Meriter

Hasselberg, Petter (Per), f 1 jan 1850 i Hasselstad, Ronneby landsförs (Blek), d 24 juli 1894 i Sthlm (Hedv El). Föräldrar: bonden o brobyggaren Åke Andersson o Ingeborg Svensdtr. Timmermanselev i Hasselstad 62–66, snickarlärling i Karlshamn 66–69, deltog i Hantverksfören:s ritskolas kvällskurser där, snickargesäll 69, arbetade hos ornamentsbildhuggarna Nerpin, Wisén, Öberg o Hoffman i Sthlm 69–75, elev vid Slöjdskolan där ht 70–jan 76, vid FrKA:s principskola vt 76, verksam i Paris 76–91, praktiserade bl a hos terrakottafabrikören Louis Gossin där 76–77, elev vid École des Beaux-Arts där 77–79, agrée vid FrKA 82 (avböjde ledamotskap 87 o 89), verksam i Sthlm från 91, v ordf i Konstnärsförb från 91. Skulptör. — Ogift.

Biografi

Efter slutad skolgång blev den då tolvårige Per H timmermanselev, liksom en äldre bror, i samband med att Hasselstads by skiftades och dess fyra gårdar flyttades och återuppfördes var för sig. Hemmansklyvningen hade gått långt i Blekinge, och de yngre syskonen var inte behövliga för skötseln av föräldrarnas jordbruk, som skulle övertas av äldste brodern. Det verkliga yrkesvalet för H:s del träffades i och med att han fyra år senare sattes i lära hos finsnickare Östergren i Karlshamn. Han fick då möjlighet att besöka hantverksföreningens i staden nyinrättade ritskola, vid vilken en vid Konstakademin utbildad teckningslärare undervisade två kvällstimmar i veckan. H belönades här flera gånger för sina kalligrafiskt precisa teckningar. Sedan han 1869 blivit gesäll, for han till Sthlm och tog arbete hos den ansedde bildhuggarmästaren Henric Nerpin, hos vilken han lärde att modellera i stuck; Nerpin var även lärare vid dåvarande Slöjdskolan, en afton- och söndagsskola avsedd för yrkesverksamma hantverkare, i vilken H inskrevs höstterminen 1870. När han lämnade skolan på nyåret 1876, hade han utnyttjat nära nog alla dess möjligheter till konstnärlig utbildning och bl a skulpterat för akademiprofessorn Frithiof Kjellberg. Flit och möda hade då inbragt honom fem bronsmedaljer men ingen av skolans silvermedaljer eller större penningbelöningar. Utan framgång hade man sökt intressera honom för en plats som modellör; trots de medelmåttiga betygen sökte han in vid Konstakademins läroverk men antogs endast till den förberedande undervisningen, något som han senare kommenterat med bitterhet.

Ett yrkesidkarestipendium satte honom sommaren 1876 i stånd att bege sig till Paris, där han först skaffade sig arbete hos en italiensk ornamentbildhuggare och därefter hos en tillverkare av dekorativa arbeten i terrakotta såsom vaser, statyer och statyetter. Hösten 1877 vann H inträde i École des Beaux-Arts. Själv kom han att tillhöra den åldrige klassicisten Francois Jouffroys ateljé. Enligt uppgift påbörjade H dessa studier som ett led i sin skolning till bildhuggaremästare. Men han såg inte ogärna att de förde längre: »Att stiga på konstens höjder, se där mitt mål och min strävan», skrev han 1880 i ett brev till syskonen. På 1878 års världsutställning, som han kallade en klar stjärna på kulturens himmel, konfronterades han med kvintessensen av vad detta dekorationsglada skedes modellörer och bildhuggare hade att uppvisa. Hans blickar tycktes möta blott mästerverk, konstaterade han i ett utkast till reseberättelse. I utställningens konstavdelning tilltalades han framför allt av verk i den michelangelo-påverkade neorenässansstil som då hade flera företrädare bland de franska skulptörerna.

Hösten 1879 påbörjade H en vingad amorfigur, som fick namnet le Charme, Tjusning, med vilken han följande år gjorde ett första föga uppmärksammat framträdande på Parissalongen. I Sthlms konstförening utsattes den genom sin komplicerade ställning oklassiska figuren strax därefter för en föga välvillig kritik av estetikprofessorn C R Nyblom. H tog illa vid sig men började dock samma sommar på ett nytt verk, Snöklockan, som drog dryga kostnader för modell och material, för vilkas täckning han utan framgång sökte bistånd hos prominenta personer i hemlandet. När han efter stora ansträngningar och påfrestande dubbelarbete ändå lyckats avsluta figuren, belönades den med hedersomnämnande på 1881 års salong, vilket innebar hans definitiva genombrott. S å visade han den på det skandinaviska konstnärsmötet i Gbg samt på Nationalmuseum, vilket fick till följd dels en inbjudan att deltaga i en pågående tävling om fontän för Brunnsparken i Gbg, dels att Snöklockan beställdes av Nationalmusei nämnd i marmor för 6 000 kr — »sällan om någonsin har ett mera enstämmigt bifall hälsat nationalmuseinämndens årsköp», konstaterade Nya Dagligt Allehanda. Framgångarna fortsatte. I Gbg vann han fontäntävlingen på nyåret 1882 med Såningskvinnan (la Semeuse) och lärde därmed känna konstfrämjaren Pontus Fürstenberg, som blev hans faderlige vän och beskyddare; i Paris tilldelades han på 1883 års salong en 3:e medalj för Snöklockan i marmor.

Sedan de stora uppgifterna lösts våren 1883 utförde H en serie kamratporträtt — »H:s porträttbyst av mig anses allmänt för utställningens pärla», skrev Ernst Josephson i juli s å från det nordiska konstnärsmötet i Khvn till system Walfrida. En inte obetydlig del av H:s produktion utgörs av porträttarbeten tillkomna under pauser i hans ordinarie verksamhet. Som porträttör arbetade han trängd av den fotografiska realismen. Den smala sektor inom vilken han hade någon frihet var behandlingen av ytan, som han strukturerade och livade med ljusets och skuggans hjälp. I vänporträtten, som i Pontus Fürstenbergs medaljong från 1882 med dess brutna ytor och upplösta former, kunde han dock arbeta med friare, mer målerisk teknik. En impressionistisk yteffekt har hästmålaren Georg Arsenius hästskoformade medaljong (1883), i vilken bild och grund förenats genom en synlig touche, som ger reliefytan liv.

Sedan gbgsfontänen 1883 kommit på plats, erhöll H uppdraget att utforma och leda utsmyckningen av det galleri Fürstenberg ämnade bygga för sina växande konstsamlingar. Tillsammans med skulptörerna Christian Eriksson, Gusten Lindberg och två franska medhjälpare modellerade han för galleriet sex skulpturgrupper, till vilka han själv utfört skisserna, var och en bestående av två liggande gestalter flankerande en elektrisk generator, en hästskomagnet, ett ånglok eller något annat tekniskt föremål. Med dessa personifierade naturkrafter och uppfinningar ville han hylla den nya tekniken.

Våren 1885 intogs H på Sahlgrenska sjukhuset i Gbg för äggvita och aortabrock. Han tillfrisknade temporärt, men sjukdomen var obotlig; när han på hösten återvände till Paris, hade han fått veta av läkarna, att han endast hade några få år kvar. I den tron påbörjade han som sitt konstnärliga testamente den stort upplagda gruppen Farfadern (1886), som föreställer en sovande mantelklädd åldring omgiven av lärdomsattribut med en naken likaledes sovande gosse i knäet. Efter denna bild av livets början och slut medhann H ytterligare fyra större arbeten däribland tre kvinnofigurer med erotisk symbolik, alla tre koncipierade 1887–88. Grodan (1887–90) kallade han en på huk sittande flickgestalt. Den är mer omedelbar än någon av hans övriga figurer och sensuell som ett litet människodjur, därav namnet. Vågens tjusning (1888) föreställer en stående flicka vid vars fötter en näck med en mot flickan upplyft harpa skymtar i en skummande våg. Att det svårtolkade motivet är en allegori i deterministisk anda över kärleks- eller driftlivet framgår av ett brevuttalande av H, i vilket det heter att människan »omedveten men med en dominerande åtrå spelar ett instrument i den stora skapelsekonserten — om hon faller i frestelse eller icke betyder ingenting». Samma motiviska anknytning till nordisk myt och nationell romantik har Näckrosen (1889–92), hans sista avslutade större figur. Som Snöklockan personifierar den en blomma och nu en blomma, som öppnar sig för solen-älskaren. Formen, som är rikare och mer klassisk än i tidigare arbeten, har inget med den nordiska ämnessfären att skaffa.

Vid 80-talets slut avtog skaparkraften. Ingen i stort format realiserad figur är koncipierad efter 1888. H hade då ännu inte fyllt fyrtio. De år han hade kvar ägnade han äldre skulpturidéer. Samtidigt med flyttningen till Sthlm 1891 förlovade han sig med målarinnan Eva Bonnier; det var främst gemensamma åsikter i konstpolitiska angelägenheter som band dem samman. Att giftermålet dröjde får inte endast tillskrivas sjukdomen. Annat fick ökad betydelse för honom, när tiden blev knapp. Han lade vikt vid sin representation på världsutställningen i Chicago 1893 och på Konstnärsförbundets utställning i Sthlm 1894. Från Carrara beställde han en svit marmorblock för sina kvarvarande gipsmodeller. Den 23 juli tvingade en blodstörtning honom att uppsöka Sophiahemmet. Nästa dag var allt slut sedan han på dödsbädden anförtrott åt Christian Eriksson att hugga Näckrosen och Farfadern ur de beställda marmorblocken.

Med den emotionella Snöklockan och den renässansinspirerade Såningskvinnan introducerade H i hemlandet det italianiserande formspråk han lärt känna på världsutställningen 1878. Detta är den ena sidan av hans betydelse. Den andra är att han förde ut konsten till nya avnämare. Som ung i Paris hade han lärt känna de kommersiella reproduktionernas betydelse och flera av hans arbeten, främst Snöklockan, spreds till talrika sv hem i form av repliker, brons- eller gipsavgjutningar i full eller reducerad skala eller som terrakottareproduktioner.

Framgången på 1883 års salong innebar, att H fick kontakt med den sv målarkolonin i Paris. Opponentrörelsen var i vardande, och han kom snart att tillhöra dess inre krets. Särskilt kom han att en tid stå Ernst Josephson personligen nära. Deras intressen gled dock så småningom isär, därför att den politiskt betonade striden mot titlar och rangväsen, mot akademin som k ämbetsverk intresserade H mindre än frågan om konstens demokratisering. Politiskt vänsterorienterad hade han tidigt propagerat för idéer närbesläktade art- and handicraftrörelsens. Sedan opponentrörelsen blivit Konstnärsförbundet, framlade han sålunda en stor plan att förbundet skulle ombildas till »Föreningen för konstens och konstindustriens befrämjande» med främsta syfte att verka för tillkomsten av en konst- och industriutställningsbyggnad. Flertalet förbundsmedlemmar gav i princip projektet sitt stöd men utan entusiasm. I detta läge fruktade H med rätta att en breddning av förbundets bas skulle ytterligare uttunna intresset för en radikal kulturpolitik och kämpade som parisfraktionens sekreterare med all kraft för att förbundet borde förbli en sluten elitgrupp. Även sedan dessa planer inaktualiserats genom en brytning från hans sida med Konstakademin 1889, och den tillsammans med Konstnärsklubben insamlade byggnadskassan överlämnats till klubben, fortsatte han att bittert bekämpa den av flertalet förbundsmedlemmar omfattade åsikten att förbundet borde utvidgas till en »Svenska artisternas förening». Ett nödrop från Eva Bonnier och Karl Nordström inför Konstnärsförbundets hotande sönderfall kom honom att i jan 1891 bege sig till Sthlm. Få veckor senare valdes han till v ordförande i ett rekonstruerat men avsevärt reducerat förbund, som snart därefter startade en skola med bl a H som lärare. Hemflyttningen var inte avsedd att bli definitiv, men han skaffade ateljé i Sthlm. I allmänhetens ögon var han den ende betydande skulptören vid sidan av akademiprofessorn Börjesson, vilket medförde officiella uppdrag däribland att modellera och hugga statsministern Louis De Geers byst.

H kom från ett läsarhem. När han under studieåren i Sthlm kom i kontakt med tidens naturvetenskapliga och sociala idéer, fick dessa för honom en karaktär av frälsningslära. I en tid när konstens sociala funktion var obetydlig, sökte han under intryck av ett vaknande intresse för konstindustri och slöjd göra konsten meningsfull genom integration med industrin. Om arbetet på så vis bleve en form av skapande, förväntade han sig att den alltmer pockande arbetarfrågan skulle få en lösning. Att detta budskap i så ringa grad trängde fram berodde delvis på att han saknade den lätthet att uttrycka sig klart i tal och skrift och den personliga utstrålning, som utmärkte så många av hans opponentkamrater.

Författare

Lennart Wærn

Arkivuppgifter

Genom gåvor o testamentariska förordnanden av P Furstenberg samt genom inköp från konstnärens dödsbo har Gbg:s konstmus förvärvat övervägande delen av H:s skulpturer, däribland gips- eller marmorversioner av samtliga större figurer. — Fyra skissböcker från studietiden i Nat:mus. En del av H:s efterlämnade papper har genom Eva Bonnier tillförts Bonniers arkiv. Brev till honom även i FrKA o KB. 89 brev från H till Furstenberg (1881—94) i GUB o strödda brev i KB.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

R Bergh, P H (Svea 1895); R Båge, Vallpojken som blev marmorns skald (1933); G Nordensvan, Tvänne konstnärsporträtt. PH — Carl Larsson (Nornan 1883); A Romdahl, P H. Tre studier (1909); SKL o där anf litt; S Strömbom, Konstnärsförbis hist, 1—2 (1945—65); L Wærn, Natursymboliken hos P H (Tidskr för konstvetensk, 29, 1952); dens, Ångan o magnetismen (ibid, 32, 1957); K Wåhlin, P H (OoB 1894).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Petter (Per) Hasselberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12632, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart Wærn), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12632
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Petter (Per) Hasselberg, urn:sbl:12632, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart Wærn), hämtad 2024-04-23.