra i den fysiska miljön, det han kallade naturens hushållning. Han insåg exempelvis hur ett livsrum bättre kunde utnyttjas genom att växter av olika storlek intar det. Träden suger sin näring djupare ner i jorden än örternas rötter runt omkring dem o utvecklar sina gröna delar högt uppe i luften, där ofantligt, mycket större utrymme finns tillgängligt än nere vid markytan. Han lade många gånger märke till hur skuggväxter kunde utnyttja skogarnas o lundarnas speciella ljusförhållanden. I en rad fall iakttog han det biologiska livets uppdelning på topografiska zoner: i fjällens vegetationsbälten, på västgötabergens sluttningar, på skånska havsstränder. Han tangerade också den tanke som fick en annan utformning i det darwinistiska uttrycket "kampen för tillvaron", förhållandet att den ena formen av organism lever på den andra o att en balans i detta kan upprätthållas endast genom den ofantliga skenbara slösaktigheten med avkommor som går till spillo i striden. Likaså betonade han hur organismerna på detta sätt bildade kedjor, där den ena länken var fullkomligt beroende av den andra för sin existens o hur dessa kedjor bildade underlaget för ett ständigt fortgående kretslopp.

Det är denna skarpa iakttagelseförmåga, där detaljen får sin meningsfulla plats i det stora natursammanhanget, som bildar den viktigaste grunden till L:s storhet som författare på sv språket. I oupplöslig förening med hans entusiasm o religiöst färgade kärlek till naturen leder detta till att alla hans på sv avfattade skrifter — även när de berör rent vetenskapliga förhållanden eller avhandlar de seriösaste medicinska eller ekonomiska frågor — åtminstone i några passager glimmar till med oefterhärmliga stämningsbilder, panoramor eller miniatyrer, som behållit hela sin ursprungliga daggfriskhet, sin höga ton eller sin humor. L har på detta område lämnat i arv en stor sv tradition på naturskildringens område, trots att själva hans stil med dess inslag av Gamla testamentets språk, antik retorik o personliga egenheter, i det närmaste är oefterhärmlig.

L:s natursyn med dess motsägande drag sammanhänger också intimt med hans religiositet, lika omisskännlig som egenartad. Som naturligt är för en naturforskare på 1700-talet har L här hämtat sin grunduppfattning från fysiko-teologin, från den oerhört populära åskådningen att naturen med alla dess underbara detaljer var ett synligt o ofelbart bevis för tillvaron av en skapare, som var allgod, allvis o allsmäktig. Men L ger denna åskådning en personlig utformning. Den kommer fram i hans redan berörda fasta övertygelse om att denna allmakt är ständigt närvarande o verksam i människornas liv, som på många sätt bara är en del av det stora sammanhang som naturen utgör. Därför ingriper allmakten i den moraliska ordningen med sin alla brott innefattande hämnd; den etiska ordningen är bara en del av den naturliga ordningen liksom all annan mänsklig vandel. Därför fungerar också naturens egen hushållning, det stora ekologiska kretsloppet, med ovansklig precision, inneslutet i Guds allestädesnärvaro, o inget är då heller mer naturligt än att L själv vandrar i Guds fotspår o utför hans verk då han namnger naturen. Som få naturforskare såg L sitt livsverk inneslutet i det universella sammanhanget.

L framstår således som vetenskapsman o idébärare likaväl som till sin privata person som sammansatt av motstridande drag: ett extremt ordningssinne o systematiseringsnit, som gjorde honom till 1700-talets store namngivare o lagstiftare inom den taxonomiska biologin, men som också drev naturalhistorien i en ensidigt taxonomisk riktning, o mot detta en kvickögd iakttagelseförmåga i de biologiska detaljerna, som förlänade honom insikten om de stora ekologiska sammanhangen o fick honom att hänryckt lovsjunga den förunderliga ändamålsenlighet som överallt uppenbarade sig i naturen för hans öppnade ögon, o som ytterligare en pol en böjelse för oempirisk o ofta primitiv spekulation, som annars kunde synas övervunnen i samtida vetenskap.

Med sitt motsägelsefulla väsen, sin rika o breda vetenskapliga o litterära produktion inbjuder L som fa naturforskare till ett ständigt fortgående studium o till att ständigt nya aspekter ställs i belysningens brännpunkt. På gott o ont tillhör han den levande sv o internationella kulturtraditionen.

L:s anseende i den vetenskapliga världen har, fastän det alltid varit stort, fotats på ståndpunkter som växlat mellan okritisk helgondyrkan o starka reservationer. England med dess livaktiga tradition inom naturalhistorien, inte minst buren av amatörer, blev tidigt en härd för ganska reservationslös linneanism. En av dennas första företrädare var James Edward Smith, som 1784 lyckades förvärva hela L:s litterära kvarlåtenskap, inklusive det ovärderliga herbariet, som därför allt framgent förvaras i London, vårdad av det av Smith 1788 grundade, högt ansedda Linnean Society. I Frankrike däremot fanns tidigt kritiker, bland dem främst den store Buffon, som kraftigt tog avstånd från L:s sätt att låsa fast de olika systematiska enheterna vid rigorösa definitioner. I Sverige uppstod särskilt med romantiken vid 1800-talets början något som närmast kan karakteriseras som en Linné-kult, inspirerad inte minst av läkaren o linnélärjungen Sven Hedin (minnestal 1807) o botanisterna Carl Adolph Agardh o Göran Wahlenberg, som alla skapade suggestiva o samtidigt devota porträtt av den store föregångaren.

Karaktären av nationalhelgon o blid blomsterkonung behöll Linné-bilden under hela 1800-talet i vårt land, om den inte rentav förstärktes. När därför nya kritiska synpunkter gjorde sig gällande utomlands, reagerade de flesta sv naturalhistoriker, enkannerligen botanisterna, med den största harm. En kritik av detta slag var dock ofrånkomlig: vid 1800-talets mitt banade sig nya strömningar fram i botanik o zoologi, deras vetenskapliga tyngdpunkt förskjöts från systematik mot fysiologi, ett område som L av naturliga skäl nästan helt hade försummat o som kom att inta sin plats under stort motstånd från systematikerna. Det var den tyske växtfysiologen Julius Sachs som stod för den tydligast artikulerade Linné-kritiken (Geschichte der Botanik, 1875). För honom var det definitoriska, skolastiska draget hos L uppenbart, o han lanserade den inte helt lättavvisade åsikten att L inte stod för en enda vetenskaplig upptäckt i hela sitt enorma författarskap. I Sverige skulle växtfysiologen Bengt Lidforss, ganska ensam, återupprepa kritiken av den linneanska dominansen i samtida botanik.

På senare år har en mer balanserad syn på L som vetenskapsman vuxit fram. S Lindroth har tagit fasta på Sachs' kritik, o anglosaxiska taxonomer (bl a Stearn o Cain) har utifrån nya positioner inom den biologiska systematiken klarare än tidigare fastställt både begränsningarna o storheten i L:s insats som en världslikare inom sina vetenskapsgrenar. Intresset för L som vetenskapsman o människa visar inga tendenser att minska.

Författare

Gunnar Eriksson

Arkivuppgifter

L:s arkivaliska kvarlåtenskap är spridd på skilda håll. Huvuddelen av L:s handskrifter o brevsaml förvaras i Linnean Society i London men även UUB har stora saml:ar. L har efterlämnat ett omfattande o skiftande material för sin egen biografi. I Th M Fries' 1903 (se Källor o litt) utg levnadsteckn över L finns i bilaga 1 en förteckn över detta material. Den har reviderats o kompletterats av E Malmeström i SLÅ 14, 1931, s 17-30. I Vita Caroli Linnaei (se Källor o litt) har ytterligare 5 biografiska ms, förvarade i resp Linnean Society, British Museum (2 st), UUB o VA, publicerats. En stor del av L:s skriv:er o brevväxl med angivande av arkivtillhörighet har utgivits av Th M Fries, J M Hulth o A Hj Uggla i Bref o skriv:er af o till L, avd LI-VIII o II: I—II (1907-43). L:s stambok utgavs i faksimil av F Bryk med titeln Linnaei minnesbok (1919).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Intill 1918 se Krok o intill 1906 J. Markus Hulth, Bibliographia Linnaeana, p 1, Upsala 1907; därefter kataloger över större samlingar: [Basil H Soulsby,] ¦ A catalogue of the works of Linna=us ... in the libraries of the British museum ..., 2. ed London 1933, 4:o, 246 s, 7 pl, 68 s, An index to the authors ..., 1936, 59 s, George H. M. Lawrence & Birger Strandeli, Catalogue of the Strandell collection of Linnaeana at the Hunt insti-tute for botanical documentation, Carnegie-Mellon university, Pittsburgh, compiled and annotated, with the technical assistance of Robert W. Kiger, Sthlm & Pittsburgh (tr Upps) 1982, o bibliogr nämnda i dess företal.

Källor och litteratur

Källor o litt: C Annerstedt, UU:s hist, 2:2-3:2 o bih 3-5 (1909-14); W Blunt, The complete naturalist. A life of Linnaeus (1971; sv uppl 1977 med förord av G Broberg); G Broberg, Homo sapiens L. Studier i Carl v Linnés naturuppfattn o människolära (Lychnos-bibl, 28, 1975; forskmöversikt i förordet); dens, inledn till L:s Om jämvikten i naturen (1978); A L Cain, Logic and memory in Linnasus' system of taxonomy (Proceed of the Linn soc of London, vol 169, 1958); Carl v Linnés betydelse som naturforskare o läkare, ed VA (1907); G Eriksson, Botanikens hist i Sverige intill år 1800 (Lychnos-bibl, 17:3, 1969); dens, The botanical success of Linnaeus. The aspect of organization and publi-city (SLSÅ 1978); O Franzén, Hur Linnébilden formades (SLSÅ 1963); Th M Fries, Linné. Lef-nadsteckn, 1—2 (1903); T Frängsmyr, Geologi o skapelsetro. Föreställmar om jordens hist från Hiärne till Bergman (Lychnos-bibl, 26, 1969); O Glas, Essai sur la Société royale des sciences d'Up-sal ... (Nova acta regia: societatis scientiarum Up-saliensis, [Ser 4,] ... [1], 1877); K Hagberg, Carl Linnaeus (1939, ny uppl 1957); J L Larson, Reason and experience. The representation of natural order in the work of Carl v Linné (1971); S Lindroth, Linné — legend o verklighet (Lychnos 1965— 1966); omtr i dens, Löjtn Åhls äventyr (1967); dens, Linnéforskn under tvåhundra år (VSUÅ 1965—66) o där anf litt; dens, Linnaeus (Dictionary of scientific biography, 8, 1973, s 374—381); dens, Sv lärdomshist. Frihetstiden (1978), s 146— 296 o 697—704; dens, dito, Gustavianska tiden (1981); E Malmeström, Carl v Linné. Geniets kamp för klarhet (1964); J Nordström, Linné o Gronovius (SLSÅ 1954—1955)^ Art:ar, notiser o bibliografiska upplysmar i SLSÅ 1918—78; F Stafleu, Linnaeus and the Linneans. The spreading of their ideas in systematic botany 1735—1789 (1971); W T Stearn, Three prefaces on Linnsus and Robert Brown (1962); C-O v Sydow, Den unge Linnés förfskap (SLSÅ 1962); dens, Sv Linné-sällsk:s stiftande o första verksamhet (SLSÅ 1967); T Tullberg, Linnéporträtt (1907).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Linné (von), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10735, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Eriksson), hämtad 2024-11-06.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10735
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Linné (von), urn:sbl:10735, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Eriksson), hämtad 2024-11-06.