Meriter

2 Hesselman, Bengt Ivar, bror till H 1, f 21 dec 1875 i Sthlm (enl fdb för Å, Ög), d 6 april 1952 i Uppsala. Mogenhetsex vid h a latinlärov å Norrmalm i Sthlm 15 maj 93, inskr vid UU 18 sept 93, FK 15 sept 96, FL 31 jan 01, disp pro gradu 27 maj 02, FD 31 maj 02, doc i nord språk vid UU 4 juni 02, prof i nord språk vid Gbgs högsk 14 okt 14, led av Sv vitt:samf:s redmämnd från 14, sekr i Filolog samf i Gbg 15—19, prof i nord språk vid UU 19 juni 19, led av k ortnamnskommissionen 19 febr 26. — LVVS 14, LSkS 16, LHVU 20 (sekr där 33—36), LVSL 25, LVSU 26, LVA 31, LVHAA 33, LSA 35.

G 7 okt 07 i Uppsala m Märta Charlotta v Post, f 12 maj 83 på Ultuna där, d 19 juli 66 i Uppsala, dtr till prof Hampus Adolf v P o Olga Maria Josefina Berg.

Biografi

Som ung student deltog Bengt H i de genom Upplands fornminnesförening bedrivna fältundersökningarna av uppländska folkmål under somrarna 1896, 1898 och 1899. För studium av norska folkmål reste han i Norge 1902, 1903 och 1917. För ortnamnsforskningar företog han resor i Uppland 1905, i Medelpad och Ångermanland 1906. För dialektstudier reste han i Uppland 1909, 1910, 1911, 1918 och 1919, i Dalarna 1905 och i Hälsingland 1912. För H:s verksamhet som vetenskaplig författare har dessa studier i fältet haft stor betydelse.

H:s första tryckta undersökning är Skiss över nysvensk kvantitetsutveckling (1901). I arbetet diskuteras kvantitetsutvecklingen i gamla kortstaviga ord, alltså utvecklingar som fornsv găp>nysv gap, fornsv dr[æ]pa> nysv dräpa, fornsv pŏsi>nysv påse, fornsv skĭp>nysv skepp, fornsv hiti>nysv hetta, fornsv mosi > nysv mosse. H visar, att utvecklingen i uppländska dialekter varit beroende av 1) vokalkvaliteten: ă, [æ] förlängs allmännare än ĭ, [y], ŭ, ŏ; 2) den på vokalen följande konsonantismen: framför d, g, l, n, v inträder regelrätt förlängning av vokalen, framför k, p, t, s sker förlängning av vokalen, om denna är ă eller [æ], däremot ofta förlängning av konsonanten, om vokalen är ĭ, [y], ŭ eller ŏ. I nutida riksspråk föreligger, framhåller H, likartade kvantitetsförhållanden som i uppländska dialekter, och utvecklingen bör på båda håll ha varit densamma.

Ett närliggande ämne behandlade H i doktorsavhandlingen Stafvelseförlängning och vokalkvalitet i östsvenska dialekter (1902). Med hänsyn till stavelseförlängningen kan de östsvenska dialekterna enligt H sammanföras i tre kronologiskt skilda grupper: 1) sydfinländska mål, 2) baltiska och nordfinländska mål, 3) åländska mål. Grupp 1 representerar det äldsta åldersstadiet, grupp 3 det yngsta. En viktig nyhet är påpekandet, att en förändring som visar sig inom ett större område, sannolikt är äldre än en som förekommer inom ett mindre. Ett studium av dialekternas former kan därför ådagalägga en kronologisk utveckling.

Dialekterna blev för H en nyckel till förståelsen av riksspråket. I skriften Kritiskt bidrag till läran om nysvenska riksspråket (1904) diskuterar han riksspråkets ålder. Arbetet handlar närmast om kvantiteten i vissa lexikaliska arbeten från 1500- och 1600-talet. Kvantiteten visar sig skifta alltefter lexikografernas proveniens. Motsvarande kvantitetsväxling möter i levande folkmål. Därav framgår, att lexikografernas talspråk varit dialekt. Enligt H kan man först ganska långt fram i tiden, kanske först vid slutet av 1600-talet, räkna med ett talat riksspråk.

Året därpå, 1905, utgav H Sveamålen och de svenska dialekternas indelning. I främsta rummet diskuteras i detta arbete förhållandet mellan sveamålen och andra mål. Enligt J A Lundell skulle dialekterna i Svealand tillsammans med dialekterna i Götaland norr om Småland och Halland tillhöra en grupp dialekter gemensamt kallade medelsvenska. Dialekterna i Västmanland och Dalarna skulle dock räknas till de norrländska målen. I opposition häremot gör H gällande, att sveamålen är klart skilda från götamål och norrländska mål. Dialekterna i Uppland, Gästrikland, sydöstra Dalarna, östra Västmanland och norra och östra Södermanland för han samman till en grupp under beteckningen uppsvenska mål. Målen i dessa områden kan emellertid ej skiljas från östsvenska och övredalska dialekter. Kännetecknande för uppsvenska mål är avsaknaden av götiska novationer, dvs novationer, som spritt sig söderifrån från ett götiskt (eller danskt?) utbredningscentrum. Först söder om de uppsvenska målen visar sig dessa novationer. Där vidtager enligt H de »i egentlig mening» medelsvenska målen. Norr om de uppsvenska målen fr o m Hälsingland börjar norrländska mål.

1909—1910 utgav H De korta vokalerna i och y i svenskan. Undersökningar i nordisk ljudhistoria. Det är den första större undersökning, där H prövat sin dialektologiska metod för att lösa ett språkhistoriskt problem. Avhandlingen behandlar övergången av fornsv kort i, y till e, ö. Resultatet av undersökningen är, att övergången fördelar sig kronologiskt och geografiskt olika alltefter den fonetiska omgivningen. Den är allmän i kortstaviga ord av typen til, bit, liva, mindre allmän i kortstaviga ord av typerna bitin, viku, midia. Övergången har i allmänhet uteblivit i långstaviga ord, frånsett de fall, då i, y omedelbart följs av r eller kakuminalt /. I ord av typen sigel, sigla 'segel, segla' har i, y i vissa fall övergått till e, ö, i andra fall bevarats. För östsvenskt språkområde hade liknande regler uppställts av den finländske forskaren O F Hultman redan 1894, men H synes vara den förste som insett reglernas vidsträckta giltighet.

Genom här nämnda undersökningar hade H blivit en erkänd auktoritet inom dialektforskningen. Hans tes, att ljudhistoriska problem kunde komma i sin rätta belysning ge- nom ett studium av förhållandena i dialekterna, blev med tiden allmänt godtagen.

Att dialektstudiet har betydelse även för frågor utanför ljudhistorien, visade H i undersökningen Göta Kiämpa-wisa. En språk-estetisk undersökning (1908). De dialektala kriterierna visar klart, att Gunno Dahlstierna och inte Israel Holmström är författare till denna.

Under 1910-talet får H:s författarskap en mera allmänt nordisk inriktning. Från denna period härrör Västnordiska studier. 1. Om brytningen (1912) och Västnordiska studier. 2. En nordisk och västgermansk slutljudsregel (1913). I det förra arbetet hävdar H bl a, att brytning inträtt i enstaviga kortstaviga ord i östra delen av Norden men däremot ej i västra delen. I det senare arbetet gör han gällande, att synkopen i trestaviga ord slutande på u haft samma förlopp i nordiska som i västgermanska språk.

Under denna tid började H också att utge undersökningar av ortnamn och växtnamn. De flesta har i delvis omarbetat skick blivit sammanförda i en volym Från Marathon till Långheden, studier över växtnamn och naturnamn (1935). H:s tidigaste ortnamnsstudie är När och Närke (1914), hans mest betydande är Långheden och Hälsingskogen. Namnstudier kring en gammal färdväg (1930). Långheden och Hälsingskogen, framhåller H, är namn på delar av den väg, som sträckt sig från svearikets centrum genom Dalarna, Hälsingland och Jämtland till Trondheim. Vägens sträckning kan klarläggas med hjälp av ortnamn. Ett sådant namn är Långheden, som avser den torra och skogklädda rullstensås, efter vilken vägen gått från Salbohed i Västmanland till Betvallen i Dalarna. Ett annat namn är Hälsingskogen, som betyder den skog, som man far över för att komma till hälsingarna, eller som hälsingarna far över på väg söderut. Hithörande namn utgör historiska minnesmärken och vittnesbörd om en länge sedan svunnen kultur.

Från 1914 härrör H:s första växtnamnsundersökning Två svenska växtnamn, där namnen mura och vial diskuteras. Av andra växtnamnsuppsatser kan nämnas Gråbo och några andra växtnamn (1922), Juglon (1924), Marathon (1932), Växtnamnet sippa (1953, postumt). Dessa växtnamnsstudier innehåller viktiga språkhistoriska och etymologiska utredningar. Kulturhistoria och sakforskning intager en framskjuten plats, och utredningarna kan ibland karakteriseras som kulturhistoriska essäer. Namnet sippa antager H sålunda innehålla ett äldre ord säppel, som han ställer samman med ett medeltida nordiskt siappel, siäppel, säppel m m 'något slags huvudprydnad', 'krans av blommor', 'krona' o dyl. I vitsäppel skall säppel åsyfta brudkronan, Maria-kronan. Ordet säppel är ett kulturord, som med kyrkan och riddarväsendet kommit till Norden från Tyskland eller Frankrike. Ett vittnesbörd om denna kulturvåg skall ordet sippa vara.

Fr o m 1930-talet kom H att i allt större utsträckning ägna sig åt mera rent språkliga undersökningar. Med stöd av ett omfattande material, företrädesvis ur moderna dialekter och ortnamn, sökte han klarlägga språkutvecklingen inom hela det nordiska språkområdet. Språkutvecklingen blev för honom med tiden alltmera en spegelbild av kulturhistorien och den allmänna historien.

I arbetet Några nynordiska dialektformer och vikingatidens historia. En undersökning i svensk och dansk språkutveckling (1936) framlade han en teori, enligt vilken uppkomsten och utbredningen av formen hjär, adv 'här', sammanhänger med historiska förhållanden under vikingatiden. Hjär skall ha uppkommit ur her genom diftongering av s k germanskt e. Diftongeringen skall ha inträtt i östra Sverige från och med Blekinge i söder till och med Kalix i norr. Den skall enligt H ha uppstått under vikingatiden och ha varit begränsad tiil det område, som sveaväldet med centrum i Birka och Uppsala omfattade. Av utbredningen av formen hjär utläser H, att Gotland och Finland liksom också Blekinge lytt under Uppsala-kungarna. Västergötland skall däremot ha intagit en mera självständig ställning. Att hjär också förekommer i Slesvig och Sönderjylland, anser H bero på en sv kolonisation där under 900-talet. Diftongeringen skall inte ha uppkommit i Uppsala eller Birka utan sannolikt i Hedeby under inflytande från frankiskan, kanske också från fornsaxiskan eller fornfrisiskan.

Ett vidsträckt perspektiv kännetecknar arbetet Omljud och brytning i de nordiska språken (1945). Enligt en teori, främst företrädd av Axel Kock, skulle omljud och brytning ha inträtt under olika perioder, en äldre och en yngre. Vad i-omljudet beträffar, anser Kock, att de två omljudsperioderna varit skilda från varandra av en omljudslös period. Under den äldsta omljudsperioden skulle i ha fallit efter lång stavelse och verkat omljud. Under den omljudslösa mellanperioden skulle i ha fallit efter kort stavelse och inte verkat omljud. Enligt Kock skulle vidare den s k yngre brytningen ha inträtt i större utsträckning i östra Norden än i västra. H:s teorier skiljer sig radikalt från Kocks. Omljud och brytning förs samman med den från modern tid kända tilljämningen, och alla företeelserna uppfattas som utslag av en vokalassimilatorisk tendens, som varit verksam i nordiska språk från urnordisk tid fram till våra dagar. Några skilda omljudsperioder existerar inte. Att i-omljud saknas hos kortstaviga ord framför synkoperat i beror på s k omljudsväxling: den av ett följande t påverkade stamvokalen har med tiden återtagit sin ursprungliga kvalitet i samband med att det omljudsverkande i övergått till e. Förloppet har varit detsamma över hela Norden. Att östnordiska språk saknar omljud i presens singularis av starka verb, står enligt H i dialektgeografiskt sammanhang med avsaknaden av omljud i samma fall i dialekterna i norra Tyskland och Holland. Att Gotland (och kanske östra Östergötland) intager en särställning i fråga om u-omljudets genomförande, anser H stå i språkgeografiska sammanhang med områdena söder om Östersjön (lågtyskan). Någon motsättning av fonetisk art mellan västra och östra Norden i fråga om brytningen föreligger inte.

»Omljud och brytning» var en förstudie till en sammanfattande framställning av nordisk språkhistoria, som H länge arbetat med. Härav utkom under titeln Huvudlinjer i nordisk språkhistoria en första del 1948 och en andra del 1952. En tredje del innehållande register och litteraturförteckning utgavs postumt 1953 genom Manne Eriksson.

I »Huvudlinjer» har H framlagt sin syn på språkutvecklingen och dess problem och lämnat en utförlig redogörelse för ljudförsvagning och bortfall i nordiska språk. I det vid en viss tidpunkt rådande språktillståndet finner H förutsättningarna för senare förändringar. Att dessa förändringar kommit att inträda, beror på historiska faktorer av något slag.

Försvagningen av en vokal i en ej tryckstark stavelse utgör ett stadium på vägen till bortfall. Försvagningen inträder vanligen tidigare i öppen stavelse än i sluten. I flerstaviga ord är den tidigare än i tvåstaviga. I de senare har den ofta först inträtt efter lång stavelse. I satsen — där ljudförändringarna enligt H uppstår — är försvagningen beroende av satsrytmiken och inträffar till följd härav först i satsens inre. Vokalbortfallet inträder i etapper på samma sätt som vokalförsvagningen.

Försvagningen av en vokal i ej tryckstark stavelse är enligt H en alltifrån äldsta tid fram till våra dagar efter samma lagar fortlöpande företeelse. De gamla utvecklingstendenserna finner han bäst bevarade i vissa centrala delar av Skandinavien med Finland och Estland. I dessa områden har reduktionen reglerats av s k vokalbalans, dvs den har inträtt endast efter lång stavelse. Inom vissa randområden har vokalreduktionen inträtt i lika stor utsträckning efter kort som efter lång stavelse.

De historiska förhållanden som utlöst vokalreduktionen har varit av olika art. I äldsta germanska tid skall utvecklingen ha varit betingad av beröringen med främmande folk som italiker och kelter. Den under senare tid på flera håll i Norden inträffade apokopen, torde i de flesta fall förutsätta något slags främmande inflytande. Apokopen kan kanske i yttersta hand bero på ett påskyndat taltempo framkallat av främmande påverkan.

»Huvudlinjer» utgör en höjdpunkt i H:s författarskap. Arbetet är ett lysande prov på hans skicklighet som språkhistoriker, dialektolog, onomatolog och etymolog och på hans förmåga att upptäcka sammanhållande utvecklingslinjer.

H kan närmast karakteriseras som junggrammatiker. Men han opponerade sig tidigt mot en okritisk tillämpning av junggrammatiska lärosatser. Till begrepp som »ljudlag» ställde han sig misstrogen. I »Huvudlinjer» har han avlägsnat sig långt från den strängt junggrammatiska ståndpunkten.

Som utgivare utvecklade H en omfattande verksamhet. Han utgav och kommenterade bl a för kännedomen om 1600-talets svenska viktiga arbeten av Samuel Columbus och Ericus Schroderus. Synnerligen värdefull för kunskapen om dialekter i äldre tid är editionen Bröllopsdikter på dialekt och några andra dialektdikter från 1600- och 1700-talen (1937).

H arbetade energiskt på en stor ordbok över de uppländska dialekterna. Ett första häfte (a—arm) utkom 1915. I manuskript finns i Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala en fullständig ordbok inbunden i två digra volymer i folio. Tillsammans med och Olof Östergren utgav H tidskriften Språk och stil årg 1901—20 och tillsammans med Olof Östergren tidskriften Nysvenska studier årg 1921—50 (årg 1935—1939 även tillsammans med Nils Svanberg).

H var en inspirerande lärare. I sin undervisning strödde han omkring sig nya tankar och idéer. Som seminarieledare gjorde han ett outplånligt intryck. Berömda blev de seminarieövningar över ordhistoria och ordgeografi, som han ledde under 1930-talet.

Både som forskare och som lärare kom H att utöva ett djupgående inflytande inom nordisk språkvetenskap. Inom dialektologin och språkhistorien framstår han som nydanare och vägröjare. På uppslag från honom bygger flera undersökningar. Arbetet De korta vokalerna i och y har fått tjäna som mönster för många avhandlingar.

Författare

Valter Jansson

Arkivuppgifter

En del av H :s arkiv i UUB. Strödda brev från H i UUB o KB.

Tryckta arbeten

Se GAA :s minnesbok 1942—1957, Upps 1958, s 315—322; jfr även UUM ht 1936, Upps 1937, s 140—142, 1937—1950, 1953, s 220, GHM 1916—1941, Gbg 1942, s 84, och Nomina Germanica, hyllningsskr till B I H . . ., Upps (tr Lund) 1935, s 425—433.

Källor och litteratur

ED:s konseljakter 19 juni 1919, nr 36, RA.

M Eriksson, B H, 1875—1952 (Sv landsmål, 75, 1953, 1953); Inbjudn :skr till åhör av den off föreläsn med vilken . . . B H tillträder sitt ämbete ... 6 sept 1919 (1919); V Jansson, B H t (Nysv studier, 1951, 1953); dens, B H (VSÅ 1953); dens, B H. Minnesord (VHAAÅ 1953, 1954); dens, B H. 21 dec 1875—6 april 1952 (GAA:s minnesbok 1942—1957, 1958); K G Ljunggren, B H t (Arkiv för nord filologi, 67, 1952); H Olsson, Inträdestal i SA den 20 dec 1952 (SAH 1952, 1954); UUM 1936 (1937), 1937— 1950 (1953).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bengt I Hesselman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12954, Svenskt biografiskt lexikon (art av Valter Jansson), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12954
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bengt I Hesselman, urn:sbl:12954, Svenskt biografiskt lexikon (art av Valter Jansson), hämtad 2024-04-19.