Meriter

1 Lagerberg, Swen, f 28 mars 1672 på Stora Kärr, Habo, Skar, d 7 okt 1746 i Sthlm, Jak. Föräldrar: hauptm Lars Jonsson L o Anna Örnewinge. Inskr vid UU 12 dec 88, sergeant vid Skaraborgs läns infanterireg 10 febr 90, fänrik där 31 maj 95, löjtn 30 april 00, rege-mentskvartermästare 25 april 01, grenadjär-kapten 14 juli 02 (konfirm: fullm 12 sept 02), major 22 jan 09, överstelöjtn 30 aug 10, interimsöverste för Kronobergs läns reg till fot 5 okt 14, generalmajor av infanteriet o överste för Skaraborgs läns infanterireg 7 dec 17, frih 2 juni 19, presid i statskontoret 19 maj 20—23, lantmarskalk vid 23 års riksdag (vald 21 jan 23), riksråd 12 aug 23, ordf i kommissionen ang hushålln vid kopparverket i Falun 24 dec 23, greve 14 juni 31, kommissarie vid underhandlar med Danmarks o Frankrikes ambassadörer i Sthlm 6 aug 34, med Frankrikes ambassadör 28 okt 38.

G 29 juni 22 m frih Ottiliana Vellingk, f 13 april 97 i Malmö, Caroli, d 1 febr 66 i Sthlm, Klara, dtr till generalen o presidenten greve Otto V o frih Johanna Margareta v Tiesenhausen.

Biografi

L var den yngste i en syskonskara på sexton barn. Om hans uppfostran o utbildning vet man föga mer, än att han 1680 sattes i den av Per Brahe grundade Visingsöskolan för att året därpå överflyttas till Skara, där han genomgick katedralskolan. Han beslöt tidigt att ägna sig åt militäryrket o hade vid Stora nordiska krigets utbrott avancerat till löjtnant i Skaraborgs regemente. Detta ingick i en truppstyrka som hösten 99 överfördes till Tyskland för att vid behov skydda den holsteinske hertigen mot danskarna. Från april 02 deltog L som kapten i fälttåget i Polen o befordrades i jan 09 till major. I slaget vid Poltava blev Skaraborgs regemente invecklat i en förbittrad närstrid med överlägsna ryska infanteriförband o i stort sett nedkämpat. L blev "genomskjuten" o nertrampad av de förbipasserande ryska trupperna men räddades av en dragon o fördes med fältprästen S Agrells hjälp över Djnepr. I kungens följe kom han utmattad o febersjuk fram till Bender.

Under sin vistelse i Bender 09—14 sändes L av Karl XII två gånger till tatarkanen på Krim, Devlet Geraj, för att förmå denne att tillsammans med turkarna gå i krig mot Ryssland. L lyckades med sitt uppdrag o följde den tatariska armén som militär rådgivare, men efter sommarfälttåget 11, som slutade med den snöpliga freden vid Prut, tvingades han att återvända till Bender.

Våren 13 deltog L i den ryktbara kalabaliken o uppehöll sig i Karl XII:s omgivning, när denne på hösten 14 bröt upp från Demotika. Innan kungen lämnade sitt ressällskap för att på egen hand ta sig fram till Pommern, bestämde han, att L skulle tjänstgöra som överste vid Kronobergs regemente, som inlagts i Wismar till förstärkning av garnisonen. Vid midsommartiden 15 inledde dansk-preussiska truppstyrkor en blockad, o 19 april 16 tvangs försvararna att kapitulera. En del av garnisonen fick avmarschera, o under L:s ledning transporterades hans regemente till Skåne. Följande år utnämndes L till överste för Skaraborgs regemente o samtidigt till generalmajor av infanteriet. I okt 18 befann han sig i Strömstad för att deltaga i operationerna mot Norge. Under Fredrikstens belägring vistades L mestadels i högkvarteret i Tistedalen.

Karl XII:s död 30 nov förde in L i händelsernas centrum. Han var närvarande vid det krigsråd, som hölls 1 dec 18, där man enhälligt beslöt häva belägringen o låta trupperna återvända till Sverige. Under återtåget mottog han i Strömstad liksom övriga generalmajorer 800 dlr smt, som arvprinsen utdelat ur krigskassan för att underlätta sin gemåls, prinsessan Ulrikas, tronbe-stigning. Då man från Sthlm underrättats om att prinsessan, som av rådet erkänts som drottning, uttalat önskan, att krigsbefälet skulle avlägga trohetsed till henne, blev man betänksam o krävde, att riksdagen skulle inkallas i o för ett formligt val av regent. Tydligen har L här varit bland de ledande krafterna, ty han utsågs att jämte general Dücker o generalmajor Silfwerhielm till arvprinsen överlämna krigsbefälets förklaring, som ledde till att rikets ständer kallades att sammanträda 20 jan 19. På riksdagen blev L utsedd till ledamot av det författningsutskott, som skulle framlägga förslag till regeringsform, konungaförsäkran o valakt, o vald till medlem av sekreta utskottet (SU).

Det är knappast troligt, att L kunnat påverka utformningen av det nya statsskicket som detta i princip blev reglerat genom 1719 års RF. Det avgörande inflytandet utövades utan tvivel av lantmarskalken Per Ribbing, som redan under Karl XII:s senare regeringsår i hemlighet utarbetat en plan till författningsändring. Däremot torde L ha spelat en högst väsentlig roll i SU o i frågor rörande försvaret o statsverket. Han kom här genom sin ingående kännedom om den militära organisationen o sitt ambitiösa inträngande i statshushållningens villkor att i viss mån fungera som expert o synes i hög grad ha åtnjutit utskottets förtroende. I 1719 års statskommission kom han att inta en klart dominerande ställning. Han angav principerna för uppläggningen av krigsmaktens o civilförvaltningens personalstater o driftkostnader o ombesörjde själv föredragningen av kommissionens statförslag. Det var för visso inte utan skäl som lantmarskalken vid utskottets sammanträde 27 maj, några dagar innan riksdagen hemförlovades, föreslog, att man skulle förmå L, "som visat en besynnerlig flit och dexteritet vid statsverkets reglerande, att bliva här kvar". Detta blev också K M:ts beslut o följande dag placerades L som ledamot i den kommission, som utsetts att granska den föregående regimens finansorgans — upphandlingsdeputationens o kontributionsränteriets — förvaltning.

Därmed hade för L:s del ett avgörande steg tagits. Han skulle aldrig återinträda i krigsmaktens tjänst, som han helst önskat, utan i stället helt absorberas av det politiska spelet. Några dagar efter riksdagens slut upphöjdes han av drottningen i friherrligt stånd — en åtgärd som visar, om inte annat, att hovet ansåg honom vara värd att vinnas på dess sida i planerna på att göra arvprinsen till regent. På riksdagen 20 skulle han ytterligare stärka sin ställning som expert på statshushållningens område. 30 jan valdes han av adeln till ledamot av SU, som under riksdagens lopp kom att lägga allt fler ärenden under sig. Här beslöt man 2 febr inrätta en särskild defensions- o statsverksdeputation på ej mindre än 24 ledamöter, bland vilka L snabbt intog en ledande ställning. Deputationen skulle utarbeta dels ett förslag till krigsmaktens reducering, dels en ny finansplan. Under arbetet härmed kom uppmärksamheten i stigande grad att fästas vid L:s person. Vid ständernas granskning av 1720 års RF, som bl a förutsatte att statskontoret, som hittills varit administrativt sammanfogat med kammarkollegiet, skulle erhålla egen president, föreslogs inom adeln helt oväntat, att L skulle utses att bekläda den nyinrättade tjänsten, eftersom han inlagt mycket stora förtjänster vid arbetet med statsregleringen. De övriga stånden instämde häri, o SU beslöt 16 maj att anhålla om bifall till riksdagens begäran. Tre dagar senare erhöll L k fullmakt på tjänsten. Även om riksdagens aktion var ett ingrepp i K M:ts utnämningsrätt, tycks man allmänt ha varit övertygad om L:s lämplighet för uppdraget, som gav honom en helt annan ställning i de följande årens budgetarbete än som tillfälligt engagerad riksdagsledamot.

Under tre år kom L att fungera som statskontorets chef. Bland hans första uppgifter blev att utarbeta en ny instruktion för verket o att i detta sammanhang ge den på försök tillkomna statskommissionen en permanent karaktär. Enligt instruktionen för statskontoret av 26 juni 20 skulle statskommissionen bestå av högst 14 ledamöter var- av tre från riksrådet, nio från ämbetsverken o Svea hovrätt samt två av statskontorets tjänstemän. Kommissionen skulle sammanträda i mitten av nov varje år o uppgöra ett förslag till "staten" för följande år med hänsyn till beräknade inkomster o utgifter. Kommissionen, vars arbete L personligen kom att oavbrutet följa ända till 36, fick ett starkt inflytande på frihetstidens statshushållning. Grundtankarna i L:s inställning till det pågående budgetarbetet var att nedpressa utgifterna till den nivå de hade enligt 1696 års normalstat. Detta borde kunna ske på olika områden av förvaltningen men i främsta rummet ifråga om krigsmakten.

Arbetet med försvarsutgifternas nedpressning hade så helt tagit L:s krafter i anspråk, att han av sina läkare bestämt tillråtts att lämna statskontoret o söka få en lindrigare arbetsbörda. Planer var å bane att göra honom till president i Göta hovrätt. Härunder inföll 23 års riksdag, som skulle bilda topppunkten i L:s rent politiska karriär. Han blev nämligen av adeln vald till lantmarskalk med en betryggande majoritet — 386 röster mot 172 — sedan Arvid Horn låtit förstå, att han inte ville komma ifråga.

Som lantmarskalk visade sig L vara klok, behärskad, måttfull o kompromissvillig. Han var en driven, skicklig o framgångsrik förhandlare, som behändigt ur floden av virriga diskussioner vaskade fram acceptabla förslag till lösning av komplicerade o ömtåliga frågor. Till konung Fredriks planer på utvidgad kungamakt ställde han sig klart avvisande. Han medverkade till att Karl XII:s systerson, den unge hertigen Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, erhöll k höghetstitel o därmed en första inteckning i den sv kronan. I den tidvis framträdande motsättningen mellan adeln o de ofrälse stånden, där adelns privilegierade ställning skarpt angreps, intog L en förmedlande o utjämnande hållning.

I aug 23 blev L på ständernas förslag av kungen utsedd till riksråd. I rådet, som han kom att tillhöra i 23 år, blev han placerad i divisionen, som handlade justitie- o inrikescivilärenden, helt naturligt med hänsyn till hans sakkunskap rörande statshushållningen. Vid denna tid började emellertid de statsekonomiska problemen träda något tillbaka för de utrikespolitiska. Det ansågs ännu 24, att både Horn o L kunde betraktas som "goda holsteinare", som efter avslutandet av vänskapsfördraget mellan Sverige o Ryssland (febr 24) mottagit "gåvor" på 3 000 rubler var. Men 25 ändrades läget radikalt. Tsar Peters död förde hans gemål, Katarina I, på ryska tronen o därmed följde en högst stegrad aktivitet för hertigen av Holstein. Kejsarinnan sökte förmå Sverige att delta i en aktion för att tvinga Danmark att till hertigen återlämna Slesvig. Då Horn förstod, att Sverige kunde riskera att dras in i en väpnad konflikt o komma i ett farligt beroende av den ryska politiken, genomdrev han med hjälp av kungens dubbelröst Sveriges anslutning till hannoveranska alliansen 14 juni 26 o lät inkalla ständerna för att få beslutet godkänt. Horn gick hårt fram, krossade det holsteinska partiet, oskadliggjorde dess ledare, däribland Mauritz Vel-lingk, o säkrade sig en klar majoritet i rådet genom nyinsatta ledamöter.

Om L:s sinnesstämning under de dagar, då Horns aktioner pågick, vet man egentligen intet. Att han varit särskilt illa berörd av Horns agerande vid statsprocessen mot hans hustrus farbror Mauritz Vellingk förvånar knappast. Efter någon tid ebbade dock misstämningen ut, o en försoning åstadkoms. Den manifesterades ytterligare genom att Horn 31 utverkade grevetiteln för L o medverkade till att ständerna på riksdagen s å beviljade ett tillägg på hans riksrådslön med 3 000 dlr smt årligen på grund av hans arbete med statsregleringen. Då han av ständerna ansågs "omistlig" i statskommissionen, skulle han få behålla anslaget, så länge han önskade sitta kvar i denna. Det råder ingen tvekan om att Horn från denna tid kunde räkna med L som en av sina trognaste anhängare o pålitligaste medarbetare.

L drogs inte med i Horns fall 38 men erhöll en admonition av SU för sina rådslag i utrikes ärenden. Att han inte miste sin riksrådstjänst berodde mindre på skonsamhet från de nya makthavarnas — hattarnas — sida än på hänsynen till hans stora anseende bland riksdagens ledamöter. Hans inflytande i den nya rådsregeringen blev emellertid mycket ringa. L föll dock ingalunda till föga för den kompakta hattmajoritetens tryck. Han blev i rådet en konsekvent motståndare till hattarnas äventyrliga konjunkturpolitik o motsatte sig samtliga de beslut, som 40—41 förde Sverige i en öppen konflikt med Ryssland. I rådet slöt han ofta upp vid riksrådet Samuel Åkerhielms sida, hattpartiets farligaste vedersakare, men var klok nog att inte i onödan stöta sig med partiets ledare.

Det grundmurade anseende L åtnjöt hos sin samtid berodde till väsentlig grad på hans högst aktningsvärda personliga egenskaper. Han var rättrådig, klok, anspråkslös, plikttrogen o intensivt verksam hela sitt liv. Någon nydanare som statshushållare var han egentligen inte. Han följde invanda mönster — främst Karl XI :s hushållningssystem — men han bringade reda o ordning i budgetarbetet o åstadkom den balans i statens utgifter o inkomster, som var en nödvändig förutsättning för Sveriges snabba återhämtning efter krigets svåra påfrestningar.

För egen del synes han ha varit en god hushållare. Han placerade hellre sina pengar i jord än i osäkra "manufacturer" o riskfyllda handelsföretag. Hans bouppteck- ning uppvisar tillgångar på sammanlagt nära 300 000 dlr smt, en efter tidens förhållanden mycket ansenlig förmögenhet, däribland nio jordegendomar i Skaraborgs län samt en fastighet i Sthlm. L var med starka band fästad vid sin hembygd o sökte sig gärna dit, när tillfälle gavs. Från ett av sina många utredningsuppdrag skrev han i Gbg 9 juli 37 till Sthlm, att han tänkte resa "på landet åt Skaraborgs län att njuta någon ro och lisa för arbete". Här skulle L också i sinom tid få sin gravplats i Grevbäcks kyrka.

Författare

Sven Grauers

Arkivuppgifter

Rester av L:s arkiv i RA bl a hans dagbok 1710—11 (tr se nedan) o brev till L i E 4435 från bl a Karl XII, C Feif o G H v Mullern (tr av G Floderus i Handhar hörande till konung Carl XII:s hist, 2, 1820, s 97—228) samt några brev i Ericsbergsarkivet. Ämbets-skrivxr från L bl a i Admimstr handhar rör armén: Kronobergs reg 1715—16 (M 218) o Skaraborgs reg 1718—20 (M 325), i Kanslitjänstemäns konc o mottagna skriv:er (som chef för Kronobergs reg till G Feif 1716—17), i Statskontorets skriv :er till K M:t maj 1720—jan 1723 (vol 28—30), i Diplomati-ca: Tatarica (till K M:t o G H v Mullern 1710—11) o i Upphandlingsdeputationens handhar (1716—17), allt i RA. Brev från L bl a till N Posse (7 st, 1720—22) i RA o till bl a J A Meijerfelt i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Dagbok under vistelsen hos tatarchan Dowlet-Gherey 1710—11. Gbg 1896. 268 s, 1 portr, 1 karta. [Utg av M Lagerberg.]

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, Frihetstidens ut-skottshandl:ar: Författn:utsk till RF:s o försäkringens samt valaktens "upsättjande" 1719, SU o dess deputationer 1719—23, Statskommissionens prot 1719 o 1721—35, 1720 års kommission för granskning av upphandhdep, Krigskommissioner: kommission ang de hemkomna officerarnas placerande av 27/29 maj 1722, kommission ang försvarsverkets "behöriga inrättande till sjös såväl som till lands" av 26 aug 1723, kommission i Karlskrona ang amiralitetsverket av 26 febr 1735, kommission i Sthlm ang amiralitetsverket av 11 mars/18 dec 1736, kommission i Gbg ang amiralitetsverket av 11 mars/2 maj 1736, Arméns meritlistor (M 949), Frih:brev 1719, Grevebrev 1731, allt i RA; Generalmönsterrullor o räkenskaper för Skaraborgs reg, KrA.

AdRP from år 1719, 1—15, 1719—47 (1875—1906); S Agrell, Andre legationspredikanten . . . Sven Agrells dagbok 1707—1713 (KKD 5, 1909); E Bensow, K Skaraborgs reg:s hist, 2, 1631—1718 (1944); B v Beskow, Minnestal... (SAH, 39, 1865); J H v Ko-chen, Kansli-dagbok ... 1709—17.14 (KKD 4, 1908); S Grauers, art:ar om A B Horn o Karl Fredrik (SBL, bd 19 o 20, 1972 o 1975); Handhar ang revolutionen i Sverige 1718—1719, ed L Thanner (HH 36: 1, 1954); Handhar till Sveriges polit hist 1718— 1719, ed L Thanner (HH 37:2, 1961); J Häggman, Studier i frihetstidens försvarspolitik (1922); J Julen, Om Sveriges statsskuld 1718 o betalningen av densamma (1916); V Ljungberg, Gbgs befästn:ar o garnison (Skrifter utg till Gbgs stads trehundraårsjubileum, 8, 1926); Malmström; E Naumann, Om SU under den tidigare frihetstiden 1719—1734 (1911); SRA 2:1—2, 1719—1723 o 1726— 1727 (1909, 1913); ST 8, 1723—71 (1922); L Thanner, Revolutionen i Sverige efter Karl XII:s död (1953); A P Tuxen o C L With-Seidelin, Erobringen af Sveriges tyske Provinser 1715—1716 (Bidr til den store nordiske Krigs Historie, 7, 1922). — Braheskolans på Visingsö M 1636—1816 (1947), s 44.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Swen Lagerberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10837, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10837
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Swen Lagerberg, urn:sbl:10837, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2024-04-19.