Meriter

12 Hamilton, Raoul Gustaf, brorson till H 7, f 17 okt 1855 i Paris, d 10 jan 1931 i Sthlm (enl db för Träne, Krist). Föräldrar: godsäg greve Axel Hugo Raoul H o Ann Mary Russel-Cruise. Led av Kristianstads läns landsting 81 (v ordf 96—07, ordf 08—22), verkst dir för Gärds hds järnväg 81, verkst dir för Hästveda—Karpalunds järnväg o ordf i styr för Hörby—Tollarps järnvägar 88, verkst dir för Karpalunds sockerbruk 93—01, led av FK 92—08 o av AK från 09 (bl a led av jordbruksutsk 10— 23, ordf där från 17, av hemliga utsk, senare utrikesnämnden, 17—28, v talman, senare 1:e v talman, 18—24 o från 26), led bl a av kommittén ang Sveriges fasta försvar (Boden-kommittén) 97—98, ordf för Skånska hypoteksfören 01—09, v ordf i Kristianstads läns hushålln:sällsk från 06. — LLA 05, Iqml 18:e storl 30.

G 4 okt 77 på Börringekloster, Gustav, nu Börringe (Malm) m frih Christina Lovisa (Louise) Beck-Friis, d 4 juni 56 på Fiholm, Jäder (Söd), d 1 dec 29 på Ovesholm, Träne, dtr till kabinettskammarherren greve Corfitz Augustin B o Christina Nordenfeldt.

Biografi

Raoul H:s uppfostran blev till hälften fransk, eftersom familjen under vintrarna uppehöll sig i Paris. Som 15-årig tog han starka intryck av det fransk-tyska kriget och de chauvinistiska strömningar, som dessförinnan gjorde sig gällande i det kejserliga Frankrike. Inför den förestående ofreden återvände familjen till hemlandet, men innan fred slutits, gjordes ett längre besök i de tyska Rhen-provinserna. I några 1929 nedskrivna ungdomsminnen (Sv Morgonbladet 14 dec) berättar H, hur han här besökte ett av de stora fånglägren utanför Mainz, där han fann tillståndet eländigt. »Jag kände mig upprorisk i sinnet mot dem, som förorsakat de lidanden dessa människor fingo utstå. Och därav växte avsky för krig och allt vad militarism heter».

Efter stridigheterna under Paris-kommunen var H åter i den franska huvudstaden för att fortsätta sina enskilda studier. Hans lärare i filosofi var befryndad med sedermera presidenten Grévy, som presiderade i den då inkallade nationalförsamlingen. Detta satte honom i tillfälle att åhöra församlingens överläggningar och lyssna till Gambettas flammande vältalighet. Enligt egen utsago började han redan då spekulera över om inte även Sverige vore moget för en omvälvning i demokratisk riktning. Klart avtecknar sig också från början den humanitära läggning, i förening med en uppenbarligen möderneärvd religiositet, som skulle komma att känneteckna honom som politiker.

Tillsvidare såg han emellertid som sin främsta uppgift omsorgen om familjegodsen, vilkas förvaltning han övertog vid uppnådd myndighetsålder. De omfattade, förutom huvudgården Ovesholm i Träne (Krist) med dithörande omkr 200 arrendegårdar (inalles omkr 14 000 har), Kronovall (2 250 har) i Fågeltofta (Krist) och dessutom egendomar i Sthlms och Kalmar län. Som godsförvaltare visade H ett praktiskt handlag och en vaksam och framsynt driftighet. Redan 1876 stod han i korrespondens med Helgo Zettervall i Lund om byggandet av en slöjdskola på Ovesholm, ett projekt som också kom att genomföras. Efter giftermålet fick han i hustrun, som var av religiös läggning och med frikyrkliga sympatier, en likasinnad medarbetare i dylika och andra mera filantropiska angelägenheter. Hon blev med tiden medlem av Missionsförbundet, medan H var katolik. En bred tolerans i trosfrågor synes emellertid ha varit utmärkande för dem båda.

H var intresserad av skogsskötsel, och såsom ordf i länets skogsvårdsstyrelse (från 1904) ingrep han energiskt för att åstadkomma en rationell vård av bondeskogarna. Hans föredöme torde ha varit de tyska kulturskogarna och där tillämpade metoder. En pådrivande kraft var han även i utvecklingen av den skånska betodlingen. Den började komma i gång på 1870-talet, då sockerfabriker i snabb följd grundades och nedlades. Under 1880-talet gick denna näringsgren raskt framåt. H tog initiativet till en lantmännens egen sockerfabrik, vilken kom till stånd i Karpalund 1893 med honom själv som verkställande direktör.

Utvecklingen inom det starkt progressiva danska lantbruket följde H med vaken uppmärksamhet. Där hade husmansrörelsen vid sekelskiftet blivit ett markant inslag. H blev tidigt övertygad om att de danska erfarenheterna med fördel skulle kunna utnyttjas även i Sverige. Livet igenom blev han en ivrig förespråkare för egnahems- och småbrukarrörelsen, i vilken han såg ett medel att höja landsbygdens levnadsvillkor.

Med de dåtida bestämmelserna om kommunal rösträtt kunde H öva ett avgörande inflytande i hemsocknens alla angelägenheter — Ovesholm omfattade praktiskt taget hela Träne socken. Själv åtog han sig ett otal tyngande arbetsuppgifter i det allmännas tjänst, vilket skapade en sällsynt stark samhörighet med bygden. Alldeles särskild uppmärksamhet ägnade han fattig- och sjukvården och gjorde sig genom personliga besök på sjukhus och anstalter underkunnig om förhållandena. De erfarenheter han sålunda inhämtade gjorde honom till en oförtröttad talesman för sådana reformer inom sinnessjukvården att de svårt mentalsjuka skulle kunna avskiljas från den egentliga fattig- och ålderdomsvården inom kommunerna. Mycket arbete nedlade han vidare för att förbättra kommunikationerna genom anläggandet av nya järnvägslinjer, vid den tiden närmast en kommunal angelägenhet och en viktig förutsättning för betodlingens utveckling. Han har också räknats som en av initiativtagarna till ångfärjeförbindelsen mellan Trälleborg och Sassnitz, ett företag som dock länge varit på tal, när det fick ny aktualitet genom en framställning (31 aug 1906) från skånska handelskammaren och de skånska hushållningssällskapen, där H fört saken på dagordningen.

Vid upplösningsvalet 1887 uppställdes H som kandidat till AK. Det kan tolkas som ett vittnesbörd om det anseende han vunnit i hemorten, att hans kandidatur ställde honom i tävlan med ingen mindre än den välkände och mycket betrodde Sven Nilsson i Everöd, efter Carl Ifvarssons bortgång lantmannapartiets främste. Utgången blev att den sistnämnde valdes med 675 röster mot 318. Vid detta tillfälle var H protektionisternas man, men hade i övrigt gjort sig känd som »frisinnad intill radikalism». 1891 invaldes han emellertid vid nyss uppnådd valbarhetsålder i FK. Han sällade sig där närmast till de moderata men gav till känna, att han ville hålla sig utom tullstriderna.

Att H ämnade gå sina egna vägar utan stor hänsyn till sina politiska framtidsmöjligheter blev från början klart. Hans jungfrutal gällde patronatsrättens avskaffande, en reform, som visserligen var på väg men som inte skulle komma att genomföras förrän efter tre årtionden. H förordade dess omedelbara avveckling, härvid hänvisande till det orimliga i att han själv, ehuru av främmande trosbekännelse, hade att utse själavårdare åt sin församling. Likaledes anslöt han sig till det ofta framförda kravet på fideikommissinstitutets upphävande och uttalade sina sympatier för en reformering av de »orimliga» kommunala rösträttsbestämmelserna. Även i frågan om en allmän arbetarförsäkring sällade han sig till reformvännerna och biträdde de förslag om partiella utvidgningar av den politiska rösträtten, som med ringa framgång förelades av sittande regeringar. Hans intresse för konstitutionella frågor förblev dock svalt under hela hans politiska bana. Så mycket starkare reagerade han i frågor, som rörde landsbygdsbefolkningens intressen. Han tog själv mångfaldiga initiativ i dylika sammanhang och efterlyste bättre folkundervisning, effektivare fattigvård, kommunal skatteutjämning, rättvisare fördelning av väghållningsskyldigheten o s v.

Mycket uppmärksammat blev hans ställningstagande i frågan om Bodenfästningen. Till kommitténs betänkande fogade han en reservation, där han inte utan klarhet och skärpa argumenterade mot fästningsbygget och i stället förordade en förstärkning av sjöförsvaret genom nya flottbaser. När det visade sig, att kostnaderna för Boden-anläggningen steg till dubbelt mot de beräknade, kunde han inte utan effekt hänvisa till detta sitt uttalande. Om hans starkt pacifistiska åskådning vittnar ett inlägg i debatten om unionsupplösningen. Han talade för en omedelbar avveckling av unionen utan vidare formaliteter.. Den hade, sådan den utvecklat sig, blivit en fara för landet och vore inte värd en droppe blod.

Såsom utpräglad individualist var H ointresserad av partipolitik och kände intet behov att godtaga den begynnande uppdelningen i höger och vänster. Hans namn skymtar i det misslyckade försöket 1894 att bilda ett nytt parti som motvikt mot det mäktiga majoritetspartiet men endast periferiskt. När Boström i liknande syfte 1900 sökte kontakt, synes han ha varit helt obenägen att medverka. Med åren kom han i en allt starkare motsatsställning till första-kammarkonservatismen. Att han 1902 berövades sin plats i bankoutskottet tolkades av samtiden, säkerligen med rätta, som ett vittnesbörd härom. Under hela sin tid i FK förblev han en särling. Han föredrog den oberoende ställning han från början intagit, även om därmed följde en viss isolering. Med Hugo Tamm och bröderna Boström (statsministern och landshövdingen) upprätthöll han dock under 90-talet viss förbindelse även mellan riksdagarna. Hans inlägg i debatterna återspeglar allvaret i hans humanitära strävanden. Möjligen kan man här tala om en släkttradition. Liknande socialreformatoriska sympatier återfinns hos farbrodern, överståthållaren Jacob Essen H. Det finns också en anknytning till den patriarkaliska filantropi, som inte var någon alldeles ovanlig företeelse inom den högättade godsägarklassen. Något nämnvärt politiskt inflytande utövade han inte. Hans framträdanden blev ofta högst personliga, ibland t o m demonstrativa.

I AK, där han invaldes 1908, fick H redan från början en långt starkare ställning. Han hade då en tid umgåtts med planer att söka åstadkomma ett centerparti, ämnat att föra traditionerna från det gamla lantmannapartiet vidare. På sommaren 1908 gav han emellertid till känna, att han uppgivit tanken och i stället skulle ansluta sig till Karl Staaffs frisinnade parti, »därtill tvingad av Lindmans rösträttsreform», såsom han senare vid ett tillfälle uttryckte sig (brev till Elisabeth Tamm 2 jan 1915). Bland liberalerna blev han välkomnad som en övertygad meningsfrände och erfaren politiker. Väl förtrogen med landsbygdens förhållanden blev han en frimodig talesman för den samhällsklass han med ett ofta förkättrat uttryck kallade »stugornas folk». Det utomordentliga och orubbliga förtroende han åtnjöt i Skåne långt utanför den egna valkretsen och det betydande inflytande han snart förvärvade bland partiets lantmän gav honom möjligheter att med större framgång än tidigare driva sina förslag i jord- och skattefrågor. Åtskilliga av dessa införlivades med partiprogrammet, medan andra pekade fram mot ännu avlägsna reformer. I försvarsfrågan intog han en starkt kritisk ställning till den 1912 begynnande rustningspropagandan men ställde sig inte helt negativ. »Det gäller för oss frisinnade att återbörda åt försvaret folkets förtroende, att bygga upp ett försvar på detta förtroende och göra vår armé och vår flotta till en folkets sak». I försvarsberedningen motsatte han sig emellertid obevekligt varje ökning av de värnpliktigas övningstid. Hans och Daniel Perssons i Tallberg kompromisslösa hållning kom att bli en komplicerande faktor i den Staaffska regeringens försvarspolitik och utlöste svåra inre stridigheter inom partiet mellan »Norrlandsfrisinnet» och »Stockholmsliberalismen».

I det första världskriget såg H en bekräftelse på sin uppfattning, att militära rustningar var en fredshotande faktor. Hans pacifism blev än mera markerad, men han anslöt sig i valrörelsen under våren 1914 till det frisinnade programmet i försvarsfrågan. Staaffs kapitulation efter krigets utbrott grämde honom emellertid djupt. Efter kriget rekommenderade han omedelbara och radikala nedskärningar av de militära utgifterna. Han ville nu helt avskaffa den allmänna värnplikten för att ersätta den antingen med ett milissystem efter schweiziskt mönster eller med en värvad »maskinarmé».

Efter Staaffs bortgång 1915 kom han i en stark motsatsställning till Nils Edén, som inte var populär bland partiets lantmän, och någon enighet om att omedelbart välja denne till Staaffs efterträdare kunde inte uppnås. I stället valdes utvägen att tillsätta ett kollegium, hos vilket ledningen för partiet tillsvidare skulle förankras. Trots hårt motstånd från Edéns sida blev H en av medlemmarna i det fem-mannaråd, som i sådant syfte bildades. Vid slutet av 1916 års riksdag uppstod förvirrade meningsstrider inom riksdagsgruppen om de av regeringen Hammarskjöld begärda nya försvarsanslagen. De avvecklades under 1917 års riksdag, då missnöjet med borggårdsministären i någon mån återställde sammanhållningen. Vid denna riksdag aktualiserades tanken på en samverkan mellan de båda vänsterpartierna, socialdemokraterna och liberalerna. Egendomligt nog ställde sig H med sin radikala läggning kritisk till en dylik samverkan. Ännu efter de för vänstern framgångsrika höstvalen avrådde han ett samarbete på regeringsbasis. Många lantmän inom partiet delade hans mening, men i denna fråga vägde Alfred Peterssons i Påboda inflytande tyngre. Eden kunde utan större svårigheter bilda den koalitionsregering, som följande år genomdrev den stora författningsreformen. Som katolik kunde H inte ifrågakomma för någon ministerpost. Han blev i stället ledare för den liberala AK-gruppen och gav såsom sådan regeringen sitt lojala stöd. Dock torde han genom sitt bestämda motstånd mot finansminister Thorssons planer i kommunalskattefrågan ha verksamt bidragit att skärpa de meningsbrytningar, som slutade med ministärens fall i mars 1920. Ett inte ringa inflytande utövade han vid ett senare ministärskifte, då han 1921 gick i spetsen för motståndet mot den av regeringen De Geer föreslagna kaffetullen.

1923 kom klyvningen av Liberala samlingspartiet, närmast föranledd av oförenliga åsikter i nykterhetsfrågan. H betraktade den som onödig och olycklig. Han var visserligen en varm nykterhetsvän men ansåg att hithörande frågor borde hållas utanför partistriderna. Han kände sig dock mera samhörig med Ekmansfalangen än med de förhatliga professorsliberalerna och anslöt sig följaktligen till Frisinnade folkpartiet. Några svårigheter i samarbetet med den nye partiledaren synes inte ha förelegat, men H:s politiska aktivitet dämpades dock avsevärt i fortsättningen. Härtill bidrog att han 1923 drabbades av en ögonsjukdom, som återverkade menligt på hans deltagande i riksdagsarbetet. Under sina sista år framstod han som en vördad, inom alla läger välsedd parlamentarisk veteran. 1925 blev han kammarens ålderspresident. Det var i denna egenskap han inledde 1931 års riksdag med ett av sina pregnanta vältalighetsprov, som också blev ett avskedstagande. Under det efterföljande talmansvalet drabbades han av ett plötsligt illamående och avled samma afton.

Genomsyrad av rättskänsla och humanitet blev H som politiker en moralist, inspirerad framför allt av rådande missförhållanden och orättvisor i landsbygdens levnadsvillkor. Teoretiska spekulationer var honom främmande; han refererade beständigt till de egna erfarenheterna och iakttagelserna. Sina önskemål och strävanden formulerade han i konkreta förslag, vilka i den högkonservativa första kammaren merendels ansågs verklighetsfrämmande. Obekymrad av motgångarna och pressens ofta gäcksamma kommentarer vidhöll han ihärdigt sina yrkanden. Efter hand hade han också tillfredsställelsen att i växande utsträckning se dem beaktade i samband med reformer inom skolväsendet, fattigvården, sjukvården och skattepolitiken. I många avseenden var han före sin tid, föregripande den senare välfärdspolitiken. Såsom den individualist han var hade han dock alltid vissa svårigheter att komma i takt med den bestämmande riksdagsopinionen.

H:s oegennytta blev aldrig satt i fråga, även om man förebrådde honom, att han drev en ensidig klasspolitik i landsbygdsbefolkningens intresse. Många av hans uttalanden vittnar dock om starka sympatier för en social reformpolitik på bred front. Han kännetecknades otvivelaktigt av en viss egensinnighet och tvärhuggen dogmatism och många fann honom besvärlig i rådslag och samarbete. Hans antipatier och sympatier var beständiga, och han vände sig inte minst mot byråkratismen. I debatterna uppträdde han flitigt med kortfattade, föga nyanserade och rakt på sak gående inlägg, i viss mån påminnande om de äldre lantmannapartisternas ordkarga talekonst.

I det personliga umgänget utvecklade H en älskvärd förbindlighet men var med sina anspråkslösa levnadsvanor föga intresserad av det parlamentariska sällskapslivet. Mera roade honom de lantliga förströelserna på Ovesholm, där han gärna deltog i höstens traditionella skånska klappjakter och ofta samlade de underlydande med familjer till gästfri underhållning. Redan på ett tidigt stadium utmönstrade han dagsverksskyldigheten ur torp- och arrendekontrakten, en reform, som enligt hans egen utsago utföll till båda parternas fördel. De familjebostäder som under hans tid uppfördes på de många egendomarna betecknade ett avsevärt framsteg i jämförelse med de annorstädes vanliga statarkasernerna. I detta som i andra avseenden stod hans enskilda verksamhet i god samklang med hans offentliga strävanden.

Författare

Knut Petersson

Arkivuppgifter

Brev från H i Staaffska stiftelsens dep i UUB, o till C Bonde i Ericsbergsarkivet, dep i RA.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Utdrag ur riksdagsman Raoul Hamiltons tal hållet i Simrishamn den 15 mars 1914. Sthlm 1914. 4:o. 14 s.

Källor och litteratur

N Edéns anteckn:ar, dep i UUB; Prot från Frisinnade landsfören:s förtroenderåd o verkst utsk, dep i KB.

H Carlsson, Kristianstads läns landsting 1862—1962 (1962); dens, Gärds hds sparbank, Kristianstad 1862—1962 (1962); G Gerdner, Det sv regeringsproblemet 1917—1920 (1946); dens, Parlamentarismens kris i Sverige vid 1920-talets början (1954); dens, Liberaler o frisinnade, professorer o norrlänningar (Ekonomi, politik, samhälle. En bok tillägn B Ohlin..., 1959); P Johnsson, Ovesholm. Ur gårdshist o släktarkivet (1924); dens, Kristianstads läns hushålln:-sällsk:s hist (Skrifter utg av de skånska hus-hålln:sällsk, 12, 1930); dens, R H. En skånsk märkesman o sv politiker (1931); O Nyman, Högern o kungamakten 1911—1914 (1957); Riksdagens prot med bih; G Rosén, I koja o residens (1943); S Runestam, Förstakam-marhögern o rösträttsfrågan 1900—1907 (1966); H-K Rönblom, Frisinnade landsfören 1902—1927 (1929); V Spångberg, Stora män o mindre, 2 (1921); I Säfstrand, Ur minnet (tr som ms 1957); G Upmark, Ovesholm (Sv slott o herresäten. Skåne, 1909); H Wieslander, I nedrustningens tecken (1966).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Raoul G Hamilton, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12505, Svenskt biografiskt lexikon (art av Knut Petersson), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12505
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Raoul G Hamilton, urn:sbl:12505, Svenskt biografiskt lexikon (art av Knut Petersson), hämtad 2024-04-20.