Meriter

1 Genberg, Paulus (Paul), f 13 april 1811 i Brunflo (Jämtl), d 29 sept 1875 i Kalmar. Föräldrar: hemmansägaren Anders Pålsson o Anna Persdtr. Elev vid Frösö lärdomsskola 1821–27, studentex vid LU 13 febr 28, inskr där 14 febr s å, fil mag 23 juni 35, doc i romerska språket o litteraturen 31 aug 37, adjunkt i romersk vältalighet o poesi 20 jan 42, prof i praktisk filosofi 5 jan 47, deltog i riksdagarna 47–48 o 53–54, statsråd o chef för ED 10 april 48–2 april 52, biskop i Kalmar stift 3 april 52, TD i Uppsala 7 sept 60. – LSkS 48, LSA 71.

G 31 aug 49 i Lund m Amalia (Amelie) Charlotta Christina Toll, f 30 april 21 i Lilla Slågarp (Malm), d 21 sept 12 i Kalmar, dtr till översten Nils Ludvig Christoffer T o Gustava Hedvig Maria Möllersvärd.

Biografi

Paulus G kom från ett enkelt om ock ekonomiskt någorlunda välbeställt allmogehem. Fadern synes ha varit viljestark men också inbunden och kärv. Modern skall enligt familjetraditionen ha haft ett finare, mera estetiskt inriktat kynne. Hon dog tidigt, då G ännu bara var tolv år gammal. G studerade vid Frösö internatskola och visade där prov på stor läsbegåvning. Hans skolgång blev emellertid plötsligt avbruten, då han tillsammans med en kamrat blev relegerad från skolan, tydligen efter någon sexuell förseelse. Han erhöll senare efter särskild prövning ett avgångsbetyg från skolan med goda vitsord för kunskaper och flit. Relegeringen var dock en händelse som synes ha gått honom mycket djupt till sinnes. 1826–27 var han informator för en son till kapten Christian Meijer i Stafre i Offerdal. I detta hem kom han in i en intellektuellt präglad högreståndsmiljö och sammanfördes med husets vänkrets. Här öppnades vidare vyer än i föräldrahemmet. G var dock, enligt vad han själv uppger i sin dagbok, starkt hämmad av kontaktsvårigheter och tungsinne. Någon lycklig barndom och uppväxttid hade han knappast att se tillbaka på, när han hösten 1827 lämnade hembygden för att fortsätta sina studier vid universitetet i Lund.

I dagböckerna som han började att föra vid denna tid och sedan fortsatte genom hela livet kan man noga följa hans öden och utveckling. De utgör ett intressant tidsdokument och genom sin tillförlitlighet i antecknandet av universitetslivets och det politiska livets händelser en ofta anlitad källa för forskningen. De personliga reflexionerna är sparsamma. De låter oss förstå, att G var en utpräglat känslig och inåtvänd natur. I de mera personliga partierna går dagboken oftast över från sv till latin.

Under de första studentåren försörjde sig G alltjämt som informator, nu hos prosten C A Eurenius i Öved, vars söner han också undervisade i Lund. Hos prästfamiljen i Öved fick han all tänkbar omvårdnad och hjälp, och detta stöd blev en stor tillgång inte minst under en långvarig sjukdomstid 1830. Eurenius tillhörde den krets av sydsv präster som stod i viss förbindelse med brödraförsamlingen i Herrnhut och som genom påverkan från herrnhutismen kom att stå öppna för den nu framträngande evangeliska väckelsen i Sverige. Genom Eurenius infördes G i den för sin herrnhutiska fromhet kände teol professorn Anders Hylanders hem. Eurenius stod också under många år i kontakt med Peter Wieselgren och Peter Fjellstedt. G kom sålunda tidigt i förbindelse med båda dessa väckelseledare. Något personligt engagemang i väckelsen ledde visserligen kontakterna inte till för G:s del, och inte heller i nykterhetsrörelsen eller i missionsarbetet. Hans vänskap, särskilt med Wieselgren, kom dock att ha sin betydelse. Förbindelsen med Eurenius och dennes bekantskapskrets torde väl också ha gjort sitt till för att hos G befästa den klart kristocentriska trosuppfattning som i synnerhet skulle komma till uttryck då han längre fram fick en ställning som kyrkoledare.

G avlade snabbt den då för alla studenter obligatoriska teologiska grundexamen. Han övergick därefter till studier inom filosofiska fakulteten och där närmast i naturvetenskap. 1829 försvarade han en avhandling om sv guldsteklar, med entomologen A G Dahlbom som preses. Sedan övergick han till humaniora och försvarade 1835 en del av en avhandling med titeln Jemförelse emellan statsförfattningens utveckling hos romarna och hos de germanska, i synnerhet de skandinaviska folken (ett annat parti försvarades av E G Bring). Preses vid denna disputation var historikern och polyhistorn Ebbe Samuel Bring, från vilken G i likhet med många andra i samma studentgeneration hämtade avgörande impulser. E S Brings betydelse innebar härvid främst, att han förmedlade kontakten med Hegels tänkande. Härigenom kom G att inriktas på den uppgift som till sist skulle bli den centrala inom hans vetenskapliga och akademiska verksamhet: filosofin. Efter magistergraden speciminerade han emellertid först för docentur i romersk vältalighet och poesi och blev, efter ännu en specimineringsskrift, adjunkt i detta ämne vid Lunds universitet 1837. Båda avhandlingarna berörde grammatikaliska frågor i det latinska språket. Genom sin skicklighet som latinare kom han att röna en viss berömmelse inom det akademiska Lund som fruktad och beundrad agerande vid universitetets disputationer. Vid sådana tillfällen märktes samtidigt hans skarpa, kritiska intellekt, hans snabba uppfattning och klara, logiska framställning.

Under sina tidigare lundaår hade G eljest levat tämligen isolerad. Han var blyg och tillknäppt, och dessutom hade sjukdomen bidragit till hans ensamhet. Under ensamheten hade han emellertid också mognat och hunnit förvärva sig en omfattande, framför allt skönlitterär beläsenhet. Under sådana studier utvecklades hans stilistiska säkerhet. Bland studenterna blev han så med ens känd och uppburen som en vältalare av stora mått, rycktes ur sin isolering och fördes fram som en av de ledande inom Akademiska föreningen och studentkåren i 1830- och 40-talens Lund.

G synes i sällsynt grad ha ägt studenternas öra. Han vårdade liksom de det lundensiska arvet från Esaias Tegnér. I denna akademiska atmosfär ingick även ett engagemang i den politiska liberalismens idéer. G blev sålunda genom sitt deltagande i studentlivet känd för att vara »liberal». I nära samband med de liberala idéerna trängde också skandinavismen fram. Den fick ett särskilt starkt fäste i Lund, och G blev där en av dess främsta företrädare. Till hans nära bekantskapskrets hörde C V A Strandberg — Talis Qualis. G ledde tillsammans med honom lundastudenternas berömda resa till Köpenhamn 1842 och förde då deras talan.

G tillhörde den krets av universitetslärare i Lund som under 1840-talets förra hälft gav ut en ambitiös tidskrift för kultur och vetenskap, Studier, kritiker och notiser. Han hade också tillsammans med sin promotionskamrat och förtrogne vän, sedermera biskopen Ebbe Gustaf Bring startat en privatskola i staden. Någon ordinarie befattning hade han emellertid ännu inte nått. Han uppehöll en längre tid den vakanta professuren i romersk vältalighet och poesi men blev, uppenbarligen helt rättvist, vid tillsättningen förbigången av Johan Gustaf Ek. För en ömtålig natur som G var detta en mycket svår motgång, som ledde till en allvarlig depression. För att komma ur situationen fick han med hjälp av allmänna medel tillfälle att företa en studieresa till Tyskland. Denna resa som varade i hela två år, 1843–44, gav G möjlighet att stifta ingående bekantskap med framför allt den samtida filosofiska debatten på kontinenten. Resan är utförligt skildrad i dagböckerna.

Efter återkomsten från Tyskland koncentrerade G sitt vetenskapliga arbete på filosofin. Han försvarade 1846 en avhandling med titeln De principio philosophiæ moralis. Den utgjorde tillsammans med några alltjämt otryckta arbeten i filosofisk etik (i G:ska saml, LUB) hans specimen för professuren i praktisk filosofi i Lund. Vid tillsättandet av denna professur utbröt en av dåtidens mest uppmärksammade befordringsstrider. G hade som medtävlare den kände hegelianen F G Afzelius i Uppsala men kunde påvisa att dennes skrift Hegelska philosophien delvis utgjordes av en kompilation från tysken Michelets arbeten. Kritiken publicerades i den lilla boken Belysning och granskning af den Hegelska philosophiens hyperboreiska referering, där G i lätt ironisk stil lyckades kasta ett visst löje över sin konkurrent. G blev utnämnd (1847) och firades som segrare med stor entusiasm av Lunds studenter. Den tid G beklädde professorsämbetet i praktisk filosofi i Lund blev kort men lysande. Troligen var det den lyckligaste tiden i hans liv. I synnerhet genom sin skicklighet som föreläsare lyckades han göra sitt ämne till ett av de mest uppskattade bland studenterna.

G var som filosof i grunden Hegels lärjunge, men den hegelianism han företrädde var delvis uppluckrad. Han riktade på många punkter en ganska självständig kritik mot sin läromästare och framför allt mot dennes många eftersägare. Särskilt när det gällde historietolkningen ställde han sig avvisande till varje stelt mekaniskt tillämpande av det hegelska systemet med dess tes, antites och syntes. Han menade, att man härvid ofta gjorde våld på den historiska verkligheten. För G var det också angeläget att betona den enskilda individens roll mera än vad som vanligen var fallet inom den hegelska skolan. G:s tänkande kom i det avseendet att peka i samma riktning som den sv personlighetsfilosofin. Liksom för Geijer blev det därför också för honom möjligt att delvis acceptera liberalismens samhällssyn och det liberala partiets reformsträvanden i Sverige. Mot en ensidig liberalism stod han dock alltid avvisande. I somliga frågor, särskilt de kyrkopolitiska, kunde han dela den konservativa falangens åsikter. I sin teologiska uppfattning följde han också närmast hegellärjungar på högerflygeln som H L Martensen och E G Bring.

G:s uppfattning i de politiska frågorna utgör ett intressant exempel på en förmedlande hållning mittemellan de konservativa och liberala grupperingarna. En sådan mellanställning kunde knappast bilda utgångspunkten för en mera handlingskraftig samhällsinsats men visade sig tillfälligt i de konjunkturer som rådde vid 1840-talets slut i Sverige vara mycket väl lämpad för ett politiskt framträdande. När G som representant för Lunds universitet blev ledamot i prästeståndet vid riksdagen 1847–48, kom han så gott som omedelbart i förgrunden. Han kunde nämligen då med sin moderat-liberala inställning helhjärtat stödja det för tillfället aktuella förslaget till representationsreform,, en kompromiss som tillkommit i samarbete med Oscar I. Enligt detta tänkte man sig en övre kammare delvis tillsatt av konungen och en lägre tillsatt efter val enligt förmögenhetsprincip. G tillhörde det moderat-liberala partiet vid denna riksdag och inom det en liten grupp, kallad Sällskapet De Elva, som leddes av J A Gripenstedt. Man stod inom denna grupp något till höger om de övriga liberalerna, och när Oscar I efter den politiska klimatförändring som följde på februarirevolutionen ansåg sig böra göra. en viss förändring av ministären för att därmed något tillmötesgå de liberalas önskemål,, kom hans val att falla just på den lilla mellangruppen kring Gripenstedt. I april 1848 kom sålunda G tillsammans med Gripenstedt in i regeringen. Denna G:s upphöjelse till statsråd efter endast en helt kort tids- kontakt med de politiska frågorna, väckte givetvis en inte oberättigad förvåning. En bidragande orsak torde ha varit att kronprinsen tidigare hade lärt känna honom vid ett besök i Lund och där lagt märke till den framträdande ställning han hade vid sitt universitet. G blev ecklesiastikminister och kvarstod som sådan i jämnt fyra år eller till våren 1852.

Av de ecklesiastikärenden som avgjordes under hans statsrådstid var läroverksreformen det mest omfattande. Det k cirkuläret av den 6 juli 1849, som begränsade de högre skolornas prästerliga och humanistiska prägel och i stället beredde rum för realämnena och borgarståndets intressen — det kan därigenom sägas bilda epok i läroverkens historia — är kontrasignerat av G om ock i huvudsak förberett av hans företrädare F O Silfverstolpe. G stödde de liberala reformkraven inom undervisningsväsendet, trots att han genom sin djupa förankring i den klassiska kulturen personligen snarare omfattade nyhumanismens bildningsideal. Inom universitetsväsendet betydde 1852 års statuter en betydande förändring i riktning mot universitetens mera fullständiga integrering i samhället, framför allt genom att den akademiska jurisdiktionen upphävdes. Man fick nu också möjlighet att disputera på sv i stället för på latin. I de kyrkliga ärendena förde G en stramare politik än vad många tydligen hade väntat sig. Då han uppvaktades med olika önskemål av väckelserörelsernas ledare, av vilka flera, t ex Wieselgren, kunde åberopa gamla, personliga relationer, ställde han sig mestadels avvisande. Det var bland de konservativa kyrkomännen som han hade sina närmaste åsiktsfränder, och han tog i de kyrkliga frågorna gärna råd av E G Bring och H Reuterdahl.

G begärde sitt avsked redan på hösten 1850, då det k representationsförslaget hade fallit i riksdagen, men av olika skäl kom ministerskiftet att fördröjas mer än ett år. Säkerligen var det närmast en lättnad för honom att få lämna taburetten, även om han med flit och plikttrohet på ett oklanderligt sätt hade handhaft ledningen av sitt departement. Någon politiker var han egentligen inte, och då han erhållit de flesta rösterna vid valet till biskop i Kalmar, tog han med glädje emot detta tillfälle att lämna regeringen. Han var visserligen inte prästvigd, men för en chef för ecklesiastikdepartementet ansågs ändå en biskopsutnämning vara naturlig. Företrädaren i Kalmar, af Kullberg, hade gått precis samma väg. G prästvigdes av den nyutnämnde ärkebiskopen H O Holmström dagen före biskopsvigningen, som ägde rum i Strängnäs domkyrka 6 juni 1852.

G blev en skicklig stiftschef framför allt i fråga om de administrativa uppgifterna. Han ledde domkapitlets sammanträden på ett föredömligt sätt och övervakade de expeditionella ärendena. Domkyrkans ekonomi sanerades. Prästmötena, som vid denna tid började hållas regelbundet vart sjätte år i alla stift, leddes av G med vältalig elegans. Jämte de i lag påbjudna prästmötena hölls nu också liksom på andra håll i landet täta sammanträden med stiftets prästerskap. Befattningen med stiftets skolor låg honom särskilt om hjärtat. Han visade i sina avslutningstal på Kalmar seminarium, att han var en ivrig förespråkare för kvinnans möjligheter till högre utbildning och vidgad samhällsinsats. Hans tal som eforus för Kalmar läroverk formades till lysande utblickar över tidens kulturfrågor. Dessa skoltal anses ha bidragit till hans inval i Sv akademin.

De mer pastorala sidorna av en stiftschefs uppgifter låg mindre väl till för honom. Han visiterade under sina 23 år som biskop inte mer än 12 pastorat. Han hade vissa svårigheter att göra sig hörd i kyrkorna och predikade därför aldrig. Han hade dock i hög grad sinne för den andliga sidan i prästgärningen. Därom vittnar bl a hans anföranden vid prästmötena, där han behandlade aktuella frågor rörande församlingsvården och där han också framställde sina egna åsikter i teologiska frågor. Problemet tro–vetande var ett ämne som speciellt sysselsatte honom och som han utvecklade i ett intressant föredrag vid prästmötet 1872.

G gjorde en aktiv insats i 1869 års kyrkolagskommitté. Betänkandets kapitel om allmänt skriftermål och nattvardsgång och om konfirmation torde där helt gå tillbaka på hans utkast. Av det nya i dessa partier märkes bestämmelsen att nattvard »skall vid högmässogudstjenst hållas» och endast i undantagsfall i andra gudstjänster. Detta förslag var i enlighet med dåtidens ledande liturgiska idéer. Vidare markeras det allmänna skriftermålet mycket starkt framför det enskilda, privatbikten. På den punkten synes förslaget närmast vara riktat mot väckelserörelserna med deras tendens att framhäva det individualistiska momentet i fromhetslivet.

I stiftsstyrelsen visade sig G i regel som en motståndare till alla tendenser att genombryta församlingslivets legala former, och stiftsledningen kom härigenom ofta i motsatsställning till de nya religiösa rörelserna. Dock välkomnade han omsider Wieselgren, när denne ville göra nykterhetspropaganda inom Kalmar stift, och när de gamla lagbestämmelserna, som hade avsett att skydda den kyrkliga uniformiteten i landet, 1726 års konventikelplakat, bestämmelserna om sockenbandet m fl, hade börjat upphävas, ställde sig G till sist också positiv till denna utveckling,

Sitt största framträdande under senare år hade G i samband med inträdet i Sv Akademin, då han föredrog en skickligt avvägd och stilistiskt framstående minnesteckning över företrädaren Henrik Reuterdahl. Här märker man återigen den förmåga som G i så ovanligt hög grad ägde, att kunna sätta sig över de vanliga grupperingarna, när det gällde kyrkliga och kulturella frågor och politiska partimeningar. Vad som i hans egna insatser som politiker i viss mån hade varit hans svaghet, visade sig här vara en styrka. Klarsynt och obunden kunde han teckna bilden av sin företrädare och samtidigt skildra de stora huvudfrågorna inom kyrka, teologi och samhällsliv under det senaste halvseklet och göra det på ett sådant sätt, att de olika idéströmningarna och strävandena var för sig fick sin rättvisa bedömning.

G levde eljest på äldre dagar ett mycket stilla liv. Han var varmt fästad vid sin hustru och sina fem barn. Helst bodde familjen i Ljungby prästgård, dvs i den prebendeförsamling som tillhörde biskopsstolen i Kalmar.

Författare

Lars Österlin

Arkivuppgifter

G:s dagböcker, brev till honom, brevkoncept, betyg o fullmakter, G:s ms, handl:r rör konselj ärenden, kyrkolagskommittén m m i G:ska saml samt brev från G till bl a E G Bring o H Reuterdahl, allt i LUB. I RA bl a 42 brev från G till F F Carlson. Strödda brev från G i KB, UUB o GUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Bror Olsson, Kalmar stifts herdaminne, 1, Lund 1951, s 112 f.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 5 jan 1847, nr 2, o 3 april 1852, nr 22, RA. – JA Eklund, Från en studieresa i Tyskland 1843–44. Efter P G:s Dagboksanteckn:r o Bref (KÅ 1904); dens, P G. Hans filosofiska åskådning (1905); dens, Biskop P G. Anteckn:r till hans levnadshist (1925); O Gasslander, J A Gripenstedt (1949); D Helander, Kyrkolagsförslaget 1873 (LUÅ, N F, 1, bd 27:4, 1931); Å Holmberg, Skandinavismen i Sverige vid 1800-talets mitt (1946); E Newman, Sv högkyrklighet, lågkyrklighet o frikyrklighet (1932); A Nyman, Lundensisk filosofi genom tvenne århundraden (Studier tillägn Efraim Liljeqvist . . . 1930, omtr i Från Platon till Einstein, 1933); Bror Olsson, Kalmar stifts herdam, 1 (1951); E Rodhe, Kyrka o skola i Sverige under 1800-talet (1908); O Swahn, P G (1880); B Tarschys, Talis Qualis, studentpoeten (1949); N Westin, P G:s barndoms- o ungdomstid i Jämtland (Gamla Östersund, årsskr 1957); dens, P G 1811–1875 (Banbrytare o föregångsmän, 11, 1963).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Paulus (Paul) Genberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13007, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars Österlin), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13007
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Paulus (Paul) Genberg, urn:sbl:13007, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars Österlin), hämtad 2024-04-19.