Meriter

Hellberg, Johan Carl, f 16 nov 1815 i Gbg (Domk), d 5 okt 1877 i Sthlm (Jak o Joh). Föräldrar: lektorn Johan H o Laura Almqvist. Inskr vid UU ht 36, kameralex juni 39, eo kanslist i generaltullstyr 10 juli 39 o i ecklesiastikexp 17 okt 39, kanslist i hovexp 30 nov 43, red o utgivare av Sv biet okt 40—dec 44, av Morgonen dec 44—dec 45, utgivare av Post- o inrikes tidn:ar 47— april 56, prot:sekr i hovexp 5 dec 53, postkommissarie i Hamburg 11 april 56, postdir där 57—69.

G 19 dec 43 i Uppsala m grev Amalia Sofia Hård, f 9 nov 15 i Skövde landsförs, d 7 jan 70 i Sthlm (Hedv El), dtr till statsrådet greve Carl Gustaf H o Anna Margareta af Sandeberg.

Biografi

Då Carl H på sommaren 1839 började sin karriär i Sthlm, hade han goda förutsättningar att göra lycka. Han stod på god fot med faderns f d medtävlare om biskopsstolen i Gbg, dåvarande ärkebiskopen C F af Wingård; som informator för statsrådet C G Hårds (hans blivande svärfar) barn på Klagstorp (Skar) hade han knutit nyttiga kontakter, bl a generaltulldirektören C H Gyllenhaal. I den högadliga miljön hade han lärt sig uppträda. Han hade visat sig vara — och förblev — en glad och kvick konversatör; Sophie von Knorring berättar några år senare om denne sin »värsta litterära fiende», att hon inte kunde bli ond på honom utan bara »skrattade och skämtade över hans ut- och infall».

I Sthlm började H sin bana som tjänsteman i Gyllenhaals ämbetsverk, generaltullstyrelsen, och i ecklesiastikexpeditionen, där han som chef fick C I Heurlin. Ärkebiskopen och Heurlin var under riksdagen 1840—41 de ledande på den konservativa sidan i prästeståndet, och tack vare dessa blev H kanslist i ståndet. Om hans goda förhållande till ärkebiskopen vittnar det faktum att han fick skriva dennes biografi i tidens främsta tyska konversationslexikon.

Det var mycket H fick vara med om och lägga på minnet under denna Karl Johanstidens stormigaste riksdag. Han kom t o m att spela en roll. Även om han ännu i några år skulle arbeta med sin sedvanliga flit på ämbetsrummet, fick han ett nytt levebröd: han blev journalist och tidningsredaktör — från 1845 på heltid.

På hösten 1839 hade han blivit redaktör för en obetydlig tidning, Svenska biet, vilken utgavs av en f d kapten, som inte intresserade sig för något annat än den ekonomiska sidan av bladets verksamhet och därför gav H fria händer. Som medhjälpare anställde denne C O Angeldorff och Jonas Wahlström. Det var emellertid H som i stort sett skrev och redigerade tidningen. Alla tre var konservativa, och tidningen blev snabbt känd och uppskattad i det konservativa lägret. Den kända tyska tidningen Allgemeine Zeitung i Augsburg skrev i juni 1840, att Biet främst gjort till uppgift att bekämpa oppositionstidningarna med »deras farligaste vapen, bitande skämt och gäckeri». Tidningen kunde också berätta, att Hans Järta dirigerade Biet. Så mycket var sant, att utgivaren genom en palatsrevolution fått ge plats för ett konsortium, som ville skaffa Biet bättre ekonomi och ökade personella resurser. Företaget ställdes på aktier — vilket skulle visa sig olyckligt — och bland aktieägarna fanns bl a Järta, Gyllenhaal och Wingård. H blev utgivare och huvudredaktör.

Karl Johan lämnade personligen ekonomiskt stöd till tidningen. Den var alltså officiös med till synes tryggad ekonomisk ställning. De frivilliga medarbetarna blev både många och framstående — det är emellertid typiskt för publicisternas dåliga anseende ännu fram mot slutet av 1800-talet att de uppträdde anonymt. En flitig medarbetare och rådgivare var envoyén Gustaf Löwenhielm i Paris, men flitiga var också Järta och Wingård. Bland dem som lovade bidrag kan bl a nämnas Tegnér och Atterbom.

Aftonbladet och Dagligt Allehanda sökte till en början ignorera nykomlingen, men då Biets upplaga började bli lika stor som Allehandas, blev detta omöjligt. »Det kostar på Aftonbladet grundligt såsom man ser av tonen mot Biet», rapporterade prosten Stenhammar i jan 1841. Ett tidningskrig uppstod, som varade H:s tid ut och som inte fördes med de mest blanka vapen på någondera sidan. Så ansatt som H var av sina motståndare gjorde deras personliga i vissa fall mycket grova angrepp starkt intryck, men till det yttre låtsades han ingenting om utan visade även i pressfejden prov på gott humör och bitande kvickhet.

Biet blev alltså en tidning med rikt officiellt, populärvetenskapligt, politiskt och även för den kvinnliga publiken intressant innehåll. Utrikesmaterialet var överlägset Aftonbladets, vilket inte bara berodde på tidningens förnäma förbindelser i allmänhet utan framförallt på Löwenhielms flitiga medarbetarskap. Därtill kom att H visade sig som journalist och redaktör väl jämförbar med L J Hierta och Dalman.

Karl Johans död blev en katastrof för Biet i alla hänseenden. De kungliga ekonomiska bidragen upphörde, aktieägare, abonnenter och medarbetare flydde för att ej stöta sig med den nye monarken. På hösten 1844 fann sig H tvungen att lägga ner tidningen; han hade då flera veckor skött den så gott som ensam. Ärkebiskopen och August v Hartmansdorff föreslog honom då att sätta upp en ny tidning. Denna fick — med spetsig hänsyftning på konungen — namnet Morgonen och fick snart namn om sig att vara lika »antioscarisk» som sin föregångare.

H själv betraktade Morgonen som ett mellanspel; de frivilliga medarbetarna var få och redaktören fick göra det mesta arbetet. Men hur fattigt bladet än såg ut var det inte menlöst. Statsråden kritiserades och polemiken var densamma. Då Dalman hudflängdes för sin krypande servilitet, svarade denne med att uppmana de konservativa att avskeda H samt skaffa sig en redaktör med »åtminstone någon förmåga». Prenumeranterna var få och bestod mest av representanter för den äldre adeln, kända »Bi-vänner», åtskilliga solidare handelsfirmor, diverse schweizerier, klubbar och sällskap och ett tämligen stort antal ämbetsverk samt utländska sändebud.

H blev emellertid inte avskedad av de konservativa. Då tidningen upphörde vid slutet av 1845, erbjöds han att bli ansvarig utgivare för Posttidningen och vikarie för redaktören P A Wallmark. Det är ingen tvekan om att Oscar I stod bakom erbjudandet; han hade lärt känna och värdera sin politiska kritikers karaktärsfasthet och skicklighet. Han dröjde emellertid med att öppet framträda. De förhandlingar, som inleddes mellan Wallmark, justitiestatsministern A Posse och B v Beskow för Sv akademin blev långdragna och resulterade först på nyåret 1847 i det s k »munlåset», Wallmarks avgång från tidningen och H:s utnämning.

Inrikespolitiken var till en början så gott som obefintlig i den nya Posttidningen men för övrigt var innehållet rikt varierat. Föreskrifter och material lämnades av justitiestatsministern G Sparre i vad rörde inre förhållanden, av chefen för Konungens byrå Eric Lewenhaupt och L Manderström rörande utrikespolitiska förhållanden i främmande länder. »Munlåset» lättades så småningom, och H fick allt större frihet. Arbetsbördan blev emellertid inte lättare. För att minska utgifterna hade H varit tvungen att minska personalen; resultatet av den nya redigeringen och personalinskränkningarna blev visserligen att tidningen 1847—51 gick med vinst men också att H överansträngde sig. En badsejour i Achen 1852 — kombinerad med studier i Paris av pressförhållandena — gjorde honom inte bättre. I detta läge började han se sig om efter en postmästartjänst, men först 1856 belönades han med den inkomstbringande befattningen som postkommissarie och strax därefter som postdirektör i Hamburg.

1848 hade H i en artikelserie i Posttidningen föreslagit en del reformer i postväsendet och som postdirektör visade han prov på samma energi, uppslagsrikedom och diplomatiska förmåga som under redaktörsåren. På grund av postverkets passivitet höll det sv postkontoret i Hamburg på att falla offer för konkurrensen från de tyska, danska och norska postverken, men snart nog lyckades H att i huvudsak förhindra detta. Först 1869 indrogs postkontoret, och H återflyttade till Sverige. Sitt skriftställarskap i postala frågor fortsatte han i Hamburg, och då han dog, fick han eftermälet att i kvantitativt hänseende ha varit oöverträffad som postal skriftställare; bl a grundade han den första sv facktidskriften i Sverige.

Efter pensioneringen bosatte sig H i Skövde, där han fullbordade sitt stora verk, Ur minnet och dagboken om mina samtida, per- söner och händelser efter 1815 inom och utom fäderneslandet af Posthumus. Efter en inledande del fram till 1844 behandlar H sedan i elva delar perioden 1844—66, fyllda av värdefulla men ofta starkt partifärgade notiser.

Författare

Sven Eriksson

Arkivuppgifter

Huvuddelen av H:s omfattande arkiv i GUB. Brev o ms huvudsakl rör spiritism i UUB. Brev från H i RA (bl a till A Hartmansdorff o 129 st till L Manderström), i KB (bl a till G O Hyltén-Cavallius o P A Wallmark) o i UUB (bl a till sonen Otto H).

Tryckta arbeten

Rimfrost af C. H-g. Götheborg 1838. 90 s. [Sign.] — Stycken ur tanke-verlden. Det första. Om fångar coh[!] fängelser. Upsala 1840. 42 s. [Anon.] — Konung Carl XIV Johan. Lefnadsteckning [anon bearbetn] (Svenska biet, 1844, Sthlm, n° 59—62, även i Anteckningar från Carl XIV Johans bragderika och ärofulla lefnad . . ., Westerwik 1844, s 3—54). [Sep jämte div tillägg med tit:] Den åttonde mars 1844. Sthlm 1844. 29 s. [Anon.] 2. betydligt tillökta uppl s å 32 s. [Anon.] — Om åtgärder till cholerafarsotens utestängande; med anledning af skriften: »Några ord om kolera, spärrningar och krämare-intresse». Sthlm 1853. 16 s. [Anon.] — Förslaget om en offi-ciel tidning. (Till riksdagshistorien 1854.) Sthlm 1854. 15 s. [Anon.] — Några ord om Artisternas och literatörernas pensions-förening til literaturens och konsternes beskyddare, idkare och vänner. Sthlm 1855. 38 s. [Anon.] — September 1862. Svenska postkontorets i Hamburg vördsamma promemoria om Sveriges utländska postgång. Några ord till allmänheten. [Rubr.] [Hamburg 1862.] 4:o. (3) s. — Hvilken är Sveriges postpolitik? Bidrag till kännedomen om det svenska postväsendet och dess utsigter för framtiden. Gbg 1863. 69 s. [Anon; ur GHT s å.] — Sånger från Upsala för trettio år sedan af f. d. »poeten», Upsala student. Hamburg 1866. 63 s. [Anon.] — Svenska postväsendet och något om postreformen på 1860-talet (Framtiden. Tidskrift för fosterländsk odling. Utg af C v Bergen, bd 2, 1869, Sthlm, s 1001—1018). — Svenska postförvaltningens häfd, politik och lag. Historiska framställningar från äldre och nyare tid, isynnerhet sista årtiondet, tillegnade svenska stats- och riksdagsmän. Af H-g. Sthlm 1870. 87 s. [Sign.] — Ur minnet och dagboken om mina samtida, personer och händelser efter 1815 inom och utom fäderneslandet af Posthumus. D 1—12. Sthlm 1870— 74. [Pseud.] 1—2. 1870. Från Napoleon I:s fall till Carl Johans död 1815—1844. 220 s. Från Oscar I:s thronbestigning. . . 1844— 1847. VIII, 263 s. 3—6. 1871. Europa i anarki, 1848. VIII, 267 s. Nittonde seklets medelpunkt, 1849—1851. VIII, 246 s. Revolutionsandan i Sverige och Norge. . . 1850—1852. XI, 249 s. Sorgen i kung Oscars borg... 1851—1853. XI, 290 s. 7—8. 1872. Svenska neutraliteten och novembertraktaten .. . 1853—1856. VIII, 251 s. Oscar I:s sista regeringsår... 1856—1857. 244 s. 9—10. 1873. Kronprinsen regent. . . 1857—1860. VIII, 241 s. Tvisterna med Norge... 1860—1863. VIII, 242 s. 11—12. 1874. Representations-ombildningen . . . 1863 —1864. VIII, 245 s. Franska, handelstraktaten .. . 1863—1866 samt tillägg och register till alla tolf delarne. VIII, 305 s. — Om spi-ritismen af C. H. Utdrag ur Östgöta cor-respondenten. Linköping 1880. 15 s. [Sign.] — Artiklar i Brockhaus' Gonversations-Lexi-con. — Medv bl a i GHT 1863—65, AB 1865, NDA 1865.

Utgivit: Kalender för riksdagen i Stockholm 1840. Sthlm 1840. 139 s, 1 tab. [Anon; medförf.] — Rosa. Vittert album, (samladt och utg) till förmån för Artisternes och litte-ratörernes pensionsförening . . . Fem musikbilagor. Sthlm 1854. X, 333 s, 7 s noter. [Anon; även bidrag.]

Red o utg: Svenska biet 1840—44, Sthlm, fol; Morgonen 1844—45, Sthlm, 4:o; Post-och inrikes tidningar, 1847—56, Sthlm, fol; Arkiv i postväsendet 1859—60, Hamburg, 4:o.

Källor och litteratur

Finansdep:s konseljakter 11 april 1856, nr 11, RA.

B v Beskows o J E Rydqvists brevväxl, 1—6, 1826—1868 (Ur SA:s arkiv 1947, 1950, 1951, 1953, 1954, 1958); B Borell, De sv liberalerna o representationsfrågan på 1840-talet (1948); S Eriksson, Sv diplomati o tidn:press under Krimkriget (1939); Ur Louis De Geers brevsaml (1929); H F röding, Berättelser ur Gbg:s hist, 5 (1924); G Hasselberg, Rudolf Wall. DN:s skapare (1945); Å Holmberg, Skandinavismen i Sverige (1946); G Hornwall, Regeringskris o riksdagspolitik 1840—1841 (1951); A Krook, J C H (nekr i Svea 1878); B Lange, Christoffer Isak Heurlin som politiker (1948); V Loos, En avisa genom två sekler. Norrköpings tidn:ar 1758—1958 (1958); nekr i Postala notiser 13 okt 1877, nr 40; B Nelson, Sophie v Knorring (1927); C Stenhammar, Bilder ur riksdags- o hufvudstadslifvet, 2—3 (1903); K Warburg, Johan Gabriel Richert (1905); H Wieselgren, Lars Johan Hierta (1880).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Carl Hellberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12811, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Eriksson), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12811
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Carl Hellberg, urn:sbl:12811, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Eriksson), hämtad 2024-04-25.