Meriter

1 Langlet, Emil Viktor, f 26 febr 1824 i Borås, d 10 mars 1898 på Spetebyhall, Lerbo, Söd. Föräldrar: järnhandl Johan Philip L o Anna Elisabeth Broquist. Elev vid Chal-merska slöjdskolan, Gbg, 38—41, elev vid FrKA 46—aug 51, verkmästare o konduktör för den nya cellfängelsebyggn 46—51, konduktör vid Sthlms stads byggn:kontor 48, eo arkitekt i överintendentsämb 27 mars 49 —50, studier i Frankrike o Italien 51—56, k arkitekt 58, arkitekt o ledare för stortingsbyggnaden, Kristiania, 60—66, arkitekt i överintendentsämb 16 okt 66, e lär vid FrKA 76. — Agré 56, LFrKA 58, KorrespLVHAA 85.

G 26 sept 64 i Turinge, Sth, m förf Clara Mathilda Ulrika Clementine Söderén, f 8 nov 32 i Dalarö, Sth, d 7 aug 04 på Spetebyhall, dtr till prosten Abraham Wilhelm S o Clara Henrietta Landby.

Biografi

Emil L var redan som barn intresserad av teckning, o efter avslutad skolgång sändes han till Chalmersska slöjdskolan i Gbg. Efter några års förvärvsarbete började han 46, efter förberedande kurs, på Konstakademin. Han protegerades där av prof Axel Nyström som hade stort inflytande inom akademin både som lärare o sekreterare. Nyström var den förste inom arkitekturen som bröt med klassicismen o var en av de arkitekter som förberedde övergången från denna till den medeltidsinspirerade eklekticismen. Genom Nyström fick L som verkmästare överta ledningen av byggnadsarbetena vid det nya cellfängelset i Sthlm. Han fick även anställningar hos stadsarkitekten vid stadens byggnadskontor o i överintendentsämbetet, vilket i hög grad berikade hans insikter i byggnadskonstens praktiska sida.

L fick 50 ett sexårigt k resestipendium, o på detta studerade han 51—53 vid École des Beaux Arts i Paris o 53—56 i Italien. På vägen till Italien besökte han en mångfald sevärda platser i Frankrike för att studera olika perioders arkitektur. Under italienvistelsen intresserade han sig i främsta rummet för den lombardisk-romanska arkitekturen. Han studerade också den centralkyrkoformade gravkyrkan. Den tredje gruppen av arkitekturmonument, som fängslade honom, var teatrar, antingen de var antika eller moderna, i ruiner, under byggnad eller färdiga. Vad han såg redovisade han i croquiser o akvareller.

I Rom träffade L många skandinaver, bl a den danske arkitekten J D Herholdt o den norske skulptören C Borch. Den senare hjälpte honom med upplysningar beträffande tävlingen om stortingsbyggnaden i Kristiania o förmedlade kontakter, som bl a ledde till vänskap mellan L o Björnstierne Björnson. L beslöt sig för att delta i tävlingen om stortingsbyggnaden, men då han inlämnade sitt förslag hade tävlingstiden gått ut o pristagarna var redan utsedda. L lyckades dock komma med i bedömningen o fick 7 okt 57 uppdraget efter upprörda angrepp i pressen o häftiga debatter i stortinget. Men inte förrän vid 60 års storting blev 57 års beslut stadfäst, o byggnadsarbetena kunde sättas i gång. 66 stod byggnaden färdig, o Kristiania hade fått ett byggnadsverk utan tidigare motstycke. I sin särpräglade utformning är det ett storartat uttryck för tidens historicism o ett karakteristiskt exempel på 1800-talets eklekticism i monumentalbyggnader. Det var dock inte bara arkitektoniskt o dekorativt som L satte sin prägel på byggnaden, utan även på det funktionsmässiga o tekniska området. All inredning har han själv formgett.

Under väntetiden på avgörandet om stortingsbyggnaden, o medan den uppfördes, byggde L i Kristiania bl a Studentersamfundets hus, Nissens pikeskole o i Fredrikstad rådhus med cellfängelse, sjukhus o skola. Efter avslutat arbete med stortingsbyggnaden återvände L till Sthlm, där en fast anställning i överintendentsämbetet väntade honom. 68 fick han i uppdrag att i Drammen uppföra en börsbyggnad med "festivitetslocale" o en teaterbyggnad. Drammens teater är en liten pärla, inspirerad av en teater i Paris. Stilmässigt är de flesta av L:s byggnader nära besläktade med stortingsbyggnaden.

Förutom arbetet vid överintendentsämbetet, som bl a bestod i iståndsättandet av Visby ruiner (ledde arbetet 84—86) o ledningen (86—93) av restaureringen av Uppsala domkyrka efter Helgo Zettervalls ritningar, utförde L enskilda uppdrag av varierande slag, som sädesmagasin, paviljonger, corps de logis-byggnader på Norrtuna, Skenas o Fo-gelstad (Söd), villor o flervåningshus. Men det var framför allt kyrkoarkitektur som intresserade honom. Som protestantisk kyrkobyggnadsform förordade han centralkyrkan, vars hexagonala form han ansåg passa till kraven på en predikokyrka. Han ritade tolv centralkyrkor i Sverige 75—84. De blev utförda i hans vanliga biandstil, där de romanska detaljerna dominerade. De tolv kyrkorna var Erska, Beateberg, Håle-Täng, Kungsäter, Tranemo o Sävare i Västergötland, S:t Pauli o Caroli i Malmö, Snöstorp i Halland, Sillerud i Värmland o Örsjö i Småland, alla uppförda i sten, samt Gällivare kyrka i Norrbotten i trä.

L:s centralkyrkobyggnader väckte debatt. Meningarna var delade om hans exteriörer, men hans interiörer ansågs funktionella. I Helgo Zettervall, den tidens store kyrkobyggare, hade L en stark motståndare, o genom sin ställning som överintendent förhindrade denne en fortsatt utbredning av centralkyrkoformen. Två planschverk om protestantiska kyrkobyggnader enligt centralkyrkosystemet, som återger ritningar till L:s huvudverk, kom ut 79 o 92.

Det är mycket i L:s karaktär som förklarar hans byggnadsverk. Gentralkyrkans problematik hade han ständigt i tankarna. Det var inte bara formen han funderade över utan också det funktionella o det kosmologiska, vilket framkommer i många kvasifilo-sofiska utläggningar, som han skrivit ner. Hans fantasi måste dock ha bundits av hans systemlusta o noggrannhet. Hans konstnärliga sinne som arkitekt stred förgäves med hans tekniska intresse för det konstruktionsmässigt o funktionellt riktiga. Ändamålsenlighet var hans slagord. Ett exempel på hans modernitet var studiet av arkitekten Hittorffs avancerade lösning av takkonstruktionen av järn till Cirque Napoleon, Paris, som inspirerade L till den eleganta träkonstruktionen av stortingsrotundans tak. Intressant att lägga märke till är L:s djärvhet o "förfunktionalistiska" framsynthet när det gällde nya metoder på det tekniska o funktionella planet. Han var en mycket självständig konstnär, som gick sin egen väg o envist följde sina egna idéer.

Författare

Birgit Astrup

Arkivuppgifter

Delar av L:s arkiv hos sonsonen prof O Langlet, Ulricehamn (bl a brev från A Nyström). Akvareller, pasteller o handteckn:ar i FrKA. Kop av ritningar till stortingsbyggnaden hos Riksantikvären, Oslo. Några brev från L i KB o UUB samt resebrev som stipendiat i FrKA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Protestantiska kyrkobyggnader enligt central-systemet, Gonstructions d'eglises protestantes systéme central. [Omsl.] H 1*. Sthlm 1879. Fol. (4) s, VI pl. — Berättelse om de under innevarande år vid Visby kyrkoruiner utförda underhålls- och förbättringsåtgärder (VHAA, månadsblad, bd 5, årg 13—17, 1884—1888, Sthlm, s 18[84—]89, s 191—202; även sep, 11 s). — Schwedische protestantische Kirchen nach den Centralsystem. Entworfen und ausgefuhrt. Sthlm 1892. Fol 2 s, 14 pl.

U t givit: Tidskrift för byggnadskonst och in-geniörvetenskap, årg 9—10, 1867—1868, [forts:] Nordisk tidskrift för byggnadskonst och slöjd, årg 13, 1871, Sthlm, 4:o (tills med G Nerman).

Källor och litteratur

Källor o litt: Överintendentsämbetets arkiv, RA; Byggnadsstyrelsens arkiv.

B Astrup, Stortingsbygningen i Ghristiania. Dess historia o tillblivelse samt analys av dess arkitektur (stenc diss 1972); dens, Stortingsbyggnaden i Oslo (Föreningen til norske for-tidsminnesmerkers beväring, Årbok 1973, Oslo 1974, s 31—98); A Berg, E V L (Norsk biogr leksikon, 8, 1938); Bjornstjerne Björnsons breweksling med svenske, 1 (1960); G Bodman, Chalmers tekn inst. M 1829—1929 (1929); Jan L, Konstnärssläkten på Spete-byhall i Lerbo (Sörmlandsbygden 1966); G Lindahl, Högkyrkligt, lågkyrkligt, frikyrkligt i sv arkitektur 1800—1950 (1955); SKL; SMoK; SPG 20 (1901).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Emil V Langlet, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11006, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgit Astrup), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11006
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Emil V Langlet, urn:sbl:11006, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgit Astrup), hämtad 2024-04-24.