Meriter

2 Lagerbielke, Gustaf, son till L 1, f 22 mars 1777 i Sthlm, Skeppsh, d 24 maj 1837 där, Klara. Fänrik vid arméns flotta 17 sept 83, inskr vid UU 1 okt 90, erhöll testimonium akad till kanslikoll där 13 dec 92, eo kanslist vid kanslikollegii exp 9 jan 93, kopist där 27 maj 94, kanslist där 15 juli 95, andre sekr i kabinettet för utrikes brevväxl 7 april 96, kammarjunkare 1 nov 97, kabinettssekr 01, statssekr 19 sept 04, tf hovkansler 14 nov 05, led av den i kungens frånvaro tf regeringen dec 05, av rikets ärenders allm beredning 18 dec 05—våren 06, på nytt 31 dec 08, av kanslersgillet vid akad konstitutionernas överseende 31 dec 08, hovkansler 14 mars 09, statsråd 9 juni 09, envoyé i Paris 8 aug 10, greve 3 mars 21 (ej introd), led av 1822 års finanskomm 22—19 febr 23, förste dir vid de K teatrarne 5 sept 23—1 juli 27, ordf i revisionen av räkenskaperna för Allm inst för dövstumma o blinda 6 maj 24, en av rikets herrar 4 juli 25, led av komm ang granskn av reglemente för K M:ts hovkapell o spektakler 7 mars 29—30, åter statsråd 19 nov 31, tf riksmarskalk under kungens resa till Norge juli 32 o till n Sverige o Norge 16 aug—19 okt 35. — LSA 09 (inträ- de 19), Serafimerriddare 22, HedL i Linnéska samf 23 maj 32, LSkS 33. — Ogift.

Biografi

Som följeslagare till Gustav IV Adolf på dennes allt fler o allt längre resor blev L ett uppskattat sällskap o en hjälpreda främst i utrikespolitiska angelägenheter. Han understödde kungens försök att komma i gott förhållande till den franska republiken o Bonaparte o delade o understödde dennes förhoppningar på en förening mellan Sverige o Norge. Ett förtroendefullt förhållande dem emellan tycks ha uppstått under en resa till Skåne 1798. Under en senare vistelse där fick L delta i kungens besök inkognito i Danmark, som kom att rymma flera säregna episoder. I Khvn, där kungen ivrigt vandrade runt i de centrala delarna, igenkändes han av den från Sthlm förvisade du Puy o fann det därför bäst att snarast återvända över Sundet. L hade då märkt att kungen kommit att bo på samma hotell som två av "hans faders mördare".

Som tf kabinettssekreterare följde L kungen till riksdagen i Norrköping 00. Han tog klart avstånd från de unga brushuvuden, som gjorde förhandlingarna oroliga, ibland tumultuariska. I brev till fadern 1 juni 00 har L skildrat de dramatiska scener, då Hans Järta m fl avsade sig adelsskapet: "Deras förhastade steg har skaffat dem märkvärdighet, men med allas tadel och åt-löje". Sin litterära talang ställde L till rojalisternas förfogande o författade — på franska — en tillfällighetsdikt, där han ironiserade över rabulisterna (Dixelius).

L:s första stora utrikesresa i diplomatisk tjänst gick till Petersburg i dec 00. Gustav IV Adolf ville rådgöra med sin frände kejsar Paul om den nordiska neutralitetspolitiken. L fick där bevittna eller höra om kejsarens bisarra väsen, despotiska bestraffningar o växlande lynne. Kejsarinnan, som gjorde ett gott intryck, komplim en terade L för hans litterära färdigheter: "Vous étes poete, Monsieur". L fick tillfälle till en, som han menade, kvick o allmänt uppskattad replik, "Non, Madame, je n'écris que des vers". Under hemfärden råkade L liksom Gustaf Löwenhielm ut för skeppsbrott i Kumlinge skärgård o kunde blott med svårighet rädda sig ur det vinterkalla vattnet. Det politiska resultatet av färden var en allians till neutralitetens upprätthållande — förutsättningarna härför raserades dock inom kort genom mordet på kejsar Paul o Nelsons seger vid Khvn.

L fick som kungens nära medarbetare i Skåne bevittna den danska tragedin o delta i de följande överläggningarna om det spända politiska läget. Ett viktigt uppdrag löste han till belåtenhet, när han sändes till Khvn för att förklara det sv agerandet under krisen. L hade nu vunnit F Wehrenheims förtroende o en avsevärd erfarenhet. 01 utnämndes han till kabinettssekreterare. Ehrenheim gav upprepade erkännanden åt hans formella talang o betecknade hans skrivelser som "mästerliga". De goda relationerna skulle fortfara intill 1809 års revolution. Att L så snart därefter, i en ny politisk situation, inte längre ville erkänna sin tacksamhetsskuld till sin läromästare o välgörare, kränkte denne o väckte allmänt ogillande.

Kungens reslust fortfor att göra sig gällande. 02 besökte han återigen Finland, där han i Åbo invigde akademins nya byggnad. L fick följa honom på en utsträckt färd genom södra o östra Finland. Man besökte det militära övningsfältet Parola malm, Hfors o Sveaborg — som visades av Cronstedt — Heinola, Kuopio o Kymmenedalen. L var närvarande då drottning Fredrika vid gränsen mötte sin syster, kejsarinnan av Ryssland, o då hertigen av Gloucester (Wilhelm IV) med en eskader besökte Hfors.

Året 03 inleddes med förhandlingar om Wismars pantsättning o nya resor i Nordtyskland. Samarbetet med fältmarskalken J C Toll utföll till dennes belåtenhet. När kungen senare under året begav sig till Tyskland — närmast för att med drottningen besöka den kurfurstliga familjen i Karlsruhe — var L den ende ämbetsmannen i hans omgivning. Resan blev utsträckt långt utöver vad som planerats. För L blev den även en viktig bildningsfärd. Han kom i kontakt med de nya litterära o filosofiska strömningarna i Tyskland, något som bröt hans tidigare ensidigt franska inriktning. Vid de många hov som kungaparet besökte, i samlingar o museer hade den intresserade L under närmare två år rika inspirationskällor. Höjdpunkten blev ett besök i Weimar 03. Här, skriver han förtjust till fadern 29 aug 03, hade änkehertiginnan samlat Tysklands stora andar. "I denna lilla stad är deras medelpunkt. Wieland, Goethe, Herder, Schiller äro alla här. Först i morgon föres jag till dem. Man påstår, att deras tournures är under deras namnkunnighet." I sina memoarer betonar L mötets betydelse för honom.

För L:s litterära uppfattning blev hans erfarenheter i det oroliga o sjudande Tyskland uppenbarligen av betydelse. Han fortsatte brevledes förbindelsen med Schiller. Han träffade o korresponderade med flera andra av tidens tyska storheter. Med Friedrich v Gentz stod han i förbindelse; dennes tankar om tryckfrihetens betydelse synes ha påverkat honom.

För L var situationen under tysklandsvistelsen säregen men även löftesrik. "Tit. är nu på en sällsam fot, att vara helt ensam K M:ts sällskap och homme d'affaires. Jag bör sluta därav och hoppas att en ny sol uppgått eller uppgår", kommenterade Ehrenheim (3 maj 04).

L fungerade som kungens utrikesminister under en svår o brydsam tid: "Formellt tjänstgjorde han som kabinettssekreterare o skulle alltså efter konungens eller kanslipresidentens diktamen brevväxla med sändebuden i utlandet, men i själva verket blev hans uppgift snart betydligt mera vittomfattande" (Lundh). Han fick sålunda även expediera kungens beslut i inrikesärenden o korrespondera med C Lagerbring. En ingalunda oviktig del av hans verksamhet var avfattandet av de bulletiner, som med täta mellanrum utfärdades, om kungens resa, åtgärder o uttalanden.

Kungaparets gång på gång förlängda vistelse på utländsk botten ingav bekymmer. Ehrenheim gav allt mera öppet uttryck åt sina farhågor. När kungen sommaren 04 ännu inte återvänt, började han i brev till L likna sthlmsregeringens situation vid rådets under Karl XII:s vistelse i Bender ett sekel tidigare. L försökte vid flera tillfällen övertala kungen att återvända till Sverige, men hans ansträngningar strandade tydligen på drottningens önskemål att stanna i sitt fädernesland. Men i den oppositionella propagandan i hemlandet insinuerades, att L av egoistiska skäl höll kungen kvar i utlandet; vid ett tillfälle 05 kommenterar Tegnér, att man "viskar att L, som själv vill dirigera marionettspel, men fruktar för skickligare spelare i Stockholm, skall vara orsaken till det långa dröjsmålet" (till Chr Myhrman 6 jan 05).

Ehrenheim såg emellertid i L en garanti mot skadliga inflytanden på kungen. Vad han o L mest fruktade var att denne skulle undandra sig sitt beroende av L o i stället kalla Lars v Engeström till sin medarbetare — det var ett perspektiv, som ingav kanslipresidenten djup oro. Motsättningen mellan Engeström o L — som senare skulle bli fatal för denne — gick sålunda långt tillbaka i tiden. Gustaf Mauritz Armfelts långa sejour i Karlsruhe var en annan oroskälla; Ehrenheim varnade för hans ombytliga o fantastiska planer men fick till sist skäl att ändra sitt omdöme.

Emellertid blev Sveriges ställning alltmer ömtålig. L:s strävan gick uppenbarligen ut på att om möjligt bevara Sveriges neutralitet. Han tillskrev sig förtjänsten av att ha förhindrat ett krigsutbrott 04. För fadern skildrade L läget (27 aug 04): "K M:t vill ha krig och skall slutligen få det! Döljom så länge vi kunna denna olyckliga lösning. Sant är även inför Gud, om ej ännu inför människor att jag hittills avböjt det. Och att denna strid emot en ung regents dominerande böjelse icke kan ha angenäma följder för en tjänsteman, vars öde är ogjort, kan lätt förstås. Jag har med tillfredsställelse, kanske om jag vågar säga det, med hemlig stolthet gjort uppoffringar av mitt eget väl för ett så stort och viktigt ändamål."

Den avgörande krisen kom 05 med den stora antifranska koalitionen. L var skeptisk o varnade för en sv anslutning, men kungens beslut gick nu i motsatt riktning. Han slöt sig till koalitionen mot Napoleon, för vars tyranni han fått klar blick o i o för sig bedömde rätt till skillnad från den dominerande samtida opinionen i hemlandet.

L:s brev, särskilt till Ehrenheim o Toll, vittnar om den påfrestning som det politiska spelet denna tid utgjorde för honom. Med sitt livliga temperament hade han tydligen svårt att foga sig i rådgivarens roll. Ehrenheim sökte stödja honom o hjälpa med råd om lämpligaste sättet att behandla kungen o anvisningar för en ämbetsmans begränsade uppgifter o ansvar.

Hemfärden blev dramatisk, när den till sist hösten 04 anträddes. Ett första försök att sjöledes ta sig över till Skåne misslyckades; fartygen under befäl av Johan L måste på grund av storm återvända till Stralsund. Till sist beslöt man sig för att välja landvägen över Danmark. Researrangemangen o de politiska komplikationerna med danska hovet föll på L:s lott att avklara.

Nu blev emellertid L:s inflytande mindre. Själv ville han i vart fall efter statskuppen 09 framställa saken så att han av missnöje med kungens krigspolitik offrat sin karriär. Men hans tillgivenhet för den konung, som han stått så nära, syntes dock ännu oförminskad. Han fungerade under de följande åren som hovkansler under de tider då den åldrande Zibet var ledig o fick som sådan handlägga flera ömtåliga ärenden rörande tryckfrihet o indragningsmakt. Till hans uppgifter hörde även att leda arbetet med översättningen av 1734 års lag till tyska språket, sedan kungen beslutat införa sv rätt i Pommern.

I revolutionsförberedelserna 09 synes L ha tagit del utan att höra till de främst ansvariga. Omedelbart efter statskuppen skyndade L att ta kontakt med de nya makthavarna. Han fann snabbt stöd i Georg Adlersparre, till vilken han sände ett insmickrande brev.

Till Adlercreutz återigen, som hyste en stark misstro till L, var o förblev förhållandet spänt. I det nya kabinettet blev L hovkansler efter den kungatrogne Zibet, som insjuknat. Ehrenheim avgick som kanslipresident o efterträddes till besvikelse för L av Lars v Engeström. Då denne befann sig i Polen förordnades L 19 mars att tillsvidare förvalta kanslipresidentposten.

Det blev L:s uppgift att författa den nya regeringens proklamation till sv folket, som utfärdades 15 mars. En kritisk bild av kungen finnes där skisserad; han anklagas för krigspolitik, försummelse av försvarsanstalterna o en felaktig finanspolitik. Vid riksdagens öppnande föredrog L sin kritiska redogörelse för landets yttre o inre politik. Den var, antecknade hertiginnan, mästerligt stiliserad, gjorde rättvisa åt kungens tidigare regeringstid men lastade honom för senare felgrepp. Dess hänsynslöshet väckte också indignation, då klandret kom från en man, som hade kungen att tacka för sin karriär. Med dessa dokument har L lagt grunden till den alltför negativa bild av den avsatte monarken, som några år senare vidare utfördes av Granberg i Historisk tafla. Denna ensidiga o uppenbart orättvisa syn på Gustav IV Adolf hade fått stå i stort sett oemotsagd intill början av 1900-talet, då en fördjupad forskning skapat andra möjligheter till rättvist bedömande. Även i den ömtåliga tronföljdsfrågan slöt sig L till Adlersparre o dem som ej ville beakta kronprins Gustavs anspråk. Hans snabba övergång till den nya regimen kunde knappast undgå att väcka förvåning o kritik, o ur moralisk synpunkt klandrades han av åtskilliga. I den folkliga agitationen fick han namnet "Mickel Vinglare", ett namn som även alluderade på hans sätt att gå. Wetterstedt erinrade vid ett senare tillfälle om att han förskaffat L audiens hos kungen dagen innan revolutionen, då L kommit för att bedja om presidentämbetet i kammarrätten "med Adlersparres proklamation till trupperna i fickan".

Tack vare främst det stöd, Adlersparre gav honom, fick L under det nya systemets första tid ett ej ringa inflytande o blev för kort tid den sv utrikespolitikens ledare-Hans hopp stod — liksom övriga revolutionsmäns — orealistiskt till Napoleon. I det svåra läget fick L pröva sin förhandlingsskicklighet med D Alopaeus, men gjorde därvid en ganska slät figur (Clason). Det alltmer försämrade militära läget, delvis en följd av revolutionen, gjorde uppgiften omöjlig. L hyste inte längre något hopp om att kunna återfå Finland o var redan villig till stora eftergifter för att nå fram till en fred.

I arbetet på den nya regeringsformen hade L ej oväsentlig andel o deltog även med betydelsefulla initiativ till en vidgad tryckfrihet. Han hörde till den grupp som kring det håkanssonska förslaget ville säkerställa en handlingsduglig regeringsmakt i kungens hand (Karlbom). I den regering, som därefter tillsattes, blev L medlem, medan hovkanslersposten tillföll hans något yngre medtävlare Gustaf af Wetterstedt.

Sedan v Engeström anlänt från Polen förlorade L snart sin maktställning. Han anmälde sig nu för en planerad beskickning till Napoleon, som leddes av fältmarskalken H H v Essen. Sviten blev överraskande stor; i det förnäma följet märktes den unge Magnus Brahe. Adlercreutz o Engeström var emot denna utformning av beskickningen. Ett eko av debatterna möter i ett brev från v Engeström, som betecknade den som "asiatisk". 14 aug 09 anträddes färden till Paris. Resultaten motsvarade ingalunda förväntningarna, men L lyckades likväl uppnå en fred med kejsaren. Då v Essen återvände till Sverige, kvarstannade L i Paris. Sveriges svåra ställning under det napoleonska kontinentalsystemet försatte honom i den ena besvärliga situationen efter den andra. Napoleons vrede kulminerade i ett svårartat utbrott 26 okt 10, då han slungade ut de allvarligaste hotelser mot Sverige o dess kronprins. Den märkliga scenen har med stor talang skildrats av L i en berömd depesch, där kejsarens timslånga raserianfall återges i väl avvägda ordalag. L:s berättelse offentliggjordes av v Engeström som ett led i propagandan mot napoleonväldet. L befann sig då ännu i Paris, varför åtgärden innebar en avsevärd risk för honom.

De dramatiska händelserna i Sverige val- lade andra problem för landets företrädare i Paris. Mordet på Axel v Fersen upprörde kejsaren, som riktade allvarliga förebråelser till L. Den åter aktuella tronföljarfrågans konsekvenser blev än större. Otto Mörner höll L utanför de första demarcherna hos Bernadotte men vände sig på Bernadottes uppmaning snart nog till honom. C G Löwenhielm, berättar att L "fastän känd för sin kvickhet och stora skicklighet, visste varken ut eller in". Men när läget något klarnat o Bernadotte godtagit kandidaturen, som syntes stödd av Napoleon, slöt sig L, som kände Bernadotte väl tidigare o beundrade honom, till dennes anhängare. Men Hans Järta fann att en depeche av betydelse för valriksdagen var skriven med L:s vanliga "svaghet". Han sökte, menade han, uppenbart hålla alla vägar öppna, hur valet än skulle utfalla. L var senare initiativtagare till förslaget, att Karl XIII skulle adoptera Bernadotte.

Till en början hade samarbetet med v Engeström synts gå bra. Kanslipresidenten berömde gång efter annan L:s rapporter o diplomatiska handlag. L:s önskan att bli ambassadör i Paris avvisades visserligen under hänvisning till rikets svåra läge efter Finlands förlust, men L utsågs 8 aug 10 till minister, i brist på en bättre kandidat (v Engeström i brev till v Essen). Det skulle inte heller dröja länge förrän katastrofen kom för L. Han fick flera varningar av v Engeström för indiskreta meddelanden till vänner o anförvanter i Sverige. 16 april 11 följde så rappellen, motiverad av nya beskyllningar för indiskretion, för att ha berättat om hemliga handlingar för operans dansöser, för lastbart leverne m m. Vilken saklig grund förebråelserna mot L haft är svårt att klarlägga. Samtiden antog, att även intriger o falska anklagelser spelat en roll; möjligt är att Karl Johan från Paris kunnat få uppgifter, som gjort honom misstrogen.

L sökte nu en reträtt i sitt statsrådsämbete, varifrån han aldrig sökt avsked. Han utvecklade vidlyftigt för v Engeström den statsrättsliga sidan av problemet, med ledning av den nya RF:s stadganden om oavsättlighet (RF §36), men förgäves; han presumerades ha avgått när han sändes till Paris. Ej utan fog klagade L över ätt han nu med ett penndrag ställts utan tjänst o in- komst; i en skrivelse till kungen tillbakavisade han de oerhörda beskyllningar, som riktats mot honom. Emellertid fick L kvarstanna i Paris o gick där överraskande öden tillmötes. Hans ekonomi var förstörd. Till sist inmanades han i bysättningshäktet, där han fick kvarstanna tills Karl Johan efter Napoleons fall 14 löste ut honom under sitt besök i hemlandet.

Efter krigsperiodens slut återvände L för kortare perioder till Sverige men vistades i övrigt mest i Paris. Han anlitades i flera sammanhang av kronprinsen, med vilken han tydligen kunde ha god hand. Denne utnyttjade hans förmåga för att avfatta betänkanden i finansiella frågor samt för att utarbeta ett program för prins Oscars uppfostran. 16—19 var L återigen i Paris, där han hade utmärkta förbindelser. Han ägnade största delen av sin tid åt litteratur o teater. I ett brev till brodern Axel gör han gällande, att han intagit en central ställning i den litterära världen som smakdomare o rådgivare. Uppgifterna bekräftas av samtida memoarer. Först 19 förmåddes L att återvända till Sthlm. Han blev med tiden alltmer uppskattad av Karl XIV Johan. Hans smidighet, lysande begåvning, franska bildning, kvicka konversation o stora erfarenhet gjorde honom till en gärna sedd, nära nog daglig gäst vid kungens s k kammarspisningar.

En plattform för politisk verksamhet fann L i riksdagarna. Han firade genom sin eleganta talekonst o formuleringsförmåga åtskilliga triumfer. Vanligen företrädde han en moderat, allmänt förnuftig uppfattning med en markerad kungavänlig hållning. 23 blev han invald i det hemliga utskottet. Han motionerade i grundlagsfrågor o debatterade i synnerhet tryckfrihetens problem. Han var en anhängare av denna, men han såg även tryckfrihetsförordningens svagheter. Vid 28—30 års riksdag lade han fram ett intressant förslag till ny lagstiftning, som särskilt riktade sig mot jury-systemet.

Till sist beslöt sig Karl Johan för att 31 kalla L till medlem av statsrådet. Själv avrådde L kungen härifrån med hänsyn till den allmänna opinionen; han åtnjöt inte det bästa anseende o var numera känd som starkt konservativ. I ett intressant brev till kungen gav L uttryck åt sina tvivelsmål (Heckscher). Han betonade härvid att regeringen borde utses så att den kunde stödja sig på riksdagsopinioner; brevet utgör ett belägg för att en begynnande parlamentarism ingalunda var främmande ens för Karl Johans regeringskrets.

I statsrådet kom L att få ett visst inflytande. Han hörde till dem som ivrigt förordade en prorysk utrikespolitik o varnade för västmaktsorientering. Men han markerade inte gärna någon i förhållande till monarken självständig mening. G Löwenhielm ansåg att denne "avlagt ett mästerstycke", när han förmått till "denna nullitet reducera ... L ..., som äger statsmanskap". Ulfsparre betonar samma förhållande men har även förklarat det med L:s dåliga ekonomi o beroende av kungens stöd.

L utsattes därför för den med tiden allt skarpare kritik, som Karl Johans rådgivarekrets fick möta, främst under o efter 34—35 års riksdag. I Cronhielms anförande på riddarhuset 34, som var upptakten till oppositionens attack, utpekades bl a L som alltför svag o åldrig. Men avskedsansökan dröjde. Aftonbladet ironiserade öppet över att L gick omkring med den i fickan utan att våga ge in den. När den till sist blev känd, karaktäriserades den av presidenten S A Leijonhufvud som "jämmerfull men egoistisk". Men kungen övertalade honom att kvarstanna, "ehuru ingen tror att han där gör nytta, ingen tvivlar på hans ohåg, oförmåga att åstadkomma något nyttigt och för det allmänna hugneligt" kommenterade samma sagesman (jfr Ulfsparres minnen).

Som vitter författare o litterärt intresserad hade L tidigt gjort sig känd. Ofta omnämnes kvicka o eleganta verser o kupletter av honom liksom mer eller mindre självständiga lustspel; ett stort antal är bevarade. I SA invaldes han redan sommaren 09 efter Zibet. Emellertid undvek L i det längsta att ta sitt inträde o 19 hemställde akademin att få företa ett nyval. L underrättades om att han skulle bli utesluten om han ej parenterade över Zibet. Han kom nu snabbt hem till Sthlm o kunde fullgöra sina förpliktelser.

Förhållandet mellan Zibet o L hade varit spänt; kanske ligger däri förklaringen till L:s obenägenhet att parentera över honom; uppgiften var även delikat därför att den avlidne varit obrottsligt lojal mot Gustav IV Adolf. L löste emellertid nu sin uppgift på ett sätt, som på många håll vann uppskattning. Sammankomsten i akademin var märklig även ur andra synpunkter. Direktör för dagen var L:s medtävlare Gustaf af Wetterstedt. Denne utnyttjade tillfället till att ge L en tillrättavisning för hans otacksamhet mot Ehrenheim, under vilken de båda tjänat. L:s inträdestal återigen markerade en försonlig hållning mot de dåtida litterära fejderna, mellan den äldre av fransk tradition präglade skolan o romantiker av olika schatteringar. Han vädjade om förståelse för "de nya gallernas på klarhet och smak grundade konstodling, britternas djupa tankeforskning, germanernas ideella, ej sällan lyckade utflykter". Talet väckte på många håll beundran, men Tegnér fann det platt o innehållslöst. Malla Montgomery antecknade, att det var en "cidevant" som vill ställa sig in med nutiden. För de längst gående romantikerna hade dock ej heller L någon förståelse. I ett brev till P A Wallmark söker han lugna denne med att han ej är någon vän av "Atterbomeriet" eller fosforisterna.

I akademin kom L att få ett ej ringa inflytande vid prisutdelningar o inval; med framgång verkade han sålunda för Berzelius. Men de stora poeterna kunde se på honom med en viss nedlåtenhet. Tegnér räknade honom till "vältalighetens publicister o vitterhetens jäsmunkar", som man kunde fördraga till desserten. L:s franska språkkunskap kom dock hans akademikamrater till nytta, när han till franska översatte de alster som Karl Johan skulle få del av, såsom Tegnérs o Franzéns dikter vid akademins 50-årsfest; båda tackade i översvallande ordalag för L:s lysande översättningar. Vid många sammanträden spred L otvivelaktigt glans över akademin med sin talekonst o scenvana.

En ömtålig uppgift fick L även som förbindelseman med den konservativa pressen. På sin ålders höst hade han den faktiska ledningen över regeringsorganet Statstidningen, medan P A Wallmark hade det formella ansvaret. L:s författarskap i tidningen var omfattande, till en början under signaturen Philaléthes, men senare i osignerade bidrag. Han behandlade många ämnen, främst konstitutionella problem men även försvarspolitiska. Ledningen av regeringsorganet förskaffade L åtskilliga fiender inom oppositonen, mycken o ofta orättvis kritik o misstänkliggöranden, men ett erkännande av Tegnér.

En betydande insats gjorde L som chef för de k teatrarna 23—27. Hans intresse, ja passion för teatern hade tidigt fått uttryck. Han var en lycklig författare till lättare lustspel, själv en skådespelartalang o god regissör. Tidens memoarer rymmer många skildringar av hans verksamhet, till en början på Malla Montgomerys Edsberg, senare vid de kungliga o hertigliga hoven. Att L härvid följde traditionen från Gustav III:s dagar är uppenbart. En av hans bästa roller var Tegel i konungens skådespel Siri Brahe och Johan Gyllenstierna. Hans författarskap främjades av Gustav IV Adolf, som till skillnad från hertig Karl önskade en inhemsk repertoar.

Under sina många Paris-år följde L intensivt med i franskt teaterliv o återkommen till Sverige 15 redogjorde han i en motion till ständerna för sin syn på teaterns roll i samhället o påyrkade statsstöd till de sv scenerna. De hade förfallit; skaldekonstens mästerstycken uppfördes ej mer. I stället gynnades den romantiska skolans sämsta verk, melodramer eller tarvliga farser. Till teatern "synes i stället vilja intränga gastar och spöken, banditer och stråtrövare ... med ... valv, djupa kulor, höga fångtorn och ödsliga kyrkogårdar". Teaterns stora roll av smak- o moralbildande faktor kunde ej längre uppfyllas.

Under en ny flerårig vistelse i Paris följde L den rika utvecklingen där. Efter hemkomsten 19 togs hans sakkunskap vid olika tillfällen i anspråk o till sist anförtrodde Karl Johan honom ledningen av de båda teatrarna, operan o den dramatiska teatern. De fyra år, som L ledde verksamheten där, anses som en av de mest lysande o intressanta epokerna i sv teaterhistoria (G Bergman). L lade ned ett intensivt arbete på teaterns organisation, ekonomi, pjäsval o regi. Han klagar i brev till P A Wallmark över den belastning detta var för hans svaga hälsa.

Den L:ska perioden inträffade under en märklig brytningstid mellan fransk klassicism o romantik, mellan en estetiserande o moraliserande 1700-talsteater o en mera realistisk, på en bredare borgerlig publik inriktad konstart. L bevarar ännu i mycket den rent gustavianska traditionen med tablåer, där man sökte uppnå en geografisk o kulturell realism, där den estetiska bildeffekten är viktig, belysnings- o dekorationseffekter eftersträvas, men där allt ytterst är overkligt. "Sur la scéne tout est chimére, c'est un faux air de vérité", diktar han vid ett tillfälle. Men han har redan insett att teatern framför allt måste stöda sig på medelklassen o vara en nationell scen. Den måste verka med litteraturen, o en litteratur som ej längre är enbart franskklassisk utan även romantisk. I SA hade L redan 23 utverkat att dess stora guldmedalj första gången gavs till en scenisk artist, Lars Hjortsberg, o han höll härvid ett lysande tal till försvar för skådespelarens yrke "i dess ädlare tillämpning". Den storhetstid som teatrarna upplevde under L:s ledning utmärktes även av ett antal utmärkta skådespelare o musiker, såsom Almlöf, Torsslow, Åbergsson, Hjortsberg o i orkestern Berwald. Flera av dem har i skrift erkänt sin tacksamhetsskuld till L.

Arbetet som ledare för teatrarna blev emellertid till sist för mycket för L, som 27 tog avsked av hälsoskäl. Kungen lovordade hans omsorger om ett verk, "vars inflytande på den goda smaken och allmänna sedligheten är så viktigt". Även efter avgången fortsatte L att stödja o gynna teatrarna. Han föranledde att Jouys skådespel Sylla översattes till svenska, han skrev ett intressant företal (29) o biträdde vid regin. Han utarbetade på Karl Johans uppdrag ett förslag till omorganisation (34). Frikostigt hjälpte han yngre författare med råd o anvisningar.

L hör till de intressantaste gestalterna under den sengustavianska epoken o Karl Johanstiden. Han var otvivelaktigt en rikt utrustad man, språkbegåvad, en utmärkt stilist, arbetsam o fyndig. Men dessa egenskaper var förenade med påtagliga svagheter o hans karriär nådde aldrig toppen. Tidens brev, dagböcker o memoarer rymmer många karaktäristiker, som nästan alla vittnar både om hans lysande o mindre lysande egenskaper. Magnus Björnstjerna kallar honom för Sveriges Talleyrand: "Snillets eld lyste ur hans öga, hans tal var hänförande, hans stil klassisk, hans slutsatser träffande och hans studier vidsträckta." Enligt Hedvig Elisabet Charlotta var han oerhört ärelysten, ägde ett livligt ingenium, var glad o spirituell, men egenkär, snarstucken o opålitlig.

Författare

Stig Jägerskiöld

Arkivuppgifter

L:s arkiv dels i L:ska saml från Älvsjö i RA (brev till L från bl a B Cederström, 145 st från F W Ehrenheim, 99 från G A Ehren-svärd, från L v Engeström, H H v Essen, 63 st från H A v Fersen, 42 från C E Lagerheim, från M Rosenblad, 95 från J G Toll, från S af Ugglas o G A Wachtmeister), dels i Långarkivet, UUB (konc, anteckn-.ar, dikter o utkast till skådespel samt brev till honom från bl a brodern J L), dels i De la Gardieska saml i LUB (div handhar, dikter o brev till honom). Arkivrester även i KB (ms, dikter, brev till honom). Hans konc, mottagna brev o egna depescher 1809—11 i Kabinettets för utrikes brevväxl arkiv o i hovkanslersämbetetcs arkiv, RA.

Brev från L bl a i KB (bl a 92 st till L v Engeström, 30 till G Silfverhielm o 83 till P A Wallmark), i LUB (till J C Toll), i RA (bl a 1 vol till fadern L 1, E 4438, 62 st till C G Bonde o 56 till Sofia Albertina i Ericsbergsar-kivet, 66 st till H A v Fersen i Stafsundsarki-vet, 70 till C E Lagerheim, 15 till C v Ste-dingk samt många brev i Diplomatica, främst i Gallica, Hollandica, Germanica o Muscovi-tica), i SA (bl a till B v Beskow), i UUB (bl a till G E Carlheim-Gyllensköld, till C Lager-bring, c:a 100 till brodern J L, c:a 100 till G Löwenhielm i Bellingasaml, till S Rosenhane d y o J C Toll). Brev från L till Karl Johan i BFA o 60 st till C G Brinkman i hans arkiv på Trolle-Ljungby.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: En liten rolig fransysk visa om Jacobinerna. Sthlm 1800. (4) s. [Anon.] — Utdrag af en resandes bref om Sverige. Öfversättning från tyskan. [Sthlm] 1803. 20 s. [Anon original.] — Tal, hållit vid . . . general-löjtnantens, . . . friherre Carl Aug. Ehrensvärds jordfästning i Riddar-holms kyrkan den 2 mars 1805. Sthlm 1805. 10 s. —¦ Inträdes-tal, hållit i Svenska akademien den 25 september 1819. Sthlm 1819. 35 s. 2. uppl s å. Omtr i SAH ifrån år 1796, d 9 Sthlm 1822, s I-XXXIII. — Tal öfver presidenten i Kongl. Maj:ts och rikets kommersekollegium . . . friherre . . . Abraham Niclas Edelcrantz den 7 april 1821, då dess friherr-liga vapen krossades. Sthlm 1821. 27 s. 2. uppl med rättelser och tillägg s å. 32 s. — Förslag till underdånig lyckönsknings-adress till Hans Maj:t konungen; i anledning af H. K. H. kronprinsens förestående förmälning med H. K. H. prinsessan Josephina Maximi-liana Eugenia Napoleona af Leuchtenberg och Eichstädt. Sthlm 1823. 4:o. (4) s. — [Företal o verser] ([R C Guilbert-Pixérécourt,] Den lilla slafvinnan . . . , Sthlm 1824, s [I—IV] resp passim). — [Underdånigste berättelse ingifven till Kongl. Maj:t af direktionen för dess hofcapell och spectacler den 10 aug. 1826.] Sthlm 1827. 108, 17 s, 4 tab. [Un-dert.] — Om tryckfriheten. Riksens högloflige ständers konstitutions-utskott vördsamt un-derstäldt. Sthlm 1829. 80 s. — Företal [sign] (E Jouy, Sylla, tragedi i fem akter, Sthlm 1829, s I—XX). — G. Lagerbjelkes bref till G. Adlersparre (Handlingar rörande Sveriges äldre, nyare och nyaste historia, d 7, Sthlm 1832, s 55—71). —¦ Handlingar rörande Kongl. theatern. Sthlm 1834. VIII, 215 s. — Notice biographique sur la carriére politique du comte Gustave Lagerbjelke et sur les faits personnels qui s'y rapportent, écrite par lui-méme. Sthlm 1867. 203 s. — Sveriges förhållande till främmande makter från den 13 mars till den 6 juni 1809. Underdånig berättelse. Meddelad af O Alin. [Sthlm 1897.] 31 s. (Historiska studier. Festskrift tillägnad C G Malmström den 2 november 1897 [:12].)

översatt: E Scribe, Strozzi och Martino, eller konspirationskonsten. Komedi i fem akter efter "Bertrand & Raton". Sthlm 1839. 175 s. [Anon ändringar; övers av G Backman.]

Källor och litteratur

Källor o litt: L:s fullmakter i Lagerbielkeska saml, E 4447, RA. AdRP 1815—1830; PG Andreen, Politik o finansväsen från 1815 års riksdag till 1830 års realisationsbeslut, 2:2 (1961); G Bergman, Regi o spelstil under G L:s tid vid K teatern (1946); B v Beskow, Levnadsminnen (1928); dens, Brev till Esaias Tegnér, 1—2 (1937); Biogr lex, 7 (1841); M Björnstjerna, Anteckn:ar (1851); C v Bons-dorff, Gustav Mauritz Armfelt, 2 (1931); H Borelius, Carl Gustaf v Brinkman under diplomatåren (1918); A Brusewitz, Riksdagen o utrikespolitiken (Sveriges riksdag, 15, 1938); G Carlquist, Landshöfdingen Gustaf Wathier Hamilton o hans anteckn:ar från Karl Johanstiden (1921); S Carlsson, Gustaf IV Adolfs fall (1944); dens, Gustaf IV Adolf (1946); dens, Den sv utrikespolitikens hist, 3:1 (1954); H E Charlotta, Dagbok, 7—8 (1936—39); S Clason, Gustaf IV Adolf o den europeiska krisen under Napoleon (1913); dens o C af Petersen, För hundra år sen, 1—2 (1909); [M J Grusenstolpe,] Skildringar ur det inre af dagens hist. De närvarande (1834); dens, Portefeuille, 3—4 (1842—44); L Dalgren, Sverige o Pommern 1792—1806 (1914); [W F Dalman,] Några anteckn:ar från riksdagarne 1809—1823, 1828—1830 samt 1834—1835 (1874);DGA 20 (1843); O Dixelius. Den unge Järta (1953); L v Enge-ström, Minnen o anteckn:ar ed E Tegnér (1876); E Fahlbeck, Riksrättsinst i 1809 års författn (1924); dens, Idéer o män (1936); A v Fersen, Dagbok, 4, ed A Söderhjelm (1936; reg SBL); H Forssell, Minne af statsministern grefve Gustaf af Wetterstedt (SAH 3, 1889); A Grade, Sverige o Tilsitalliansen (1913); J Göransson, Aftonbladet som polit tidn 1830— 1835 (1937); Handhar ur v Brinkmanska ar-chivet på Trolle-Ljungby, 1—2, ed G Andersson (1859—65); G Heckscher, Konung o statsråd (1933); B v Hofsten, Brev från 1809 års riksdag, ed L Wahlström (1913); N F Holm, Fredrik Wilhelm (von) Ehrenheim (SBL 12, 1949); T T:son Höjer, Karl XIV Johan, 2—3 (1943—60); A Jansson, Försvarsfrågan i sv politik (1935); R Karlbom, Bakgrunden till 1809 års regeringsform (1964); S A Leijonhufvud, Minnesanteckn:ar, ed H L v Dardel (1919); [C W Lilljecrona,] Fältmarskalken grefve Johan Christopher Toll (1849; reg SBL); H Lindeberg, Anders Lindeberg (1918); G Ljunggren, SA:s hist, 2 (1886); G Lokrantz, Karl August Nicander (1939); H Lundh, Gustaf IV Adolf o Sveriges utrikespolitik 1801—1804 (1926); A Mörner, A G Mörners brev till sin hustru från början av 1809 års riksdag (HT 1938); E Nyman, Indragningsmakt o tryckfrihet 1785—1810 (1963); W Odelberg, Viceamiral Carl Olof Cronstedt (1954); C F Palmstierna, Tegnér o Lagerbielkarna (SvD 23 dec 1935); G Rein, Karl Johan Adlercreutz, 1—2 (1925—27); B v Schinkel, Minnen ur Sveriges nyare hist, 4, ed C W Bergman (1856); H Schuck, SA:s hist, 3—6 (1936—38); M Montgomery-Silf-verstolpe, Memoarer, 1—3 (1914—20); B Sjövall, Georg Adlersparre o tronfrågan 1809 (1917); A F Skjöldebrand, Memoarer, 3—4 (1904; reg SBL); W E Svedelius, Anteckn:ar om mitt förflutna lif (1894; reg SBL); S Svenson, Gattjina traktaten 1799 (1952); E Tegnér, Brev, 2, 7—8 (1954 o 1960—63); G Ulfsparre, Från Karl XIV Johans dagar, ed S J Boethius (1907); H Wachtmeister, Antecknar o bref från Carl Johanstiden (1915); C Wallmark, Per Adam Wallmark (1914); P A Wallmark, självbiogr (Biogr lex, 19, 1852); B Wedberg, Minnesteckn över Gabriel Poppius (1934; reg SBL); U Willers, Ernst Moritz Arndt (1945); C F af Wingård, Inträdestal hållet i SA den 18 sept 1837 (SAH 19, 1841).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Lagerbielke, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10842, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10842
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Lagerbielke, urn:sbl:10842, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2024-04-25.